Denna helg hade nu Bastian mailat om att han skulle till Lechtal för att skidtopptura, med start i Hinterhornbach en dryg timmes bilväg från oss. Två alternativ var föreslagna. Det första var Hochvogel, enligt Panicos guidebok en topp som sällan görs på vintern, "ensamhet garanterad". Oftast görs toppbestigningen norrifrån, men det är en ganska tidskrävande historia som bäst kombineras med övernattning och andra turer. Bastians tanke var i stället att göra sydsidan, med skidorna på väskan vid behov. Jag och Markus hade hittat mycket lite information om Hochvogel söderifrån. Men det hade precis varit en härligt solig helg följd av bitande kyla, så det borde rimligen vara isigt och otrevligt, och därför föredrog vi det andra alternativet, Bretterspitze.
Passion och kärlek. För bergen, för klättring och alpina aktiviteter. För livet. Jag och min 'partner in crime' har bosatt oss vid Alpernas rand för att på bästa sätt kunna njuta av livets goda.
Användarnamn: Sandra EIntressen: Alpinism, Klättring, Dykning, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Mountainbike, Paddling, Foto, Utförsåkning, Resor
Etiketter:
Bretterspitze (vinter)
Vi har en vän som heter Bastian, jag har nog nämnt honom förut. Han arbetar som guide i bergen sju dagar i veckan: på skidor, på frusna vattenfall eller med alpin klättring. Första gången jag gjorde något ihop med Bastian så kom jag hem som ett darrande asplöv en dag för tidigt - han hade introducerat mig och ett par vänner i alpinklättringens underbara värld. Den andra gången vi hade planerat något gemensamt var först i vintras - han hade föreslagit isklättring på Mordor och Supervisor (mer om det här). För att göra en lång historia kort: vi klättrade lite andra saker i stället och är mycket nöjda över det.
Skidtoppturer i Diemtigtal
Vi laddar upp på kvällen med en mustig gulasch samt semlor i varm mjölk för dem som så behöver. Semlorna lockar nyfikna blickar och tarvar förklaring, men ingen i sällskapet har invändningar mot vår prioritering bland traditioner, där bakverk har sin självklara plats men fastan är desto mindre viktig.
Stämningen i matrummet är uppsluppen, rentav något kaotisk med flera småbarnfamiljer runt borden. På golvet samsas förlorade pastaskruvar och plastdinosaurier med gamla Alpin-tidningar och en och annan kravlande bebis. Jag och Markus är de senast ankomna till Staldenmaad-hytten i schweiziska Diemtigtal, som är en bekväm självförsörjarhytt utrustad med både diskmaskin och två duschar med halvvarmt vatten. Trots denna lyx är stugan gemytlig. Förra året fick vi hålla sovrummen varma genom att elda i alla kaminer natten igenom, men nu har hytten bebotts i flera dagar så det är mysigt varmt överallt utom på toa.
De flesta av gästerna kommer från Karlsruhe, och några av dem ska bli våra färdkamrater de närmaste dagarna. Förrutom Jochen och Alex, som vi klättrat och skidturat med innan, känner vi bara Alf från förra året. Alf är en vittberest projektledare som tidigare roat sig med bland annat skidåkning i norra Afrika, mycket trekking och bergsbestigning i Anderna och ett år med mountainbike i Kina, innan han äventyrligt nog blev pappa.
Äldst i gruppen är 75-årige Norman, en brittisk geofysiker med säte i Colorado och Karlsruhe som har skidtoppturat i 45 år. Härligt starkt att fortsätta beta av höjdmeter i rask takt!
Ovan nämnda personer samt några till har redan idag gjort en uppvärmningstur på Wirihorn, och turplaneraren Jochen konstaterar att gruppen är snabb nog för en sovmorgon. Därför kan jag och Markus, som är kvicka med frukosten, unna oss ännu ett glas vin i goda vänners lag.
Spraymålade träd
En gnistrande dag bland vitklädda träd mot en djupblå himmel. Turen i söndags gick genom meterhög nysnö till topparna Siplingerkopf och Heidenkopf ovanför Balderschwang i Allgäu.
Det var sådär magiskt vackert ute som man bara får uppleva några gånger per år. Himlen är alltid som djupast blå, och snön som mest gnistrande när det biter riktigt kallt i kinderna.
5 skäl till att inte skidtopptura / Topptur till Toreck
Igår ringde klockan alldeles för tidigt. Trots att solen sken från en klarblå himmel och skidorna redan hasade fram över skimrande nysnö gick det inte riktigt att vakna. Det är ett jäkla företag alltihopa, av minst fem skäl:
Man får skavsår.
Höjdkurvor
Höjdkurvor var allt jag kunde se igår kväll när jag slöt ögonen. Taggad till tusen! Varenda värmande lager framtaget, bara att hoppa i när solen gått upp på nytt. Tåvärmarna på och ner i pjäxorna.
Vi hade gissat på -19 grader uppe vid Kanzelwands bergstation, till vår lättnad var det bara -17,6. Utanför liften stod ett par killar och hoppade med snurrande armar. Men vi behövde inte bekymra oss om uppvärmning, eftersom denna skidtur börjar med svettig snöpulsning över Kanzelwands kam. Mödan belönas med ett härligt åk ner över bergets sydostsida. Förutom en komisk ofrivillig manöver ner i en dold "Fischmaul" (en djup öppning som bildats av att hela snötäcket har släppt abrupt och glidit neråt) så gick det faktiskt riktigt bra till och med för mig.
