Murphy Tour Del IV: Tajikistan.

Tajikistan-andrade forhallanden.

Da man ar van vid att alltid bli pahejad, bemott med breda leenden och nastan pinsam gastfrihet, blir man lite konfunderad da forhallandena plotsligt andras. Det var exakt vad som hande da vi korsade gransen till Tajikistan. Ingen ropade "at kugda?" (varifran ar du?). De breda leendena var som bortblasta. Ingen forsokte stoppa oss for tedrickande. Det kandes som om ingen sag oss. Ignorerade. Detta ar ett mycket ovanligt fenomen da man cyklar I tredje varlden. Var folket inte intresserade av oss? Var de inte lika vanligt installda till besokare? Var de radda for oss?

Dushanbe-beachpartyn, lyxliv och vantan.

Anlande till Dushanbe, huvudstaden som guideboksforfattare klassificerade som "oerhort oinspirerande", "livsfarligt att ens fundera pa att ga ut pa gatorna efter morkrets inbrott" osv. Allt vi laste om staden och uppskattningsvis 90% om landet var mycket negativt. Da verkligheten ar en helt annan, blir man tveksam till om dessa forfattare o.h.t. varit pa plats, detta galler I synnerhet for Lonely Planets skribenter som sallan verkar lamna turistsrestauranterna I storstaderna. Hade en otrolig tur och fick bo hos en hjalporganisation. I vantan pa Alessandras och Marks (www.markeskdale.com) ankomst umgicks vi med diverse hjalparbetare och Dushanbes overklass. Det kandes konstigt att sitta under en parasoll, vid stranden av en privat sjo och ata importerad glass. Allt medan Lambada, Macarena och andra slagdangor forgyllde detta "Playa Latino Party". Bevapnade vakter vandrade runt och kontrollerade att ingen icke inbjuden gast forsokte klattra over det fyra meter hoga staketet som omgav sjon. Som turister var vi nagot frammande och nytt for Dushanbes befolkning och mottagandet var oversvallande. Vi fragade en ganska sur rodakors-arbetare om varfor vart mottagande pa landsbygden varit sa "svalt". Svaret vi fick var lite kryptiskt och mycket vinklat: "Folket I Tajikistan ar civiliserat. De ar inte halvvildar som I manga av de omgivande landerna. Da ni reser genom Tajikistan kommer ni att upptacka att likheterna mellan Tajiker och Europeer ar manga. Det var inte av en slump jag valde att jobba har".

De andra anlände och det var äntligen dags att ge sig i kast med Pamir Highway.

Vi kunde inte cykla fran Dushanbe till Khorog. Blev radda att flyga. Forsokte cykla-mangder av checkpoints, stoppade och sanda tillbaka. Blev tvugna att chartra en minibuss (inga reguljarbussar till omradet vi skulle). Alla hjalparbetare avradde oss a det bestamdaste att ens tanka pa vagen via Obigarm och Komsomolabad. Fullt med rebellmilis och folk blev dagligen dodade I omradet. En aldre man med mycket bister uppsyn och langt skagg var villig att ta oss halvvags till Khorog for ett bra pris. Han gav oss ett pris som lag 60% under de andra chaufforernas och dumt nog funderade vi inte over varfor det forholl sig pa detta vis. En av de andra, dyrare chaffisarna skakade pa huvudet och muttrade nagot. Jag bad honom upprepa vad han sagt. Mannen pekade pa "Mr Bister" och mumlade nagot om "muselman, Obigarm och terrorist", slog ut med handen och erbjod en resa I sin minibuss. Till ett mycket hogre pris. Mr Bister korde lugnt och forsiktigt, svarade oftast inte pa tilltal, log aldrig och tycktes inte ha nagra som helst problem med att ta sig forbi de talrika kontrollerna (manga andra bilar blev genomsokta). Ale och jag tittade pa kartor och forsokte berakna hur lang tid det skulle ta att na Kulyab (en stad pa vagen) och senare Khalaikum (en stad halvvags till Khorog). Inga bynamn langs vagen verkade finnas pa var karta. Vi anlande till en storre stad. Ode, spoklik och forfallen. En kuslig atmosfar som definitivt forstarktes da vi sag allt fler kulhal i murar och hus. Harda strider hade agt rum i staden och jag hajade till da jag en betongskylt full av kulhal. Ale och jag hade sa smatt borjat lara oss det cyrilliska alfabetet och nastan samtidigt laste vi ordet "Obigarm". Fran baksatet upprepade Jeff och Mark samma ord, tatt foljt av ett tvestammigt, ljudligt "fuck"! Vi var pa "dodsrutten" och inte pa den sakra vagen via Kulyab. Vi forsokte fa lite upplysningar av Mr Bister om vart vi vart pa vag och varfor vi var pa fel rutt. Vi kunde lika garna ha fragat vara cyklar, hans stenansikte gav oss inte minsta indikation pa att han ens hort vara fragor. Lugnt korde han vidare.

