Annelibloggen

Ett liv som professionell äventyrare 2013

Halloj. Jag har fått lite mejl mm sista tiden som frågar vad som händer, jag är ganska tyst här och ja, vad är på gång, hallå!?

Ja, hallå! Så här ser det ut i och kring februari 2013.

Jag har skrivit på en bok om min bakgrund och vägen tillbaka till livet under hösten och vintern och behövde paus för att vädra skallen. Jag trodde jag var klar med det gamla men hade bara så fel och det blev en sjuhelsikes inre resa.

Den som säger att det är glassigt att skriva böcker har aldrig skrivit boken om mitt liv. Fruktansvärda dagar och nätter - jag, livet och en dator på tu man hand.

Innan jag åkte kände jag att shit, det kommer att vara en annan Anneli som kommer hem och den nya Anneli kommer att kunna skriva en helt annan bok. Jag kände det så starkt att jag deletade de 130 sidorna i datorn som jag hade skrivit, ungefär det dubbla i bokform, innan jag åkte. I pincip en hel bok, poff, borta. Anledningen till att jag deletade var för att jag inte skulle hänga kvar vid det jag redan skrivit, göra någon slags version på det, utan börja om helt. Ibland måste man våga för att vinna. Jag chansade.


Jag kör boken i samma stil som jag kör livet, jag gör som jag vill och jag gör det i min stil.

Så sant, nya Anneli, som numera kallas Anneli 2.0, burst into life i Argentina. På Park Hyatt i Mendoza, finhotell som jag blev sponsrad av, och på Co Plata i Argentina, där jag tältade på toppen. Och en ny Anneli har kommit hem och jag har potential till att skriva en väldigt annorlunda bok nu. Så jag är asglad att jag vågade trycka på den där poff-knappen. Dessutom lärde jag mig att noop, någon Anneli 3.0 finns inte, this is it. Fast man kan ju bli mer sig själv, mer jag, men det som hänt kommer aldrig hända igen. Sen finns bara eternity kvar.

Jag har nu noll sidor och jag kommer att skriva boken igen.  Att den blir klar några månader senare, kanske rent av först till hösten, det känns som en bagatell i sammanhanget. Planen var att den skulle vara klar nu om några veckor men nä, det är en viktig bok så det är bättre att den kommer lite senare men blir så bra som möjligt.

Så nu gör jag två saker samtidigt. Dels fixar jag undan lite fixagrejs. Jag började skriva på en artikelserie om resan men det hände lite knasgrejer så jag kände att nej, jag kan inte skriva som jag tänkte skriva så nu får jag klura lite så får vi se vad det blir av den resan. Nya sponsorer som ska in, gamla sponsorer som jag inte har kramat så mycket som jag borde pga. att jag varit så huller som buller inom mig av allt bokskrivande och rockande med minnen osv. Så de behöver kramas. Jag har en ny hemsida på gång och den har jag inte alls jobbat med som jag ska men den ska snart vara klar, det ska bli spännande att se vad ni tycker om den, det är Annelistyle för hela slanten, jag som har designat men har någon som knappar kod åt mig.

Merrell, senaste i gänget! Fler är på ingående! Vill ni med så hojta, jag behöver inte bara prylar, även service av både mig och mina tillhörigheter. Just nu står faktiskt en ny tvättmaskin och en läsplatta, typ iPad, och tusenmilaservice och lite fix med bilen och två nya sommardäck högt på önskelistan. Vad ni kan få i retur beror på på era behov och önskemål, hojta till så snackar vi!

Och samtidigt som jag fixar får jag tid att bara landa i det nya, nya Anneli, 2.0. Det här får ta den tid det behöver, trodde först det skulle ta två veckor men nä, jag behöver landa lite längre.

Sen är tanken att jag lägger undan i stort sett allt för att bara skriva på min bok. Eventuellt flyttar jag in på något snajsigt hotell och bor och skriver där. Då har jag städning och bra frukost och förhoppningsvis ett spa och ett gym på hotellet, allt jag behöver och behöver inte tänka på sånt utan kan fokusera på mitt skrivande. Sen en middag ute så reder jag mig. Tror jag kan fixa hem det på ca två månader.


Frukost på sponshotellet i Mendoza. Utöver att jag fick i mig det jag behöver var det skönt med en crew som hela tiden var mån om mig, hur jag mådde och hjälpte till så gott de kunde för att jag ska må bra. Det skulle underlätta väldigt mycket om jag kunde ha det så under bokskrivandet. Det lutar åt London, kanske Stockholm, för bokskrivandet, om jag kan hitta nåt liknande, kanske inte helt på spons men till ett väldigt sponsat pris. Vet ni nåt som skulle kunna funka så hojta till!

