Artiklar > Bland världens högsta berg

Bland världens högsta berg

Av: Gustav Cronhamn

Från toppen av Mera Peak, 6476 meter över havet, kan vi med ett ögonkast blicka ut över Mount Everest, Kanchenjunga, Lhotse, Makalu och Cho Oyu. Den kommande månaden rör vi oss allt närmare “Top of the world”.

Man kan kalla det ett skräckens ögonblick, när jag ser det lilla propellerplanet med femton sittplatser uppställt på Kathmandus flygplats. Ironiskt nog är planet bemannat med en flygvärdinna som också ska trängas in i det överfulla planet. Från luften kan man blicka ut över makalösa Himalaya, och på avstånd reser sig Mount Everest framför våra ögon. Piloterna sitter och läser tidningen innan de återigen måste koncentrera sig. Med ett litet dyk rättar de upp planet för landning på den dramatiska och till synes nästan malplacerade lilla flygplatsen i bergsbyn Lukla. Det finns inget utrymme för misstag - en bergvägg reser sig som avslut på landningsbanan.

I Lukla samlas turister med alla möjliga mål. De flesta tar sikte på Mount Everest BC, och det gör också vi, även om vi börjar någon helt annanstans. Genom uråldrig regnskog tar vi snabbt höjd. Det kommer bära uppför till Zatrwa La-passet på 4485 meter. Uppe i passet vajar böneflaggorna mot gudarna och en liten bit längre ner på passets sluttningar kryper vi in i ett ”the-house” för att undkomma den värsta vinden och kylan.

Med oss på turen har vi två sherpas, en kock och sju bärare, som vardera bär minst 60 kilo. Vi är bara två deltagare, Anna och jag, men i packningen ligger stolar, bord, mat för en månad, bränsle, toatält, koktält, mässtält och tält samt vår personliga utrustning. Man undrar om turen kan räknas som en trekking eller charterresa.

Nere i Makalu Barun Nationalpark fortsätter vi vandringen upp genom Hinkudalen. Det är inte jätteexploaterat även om det rör sig mycket människor i området. De allra flesta tar sikte på trekkingtoppen Mera Peak, 6476 meter över havet. Te-husen ligger med korta dagsetapper emellan, i en lagom acklimatiseringsfart uppåt. Någon bärare ur ett annat team dog på vägen upp, och ett par för snabba och ivriga turister blev evakuerade med helikopter på grund av
höjdsjuka. Detta blev en påminnelse om att man inte kan vara nog försiktig, även om vandringen tekniskt sett är väldigt enkel.

Ett plan har landat på Lukla flygplatsen.

Storslagen vy från ett av passen, med en härlig molndramatik.

Syrgas
Efter att ha korsat ett glaciärpass på 5400 meter slår vi läger vid Mera La på 5300 meter (Mera Peak BC). Förhoppningen låg i att kunna fortsätta uppåt på berget, men en kraftig snöstorm begraver oss istället nästan levande. Flera team ger upp och fortsätter sin vandring på grund av tidsbrist. Andra väljer att lämna High Camp och gå tillbaka till Lukla. Men vi har tid att vänta. Redan dagen efter slår vädret om och vi kan fortsätta upp mot High Camp på 5600 meter över havsnivå. Det går väldigt trögt för Anna, som spyr under natten och tvingas använda syrgas.

På natten vaknar vi upp med en fantastisk vy över Makalu i tältöppningen. Anna tvingas avbryta toppförsöket och jag tillsammans med Angkaji Sherpa börjar toppturen. Ingen har vandrat här sedan snöstormen, så guiden fick den tuffa uppgiften att göra nya spår upp till toppen. Bakom oss följde flera topplag som bara kunde tacka och ta emot. Efter sex timmars hårt slit når vi äntligen toppen av Mera Peak. De sista 10 metrarna var försedda med fasta rep. Vissa år öppnar sig stora sprickor som man måste traversera runt. Just i år gick det rakt uppför.

Vackra vyer längs leden till Amphu Laptse passet.

Morgonljuset i Himalaya.

