Historiens vingslag i norr

Dimman ligger som en slöja över Virgohamna. Ett stillsamt lugn råder i det arktiska landskapet och luften vibrerar av mystik. Det var härifrån Salomon August Andrée och hans två följeslagare, med sydanvindens hjälp lyfte med ballongen Örnen. Från Svalbard - mot Nord...

Av: Katarina Petersén

Historiens vingslag i norr

Dimman ligger som en slöja över Virgohamna. Ett stillsamt lugn råder i det Arktiska landskapet och luften vibrerar av mystik. Det var härifrån Salomon August Andrée och hans två följeslagare, med sydanvindens hjälp lyfte med ballongen Örnen. Från Svalbard - mot Nord
"Kapa allt" beordrade Andrée den 11 juli 1897. Under några svindlande minuter drogs ballongen ner mot det iskalla vattnet men så plötsligt lyfte den. Bort över Amsterdamön i norr.
-Första gången jag var iland i Virgohamna var det mitt i natten. Midnattssolen sken och det vilade en tät stämning över hela platsen, säger Anna-Lena Ekeblad, guide på Svalbard.
- Allt kändes så levande och nära. Man fick liksom historien kastad rakt i famnen.
Trävirke från ballonghuset, stenhögar för grunden till detsamma och tygrester från ballongen ligger spritt bland stenarna på den östra sidan av viken. Närmare vattnet står uppbrutna lådor med roströda järnfilspån. Runt den kvarlämnade ugnskonstruktionen för vätgasframställning är marken mosig. Tack vare ständig kylan, utan bakterier som leder till förruttnelse är det mesta i gott skick.

Full aktivitet
Man kan lätt förstå varför Andrée valde ut denna skyddade vik. Höga spetsiga berg omger den stenklädda stranden från tre håll. Bara en väg lämnas öppen - vägen mot norr. Bort från Danskön på norra Spetsbergen. Med vätgasballongen Örnen skulle han passera Nordpolen och utforska polarområdet från luften. Aktiviteten i Virgohamna var stor; 1896 låg M/S Virgo och året därefter M/S Svensksund, uppankrade i viken. Manskapet arbetade med att lossa och lasta den utrustning som skulle med. Ballonghuset var under byggnation och expeditionsmedlemmarna gjorde träningsrundor i området. De snöklädda bergstopparna kring viken brukades för tester av snöskor och skjutvapen prövades på fågellivet. Och liksom inför dagens äventyrsexpeditioner anlände en skara turister och mediafolk för att få beskåda platsen för denna omtalade expedition.
-Jag har läst allt jag kunnat komma över om Andréexpeditionen, säger Anna-Lena. Genom att besöka platsen på riktigt förstår man verkligen vilka umbäranden och slit de hade. Trots alla glamourösa bilder i böckerna.

Inte först
Men Andrée och hans män var inte de första i området. Redan på 1600-talet var här full fart. Efter ögruppens upptäckt av holländaren Willhelm Barentz 1596, blev den ett center för valfångst. Landområdet på Amsterdamön, norr om Virgohamna, beboddes sommartid av över tusen människor och mängder av valar dödades för sitt späck. Då var vattnet utanför blodfyllt och luften genomfors av jägarnas rop.


Skrotet från Andréeexpeditionen i Virgohamna på Svalbard klassas idag som kulturminnen.
När man nu blickar ut över den stilla viken är det svårt att föreställa sig en sådan aktivitet. Luften är i det närmaste luktfri och de enda ljud som hörs är våra röster och vågornas skvalp mot stenarna. Förutom resterna av valfettskokerier och Andréexpeditionens lämningar är naturen fortfarande orörd och besöks endast av ett fåtal turister om sommaren. Uppe där ballonghuset en gång stod har ett stenmonument rests; "Till minne av Andrées ballongfärd 1897, rest av besättningen på Älvsnabben 1957" står det på framsidan. Ovanpå har den Göteborgska besättningen placerat ett ankare - hoppets symbol.
Andrées expeditioner mot Nordpolen utgick bägge ifrån Göteborg. Första året blev ballongfärden, på grund av ogynnsamma vindar, aldrig av. Andrée och hans besättning fick vända hem, men utrustningen blev kvar och viken på Danskön fick nytt namn - Virgohamna. Året därpå var det återigen dags. Ännu en gång seglade Andréexpeditionens fartyg ut ur Göteborgs hamn. Expeditionens tre medlemmar Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Fraenkel vinkades för sista gången av.
-Efter vad jag har förstått så var alla tre i expeditionen otroligt plikttrogna, säger Anna-Lena. Dessutom tror jag att de var lite hjältetörstiga och PR-lystna. Andrée själv såg sig nog mycket som en pionjär och upptäcktsresande - en slags ny Columbus.
Andrées erfarenhet av ballongflygning var god. Han hade till och med utvecklat en metod som han hävdade gjorde ballongen styrbar: med släplinor från gondolen och små styrsegel fästade under ballongen. Kunskapen om Arktis klimat var dock begränsad. Men efter en övervintring på Svalbard med den svenska Spetsbergenexpeditionen 1882-83 hade Andrée ändå viss erfarenhet.

