När jag gick vilse och andra erfarenheter

Nyligen så hittades en man vid Ottsjön sedan han varit vilse i 12 dagar.

Att tappa orienteringen är obehagligt och kan drabba de flesta.

Själv gjorde jag det så sent som nu i sommar vid en kort vandring i Mellansverige till ett för mig känt bärställe.

Jag hade inte med mig kompass eller GPS utan bara karta och skulle ta mig till stället från ett för mig nytt vädersträck. Jag hade cyklat förbi en bom på en grusväg och identifierat en vägkrök på kartan vid vilken jag skulle parkera cykeln och därifrån gå ca 300 meter genom skog till en uppfångande mosse och därefter följa mossen till bärstället. Det regnade halvmycket och var svag vind. Jag trodde att detta var enkelt och travade på genom högt gräs och över ett hygge.

Mossen dök inte upp när det gått ca 7-10 minuter och jag antog då att jag gått ca 30 grader fel innan jag förstod att haft felaktig kurs. Gick därefter som jag trodde med 60 grader ändrad riktning för att kompensera för att jag kommit fel men hittade bara en mindre sankmark och inte den större mossen jag haft som "uppsamlare".
Gott om områden med bergformationer i skogen både på kartan och i verkligheten och knepigt att hålla kursen utan pålitliga riktmärken.

Efter ca 30 minuter insåg jag att jag var såpass vilse att jag inte kunde färdriktningen tillbaka till cykeln. Hittade nån kvart senare ett område med igenväxande åkermark och området finns på kartan men jag kunde inte identifiera i vilken riktning jag skulle gå från detta fält till grusvägen där jag parkerat cykeln.

Skulle jag ringa 112 på mobilen eller ta till något annat knep?

Kom först då på att min relativt nya kamera har GPS-positionering. Ganska dålig känslighet på GPSen i kameran men väntar man några minuter brukar man få en position. Ingen karta i kameran och den karta jag tagit med var bara en färgkopia från en tryckt karta så jag hade inga koordinater i kartan. Men om jag noterar en GPS-position i kameran t ex genom att ta en bild när jag har en GPS-fix och sedan går i rak riktning innan nästa fix borde jag kunna identifiera vädersträcken.

Kändes bra att ha en plan. När jag börjar hacka mig fram i kamerans menysystem upptäcker jag att kameran faktiskt även har en enkel kompassfunktion som identifierar N, NO. O, SO osv som bildriktningar på displayen. Case solved. Nu var det enkelt att förstå i vilken riktning cykeln var parkerad från den igenväxande åkermarken och efter bara ca 10 minuter hade jag återfunnit cykeln.

Tillbaka vid cykeln använde jag kameran för att fullfölja ursprungsplanen. Bra bärår i år kunde jag konstatera. Hoppas ni förstår att jag inte vill avslöja någon närmare position på nätet för bärstället.

Har ni erfarenheter från liknande situationer ni kan och vill dela med er av?

Thure
 
En gång för länge sen sprang jag en orientering i trakterna av Vättlefjäll, No Göteborg. Vädret var helgrått och stundtals regndis. Vid ner löpning från en av åsarna gick jag omkull och när jag samlat ihop mig igen upptäckte jag att kompassen gått förlorad i riset. Eftersom jag inte var mer än ca 500m från senaste kontrollen beslöt jag mig för att fullfölja utan kompass.
Ett par hundra meter nedanför nästa kontroll finner jag en medtävlare som gått omkull och skadat sig såpass att han inte ville resa sig, men ljudnivån var god och ögonen såg medvetna ut. Medan jag snurrade runt honom sprang flera andra tävlande bara förbi tills jag stannat en som lovade bryta och ta sig till mål och larma hjälp. (Det här var på den tiden när karta, klocka, penna, startkort, kompass och karfodral var hjälpmedlen. Mobiltelefon och GPS fanns inte i sinnevärlden.)
Efter ett rätt långt tag kom tre man med en bår och bar iväg honom i dalens längdriktning. Jag började springa mot vad jag trodde var nästa kontroll. Den låg inte var den borde och nu hade en molntuss lagt sig till ro över backarna sikten var kanske 50 m. Jag visste inte på vilken av de parrallella åsarna jag var eller var fanns kontrollen jag sökte. Efter att ha irrat runt i över en timme bröt jag och tog samma väg som bårbärarna hade gjort, jag kom fram till en okänd markväg som var helt öde och utanför det kartblad vi sprungit på. Men kunde identifiera var fordonet som hämtat vänt och följa markvägen ut till en mindre grusväg. I den blå timmen skymtade jag ett fönster som lystes upp tämligen långt borta. Efter ett telefonsamtal till en VB kom någon och plockade upp mig, 18 km från målplatsen. En eftermiddag och kväll av väntan. Fortfarande vet jag inte var jag var och virrade där.
En vårdag kan det vara riktigt fint där, men glöm inte karta och hjälpmedel, ännu är terrängen likformad.
 