Maskingevär, mujahedin och resande längs "världens farligaste väg".

Mark hade varit benhard da det gallde passagere i var minibuss. - Vi har chartrat hela bussen, jag vill njuta av lyxen att kunna stracka ut mina langa ben och darfor vill jag inte ha nagra passagerare. Han protesterade dock inte da en man med enormt skagg, en minst lika enorm k-pist och tre patronbalten virade runt kroppen, oppnade dorren, klev in och satte sig pa satet bredvid honom. Han nickade kort till oss och borjade entonigt prata med Mr Bister. Den senare svarade lika entonigt och var lilla buss rullade vidare, med en ny passagerare. Kontrollposterna blev allt fler. De var inte langre bemannade av uniformerade poliser. Skaggiga bistra man, bevapnade till tanderna, kontrollerade vara pass, gav oss totalt likgiltiga blickar och nickade kort mot Mr Bister. Jeff verkade mycket nervos, pratade oavbrutet. Mark slot sig i ett skal och tittade tomt ut genom fonstret. Ale kande sig obehaglig till mods och hennes normalt standigt sokande blick (yrkesskada hos proffsfotografer?) var mer koncentrerad pa kartan i hennes kna. Fick en kansla av att hon ville lamna denna plats sa fort som mojligt. Ytterligare en tungt bevapnad man klev in i bussen. Annu en man foljde. Den senare gav oss en blick och borjade stillsamt tala med oss.

- For ert eget basta, ta pa er langbyxor. Han indikerade Jeff och mig.

- Och om vi inte vill...borjade Jeff.

- Du gor som du vill, det ar bara ett gott rad. Prata sa lite som mojligt med soldaterna, spela korkade, latsas som om ni inte kan prata ryska...

- Det blir inte svart, jag kan inte...Jeff avbrot mannen.

