En gnistrande dag bland vitklädda träd mot en djupblå himmel. Turen i söndags gick genom meterhög nysnö till topparna Siplingerkopf och Heidenkopf ovanför Balderschwang i Allgäu.

Det var sådär magiskt vackert ute som man bara får uppleva några gånger per år. Himlen är alltid som djupast blå, och snön som mest gnistrande när det biter riktigt kallt i kinderna.

Men snödjupet krävde lite mer eftertanke än vanligt; med 4 på lavinskalan ville vi inte göra något som är brant över huvud taget. Målet för dagen var den mjukare bergskedjan Nagelfluhkette i norr, där den lokala lavinfaran var lägre och där det dessutom finns turer helt utan utsatta partier. Efter trekvart i bilen hittade vi så startpunkten vid den oansenliga lilla alpbyn Balderschwang, och började gå uppförs direkt från parkeringen vid vägen.

Klicka på bilderna för större upplösning. Alla panoraman samt några andra bilder är tagna av Markus Kvist.

Träden stod i änglaskrud, som spraymålade med socker från alla håll. Kritvita mot en knallblå himmel. Marken var oskuldsfullt orörd, förrutom det spår vi följde och som vi var mycket tacksamma för - med skidor på gick snön upp till knäna, och utan plumsade man ner till höften. I en behaglig rytm tillrygalades de runt 700 höjdmeterna till Siplinger Kopf  (1746,3 meter hög, decimetrarna är viktiga! ;-) )  och hejade på ansamligen av folk runt toppkorset. Att det var så många ute hade jag inte förstått förrän nu, för skogen hade varit knäpptyst. Vi tog av stighudarna och la ut väskorna för att sitta på. Brotzeit och bubbel med grann utsikt och sol som på playan, det är livet på en pinne.

Och så på med skidorna igen. Ett härligt åk tog oss ner ungefär hälften av de höjdmetrar vi gått upp, genom skogen där det var en smula brantare, för annars hade man inte kommit någonvart i den höga snön. Trots breda skidor sjönk vi ner upp till en halvmeter. Andra som jag pratade med senare, med klassiska smala randonné-skidor, klagade på att det var alldeles för mycket snö. Själv tyckte jag att det var gör-skoj! Det är så förlåtande med djupsnö, man behöver knappt svänga och om man nu skulle trilla så är det omöjligt att skada sig. Enkel och fin åkglädje!

Fortfarande fanns massor av energi att använda upp, så stighudarna åkte på igen och näsorna riktades mot den närliggande och något lägre toppen Heidenkopf. En kort bit måste vi spåra, och påmindes om hur lindrigt vi kommit undan som fått gå i färdiga spår denna dag. Längs med vägen betraktade vi spåren av många lössnölaviner, med deras karaktäristiskt smala, ytliga koner. Det såg ut som att de dignande träden uppe på kammarna hade varit utlösare. Det fortsatte  stadigt uppför. Spåret gick nu liksom tidigare i solen på en sydsluttning, och trots kylan och tunna merionull-tröjor var det som i en bakugn.

Nära toppen sprang vi på ett par tyskar som gladde sig över att vi inte är norrmän - de brukar dricka upp all ölen för dem, enligt utsago. Jag varnade så klart om att även svenskar kan dricka öl. Vi klättrade upp på den lilla bergsknallen och insöp utsikten. Välkända toppar och dalar i söder, Bayerns föralper i norr och runtom oss kammar med kritvita granar och hängdrivor. Från alla de omgivande topparna gick ett par, tre fint sinusformade spår ner till dalen. Vår tur igen! Det bar av nerförs i djupsnön hela vägen ner, med endast ett stopp för Hefeweizen på vägen.