Total avskärmning
Erfarenhet eller inte så förstår man att det krävdes både mod och vilja för att göra det Andrée och hans män och senare så många andra har försökt sig på. Trots att det där vi står är full sommar biter polarkylan i kinderna och vi är hela tiden på vakt inför ett möjligt möte med den beundrade och fruktade isbjörnen.

Träugnen som användes för att förvandla järnfilspån och svavelsyra till vätgas står ännu kvar.

-Jag tror att de, åtminstone första året man gav sig iväg, var säkra på att klara ballongfärden. Expeditionen var väldigt väl förberedd och man var utrustad för att klara av en övervintring i isen, berättar Anna-Lena.
Ballongen kraschlandade bara tre dagar efter avfärden och de tre männen började sin långa vandring tillbaks. Enligt återfunna dagboksanteckningar verkade de trots detta vara vid gott mod fram till den femte oktober. Det var då de nådde Vitön öster om Svalbard och den förste av expeditionsmedlemmarna dog.
-Hade de inte blivit sjuka och svaga av trikinförgiftning tror jag att de hade klarat sig över vintern. Det var ju folk på Vitön sommaren efter som hade kunnat rädda dem, säger Anna-Lena.
Så här en rad erfarenheter rikare och drygt 100 år efter deras avfärd är det ändå svårt att förstå hur de vågade. Visserligen var Andréexpeditionen mycket välplanerad, men resan mot Nordpolen innebar total avskärmning från omvärlden. Tretton brevduvor och flytbojar med meddelanden var de enda kommunikationsmedel expeditionen hade. Bara en duva och några få bojar återfanns. Först 33 år senare hittade man expeditionen med dagböcker och en exponerad, framkallningsbar film som kunde förtälja deras historia.
Där vi står bland kulturminnena i Virgohamna vet vi precis vilka förutsättningar som gällde. Hundra år senare har kunskapen om polartrakterna presenterat ett flertal lyckade expeditioner och Andrées funderingar i hans dagboksanteckningar "...Det är ej så lite underligt att sväva här öfver Polarhavet. Den förste som i ballong sväfvat här. Huru snart skola vi väl få efterföljare? Skall man anse oss galna eller följa vårt exempel?..." har fått ett svar; galenskapen och äventyrslustan lever än.

Text och foto: Katarina Petersén

Läs mer om Andréexpeditionen här. I artikeln Polarexpeditioner då och nu kan du läsa om expeditioner i stort.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer

En skildring av öden och äventyr i sydvästra Afrika under nådens år 2017. Om en 3000 km lång irrfärd i främst Namibia och Angola. De efterlämnade ... 5 kommentarer
Sommaren 2013 gjorde André tillsammans med en god vän ett försök att bestiga Pik Lenin i Pamirbergen. Dåligt väder tvingade dem att avbryta ... 1 kommentar

Höjdarjobb

Mikke Erikssomn beskriver bergsguidens vardag. 1 kommentar
Artikeltävlingens sista bidrag kom på delad fjärdeplats - Bestigning av Store Austabotntind i Norge - Arla morgon och bilfri väg. Troligen ligger ... 3 kommentarer
Efter försöket att bestiga Carstensz Pyramid på Nya Guinea, vände Olof och Martin fören mot Darwin i Australien, samt ställde siktet på Mt. ... 2 kommentarer

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.