Orienteringskartor

kan vara bättre än grönsaksbladet om man inte har kompass. Kul att du delar med dig av din erfarenhet SEObserver. Du verkar var en lite envis typ som försöker fullfölja orienteringstävling utan kompass. På så sätt blir man en erfarenhet rikare.

En sak som jag tycker är intressant vid orientering är att inse och erkänna för sig själv att man är tillräckligt osäker på sin position och riktningar att man måste ändra strategi.

Kommer man till denna insikt tidigare så blir det enklare och går snabbare att hitta rätt igen.

Thure
 
Jo en dylik erfarenhet lär en ju hur väsentlig kompassen är samt att inte knata utanför kartbladet, om man nu vet var man är ;).
Utan envishet kommer man inte långt, även om det är bättre att komma rätt och långt.
Vis av den ungdomsupplevelsen har jag sett till att behålla kompassen.

Att gå bort sig något hundratal meter är ingen match även utan karta och kompass, men att gå åter i sina egna spår kräver rätt underlag och en smula spårteknik.
Ledstänger som diken, åar, sjöstränder, kraftledningar etc är bra att hitta och följa. I grusöknar kan det vara gott om spår att följa, kors och tvärs. Kompass är något bättre att tya sig till.
 
Jag har inte råkat illa ut men tycker att småkompasser som t.ex. den lilla Silva som sitter i jackärmen på min Klättermusen-jacka är hyfsat värdelösa. Kan ju visa ganska så snett beroende på lutning osv. Inte i närheten så bra som en riktig Silva.

Dimma och mer böljande fjäll kan göra det jäkligt knepigt. Förra hösten gick vi i dåligt väder och dimma i Jämtland. Båda hade framme GPS istället för kompass då vi skulle runda lite tjärnar på fjället. Efter en kort vätskepaus så började vi gå 20-30 meter innan båda såg att vi ju gick ca 180 grader fel :) Grymt dålig sikt, man såg väl 50-100 meter max skulle jag tro.
 
Hej,
För 2år sedan gick jag första etappen av Nordkalotten där jag gick vilse ett antal gånger. Det hände inget dramatiskt för jag hittade varje gång med hjälp av kartan tillbaks till leden. Men då kändes det rätt kusligt.
Det var på den sista sträckan efter Reisvannhyttan, 40km kvar till civillisationen. 0-gradig och solen sken på morgonen när jag traskade iväg på den tydliga stigen. Den mycket leriga stigen gick så nära sjön Reisavann att jag inte tittade så noga på kartan. Det gick ju inte att missa. Leran gjorde att jag tittade hela tiden neråt för att undvika alla vattenfyllda groparna. Sedan gick vägen över till en behaglig bred stig och efter ca. 30minuter kom jag på att det var länge sedan jag såg en markering. Oroligt tog jag fram kartan och konstaterade att jag har hamnat helt fel. Jag borde ju vara uppe på det tundraliknande fjället och jag var fortfarande nära sjön. Gick tillbaks och korsade igen leran för att se mig omkring var jag tappade bort mig. Gick ännu längre tillbaks men kunde inte upptäcka stigen. Någonstans läste jag man ska gå tillbaks där man såg sist en markering, bestämde mig för att gå tillbaks till stugan men snart insåg jag att jag inte visste längre vägen tillbaks dit heller. Det var ett sådant virrvarr av 4-hjulingspår att paniken började komma lite krypande.
Men sedan studerade jag kartan ingående och såg att en transformatorledning korsade 4-hjulingspåret där stigen borde slingra sig uppför fjället och gick dit och ställde mig exact under transformatorledningen. Det tog en bra stund tills jag upptäckte en mycket svag stig lite döljd från en buske. När jag stod framför stigen såg jag lite längre upp den röda pricken målat på stenen. Det gick en lyckorusning genom kroppen.
Har i år gått en orienteringskurs för att lära mig karta & kompass. Vi får se om de kunskaper kommer till användning i år.
Hälsningar Veni
 