Ja, sen en annan grej. Jag har ju levt mycket på sparpengar sedan jag började med äventyr på heltid. Jag kommer att casha ut under våren om det inte trillar in nåt. Så föreläsningar, boka mig gärna, jag är kanonbra! Haha, på riktigt, mina föreläsningar är väldigt uppskattade och jag har bara fått lovord. Tyvärr har jag använt en talarförmedling som har varit snäppet ifrån helt värdelös för mig. Nu har jag en ny på gång men det går utmärkt att mejla mig direkt – anneli.wester@telia.com.  Priset varierar beroende på whatever så mejla och berätta kort vad du behöver så får du en prisuppgift bums, men ungefär 20-30 kkr plus moms och omkostnader för en dag.

Under det gångna året har jag föreläst på t.ex. läkarkongress, kickoff på både stora internationella företag och mindre, friluftsevent, skolor, kommuner för både personal och brukare. Jag har även varit hos företag utomlands, här kan ni läsa om när jag var hos Bank Muscat i Oman. Och nu kommer  bokningar till internationella konferenser och jag ska föreläsa på en kvinnokongress i Riga i maj med internationella kvinnor med storys utöver det vanliga men som har kommit långt i yrkeslivet och livet för övrigt ändå, bl.a. toppmodellen Waris Dirie, också kallad Ökenblomman, hon som blev könsstympad i Somalia som barn. De ville ha mig också. Jag har fått förfrågan från Rom och Buenos Aires, vi får se om det funkar tidsmässigt, jag ska ju till Tibet. Min story håller internationellt och världen väntar och nu har jag slipat mina föreläsningsskills så pass så, well, det är dags och ja, jag är redo, jag är redan van att röra mig över hela världen och i alla kulturer, har nästan 70 länder i resväskan, men woop woop, känns lite stort ändå.

Jag ger era lyssnare dels en mycket stark story. Sist jag föreläste på en läkarkongress satt många av läkarna och grät. Men det är också en ovanligt stark inspirations- och peppupplevelse av att jodå, det går, det omöjliga är faktiskt möjligt ibland. Dessutom ger jag konkreta mentala redskap som kan användas med en gång. Har du hört mig föreläsa och tyckte om det så skriv gärna en rad här så kanske det hjälper till! Så jag kommer att föreläsa under våren, så nu är det läge att boka mig.

En annan grej. Det blev lite så där med den där nomineringen till Årets Äventyrare. Jag har gjort några tillägg i mitt förra blogginlägg om det där, ni kan läsa det här. Jag hade blivit nominerad från utlandet och de undrade wtf händer här. De tycker det är lite lekstuga över det hela. Det kan bli en snackis om det här inom vissa kretsar, jag vill vara tydlig med att det inte är jag som har snurrat till det, jag har bara berättat vad som hänt. Allt finns i mitt blogginlägg.

Sen är det en del media, Outside ville ha mig till en artikel men det blev nog inget. Just nu är jag i Vasalöparen och sen har jag gjort en intervju till nån tidning om sport och ekonomi. Det var förresten en fin artikel i Hemmets Journal nyligen, kolla här!

Jag kan fortfarande ge intervjuer men jag kan numera vara lite mer selektiv, det tar ju tid och energi och snart är det bokskrivande och då stänger jag den butiken ett tag. Numera kostar det dessutom att använda mina bilder, bortsett från några gratis pressbilder som finns att tillgå på min hemsida, och då är det många som inte tycker att det är lika kul och backar. Tidigare har jag låtit dem användas fritt och jag har fått ut min story i retur, men nu rullar det nog på och ja, jag har ju också en hyra att betala och resorna kostar ju.

 Journalister kan stå en upp i halsen ibland. De får intervju och bilder gratis och sen kan de haspla ur sig att de vill ha exklusivt användande av bilderna, dvs. att de inte får ges till någon annan. Som den här, de skulle få använda den gratis och så vill de ha ensamrätt på den, också gratis. Suck. Ge dem hela handen och de säger inte tack, utan de ber att få hugga av den och behålla den för gott. Visst sure, and go and fuck yourself. En del har fått bilder gratis och sen tar de betalt på webben för att läsa artiklarna, t.ex. Explorers Web och Aftonbladet. Man lär sig av sina misstag! Idag kostar en sån här bild från 2500 kr, för icke exklusivt användande. Jag kör prislista i Annelistil, dvs som jag vill, det innebär i det här fallet att det ofta är billigare att dra upp en bild på ett helt uppslag än som en liten plutt. Det är för att jag tycker det blir snyggare så. Vill man inte betala så får man hålla sig till gratisbilderna!