Räddas med helikopter
Vi skyndar efter toppturen ner mot en utmattad Anna i BC. Efter ytterligare 400 meters nedstigning vill hon fortfarande inte återhämta sig. Hon är kraftigt fysiskt försämrad, och de nästkommande dagarna ska vi bara stiga i höjd genom Hongu-dalen och över Amphu Laptsa passet. Anna tvingas därför att lämna oss med helikopter. Vi nås senare av nyheten att Anna drabbats av lunginflammation i kombination med höjdsjuka.

Ensam fortsätter jag genom bergen med sherpas, kock och bärare. På något sätt förvandlas gruppen till en enda familj. Servicen och policyn om att alla tält måste stå uppställda när man kommer till lägerplatsen tonas ner. Istället får man äntligen vara med och resa tälten. Toatältet och mässtältet skickas med helikoptern. Maten kan vi äta i koktältet!

Amphu Laptsa passet, 5780 m.ö.h, är en riktigt alpin upplevelse. Etappen inleds med en labyrint genom isfallet. Från passet kan man blicka ut över Ama Dablam, Lhotse och Makalu. Nedfirningen på andra sidan ger en vy över Lhotse och Island Peak. På andra sidan väntar ett mer exploaterat område och Sargamatha nationalpark (Mount Everest).

Storslagen vy
Sista toppen är lite mer tekniskt krävande och inleds från baslägret med lite scrambling i mörkret. Stigningen avslutas med en brant snövägg, cirka 150 meter innan man når toppkammen, och slutligen toppen på Island Peak - 6189 meter över havet. Med Lhotse, Ama Dablam och Makalu dramatiskt nära är detta en av de vackraste topparna jag varit på. Härifrån fortsatte en turistvandring över Kala Pattar och Mount Everest BC, innan vi gick ner mot Lukla igen.

Jag på Island Peak, 6189 meter.

Amphu Laptse passet.

Lukla stängt

Vandringens sista dagar präglas av dåligt väder med regn och dimma, något flygplatsen i Lukla inte är byggd för. Utan radar innebär en landning med flygplan i Lukla att spela rysk roulette med passagerarnas liv. Det krävs visuell sikt och lugna vindar för att flyga. Väderprognosen är inte god de närmaste fem dagarna, och varje dag ökar de strandade turisterna i antal med flera hundra. Så vad gör man när man har ett flyg hem till Sverige att passa?

Guiden beslutar att vi ska vandra (eller snarare springa) ut. Två dygn har vi på oss att knata sträckan som vanligtvis tar en vecka till Jiri. “Vi får gå natt och dag om det så behövs”, säger guiden. Utmaningen ligger här inte i det fysiska, utan i det mentala. Vi har ingen karta och det finns heller ingen som helst uppfattning om hur lång tid det kommer ta att gå. Vi vet att vi ska passera tre högpass, och när vi inte går i ett pass är det inte direkt flackt, utan ständigt upp eller ner. Man kommer till en stund i livet då man är så trött att man inte kan fokusera på annat än att röra sig framåt. Det ena benet gör så ont att man bara vill stanna, medan man i det andra benet känner att man måste röra sig fort. Inför det sista passet tror guiden att det ska ta två timmar att passera. När det gått tre timmar och vi fortfarande bara ser en lång uppförsbacke undrar jag vad sjutton det var frågan om. “Det spelar ingen roll. Vi går tills vi kommer fram”, svarar guiden.

Vi nådde fram i tid. Sista bussträckan längs den leriga serpentinvägen där vår överfulla buss sladdar, slirar och vinglar fram med ett flera hundra meters stup på sidan, var nog det värsta med denna turen. Att jag hade ståplats i sju timmar gjorde inte saken bättre, när jag nästan krampartat fick hålla mig i handtaget. Dagen efter hade jag en enorm träningsvärk i armarna. Det trodde jag inte man kunde få på en trekkingresa!

Barnen leker vid en liten bergsby.

Scott Fischers minnessten påväg mot Mount Everest BC, påminner om tragedin på berget 1996.

Text: Gustav Cronhamn och Julius Kramer

Foto: Gustav Cronhamn

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2012-09-11 17:02   YippieKaey
Det skuller vara intressant att veta hur mycket ett sånt här äventyr kostar. Evakueringar "ingår" det eller är det också en utgift (som antagligen går på ngn försäkring).
 