- Lyssna! Du (pekade pa Ale) ska sitta i hornet dar bak. Det mindre du syns desto battre. Gom era kameror. Lyd chaufforen, vad han an sager till er. Mannen nickade at en av K-pistmannen, at Mr Bister, klev ut ur bussen och sade adjo. Vi fortsatte. Soldaterna avloste varandra. De var alla mycket alerta. Vakande, spanande uppat bergskammarna. Vid ett tillfalle sag en av dem nagot. Vet inte vad, men av hans reaktion att doma var det inte nagot positivt. Snabbt vevade han ner en av rutorna, vaste nagot till Bister, packade upp nagra handgranater och forsokte hitta en lamplig positin for gevaret i den skakande bussen. Bister bromsade sakta in, stangde av motorn och nickade sakta mot soldaten i baksatet. Jag kunde nastan ta pa spanningen i luften. Det var dodstyst. Ale tittade pa sin karta, Mark pa nagon, for mig, osynlig punkt i fjarran, Jeffs blick flackade i alla riktningar. Soldaten sokte sakta och metodiskt av bergssluttningarna omkring oss. Vid nagot enstaka tillfalle stannade hans blick, han tog ett djupt andetag och tog nytt grepp om maskingevaret. Den enda som verkade fullkommigt opaverkad var Mr Bister. Han utstralede ett nastan bissart lugn, som gransade till apati eller totalt ointresse for omgivningen. Jag funderade over vad jag skulle ta mig till om minibussen helt plotsligt blev utsatt for eldgivning. Var det nagon ide att forsoka kasta sig ut och ta skydd? Inte mycket att gomma sig bakom. Jag avbrots i mina funderingar da soldaten sakta, tyst och forsiktigt borjade delge Mr Bister nagot. Chaufforen drog sakta sin vaderbitna hand over det granande skagget, ryckte pa axlarna, startade utan forvaning bussen och vi var aterigen pa vag. Jag vet inte vad mannen sett, varfor de stannat och jag kan bara gissa mig till hur mycket eventuell fara vi svavat i. Hjalparbetare vi senare motte reagerade valdsamt da vi berattade vilken vag vi taget. Alla hade de historier om Obigarm-Komsomolabad rutten. "Sa sent som forra veckan blev en god van och hela hans familj skjutna dar", "var organisation har for lange sedan forbjudet oss att resa den vagen", "det ar turister som ni som blir dodade! Ignoranta javla idioter!" osv. Det var inte av fritt val vi fardats genom denna farliga del av Tajikistan och vi fick aldrig nagon forklaring till varfor Mr Bister valt att ta denna rutt. Kanske for att spara bensin (mycket kortare stracka an Kulyabrutten). Det finns ett halvdussin andra tankbara forklaringar, men det ar langa komplicerade historier... Efter Komsomolabad lattade stamningen upp. Inga fler kontroller, var bevapnade eskort lamnade oss och vi kande oss ganska lattade. Var lilla buss klattrade upp for ett hogt pass och vyerna var fantastiska. Ale borjade bli desperat. Fotografblodet i henne verkade koka, till slut kunde hon inte halla sig. - Ok, jag tanker inte sitta har langre. Jag maste ut och ta bilder. Jag cyklar harifran. Jag bryr mig inte om att vi betalat for ytterligare 60km. Ingen av oss protesterade. Vi ville alla borja cykla. Mr Bister hade ingen som helst forstaelse for varfor vi ville kliva av mitt i odemarken, i en extrem uppforsbacke och jag antar att han misstankte att vi ville sanka priset genom att gora sa. Vi gav honom full betalning och helt plotsligt pratade han med oss. Varken hans eller var ryska var speciellt avencerad och konversationen blev synnerligen enkel.

- Varfor, har?

- Vackert!

- Kallt!

- Inga problem, varma klader.

Han ruskade stilla pa huvudet.

- Turist?!

- Ja.

- Tajikistan, vackert?

- Tajikistan mycket mycket vackert!

Jag kan ha misstaget mig, men jag tyckte mig se ett fragment av ett leende passera over hans stenansikte. Han skakade vara respektive hander, nickade kort, hoppade in i sin lilla buss och rullade lugnt ner for passet.

Ett paradis for cyklister!

Manniskorna var helt fantastiska!