Det är också dags att ta tag i träningen igen. Numera är det dock inte lika superviktigt som tidigare. Hade äggstockar som varit stendöda i 20 år och kvinnans testosteron och tillväxthormoner rockar i äggstockarna och för 1½ år sedan vaknade den ena äggstocken till liv igen ur sin törnrosasömn och nu är dessutom tvåan på gång, och de testosteron och tillväxthorminer jag nu får gör att jag det räcker med mer vanliga nivåer med träning. Fast det ska ju till också förståss!! Jag har slappat som fanken.

Jag skulle ha åkt Vasaloppet öppet spår nu men det funkar inte då jag har en axel som sitter lite snett och om jag kör med den så är jag rädd att dra på mig skador. Det är högeraxeln och det är den jag använder när jag lyfter upp min tunga ryggsäck på axeln i bergen så nej, den ska inte slitas sönder. Funderade på att köra en tjejvasa men nä, inte riskera nåt, så viktigt är det inte. Däremot är mina berg viktiga för mig. Fick koppla på lite hardcore-självdisciplin på den.

Ha, jag står och spänner mig hemma framför spegeln. Lite kul med muskler när man levt i så många år utan att kunna bygga. Nu får jag dem utan träning! Det är väl lite överproduktion i äggstockarna ett tag så japp, naturell doping! Haha. Tuffeblicken är bonus. Haha på den med! Nä, vet ni, jag håller precis på att färga håret, det är det som händer och så såg jag att shit, sicka snajsiga muskler! Haha.

Ja men äventyr då? Ja, så klart! Hur ska jag annars kunna andas? Cho Oyu i Tibet, 8201 m, är ju mitt absoluta drömberg. I Annelistil, dvs. utan bärare, inte casha utrustning på berget i förväg, ingen syrgas, bara jag och min ryggsäck och livet och berget på tu man hand - inkl. topptältning. Shit, får gåshud bara av att skriva det här, tänk om jag klarar det en dag, vore så underbart så jag har inga ord. Förhållandena är bäst på hösten så enligt planeringen bär det av i sommar för att först acklimatiseras i Pakistan eller Nepal och sen kunna köra direkt mot toppen på första försöket.

Ja, så ser mitt äventyrsliv ut just nu. Fixa klart grejer och landa under tiden, göra lite intervjuer om det är lite vettigare grejer, komma igång med lite träning igen och föreläsa för att få ekonomin att gå runt, och sen stänga av nästan helt ett tag och bara skriva.

Ha det gott och kram till alla som vill ha!
Anneli

Här är min facebook, där händer betydligt mer än här!
Och här är min hemsida!

Ops, Årets Äventyrare lost i världen??

Halloj alla, ett tag sedan, lite småjobbigt att skriva den där boken så jag stack till Argentina för att lufta mig lite. Det blev topptältning på Co Plata och mitt livs äventyrligaste resa någonsin.


Topptältning på Co Plata, strax under 6000 meter, januari 2013.

Jag har blivit nominerad till Årets Äventyrare igen, tack! Men de har rört ihop det alldeles.

Så här skriver de i motiveringen:

"Anneli Wester har under det senaste året visat stort mod i hennes strävan att inspirera andra att ingenting är omöjligt. Under 2012 gjorde hon sitt största äventyr någonsin. Ingen annan har rest så långt som Anneli för att nå toppen av Cerro de Plata, The Silver Mountain, i Pakistan. På plats i Pakistan började det med att Explorers Web skrev en stor artikel om henne vilket ledde till att hon blev välkänd i Pakistan av såväl turister som lokalbefolkning. Det ryktades om hennes hardcorestil, att hon helt ensam skulle försöka tälta på toppen och att hon var uppe ensam i restricted areas i nio dygn. Utöver detta reste Anneli runt själv i Pakistan och tog sig fram via lokalbuss utan guide och fixade allt i stort sett på egen hand. Det pratades om en kortklippt, tatuerad tjej som spelade musik från bh:n, log, skrattade och pratade med alla. Pakistanierna var otroligt vänliga, hjälpsamma, visade stor respekt och Anneli fick flera frierier under två månader. Hon blev fotad av en massa fans, bjuden på middag, fika, whiskey och allt. Hon skulle bestiga det över 8000 meter höga berget utan bärare, utan camps eller annan utrustning på berget i förväg, utan fasta rep och utan syrgas. Men Anneli valde att avbryta bestigningen på baslägerhöjden på grund av de yttre förhållandena som hon ansåg vara alltför farliga. Hon är trots allt väldigt nöjd och påstår att det var den roligaste resan och sommaren i hennes liv. Året innan ville hon slå så rekord i så pass hög grad att det förtog mycket av glädjen."