Svar 2012-09-11 19:08   Gustav Cronhamn
Ungefär 30 000 kostade resan för mig då jag flög från lite olika platser och fick därför ordna det själv. Annars kostade resan ca 38000 med flyg från Sverige..
Evakueringen täcktes av hemförsäkringen. Men det var lite problematiskt att få SOS i Köpenhamn att förstå. Först tyckte dom att vi skulle gå ner (ca 5 dagar), sen att ta bil/buss (närmsta vägen ligger 10 dagar bort). Notan för flyget blev 60000 kr :)
 
2012-09-11 17:15   thureb
Så här i efterhand skulle ni ha valt långsammare acklimatisering? Gått ned längre när Anna blev dålig? Att flyga till Lukla ökar risken betydligt för höjdsjuka jämfört med att vandra.
 
Svar 2012-09-11 19:19   Gustav Cronhamn
Acklimatiseringstempot var helt enligt regelboken, med vilodagar vart 1000 meter, vi passerade ett högpass innan stigningen gick upp till Mera Peak. Vad gäller flygningen till Lukla 2800 meter för att sedan vandra till 3000 meter där vi tog en vilodag tycker inte jag påverkar acklimatiseringen avsevärt. Vi hade dessutom två nätter i Katmandu ca 1500 meter.
Vad gäller Anna så var det stora problemet att hon hade varit sjuk vckan innan avresan, och därför var betydligt mer utsatt. Vid den platsen som hon fick problem så var vi lite i en återvändsgränd, där utvägen var att antingen helt avbryta eller fortsätta uppåt. Vid det tillfället valde hon och guiden att flyga ut henne.
 
2012-09-11 19:48   Warewolf
Fina bilder som får en att längta tillbaka till denna fantastiska miljö
 
Svar 2012-09-11 21:57   Gustav Cronhamn
Tack! Helt underbart, både miljön, kulturen och framförallt människorna som la ner hela sin själ i våran upplevelse.
 
2012-09-12 15:50   Leech
Häftig tur, härligt att ni hann tillbaks i tid! Mycket fina vyer dessutom.
 
Svar 2012-09-12 23:56   Gustav Cronhamn
Tack! Himalaya är något extra och vilka vyer man har! Att se berg som man bara har sett från dokumentärer på tv m.m.
 
2012-09-12 16:00   Magnus H
Alltid kul att läsa om turer i detta område. Håller med om att vyn från Island Peak är något alldeles extra. Och Amphu Laptse passet ser väldigt vackert ut.

Men Du, två dygn till Jiri. Det finns ju väg från Bandar. Och buss från Shivalaya. Varför gick Ni till Jiri? Passerade Ni Bandar och Shivalaya på natten? Hittade svaret själv, från Din blogg "De lyckades slutligen lifta några mil med en överfull och nästan sardinburksliknande buss från sista bergspasset längs leden till Jiri."

Angående Joakims fråga. Förstår jag Dig rätt att en expedition till Mera Peak, Island Peak och Everest bc kostar 38,000 kr men att Du betalade mindre (30,000) eftersom Du ordnade flygen själv? Vad var det som kostade 60,000 kr? Räddningshelikoptern som gick på hemförsäkringen?
 
Svar 2012-09-12 23:20   Gustav Cronhamn
Yes, 60000 kr för helikoptern, som hon Inte behövde betala. 38000 kr kostade turen om man ville flyga t/r från Sverige.
 
2012-09-12 16:33   Magnus H
Angående Thures fråga om acklimatiseringen. Tror det blivit en del missförstånd här...

Thure skrev: Så här i efterhand skulle ni ha valt långsammare acklimatisering? Att flyga till Lukla ökar risken betydligt för höjdsjuka jämfört med att vandra.

Gustav svarar: Vad gäller flygningen till Lukla 2800 meter för att sedan vandra till 3000 meter där vi tog en vilodag tycker inte jag påverkar acklimatiseringen avsevärt. Vi hade dessutom två nätter i Katmandu ca 1500 meter.