Som sagt: jag hade dromt om att resa langs Pamir Highway (PH) de senaste tio aren och det ar sa latt att man finner ett antiklimax istallet for eldoradot man soker. Lyckligtvis motsvarade PH alla forvantningar och mer dartill. Barn kan vara en mycket irriterande ingrediens i en cyklists vardag. Deras nyfikenhet och upptackargladje, skrikande blir ibland for mycket, speciellt om de ar manga. Sma barn har en formaga att pilla pa cyklar och utrustning, lite aldre kan bli trottsamma i deras forsok att kommunicera och tonaringar kan verkligen vara en pest, med machoattitud som ibland kan ta sig valdsamma och irriterande uttryck. Jag blev oerhort forvanade da alla dessa tre "generationer" av barn uppforde sig pa ett helt klanderfritt satt. De mellangamla barnen holl de riktigt sma pa avstand och kom ofta med en liten gava, oftast i form av nagon frukt. De aldsta kom ocksa ofta med gavor, fragade om vi behovde hjalp pa nagot satt, forklarade vem de var, var de bodde och att vi var valkomna att titta in nar vi ville. Manga ganger kan gastfriheten bli ett pahang. Manniskorna i omradet forsoker vara sa vanliga att det blir pafrestande, aven om de bara vill val. Sa var aldrig fallet i Tajikistan. Det jag till en borjan uppfattat som ointresse var artighet, hansyn och (for oss europeer) civiliserat beteende. Vi hade alltid valet att ta del av den fantastiska gastfriheten och vanligeheten, men ingen forsokte nagonsin tvinga den pa oss. En annan plaga man ibland upplever som cyklist i tredje varlden ar manniskorna som aldrig lamnar campingplatsen. De sitter utanfor taltet och stirrar tomt (typex. Indien), pratar oavbrutet (typex. Arablander), vantar pa ett tillfalle att stjala utrustning (typex. Ar nog ute pa tunn is har....). I Tajikistan fick vi vid nagra enstaka tillfallen besok av folk vid campen. Oftast sa de hej och gick vidare, men da de stannade till var det oftast for att ge oss yoghurt, mjolk, brod , frukt eller fisk. Vid ett tillfalle borjade en flicka och hennes lillebror samla ihop pinnar och ris, lade upp det i prydlig hog utanfor Marks talt och forklarade ursaktande att de inte hade nagra tandstickor att tanda lagerelden med.

Alessandra pa vag mot Khorog.

Naturen!

Naturen gjorde mig nasten tarogd! Jag har svart att tro att ens nagon av var varlds mest professionella forfattare kan ge Tajikistans natur rattvisa och jag tanker inte ens forsoka. Jag hoppas att fotona jag tagit under resan kan ge er en vink av hur vackert det var i landet. Jag har i alla fall valdigt sallan sett vyer som varit i narheten av vad jag sag i Tajikistan.

"Aventyrsfaktorn" och Utmaningen!

Mangder med pass over 4000 meter, enorma omraden vildmark och kanslan av att vara den forsta turisten nagonsin ger omradet ytterligare en dimension. Om jag inte minns helt fel var det i Peter Hopkirks "The Great Game" jag laste nagot i stil med: Pyandjz eller Oxus, floden som sa manga vasterlanningar hort talas om i sagner och gamla berattelser. Manga har haft viljen och langtan att besoka denna mytomspunna flod, de flesta har blivit avskrackta pa ett tidigt stadium, oftast pa grund av de hundratals kilometer ogastvanlig vildmark som omger omradet. Ett fatal har forsokt och endast en handfull har lyckats besoka denna vilda, gransflod i ett av jordens absolut mest avlagsna horn. I andra bocker kan man hitta fraser som: Om det finns en "snoman" eller andra oupptackta hoglandsdjur, sa ar det nog i Pamir man ska leta forst. Laser jag saker som dessa, ja, da finns det for mig inget val. Da maste jag helt enkelt besoka platser som beskrivs pa ett sadant satt.

Att simma till Afghanistan Dag 102/Km 6628.

Jag och Ale letade campingplats. Det var aldrig svart att hitta helt suverana stallen, men man blir sa snabbt bortskamd. Ett stalle utan perfekt, gront gras, superutsikt och kristallklart vatten langre bort en tio steg fran taltet kvalificerade inte langre. Vi slog upp vart talt pa en flodbank och borjade laga mat. Jag tittate mot den Afghanska stranden. Sa nara. Man skulle kunna simma dit...

Nasta dag kom Mark och Jeff ifatt. De var mycket uppspelta och borjade babbla i mun pa varandra. De hade gjort slag i saken och testat min ide fran gardagen. Strommen hade varit stark och for att inte riskera att bli av med kalsongerna hade de tratt dem over huvudet och simmat med dem runt halsen. Jeff hade fatt kramp halvvags och de hade bestamt sig for att ta ett break pa en sandrevel mitt i floden. De hade precis kommit upp pa reveln da det forsta skottet smallde. Jag sag aldrig handelsen, men jag antar att det sag ganska komiskt ut med tva spritt sprangande nakna vasterlanningar som inte riktigt kan bestamma sig for om de ska forsoka ta pa sig kalsongerna eller ta skydd. En styrka Tajikiska granspoliser riktade maskingevar och pistoler mot mannen pa reveln. De blev kommenderade att simma tillbaka. En kommendant drog langsamt upp sin pistol ur holstret, motte Mark vid vattenbrynet och satte vapnet mot Marks huvud.