Pakistan, 8000-metersberget Gasherbrum II, var i somras, min roligaste resa någonsin och en underbar revansch på fuck world records och det där. Här är min berättelse om den resan.


Pakistan och fullständigt crazy med all uppvakning.

Co Plata ligger i Argentina, jag kom hem för några dagar sedan, och som sagt, aldrig har en resa varit så äventyrlig. Första delen i en artikelserie finns här.


Argentina, hur blev det med uppvakningarna där då? Aldrig har jag pussats på som i Argentina!! Fast det här var bara pojkar, Urugauys juniorlandslag i fotboll, duger i alla fall att spana på!!!

Jag åkte till Argentina för att lufta mig då jag var helt slut efter ett intensivt år och framför allt av att vrida mig själv in och ut när jag rockade med gamla minnen och känslor i samband med arbetet med boken jag skriver på, om min väldigt speciella bakgrund, hur jag inte bara överlevde utan också tog mig tillbaka till livet igen, hur jag har lärt mig att älska livet igen och allt det där. Co Plata blev symboliskt, att bestiga inre berg, to come alive, min längsta resa någonsin, Co Plata, the silver mountain, min näst högsta topptältning, men utan tvekan min största seger.


Att våga lita på livet och kärleken igen, min livs längsta resa.

Jag har pratat med Tim, en grabb som nominerade mig till Årets Äventyrare för några dagar sedan. Han hade inte nämnt Pakistan över huvud taget. Han hade bara nämnt Argentina och knutit an till den inre resan jag gjort under året, att jag har delat min story, att jag har gjort det för att inspirera andra, att han tycker det var modigt och att ingen rest så långt som jag för att nå den toppen. Typ så.


Min bok är en kärleksförklaring till livet, och jag delar mitt liv för att ge min livskärlek till alla som vill ha. Men ännu större har det varit att lära mig att ta emot kärlek igen.

Årets Äventyrare har valt att formulera om det och fokusera på annat. De verkar dessutom ha missat att jag har varit i Argentina och att Co Plata ligger i Argentina. Det får nog skriva om det där på nåt vänster eller whatever, strunt samma, men hur som helst, det är ju askul med whiskey och grabbar och speciellt den där ”allt”, var det den där kvällen då jag höll i brallorna?? HAHAHAHA, underbart kul. Vore faktiskt kanonkul att vinna med whiskey och grabbar och den där ”allt” med, helt wild!!

Fast finast var ju Tims tanke. Ja, det var den längsta resa jag någonsin gjort. Och inget berg har någonsin krävt så mycket mod. Tack fina Tim!

Kanske man kan skriva om och ta med båda resorna så blir alla glada.

Tim ska skicka sin motivering men han var upptagen nu, jag lägger in den här när jag får den.
Beskrivning av äventyret I hereby nominate Anneli Wester as the Swedish adventure of the year 2012.
Skycamping on på Cerro de Plata, 6000 m.
Anneli Wester has during the last year shown the greatest courage in her aim to inspire others that nothing is impossible. The greatest journey is the one within ourselves. No one has travelled as far as Anneli to reach the summit of Cerro de Plata. From her blog: “ The longest trip ever. The greatest adventure ever. In my life. To share that life. To be able to share that life. The last year is the year when I climbed that mountain. The purpose is to save life. And to create life. That’s why I share. And this is it. This is me. This is my life. This is my story. The story that made me to the one I am. Cerro de Plata. The silver mountain. Only my second highest summit camp. But hell of a way to get there. A mission completed. Greater than a world record. It’s not a sad story. It’s a happy story. Look at me. Life is miracle. It’s magic. Never ever give up! Cheers on that one!”
Kind regards Tim Troy

Tillägg: Nu har de ändrat nomineringstexten. Här är nya texten och min kommentar.
Tillägg igen: Och nu har de ändrat till att det är juryn som har nominrat mig. Jaha. Var inte det taskigt mot Tim? Han ringde och frågade wtf is happening over here. Sorry sorry sa jag, det här är Sverige, det är som det är.
Japp, snurrigt det här, nu blir det väl en snackis om den här nomineringen i vissa kretsar men kom ihåg att det inte är jag som har fuckat upp det, jag har bara berättat vad som hänt.