Det är ju just det som är problemet. Flygningen till Lukla påverkar inte acklimatiseringen alls. Inte heller att bo i Kathmandu på 1400 meter. Thure efterlyste ju något som påverkar acklimatiseringen. Nu vet jag inte hur många nätter Ni spenderade i Lukla men Du skriver så här... "Genom uråldrig regnskog tar vi snabbt höjd. Det kommer bära uppför till Zatrwa La-passet på 4485 meter." Jag gissar att här lades grunden till Annas höjdbesvär.

Det är inte helt ovanligt att folk får höjdproblem på Mera och det kan vara förrädiskt då man inte kan gå ner till riktigt låg höjd snabbt. En schweizare fick nästan lämna in av samma orsak när jag var där 2005. Man måste ju över ett bergspass för att komma till riktigt låg höjd fort. Samt att på den tiden tordes inte helikopterpiloten flyga av rädsla för att maoisterna skulle skjuta ner helikoptern. Så räddningen drog ut på tiden.

Jag tycker det är viktigt och inte låtsas som om att det inte begicks några fel här. Detta tycker jag är ett solklart misstag:

Anna spyr under natten på 5600 meter. Avbryter och går ner till 5300 meter och sitter där halva dagen. Fortsätter ner till 4900 meter och blir inte bättre.

Jag tycker att Thures analys är helt korrekt "Gått ned längre när Anna blev dålig?"

Om hon fortsatt ner i Hinkudalen till under 4000 meter så fort som möjligt efter kräkningen så hade det nog slutat bättre.
 
Svar 2012-09-12 23:44   Gustav Cronhamn
Jag skulle inte kalla det misstag, utan snarare att flera aspekter påverkade henne. Dels att imunförsvaret inte var återhämtat efter en förkylning och givetvis höjden.

Dag 1 vandring 2800 m till 3000 m
Dag 2 dagstur till 3700 m sov på 3000 m
Dag 3 sov 3985 m
Dag 4 över passet på 4485 m sov 3570 m
Dag 5 sov 3520 m
Dag 6 sov 4250 m
Dag 7 dagstur till 4800 m och sov 4250 m
Dag b sov 4900 m
Dag 9 dagstur 5100 m sov 4900 m
Dag 10. Över 5400 m och sov 5300 m
Dag 11 vila 5300 m
Dag 12 sov 5600 m
Dag 13 ned till 4900 m.

Det som ska nämnas är att problemen uppstog på 5300 meter andra natten. Sen att därifrån fortsätta upp till 5600 meter var ett stort misstag, men då hade vi både bemannad base camp och high camp. Vi gjorde en nedstigning till 4900 meter, vilket hon hade sovit på utan problem tidigare. Lunginflamationen var det stora problemet här.
 
2012-09-13 05:56   Magnus H
Nu blev det lite dubbla budskap...
"Jag skulle inte kalla det misstag"
"fortsätta upp till 5600 meter var ett stort misstag"

Jag vet inte vilken regelbok Ni använder men den jag känner till ser ut så här...
2800 3100 3400 3700 4000 4000
4300 4600 4900 4900 5200 5500 osv.
Observera att detta är snabbaste stigning man bör göra. Vid symptom gäller långsammare. Detta ger:
Dag 1. Ni sov 200 meter för högt.
Dag 2. Ok.
Dag 3. Ni sov 600 meter för högt.

Sen ser det bättre ut även om dag 6 sova 4250 och dag 8 sova 4900 är högre än vad som rekommenderas.

Många klarar detta men det är definitivt inte enligt regelboken och här har Du nog orsaken till helikoptern. Samt precis som Du skriver, hennes förkylning. Är man sjuk eller inte helt återhämtat säger nog regelboken att regelboken inte gäller.

Nu framgick det inte i texten att hon blev dålig redan på 5300 meter men att fortsätta upp när man är sjuk är FEL, FEL, FEL. Precis som Du skriver "Det som ska nämnas är att problemen uppstog på 5300 meter andra natten. Sen att därifrån fortsätta upp till 5600 meter var ett stort misstag."

Jag tycker det här är viktigt att få fram så att andra, kanske nybörjare, inte kopierar planen och slutar i en kista.
 