- Mujahedin, egh?!

- Nej, nej, nej, jag ar fran Australien

Mark berattade om de hemska minuterna da han var overtygad om att han skulle bli skjuten. Kommendanten var overtygad om att Mark var en mujahed fran Afghanistan. Militaren hade gang pa gang pekat pa Marks langa, vildvuxna skagg och det hade flera ganger sett ganska morkt ut for min van fran Australien. Allt slutade dock val och efter att ha bytt testcyklande av mountainbike och en cyklistkeps mot testskjutande med Kalshnikov och en Tajikisk militarkeps skiljdes simmarna och militarerna som vanner.

Fran och med nu kommer det inte finnas nagon info om hur manga km och dagar fran Kairo vi befinner oss. Detta pa grund av att jag av misstag skickat hem en loggbok.

Pa smavägar.

Khorog, huvudstaden i Gorno Badakshan provinsen ar en pa ytan lycklig och valmaende liten stad i mycket idylliska omgivingar. Det ar forst nar man borjar prata med innevanarna , man inser hur otroligt fattigt de lever. En sjukskoterska tjanar 2000 tajik rubel i manaden. 1$=1850 taj. rubel. Universitetslarare far i regel ut ca 7$/manaden. Tajikistan ar otroligt billigt, men naturligtvis kan de inte leva pa sina loner. The Aga Khan Foundation ar den enda inkomstkallan for de 95% i Khorog som inte har nagot arbete.

Alessandra fick inte sitt Afghanska visum och Mark hade bara ett "single entry" visum till Tajikistan. Jeff och jag hade alla stamplar som behovdes for att bege oss till det vilda grannlandet i soder, men slutligen bestamde vi oss for att halla ihop och darmed fick Afghanistan vanta till ett senare tillfalle.

Sa istallet satsade vi pa det nast mest intressanta alternativet: att forsoka ta oss till den hoga bergskedjan i soder, som bla innehaller Pik Karla Marksa. Vagarna var till en borjan ok, men de forvandlades sakta till sma gruvagar och slutligen inte mycket mer en en haststig. Naturen blev allt vildare, bosattningarna fataligare och efter tva dagar gick det timmar utan att vi sag nagra spar av civilisation. Da vi motte manniskor var det utan undantag mycket vanliga sjalar som ville ge oss den lilla mat de hade. Tredje morgonen efter Khorog var varm och skon. Jag sluggade mig upp for ett brant pass och holl nastan pa att falla av cykeln da jag vande mig om. Jag tror aldrig jag sett en vackrare vy, an da jag sag Pik Karla Marksa for forsta gangen. 

Jeff, Pik Karla Marksa och Pik Engels.

Vantade in de andra och tog mangder med bilder. Mark och Ale var lite trotta och ville ha en tidig camp. Jag sag att ett vilt leende borjade spridas over Jeffs ansikte. Jag visste precis vad han tankte pa. Ca tva km tidigare hade vi sett en liten stig som ledde rakt upp mot det maktiga berget. En valdsamt strommande flod lag visserligen mellan oss och malet, men det kunde knappast hindra oss...

- Ok, vi fortsatter nagra km, sen campar vi, sa Mark.

- Visst, inga problem. Vi ska bara fixa upp cyklarna lite, sa jag.

