• Obs! Tänk på att om du lägger ut din epostadress eller telefonnummer i forumet finns risken att de snappas up och används för spambrev och dylikt. För att slippa detta kan du istället be intresserade att kontakta dig via funktionen "Skicka epost till..." som finns i menyn man får få man klickar på ditt namn vid foruminlägget.

Jag tror inte jag vill ha barn - nån som känner samma?

Koka grodor

Jag har läst om studier som visar att både människor som vinner mycket pengar och människor som drabbas av permanenta skador (amputation, förlamning) efter en tid (ett år?) är tillbaka på samma lyckonivå som innan vinsten/olyckan. Båda grupperna alltså, lika lyckliga.

Alltså kan man kanske konstatera att om man får barn trots skepticism så är det kanske ingen katastrof eftersom man efter en tid vant sig och tycker/tror att allt är bra.. ;) Jag vet inte om barn är en lottovinst eller amputation.

(Jag kanske också ska påpeka att jag inte är nejsägare. Jag tror själv att jag kommer att skaffa barn en dag, det kommer dock absolut inte att ske snart. Man lever bara en gång, och då vill man testa en sån grej. Men små barn är ändå, likt hundar, störiga och mest till besvär för tillfället. Det är tyst och lugnt här hemma nu.. :) )
 
Mina slutfunderingar...

Jag tycker inte att man ska skaffa barn om man inte vill det. Men jag tycker inte att de som inte har barn ska berätta för oss som har barn hur jobbigt och tråkigt vi har det när vi varken har det jobbigt eller tråkigt. Och tvärtom.

Det är egoistiskt att inte skaffa barn, och det är egoistiskt att skaffa barn.

Och om det nu handlar om den egna lyckan så känner jag fler som är lyckligare efter att ha SKAFFAT barn, än folk som är lyckligare efter att INTE ha skaffat barn.

Men jag tänker inte blanda ihop statistik med enskilda fall. Alla gör som de vill... :)
 
Jag vill inte heller ha barn!

Vad skönt att det finns likasinnade. Jag är 26 och bestämde mig tidigt att JAG inte vill ha barn. Träffade min kille för fyra år sedan och gjorde klart för honom väldigt tidigt att jag inte vill ha barn, men jag tror att han innerst inne hoppas att jag ska ändra mig. Min pappa vill inte heller lyssna på det örat och tror att jag ändrar mig när jag blir äldre. Men jag känner att jag har tusen anledningar att inte skaffa barn (miljöhot, överbefolkning, inskränkningar på mitt liv, ingen garanti för friska barn, "spricka hela vägen till naveln", you name it.) Än så länge har det varit lugnt, men nu börjar vänner och bekanta producera knoddar. Absolut skitgulliga, men inget för mig. Jag känner mig mest pressad av omgivningen, att människor tycker att jag är onormal. Dessutom är jag, liksom du, ganska säker på att jag som mamma skulle få dra tyngsta lasset, även om min kille alltid har maten på bordet när jag kommer hem och inte har ett "viktigt" jobb (det har inte jag heller...eller jo, vi har både viktiga jobb = lärare). Jag hoppas verkligen att jag håller fast vid detta beslut och inte tillslut skaffar barn för någon annans skull (samhälle, kille, föräldrar). Visst kanske jag kommer att ångra mig, när jag är gammal och ingen kommer och hälsar på. Men det kan väl inte vara skäl nog. Mitt hopp är att syrran skaffar barn. då kan jag få bli moster, det skulle passa mig. Eller så kanske jag och min kille kan bli stödfamilj till ungar som har kämpiga hemförhållanden.
 
Tillägg

Om min kille tycker att det är viktigare att skaffa barn än att vara tillsammans med mig kommer vi inte att kunna fortsätta leva tillsammans. (Jag älskar honom och han älskar mig, så jag hoppas inte det scenariot uppstår). Men om det skulle ta slut, skulle jag satsa på en kille som redan har barn. Då kan ju båda vara nöjda.
 
Re: Mina slutfunderingar...

Martin Fjaderlatt.se; sa:
Jag tycker inte att man ska skaffa barn om man inte vill det. Men jag tycker inte att de som inte har barn ska berätta för oss som har barn hur jobbigt och tråkigt vi har det när vi varken har det jobbigt eller tråkigt. Och tvärtom.