Svar 2012-09-13 10:55   Gustav Cronhamn
Haha, acklimatiseringen tycker jag inte var ett misstag. Vi ökade sovhöjden med i genomsnitt 220 meter per dag och tillämpade regeln gå högt sov lågt. Man ska också veta att jag var uppe på över 5600 meter veckan innan denna turen och detta var Annas första höghöjdstur.
Sen måste man ju också anpassa sin stigning efter rådande terräng och det faktum att gruppen skulle bo i tehause områdena, så det är ju en genomsnittlig stigning på 300 meter med vila efter 1000 meter, som gäller. Och dag 11 och 12 låg vi bara 100 meter över din lista.
Hade problemet uppståt efter första natten på 5300 meter så kanske vi hade valt att gå ner därifrån vi kom. Alltså ganska lätt till 3500 meter, men nu var hela gruppen påväg ner i andra dalen efter Mera Peak och då var 4900 lägsta punkten.

Och det var ett jättefel att fortsätta från basecamp upp till highcamp, och den enda förklaringen är att man vill kanske mer än man borde vilja och då blir det väldigt fel ibland. Sen hade vi med oss syrgas och höghöjdsmedicin m.m. så det var ju ingen akut fara för hennes liv, vilket guiden inte kunde garantera om hon fortsatte upp mot Amphu laptse passet.

Man måste också veta att där vi beställde helikoptern var också istort sätt högsta punkten att flyga helikoptrar. För att flyga högre krävdes specialhelikopter, något som var väldigt sällsynt i området.
 
2012-09-13 17:12   Magnus H
Aha Du hade redan varit på hög höjd. Ja då handlade acklimatiseringen "bara" om Anna och nepaleserna. Nja jag köper inte riktigt att man kan räkna snitt rakt av. Om man bor några nätter på 2800 så innebär det inte att man kan flytta upp till 4000 och tro att det fungerar.

Högsta stigning för en ny natt är 300 meter enligt regelboken. Det funkar ju såklart inte alltid att tillämpa den precis som Du skriver beroende på terrängen.

Men det är det som är poängen. Ni gick ifrån regelboken pga terrängen. Ni ökade ju från 3000 meter till 4000 meter redan tredje natten. Samt några nätter till där det ökades mer än 300 meter.

Många klarar detta men det är likväl inte efter regelboken och man utsätter sig för risk. Jag hade själv kunnat köra efter planen förutom natt nr 3. Den risken det innebär skulle jag inte vilja utsätta mig själv för.

Men vi är överens om att den stora tavlan hände vid 5300 meter. Bra att det slutade relativt väl ändå. Och man lär sig för varje resa.
 
Svar 2012-09-13 18:05   Gustav Cronhamn
Redan 3:e natten på 3900 meter, fast sedan gick vi ju ner två nätter till till 3500 meter. Det blir lite ryckigt eftersom vi ville över detta passet och inte gå nere i dalen hela tiden.

Fast nepaleserna var det nog inga problem med. Dom bär till Everest BC varje vecka och guiden hade gjort Mount Everest och Cho Oyu under året :)
 
2012-09-13 18:12   Magnus H
Ja det är den tredje natten som är plumpen här. Om man går upp för fort i början får man ofta betala tillbaka senare. Många som blir sjuka på Everestleden blir det för att de sover en natt på 2700 meter och sedan går direkt till Namche på 3400 meter. Problemen uppstår säkert inte i Namche men kroppen får lida när man bryter mot reglerna och det straffar sig oftast över 4000 meter. Precis som det blev för Anna.
 
2012-09-16 14:57   Rune_zinken
Först får jag gratulera till Mera Peak, Island Peak och fina bilder. Framförallt bilden på Amphu Laptse-passet är helt bedårande.

Men sedan måste jag ansluta mig till Magnus kritik. Och det är synd att du Gustav inte genast inser varför Anna inte gavs chansen att få dela din upplevelse. Den direkta orsaken är ju väldigt självklar, nämligen kombinationen tempo och stigningsgrad. Med ett lägre tempo med längre acklimatisering i början av vandringen hade stigningsgraden aldrig blivit ett problem. Eller omvänt, med en flackare stigningsgrad hade tempot inte varit något problem. Var för sig är de här faktorerna inget problem men i kombination kan dom lätt bli förödande.