Kram till alla som vill ha.
Anneli

Här är min hemsida och här är min facebook.

Vinn asnajs vistelse i nationalpark i Afrika!!

Sydafrikaresor hörde av sig. De skulle ha en tävling. Helt crazy tävling. Hoppa av ekorrhjulet. De ville ha mig i juryn. Visst sa jag, det ska vi väl kunna ordna.

Kolla in här. Kanske inte för alla där de befinner sig i livet just nu, men för de som befinner sig just i det här med att ta sig tid att fundera över livet och tillvaron och sig själva och vad man gör med sitt liv och hela det kitet - KOLLA IN!!!! 

Här har ni tävlingens hemsida - Hoppa av ekorrhjulet

Här har ni min hemsida - Anneli Wester
Här har ni min facebook - facebook

Annelistyle rules!

Okej. Jag gör det jag gör för att jag gillar det. Jag tycker om att ränna i bergen, jag tycker om att resa, jag tycker om lite av varje. Och det är därför jag gör det. Jag är konfigurerad så att jag inte bryr mig så värst vad andra tycker om det jag gör, eller varför jag gör det eller what ever. Jag har alltid kört mitt eget race.


En polare frågade vilken topp jag tältade på sist. Toppen av Hammarbybacken i augusti sa jag. Haha, kul men nä, på riktgt alltså, riktigt berg. Jaha, ja, det var Åreskutan i våras. Men nä, på riktigt! Jaha, det var världsrekordtopptältningen på Muztagh Ata förra sommaren då. Haha, så kul exempel på att göra något just för att man gillar det, jag fattade inte alls det här med vad som är på riktigt!! Jag var ju på Hammarbybacken i tre nätter, det var ju asballt!

För några år sedan träffade jag min lärare som jag hade i första klass. Jag frågade hur hon mindes mig. Hennes svar var att du var inte som andra. Du hängde inte med någon speciell. Så sant. Jag var inte som andra och jag hängde inte med någon speciell. För jag körde mitt eget race, gjorde det jag gillade, hängde med den jag gillade att hänga med där och då, har aldrig varit direkt med i någon grupp, var aldrig punkare eller syntare eller breakdansare i tonåren, jag lyssnade på vad jag gillade och hängde med de jag gillade, punkare, syntare, breakdansare. That´s it. Jag är sån. Har alltid varit så. Kanske på både gott och ont men oavsett så är det sån jag är. Och det går inte att tvätta ur.


Bara ensam? Nä, inte alls!! Men jag vill inte vara del av en grupp, jag vill rocka med alla!!

Så när jag reser så gör jag som jag vill. Ofta fixar jag allt själv, jag trivs bra så. Känner mig så trygg inombords att det inte spelar någon roll var jag är i världen, kan ta dagen som den kommer. Det trivs jag med. Gillar bekväma resor också, gotteresor, bara ha det bra och njuta. Härligt det med.

Woho. Väggarna på Ola Skinnarmos lodge i Sälen. Han och jag är gamla skolkamrater och jag hänger fortfarande med hans syrra. Jag och Ola är väldigt olika som äventyrare och jag är helt ointresserad av att gå in i en diskussion vem som är äkta äventyrare eller tuffing eller what ever. Jag kör min stil och Ola kör sin stil och respekt is the shit!

Under många år reste jag utan kamera. Jag tyckte att upplevelsen blev bättre om jag inte hade kameran med, möten med mäniskor blev bättre om jag inte fotograferade dem, jag såg världen på ett helt annat sätt om jag var fri i sinnet, ingen kamera som kunde distrahera min uppmärksamhet, ingen fåfänga eller troféjakt som bilder kan bli. Bara driva runt, uppleva och ha kul och få fina möten med människor. Det var större än att kunna se bilderna efteråt. Jag tycker fortfarande bäst om att resa utan kamera men det finns andra världen som har kommit med in i bilden.