Tack! Och då kan ni (inte Martin specifikt utan "alla andra") berätta om de trevliga, mysiga, roliga och gosiga barn ni har vid fikarasten på jobbet (o dylika ställen) och inte bara besvärliga, förstörande, gnälliga, skrikiga, bortskämda, jobbiga ungar. Det är såna historier (de senare) som får mig att stå fast vid att inte skaffa barn även om jag förstår att det finns ljusa stunder också men de verkar sällsynta i vissa familjer.
 
Re: Re: Mina slutfunderingar...

Höga Kusten; sa:
Tack! Och då kan ni (inte Martin specifikt utan "alla andra") berätta om de trevliga, mysiga, roliga och gosiga barn ni har vid fikarasten på jobbet (o dylika ställen) och inte bara besvärliga, förstörande, gnälliga, skrikiga, bortskämda, jobbiga ungar. Det är såna historier (de senare) som får mig att stå fast vid att inte skaffa barn även om jag förstår att det finns ljusa stunder också men de verkar sällsynta i vissa familjer.

:)
Men det där är nog ett allmänmänskligt problem: det är lättare att få folk att lyssna om man gnäller än om man berättar om hur bra allt är.

Gnäller man tar folk för givet att man beskriver en objektiv sanning, berättar man hur bra man har det så tror folk att man antingen överdriver eller är helt subjektiv. Bara att läsa första inlägget i tråden:
"överöser en med historier om sina egna underbara barn och hur FANTASTISKT det är."
Positiva människor är helt enkelt inte riktigt pålitliga. ;)

Men jag trivs som sagt som fanken med att vara pappa. Det är det bästa som har hänt hittils i mitt liv, och fritidsintressen och jobb känns futtiga i jämförelse.

Se, där kom det :)

(Fast Loke är å andra sidan bara 14 månader. Jag får kanske återkomma med en mer utförlig barnrecension om 14 år)
[Ändrat av Martin Fjaderlatt.se 2007-06-01 kl 08:15]
 
barnfri; sa:
Jag är en 34-årig friluftsaktiv tjej med ett bra jobb som inte tycker om barn och inte tror att jag vill ha några egna. Nån som känner detsamma? Är det ok? Inte om man tror sin omgivning som ständigt frågar när det är dags och som överöser en med historier om sina egna underbara barn och hur FANTASTISKT det är.
Kul för er, men jag tror inte jag vill ha några egna. Jag vill kunna sova en helgmorgon (om jag för en gång skull bestämmer mig för att inte vara ute i naturen vid kl 9), jag vill komma hem trött från jobbet utan att först behöva hämta en (eller flera) skrikande odjur som omedlebart måste ha mat, innan de skall läggas. Jag vill inte behöva stanna hemma från jobbet med sjuka ungar, och dessutom själv drabbas av div. förkylningar och magsjukor i omgångar. Jag vill inte heller riskera att få ett svårt sjukt/handikappat barn, visst, de flesta blir helt normala, men vad skjutton gör man om inte blir så? Ingen reklamationsrätt vad jag vet...
Det stora problemet i sammanhanget är väl att min man vill ha barn! Jämställdhet i all ära, men jag är ganska övertygad om att det är kvinnan (mamman) som får dra det tyngsta strået till stacket. Inte minst eftersom han har ett så "viktigt" jobb som mest alltid är svårt att vara hemma från.
Det enda som oroar mig är risken att jag kommer ångra mig om 20 år eller så. Jag tycker det verkar ganska trevligt att ha vuxna barn, men det är ju svårt att komma dit utan att först behöva genomlida småbarnsår, skolår och tonår... Nån som har samma funderingar?

Hej barnfri!

Jag tror att det är vanligt att tjejer som känner så här känner sig väldigt ifrågasatta. Det anses liksom självklart att kvinnor ska vilja ha barn eftersom det är vi som föder dem. Jag tror inte att killar med samma inställning blir lika ifrågasatta. Dessutom blir man ständigt ifrågasatt som tjej, så det klart att man blir extra känslig och faktiskt blir påverkad av omgivningens tyckanden, trots att man kanske egentligen inte vill bli det!