Men det finns indirekta orsaker också. Och det gäller planering på hemmaplan och hur man agerar under själva vandringen på plats. Två faktorer som du nämner är dels det faktum att det här var Annas första erfarenhet av hög höjd och dels att hon hade varit sjuk veckan före. Förutom de individuella skillnader som alltid gäller i en grupp när det gäller att anpassa sig till och klara av yttre påfrestningar så är tidigare erfarenhet och nedsatt immunförsvar faktorer som ni redan på planeringsstadiet borde ha tagit med i beräkningen när ni lade upp ert vandringsschema.

En sak man också måste förstå när man anlitar lokala guider och trekkingfirmor är att detta är deras levebröd. Dom och deras familjer är beroende av varenda dagsinkomst dom kan tjäna under klättersäsongen så att dom klarar sig under resten av året. Många arbetar givetvis med annat under vinterhalvåret men för dom flesta inom trekkingindustrin är det här deras huvudinkomst under hela året. Och därför ligger det förstås i sakens natur att arrangörerna är intresserade av att ha så många uppdrag/klienter som möjligt under de få månader då toppbestigningar är möjliga. Det här påverkar givetvis det schema som arrangören lägger upp, det måste man ha klart för sig redan när man planerar resan på hemmaplan. Här föreligger det alltså ett "conflict of interest" som det så vackert heter.

Med facit i hand är det synd att ni inte hade planerat för fem dagar extra och valt att hålla ett lägre tempo under första halvan av vandringen. För givetvis är det så - oavsett vad andra säger - att kommer man från havsnivå så utsätts kroppen för en påfrestning redan vid en förflyttning i höjdled på bara 1.500 - 2.500 meter. Och bara för att man lägger in en vilodag på låt oss säga 3.000 meter så innebär ju inte det att hemoglobinnivåerna är normala dagen efter. Den som tror det borde prata med sin läkare.
Här kan jag bara påminna om dom elitidrottare som brukar lägga in höghöjdsläger i sin träning. Och när elitidrottare pratar om höghöjdsläger så menar dom inte höjder på 3.000 - 4.000 meter utan snarare på 1.500 - 2.500 meter.

Och allt det här är ju väldigt tråkigt eftersom en vandring i Himalaya kan vara bland det vackraste och häftigaste en människa kan göra. Så varför all denna stress och roulette med vår egen och andras hälsa när vi i stället skulle kunna dela upplevelsen tillsammans, både erfarna och oerfarna, både gamla och unga, både vältränade och mindre vältränade i ett av världens vackraste länder.

Ursäkta den här tröttsamma tiraden men eftersom jag själv har bestigit flera toppar både i Everest- och Annapurnaområdet under olika årstider plus Aconcagua, Mont Blanc och en drös av våra egna nordiska toppar så har det gett mig vissa insikter i ämnet. Jag lider verkligen med stackars Anna som betalade en så stor summa pengar, och sedan inte fick ut mer än en evakueringstur med helikopter. Och det hade ingenting med hennes förkylning att göra, och det hade ingenting med att hon var oerfaren att göra eller att terrängen tvingade er att gå som ni gjorde.
Som jag ser det hade ingenting av detta behövt leda till en evakueringstur med helikopter om ni redan från början hade kalkylerat med Murphys Lag och haft ett schema med bättre marginaler.

Men som sagt, grattis till framförallt Island Peak. Visst är den grandios i vackert väder!
 
Svar 2012-09-16 21:35   Gustav Cronhamn
Tack!

När det gäller planering så måste jag tillägga att varken jag eller Anna kände varandra innan denna resan, så någon gemensam planering var det aldrig frågan om. Min förutsättning var att jag hade varit på över 5500 meter innan denna resa.

Sen åkte Anna tillbaka till Nepal i våras där hon besteg Lobuche och gjorde ett försök på Island Peak.
 
2012-09-26 15:29   staffankäll
Snyggt Gustaf. Alldeles superhärligt att vara i Khumbodalen och "summit all in" Island Peak. Synd om Anna som fick en annan resa än du men om jag förstår det rätt återvände hon ganska snabbt. Heja Anna!
Har själv varit där flera gånger och man vill ju hela tiden tillbaka så starka planer för Mera summitpush hösten -13. Go Himalaya go!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in