3 in 1 – Jämtlandstriangeln på en dag

Hur nära vi än har till Storulvån –en kilometer, 200 meter, 50 meter– så vill inte kroppen lyssna på mina uppmaningar att fortsätta springa. Den kräver att jag ska stanna. Nu, genast. När jag trotsar tar den i med hårdhandskarna, och ger mig nästan-kramp i ena vaden. Tur är väl då att vi redan är uppe på gårdsplanen, och jag saktar lydigt ner.

Jämtlandstriangeln, 47 kilometer. Turen går man vanligtvis på tre dagar, med stopp vid Sylarna, Blåhammaren och Storulvån. Vi tog allt på en och samma dag. Inte mycket längre än en maraton, så varför inte.

Vaknar till blå himmel och en strålande septembersol som får trädens höstfärger att spraka. Det blir en bra dag. Efter tejpning och inskaffande av energikakor och gelé startas klockan och dagen kan börja. Första biten går stenigt uppför. Morgonstel och med frukostens grahamsgröt skvalpandes i magen känner jag mig inte alltför upplagd. Men det går över. Stigen planar ut och underlaget blir härligt jämnt. Över en bro vars gungningar hänger kvar i benen även efter att vi nått fast mark. Sylmassivet med sina snövita fläckar är vår vy och vårt första delmål.

I mitt rätta element

Når det första vindskyddet vid åtta kilometer efter en timme. Inser att vi springer ganska långsamt men beslutar oss att hålla oss till tempot. Då får det helt enkelt ta längre tid än planerat. Dagen ska njutas! Efter mycket pekande ser jag till slut Sylarnas fjällstation där den ligger i skuggan av bergen. Upp och vända för att sedan ställa in siktet på Blåhammaren 19 kilometer norrut.

Med sikte på Blåhammaren

På den här sträckan ska vi förhoppningsvis träffa på mina föräldrar som förnuftigt nog valt tredagarsaltenativet. Med nästan halva sträckan i kroppen känns benen fortfarande hela och pigga. Inga skavsår och inga ömmande ligament. Solen skiner fortfarande –som om jag förväntat mig något annat– och renarna stirrar skeptiskt när vi passerar. De frustar till, sätter snofsigt huvud och svans i vädret och lägger benen på ryggen. Trevligt att träffas. Desto mer vänligt inställda är alla vandrare vi möter eller passerar. Med stavarna i högsta hugg traskar de över spångarna som efter nattens skyfall även tjänstgör som regnvattnets avrinningskanaler. Alla i sin egen takt. Ivrigt resonerande eller tyst filosoferande.

Halvvägs

Motvinden vi fick tampas med upp till Sylarna har blivit medvind, och vi flyter fram över myrar, stenar och plankor. Fötterna är sedan länge genomblöta av myrvatten. Det är rusningstid på sträckan, men vi är nog de enda som skulle ha brutit mot hastighetsreglerna om dessa existerat. Så skymtar vi två bekanta figurer längre fram på stigen. Mina föräldrar har stannat för att dokumentera fjällvärlden på marknivå, och vi slår oss ner för att avnjuta lite frukt och smörja diverse öm hud med vaselin. Men svett och vind gör oss snabbt kalla och vi trippar vidare de sista kilometrarna upp mot Blåhammaren. Vinden tilltar när vi närmar oss toppen.

Efter några korta samtal inne på fjällstationen är motivationen stor att få slutetappen –12 kilometer mer eller mindre nedför till Storulvån– överstökad. Men nu börjar det verkliga slitet. Vinden är kraftig och träffar oss snett framifrån. Det går gäss på de små sjöarna. Jag drar tjurigt upp dragkedjan på jackan och knyter mina frusna händer. Orkar inte bry mig om att ta på vantar. Hälsenorna ömmar, likaså knän, höfter och lårmuskler. Känner att koncentrationen tryter, och tar det därför lite extra försiktig nedför den steniga sluttningen. Ser på långt håll vindskyddet vid Ulvåtjärn som innebär sex kilometer kvar. Väl där suger vi i oss det sista av gelén och tömmer vattenreserverna. Vadar över en förgrening till Stor-Ulvån och sätter åter benen i arbete. Märker att vi båda tappat spänst i steget. Kroppen har fått smak för vila.

Två kilometer är sällan så långa som efter nästan sex timmars löpning. Skymtar fjällstationen längre ner i sluttningen, men det är mig likgiltigt. Fokuserar på att hålla ordning på fötterna bland all sten. Hade varit surt att stuka sig nu.

Vadmuskeln trilskas, men vad gör det –vi är framme! Duschen blir lång. Drömmer mig bort medan varmvattnet strilar över ryggen. Funderar på vad nästa projekt ska gå ut på.

Medlöpare på hela passet var Jakob Alberg.