Själv väntar jag nu mitt första barn. Jag blev lite skärrad först när min man föreslog att vi skulle skaffa barn. Jag är ju bara 26! För 30 år sen var 26 gammalt, men jag känner ingen i min ålder som har barn. Sen tänkte jag lite mera, och kom fram till att varför inte?

För några år sen diskuterade jag det här med barn med en kompis. Jag påpekade just det här med att livet liksom tar slut så fort man får barn. Då sa han: "Men Frida, det är ju då det roliga börjar! Man ska ju ha kul MED sina barn."

Så hade jag aldrig sett på saken. Men det är ju sant. Jag har kommit fram till att barn kan kombineras med alla mina intressen. Folkmusik och spelmansstämmor = Perfekt att ta med barn på! Det är inga höga ljudvolymer och dessutom kryllar det av andra barn på såna ställen. Friluftsliv = Jovisst, det går ju utmärkt att bedriva friluftsliv med barn.

Sen kan jag även tycka att det är skönt att inte vänta för länge, även om man kan föda alldeles utmärkt även om man är 40 så ökar riskerna för att förlossningen ska bli komplicerad.

När det gäller jämställdheten så beror det helt klart på vem man lever med. Nu råkar det vara så att min man har eget företag. Det gör att jag kommer kunna börja jobba halvtid igen ganska snart (kanske ett halvår) efter att barnet har kommit. Dessutom räknar vi med att det är min man som får sköta det mesta av "markservicen" hemma. Allt det här beror förstås på vad det är för slags barn vi får. Det kan man ju inte veta innan. Men jag tror att vi har goda förutsättningar för att vi båda två ska få både arbeta OCH vara föräldrar.

Det här är mina egna åsikter och tankar, jag respekterar att andra tjejer (och killar) inte alls vill ha barn. Fast jag tror att fler kanske skulle våga skaffa barn lite tidigare ifall samhället var mer barnvänligt.

Hälsningar
//Frida
 
barn!

Alla kanske inte är skapta för att bli föräldrar? Känner man som trådstartaren gör har man nog hittat en tillvaro som inte behöver berikas med barn. Vill man umgås med äldre barn och unga vuxna finns det massor av sådana som gärna får en extraförälder att knyta an till. Jag har träffat många barn i mitt jobb vars föräldrar troligen ångrar att de skaffade barn.

Det går heller inte att leva vidare det liv man hade innan barnen och bara plussa på barntiden, det räcker inte tiden till. kanske är det sådana föräldrar som gnäller vid fikabordet över hur jobbigt det är att ha barn.
När Vi fick vårt första barn trodde jag att jag skulle kunna fortsätta med allt jag höll på med innan fast kanske inte lika ofta. Men livet ändras så radikalt och mycket av det jag tyckt var viktigt att satsa tid på är numera bortglömt. Istället för att bygga färdigt MIN kajak håller jag på med en klättervägg till äldsta pojken och en kajaksits till min ettåring. paddlar gör jag än men jag rollar inte gärna med ett barn i varje packlucka. Jag tycker att jag och min fru fixar föräldrarskapet bra. Vi ville ha barn, vi vill ha flera barn. Visst kan det vara skit att gå upp 03.30 och leka med bilar i en timma men hur skönt är det inte när man kan somna om en timma mellan 04.30 och 05.30 innan nästa vill ha gröt? Och hur härligt är det inte att gosa till det i soffan med sin älskade fru kl 19.30 när det är tyst på övervåningen.

Tyvärr verkar det som att det är svårare att skaffa barn och familj i vissa storstadsområden än vad det är på landsbygden. jag tänker på att många vill ha ett eget boende, villa, radhus, bostadsrätt med uteplats och dyl. Jag som bor på smålandskusten kan ha havsutsikt för 700.000 från eget hus. för de pengarna får man inte ett rum och kök i gubbängen. det kanske gör att många tvekar...

Stå på dig, vill du inte ha barn, inte ens det allra minsta, då blir du ingen rolig/bra förälder.(tror jag i alla fall)
 
Re: Re: Re: Mina slutfunderingar...

Martin Fjaderlatt.se; sa:
(Fast Loke är å andra sidan bara 14 månader. Jag får kanske återkomma med en mer utförlig barnrecension om 14 år)

Är inte det lite sent, om du nu ska använda din egen recenssion som underlag för om du ska skaffa fler. 14 månader nu, 14 års väntan till och sen 9 månaders inkubationstid. Det ger ju 16 år mellan barnen. Inte direkt tätt ihop.