I vintras var vi på jakt och bodde i kåta i Jämtland. Väldigt långt från närmsta väg och ingen täckning ens med Telia. Tänkte noga på att hålla koll på kartan då. Om vi hade blivit fast över natten i -20 grader och bara dagspackning hade det inte varit så överdrivet kul.
 
Jag har vid två tillfällen gått vilse. Första gången var under en orienteringstävling i lumpen då jag av någon anledning, trots att jag hade både karta och kompass, kom på kontrakurs. Jag sprang längsmed en rågång och jag kunde inte begripa varför den aldrig tog slut. Jag såg rågången på kartan och jag sprang längsmed den. Jag sprang altså åt motsat håll. Den andra gången var en tidig morgon under älgjäkten för tre årsedan då jag skulle gå till ett pass jag tidigare suttit vid och kände väl till terrängen. Helt plötsligt insåg jag att jag gått fel och gjorde det största felet man kan göra när man är vill ...att panikartat och ostrukturerat irra omkring för att hitta rätt igen. Situationen blir ju bara värre då.

Båda gångerna lyckades jag komma till sans och reda ut situationen genom att erkänna för mig själv att jag var vilse och på stället sätta mig ner, fundera över, och analysera min situation. Efter att jag vilat en stund och återfått andan, började mina tankar så småningom klarna. Jag fattade beslut på rationell basis och hittade de ledstänger jag behövde för att hitta tillbaka.

I efterhand har jag insett att vid båda tillfällena så var jag trött och hade låg blodsockernivå (man kan inte tänka klart då) samt att det vid båda tillfällena var det mulet och regn (svårt att hitta vädersträcken med hjälp av dagsljuset) Jag tycker mig känna igen dessa faktorer i era berättelser oxå. Samt att ni, efter en stunds vila och eftertänksamhet börjar reda ut situationen.

När jag idag ger mig ut i det gröna har jag alltid förutom kompassen, ett liggunderlag att sitta på och något att stoppa i munnen och tugga på. Det känns bäst så.
 
Gått fel har jag väl gjort några gånger, men aldrig vilse, d.v.s. inte kunnat räkna ut var jag var och hur jag skulle gå för att komma dit jag ville. En gång tappade jag orienteringen helt. Jag var ute och plockade lingon en gråmulen dag. När jag reste mig efter att ha stått nedböjd och snurrat runt en tuva ett tag, hade jag ingen aning om vädersträcken och någon kompass hade jag inte. Först blev jag lite orolig för det hade varit väldigt långt till någon väg om jag hade gått åt fel håll. Det löste sig dock eftersom jag var bara någon kilometer från en riksväg så jag kunde orientera med öronen.
 
Tre helt olika tankar om detta.

1. Jag tror det är livsviktigt att från tidig ålder låta barn träna upp sin orienteringsförmåga, och det kan de bara göra med sin egen kropp och sina egna erfarenheter. Barn som ständigt passas, skjutsas runt till alla "aktiviteter" eller av någon annan anledning får sin fysiska rörelsefrihet beskuren, blir påtagligt sämre på detta som vuxna. Detta kan man läsa sig till i böckerna, men jag tycker jag ser det tydligt med egna ögon. Mina barns kusiner, uppvuxna i en inhägnad villaträdgård i en amerikansk suburbia, var helt hjälplösa när de skulle ta sig fram själva vid Sveriebesök. Jag jobbar en del med stadsstudier för barn i Palestina, där de i vissa städer inte kan röra sig ute självständigt, och mönstret är väldigt tydligt där också.