Nu känns det kul att kunna dela med mig av det jag gör. Jag blir glad av att se att andra blir inspirerade och sen tycker jag att det vore ju en jäkla waste of life om jag har levt det här livet och det inte kommer till nytta.  Jag kommer att dela med mig av mitt liv, det är jag helt klar med, och då vill jag försöka göra det på ett sätt så det blir bra, och det blir bättre om jag ibland tar med kameran. Så då är det värt det. Till det hör det här med bloggandet och facebook också. Jag vill dela med mig så då gör jag det.


Att facebooka kan ju ha andra värden än de kring en själv. Mitt liv skulle vara betydligt bekvämare och enklare om jag inte valde det offentliga racet. Jag försöker ge något. Att ge det här kostar. Och för det jag offrar för att kunna ge vill jag bli visad respekt. Ni ska veta att det är dyrt. Ibland är jag rädd för vad framtiden bjuder. Vindarna kommer väl inte alltid att vara lena. Men jag gör det ändå.

Anledningen till att jag skriver det här är att det finns en del som tycker det är helt blaj att jag syns så här. Då är jag ingen riktig äventyrare. Man ska vara tuffing och inte bry sig om sånt. Men vet ni, jag bryr mig inte om vad folk tycker om det, jag gör det för att jag vill göra det. That’s it. Oavsett vad det är för värden kring det. I min värld är det mina värden som gäller. En dag kanske jag inte tycker det är kul längre och då slutar jag. Det är bara mjuka grabbar som inte hänger på facebook för att det inte är coolt, jag gör som jag vill för jag bryr mig inte om de värdena. Hänger ni med? Jag bryr mig inte om att det inte är coolt och pure adventure style eller vad man ska kalla det, att sitta i en tv-soffa. Nähä, då är jag inte en pure adventurer enligt det måttet. That’s it. Och jag bryr mig inte.

Bloggande, en del av nya jobbet. Innan var det bara på skoj. Nu kan jag leva på det här skojgrejset. Och ska det bli en bok. Herregud. Vem tror hon att hon är?


Yeah yeah, glassigt värre! Men vet ni. Min livssyn på det här med mitt liv och så. Det handlar inte om mig. Det bara råkade vara i mitt liv allt det här har hamnat.

Okej. Detsamma gäller i val av äventyr. Jag gör det jag gillar. Jag tycker det vore asballt att kunna stå och dansa på toppen av Cho Oyu i solnedgången med Everest i bakgrunden. Och sen vakna i tältet på morgonen med bara livet som sällskap. Då kan min själ rocka så det står härliga till. Det finns någon Nisse som tycker att det är kasst för jag är egoistisk som förstör miljön när jag tar flyget dit. En genuin äventyrare gillar inte att förstöra miljön.

Nähä.

Okej, då tar vi det från början igen. I mitt liv och i min värld är det mina världen som gäller. Jag behöver bara rättfärdiga det jag gör gentemot mig själv, gentemot vad jag tror på, mina värden, mina värderingar osv. Jag kan säga att visst, jag bryr mig så klart om ditt och datt, men det är bara för att det är politiskt korrekt och alla vet att det är ytterst grunt rotat, men jag är ju inte sån som vi märkt, jag säger vad jag tycker, och det är att jag lever mitt liv efter mitt eget huvud. Jag är ingen ond människa, jag har snarare tuffa värden att leva efter, förmodligen tuffare än de flesta eftersom jag är så väldigt klar mot mig själv om hur de ser ut, men det är också allt. Ibland hamnar jag galet, i förhållande till mina egna värden, och jag brukar må dåligt av att vara off track, så då får jag söka mig back on track igen. Okej.

Jag tappade bort mig ett tag av framför allt så många som hade åsikter om hur jag ska vara och inte vara, kan få mejl och kommentarer om att jag ska skriva om andra saker, ha andra kläder, ha annan stil, göra andra äventyr, vara en annan. Både från okända och vänner. Jag blev helt snurrig. Och var väl inte helt på det klara med hur mina egna värderingar såg ut. Nu vet jag. Och nu kan jag hålla distans till det och omger mig med människor som ger tips och råd om hur jag kan göra det jag vill på bästa sätt, inte att göra eller vara något annat än det jag vill och är. Back on track.


Life is tumbling me around but still head up and feet down!

Så vad gäller flygresor så ja, jag flyger. Inte så värst mycket eftersom jag älskar att åka tåg men visst flyger jag. Så hur rättfärdigar jag det inför mig själv? För det måste jag. Det är sån jag är.


Jag gillar tåg så jag åker tåg. Miljövänligt är det också. På väg till Malou i TV4-studion där Malou fick lärt sig vad Annelistyle innebär - I'm nice to rock with and will show you respect - as long as you don't cross my line. And a good advice - don't do that.