Nåt jag hörde av mina föräldrar (som har 10 mellan mig och den yngsta) var att i efterhand skulle de haft dem tätare. Tiden från första barnets födelse till sista flyttade hemifrån hade de gärna kortat ner litegrann.

Nä MArtin. chansa. Det fungerade ju bra för dig med Loke. Skaffa nu snabbt en till. En en är bra måste ju två vara dubbelt så bra;-)
 
Almgren; sa:
Mezzner; sa:
Vi har där värderat olika delar på olika sätt. Och även om du förstår att jag gör så, så skriver du sen.

När man väljer bort föräldraskapet just för att kunna prioritera sina fritidsnöjen, så tror jag dock att det kan vara en indikator på att man tillmäter sin egen person onödigt stor betydelse.

och där visar du i mina ögon att den enda korrekta värdegrunden är den som du har. Jag har en annan, men skriver inte ner dina val för det. (eller så utrycker du dig bara otroligt slarvigt)

Christian


Jag vet inte hur många ggr jag ska behöva skriva att jag tycker det kan finnas flera och goda skäl till varför man inte har barn?
Om man avstår från att ha barn (biologiska, adoptiv/foster eller bara genom att vara "barnvakt") för att man inte vill hamna i situationer då man måste avstå från nåt "roligt" för att man måste ta hand om sina barn, eller kanske skjutsa dessa till aktiviteter eller liknande så att de får ha "roligt", så tror jag alltså att det kan betyda att man är mindre benägen att ibland prioritera andras intressen framför sina egna.

Rent allmänt menar jag vidare att ju mer en individ i en grupp är beredd att självuppoffrande, desto lättare är det att gruppen kan fungera ihop. Det är vad jag menar med att empati och förmåga att göra nåt för andra individer är en social kompetens.
Det kan ju knappast ses som nåt på nobelprisnivå.

Självklart kan man ju sedan tycka att vissa föräldrar förvisso kan prioritera sina barn framför sin egen bekvämlighet, men att man samtidigt gör stor skillnad mellan just sina egna barn och resten av befolkningen.
Det finns alltid sådana tendenser och exempel, men jag tycker ändå att mina erfarenheter är att folk som har/haft barn brukar ha lättare att betrakta saker ur andras synvinkel. Det är min erfarenhet, och det finns en viss logik som stöder det. Hur jag själv är i det avseendet får andra bedöma, men det verkar du ju också gärna ta dig an.
 
Det klart att du kommer att ångra dig om 20 år!
Visst kan väl småbarnsåren vara lite krävande - men det är roliga år så det är det värt. Mina barn är i din ålder och nu väntar jag bara på barnbarn, så att jag kan börja leka på nytt. Det här med sovmorgon, hämtning och lämning av barn, sjukdom osv är väl inget problem, ni som föräldrar får väl turas om. Några "egna" intressen kanske du får offra men det kan du ta igen sedan. Ut i naturen kan du ta med dig även mycket små barn.
 
Vättlefjäll skrev:
Allt handlar om val, prioriteringar och planering. Vad som är så märkligt i just denna diskussion är att ni verkar tycka att det är så jobbigt samtidgt som era största intressen är att just göra saker på det mest krävande och omständiga sätt. Klättra, paddla och vandra är ju mycket besvärligare än att flyga, åka båt och bil. Så varför inte lägga till en svårighetsgrad och göra det med ett barn?

För min del handlar det om vad som är roligt. Det är mycket roligare att paddla än att åka motorbåt, även om det är omständigare. Efter att ha gjort några försök med att ha med barnen har vi insett att problemen väger tyngre än upplevelserna, och då är det ju ingen vits.

MEN jag vill absolut inte såga föräldraskapet jäms med fotknölarna!! Barn är en fantastisk upplevelse. I mina ögon är det livets mening, och jag skulle inte vilja vara utan mina tre illbattingar för allt i världen. Tro bara inte på dem som säger att du kan behålla ditt aktiva friluftsliv när du får ett gäng småttingar.

Peter
 

Liknande trådar


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.