2. En helt annan reflektion handlar om åldern. Jag har alltid haft någon sorts "inbyggd kompass" som kanske omedvetet registrerat riktningsförändringar etc, i varje fall har jag alltid haft en känsla av om jag går i rätt riktning och de facto aldrig gått vilse. Men - nu på gamla dar märker jag tydligt, hur "kompassen" trubbas av, och jag har lyckats bli osäker på min väg några gånger. Inte mer än så, men känslan var läskig nog. Så det gäller kanske att inte lita alltför mycket på sina förmågor - de är inte för alltid givna...

3. En tanke av det mer banala slaget. Det kanske är orealisktist att tro att alla kommer att riva med sig en kompass när de sticker ut i hemmaskogen för att plocka lite svamp, eller att barn gör det när de ger sig av för att leka indianer. Men det finns ju ett gammalt KISS - sätt att med hyfsad precision hålla reda på väderstrecken, bara man anar var solen finns på himlen och man själv har en klocka med analog urtavla. Kanske man borde lära ut detta till alla skolbarn? Jag gjorde det med ett gäng frilufsarbarn, och det blev en klar succé :)
 
Var som 13-åring i Grövelsjön med jämnåriga fältbiologer och tältade på gränsen mot Norge, i glesnande skog strax söder om Salsfjället. Nykär i en trevlig flicka, promenerade vi iväg en bit från tälten. Efter en stund återvände vi till tälten bara för att upptäcka att tälten hade flyttat på sig. Dvs vi var vid den tidpunkt där det står klart att vi hade missuppfattat geografin :).

Någon egentlig strategi hade vi inte. Som jag minns det så körde vi efter metoden "nu tycker jag att jag känner igen mig!". Efter som jag minns någon timme började vi bena upp situationen på ett mer rationellt sätt, och bestämde oss för att vi skulle gå nedåt på sluttningen eftersom vi då skulle hitta Grövlan och sedan vandringsleden (bron).

Vi fann snabbt en bäck som vi följde nedåt, och efter några minuter fann vi tälten och oroliga kompisar. I hastigheten hade vi inte tänkt på att vi faktiskt tältade vid en bäck...

...lättnaden var stor :).

Efter denna läxa lärde jag mig att tänka på terrängen som uppfång och ledlinjer, även om just dessa termer har infogats i språket långt senare. Skaffade mig min första kompass strax efter och bar alltid karta i områden jag var osäker på.

...vilse har jag varit senare än så, men alltid lyckats hitta antingen tillbaka eller till väg/stig och därifrån tillbaka. En kompass ger ofta men inte alltid rätt kurs, har snurrat en del i områden där det finns både myrmalm och bitar av malm som tappats i myren från foror.

...att kunna räkna steg och avstånd är en trygghet när man försöker gå tillbaka i sina spår...

//J
 
Gått fel har jag väl gjort några gånger, men aldrig vilse, d.v.s. inte kunnat räkna ut var jag var och hur jag skulle gå för att komma dit jag ville. En gång tappade jag orienteringen helt. Jag var ute och plockade lingon en gråmulen dag. När jag reste mig efter att ha stått nedböjd och snurrat runt en tuva ett tag, hade jag ingen aning om vädersträcken och någon kompass hade jag inte. Först blev jag lite orolig för det hade varit väldigt långt till någon väg om jag hade gått åt fel håll. Det löste sig dock eftersom jag var bara någon kilometer från en riksväg så jag kunde orientera med öronen.

Det är en säkert ganska vanlig situation att man böjer sig ner och snurrar bort sig. Att orientera med öronen är då en bra metod i närheten av ljudkällor. Själv har jag nattetid och med dålig lampa en gång valt väg med nosen, gick mot skvattrammyren på doften och sedan visste jag att jag hittade.

//J
 

Liknande trådar


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.