Jo, jag tänker att om någon som har haft ett så shitty liv som jag har haft mår bättre av att flyga så ska den personen göra det. Jaaaa meeen om allaaa göööör sååå dåååå? Ja, men det var inte frågan om ifall alla ska göra så, andra som inte får ut lika mycket av en resa som jag får, t.ex. av att åka till Spanien eller Thailand på en måttligt peppande semesterresa, kan stanna hemma istället. Är det någon som ska nöjesresa så är det såna som jag som mår så fantastiskt mycket bättre av det.  Och om vi ska ha nöjesresor över huvud taget, eller över huvud taget ha nöjen som har en kostnad för miljön, så ja, det tycker jag, annars kan vi ju lika gärna ha ihjäl oss själva bums, det är ju det mest miljöbesparande. Sedan tycker jag att samhället kan göra miljöbesparande åtgärder i andra sammanhang för att jag ska kunna flyga, det är inte mina flygresor vi ska spara in på här i världen. Är det någon som ska resa så är det jag. Dessutom är det numera mitt jobb. Och sen tror jag att det där med miljön kommer att lösa sig i framtiden. Finns så asmycket pengar att tjäna på en miljövänlig och billig energikälla så det kommer att komma.


Jag behöver pynta mitt liv med kulgrejer för att kunna leva. Eller så dör jag. Igen.

Sedan om det finns annat jag kan göra för att må lika bra som när jag resor så visst, bara att komma med förslag, jag är så klart den första att lyssna.

Det är samma sak vad gäller en najs bil. Jag tycker det vore så kul med en störtnajs bil. Jag älskar att köra bil. Men då knorrar någon, en hardcoreäventyrare ska inte bry sig om fräcka bilar och sånt, det ska vara gammal folkabuss. Nähä och jaha. Men om nu bruden gillar bilar? Ja, då kör hon det racet och that’s it. Jag struntar i att det ska vara på ett visst sätt. Kalla det vad sjutton som helst, i mitt liv är det Annelistyle som gäller. Att göra det man gillar efter egen smak. Vill jag ha snajsiga jeans så vill jag ha det för att jag gillar det, jag bryr mig inte om att man inte ska bry sig om sånt om man är pure äventyrare. Vem bryr sig om sånt? Mjukisar. Faktiskt.

Jag har inget behov av att rättfärdiga mina värden inför andra, däremot behöver jag rättfärdiga mina handlingar gentemot mina värderingar.

Du bruden, om du håller dig hyfsat on track life will be just fine! Okej dude!

Mina värderingar och sånt ändras med tiden, finns ingen prestige i det alls, övertyga mig om en annan värdering och jag byter, men då är det ju min värdering, min nya värdering, och då är det den som gäller. Det kommer bli Annelistyle i det jag gör. Jag är Annelistyle. Okej.

Så, nu är det här inlägget skrivet och jag kan länka till det om det behövs. Och nu får det räcka. Case closed. Jäkla closed rent ut sagt. Time to just  rock life!

Bilderna på Posthotellet är tagna av min polare Petra Rönnholm.
Min hemsida och min facebook.  

Årets Äventyrare blir socialporr

Jag var en sväng till Malou von Sivers i TV4-studion och i programmet Efter tio i veckan. Rubriken skulle vara Anneli Wester reste sig mot alla odds och blev årets kvinnliga äventyrare. Men det höll på att bli socialporr för hela slanten.

Inslaget finns på TV4 Play här. (öppnas i nytt fönster).

Så här skrev jag på min facebook efteråt.

Det hände något i tv i går som jag tänkte att jag lämnar direkt och bara går vidare. Men nu när jag har sovit på saken så tycker jag att det är ett viktigt problem att lyfta fram.

Jag har inget betalt för att vara med i etts sånt här program. Min betalning får bli att jag får möjlighet att lyfta fram något jag tycker är viktigt.

Jag hade ett krav som handlade om ramar för samtalet. Det var att vi inte skulle fokusera på problemen utan på vägen tillbaka. Jag krävde att vi skulle börja att prata om vad jag gör i bergen. Vitsen med det är att jag vill att tittarna ska få det som ett första intryck. Sedan går vi in på det trasiga men inte mer än vad som behövs för att positionera utgångsläget inför att jag sedan börjar min väg tillbaka, och det är där fokus ligger. Att jag berättar om hur jag tänkte och hur det tog mig framåt.

Programmet har många daglediga tittare och många av dem är säkert arbetslösa eller sjukskrivna. Då blir det något positivt för tittaren. De får med sig verktyg att förändra sin egen situation, osv. Att bara prata elände är inget som ger något konstruktivt eller positivt för tittaren.

Dessutom vill jag inte prata om de trasiga åren som om jag är ett offer. Jag vill göra det på ett konstruktivt sätt som kan leda till förändring. Jag kan t.ex. tänka mig att prata om brister i sjukvården och vad som behöver förändras men Efter tio är inte rätt forum för satt prata om det på ett seriöst sätt.

Nu hade jag inte förberett mig för att prata så mycket om de trasiga åren, och inte heller på det här sättet. Däremot hade jag förberett mig noga för att prata om vägen tillbaka. Det blev ett samtal om de trasiga och sen ett abrupt slut för reklam. Det var egentligen meningen att det var slut där men jag blev upprörd och de möblerade snabbt om i programmet så vi kunde rädda situationen. Det blev efter omständigheterna okej. Inte bra men okej.

Ett annat problem som följer av att man pratar för mycket om bara eländet är att det är lätt att associera till Lisbeth Salander i boken Män som hatar kvinnor. Det är en koppling som jag medvetet försöker undvika. Det finns vissa likheter men desto mer som inte är lika. Genom att göra kopplingen lägger man över mycket tankar och känslor hos tittaren som har med Lisbeth Salander att göra, på mig. Det är en vanlig mänsklig mekanism. Jag vill använda min story på ett seriöst och konstruktivt sätt och den kopplingen är inte till gagn på något sätt.

Eftersom min story är så extrem så vet jag att ett problem vi har att hantera i det här är att folk som inte är insatta i hur psykiatrin i Sverige kan fungera har svårt att ta det här till sig. Att då blanda in fiktion ökar bara svårigheten att ta det till sig. Det ska dessutom tilläggas att verkligheten ju tyvärr kan vara väldigt mycket värre än i böckernas värld och så är det i mitt fall.

Det är dessutom en bok som i alla fall hos mig (jag har bara sett filmen) endast skapade negativa känslor. Jag mådde enbart dåligt och kan inte minnas någon positiv känsla alls. Jag vill skapa positiva känslor och det gör jag om jag får prata om min väg tillbaka.

På faceboksidan Malou von Siverts Efter tio är det tyvärr många som kopplat ihop mig med Lisbeth Salander och det ser jag som att jag har misslyckades i min strävan att just inte väcka den associationen till liv. Nu funderar jag på hur jag kan arbeta bort den kopplingen som blev. Ett sätt är att prata öppet om dt, vilket jag gör nu.

Slutligen så finns det en aspekt till i det här. Att jag går ut och pratar om det här på det här sättet är unikt. Dels är det ytterst få som överlevt något liknande, om ens någon (med respekt för er som känner igen er och tycker att ni varit med om samma, tänk på att ni ännu inte vet speciellt mycket om vad jag varit med om), och som dessutom klarar att prata om det i tv på det här sättet och är beredd att ta den turbulens som det framöver kan komma att väcka. Det ska vi vara rädda om, inkl. TV4. Mina ramar för samtalet var inte konstiga på något sätt och då respekterar man dem. Nu har jag inte kommit till skada på något sätt men det hade kunnat vara någon som tagit väldigt illa vid sig och inte velat fortsätta berätta. Som journalist har man ansvar som sträcker sig utanför det egna programmet. Man har mänskligt ansvar precis som alla människor. Livet är större än TV4s studio.

Jag tar starkt avstånd från vad jag kallar socialporr. Nu har jag lärt mig att TV4 inte har kapacitet för det här samtalet och får hålla mig till SvT.

Efter tio har bett om ursäkt så nu köööör vi!

Där är facebookinlägget slut. Jag vill något annat med min historia än att bli smarrig socialporr. Jag håller på att lära mig det här med media, jag måste vara ödmjuk mot mig själv, det här blev inte som jag önskade men lärde mig väldigt mycket och hoppas jag kan styra upp det lite bättre nästa gång.

Jodå, på't igen! Måndagen den 22 oktober blir det ett nytt försök i Fråga doktorn i SvT.



Här har ni som vanligt min hemsida - snart kommer en alldeles ny!!
Och här har ni min facebooksida som är öppen för alla även om man inte har facebook (fast man kan nog inte se kommentarerna då).