Vi kande oss lite skuldmedvetna over att nastan lura ivag de andra tva, men vi visste att om de ocksa forsokte sig pa den branta stigen mot berget, skulle de fa sona for det dagen efter. De var redan ganska slitna och vi hade inte mat for att ta en vilodag. Gront, frodigt gras och en brusande flod framfor oss. Jag var for uppspelt for att riktigt valja ratt vag, men pa nagot mystiskt satt tog jag mig over utan problem. Jeff, hade dock inte lika mycket tur som jag. Strommen grep tag i hans cykel och han kunde inte langre halla den over ytan. Jag rusade mot platsen dar han desperat kampade mot strommen. Insag genast att jag aldrig skulle hinna fram i tid. Jeffs cykel holl pa att trycka ner honom under ytan. Pa nagot mirakulost satt lyckades han halla balansen och med en sista kraftanstarngning slangde han upp ekipaget pa stranden. Det var antagligen vyerna av beget som gav honom krafterna tillbaka nastan omedelbart. Det var brant, stigen var i mycket dalig kondition, vara ben varkte efter flodens iskalla vatten, men allt detta kandes som smasaker da vi sag vad som lag framfor oss. Enorma glaciarer, snobekladda branter och framfor allt, den maktiga toppen. Den paminde mig lite om Mt Kailas i vastra Xizang/Tibet, men morkare, maktigare och den hade nastan en ondskefull framtoning. Vi blev till slut tvingade att stanna. Sno, is och glaciarer satte P for fortsatt framfart. Jeff var helt perplex:

- Jag blir tarogd! Har aldrig sett nagot vackrare!

Jag holl med och borjade ta bilder fran alla tankbara vinklar. Vi hade inte tankt mycket pa tidsatgang for var lilla sidoexpedition, men vi borjade inse att om vi skulle hinna tillbaks innan morkret foll var det dags att satta fart.

Tajikistan i ett nötskal.

Vi raceade ner mot floden. Da vi nadde den sista utforslopan sag vi att tre man vantade pa andra sidan vattendraget. Bistra ansikten studerade oss da vi borjade leta efter ett lampligt stalle att korsa floden. Sneglade mot den aldste av mannen, eller mer korrekt pa hans Kalashnikov. Avstandet till mannen var lite for langt for att kunna utlasa nagot fran deras ansiktsuttryck och jag kande ilningar av spanning stromma genom mig. Vi hade dock inte mycket val, att korsa floden var ett maste. Jag hoppade i och borjade leda mitt ekipage over mot den andra sidan.

Flodkorsning.

Valet av korsningspunkt var dock daligt och det drojde inte lange forran strommen borjade andra min kurs nerstroms. Jag holl mig mig pa benen och var inte i nagon direkt fara att bli svept mot de stridare stromvirvlarna langre ner, men situationen borjade bli desperat. Lyckades inte ta mig nagonstans, hade fullt upp med att halla balansen. I samma ogenblick som jag sneglade pa mannen pa andra sidan, skrek mannen med k-pisten ut en order. Min tanke och Jeffs utrop kom samtidigt:

- Just fxxking great, now they're going to start shooting as well, exactly what we need.

De andra tva mannen borjade slita av sig kladerna och kastade sig i floden. Med vattnet sprutande runt midjan nadde en av dem mig och borjade slapa bade mig och cykel mot andra sidan. Ledaren for gruppen stod och tittade pa vad som pagick och nar jag nadde stranden, rackte han ut en stark vaderbiten hand och drog upp mig pa grassluttningen. Jeff anlande halvminuten senare och vi satte oss alla fem pa graset och delade pa lite hastost och godis. Jag antar att det var forsta gangen de tva yngre mannen i ganget testat att cykla pa en fullt laddad mountainbike, men det gick oerhort bra. Deras annars bistra ansikten var fulla av gladje da de i vansinnig fart cyklade skrattande runt pa de sma graskullarna. Under tiden gav ledaren for gruppen oss en snabbinstruktion i hur man hanterade en Kalashnikov.

Da sagt adjo, tackat for hjalpen och borjade cykla mot nasta pass kande jag att detta var Tajikistan for mig: Pa ytan lite harda manniskor, med enormt stora, vanliga hjartan.

Hunger!

Matforraden borjade sina. Vi hade krasst raknat med att kunna kopa/byta till oss nagon form av mat under vagen, men det hade visat sig omojligt. I vanliga fall alskar jag pass, men nu kandes de mer som ett hinder. Vi visste att bosattningen Jhelandy inte var langt borta, fagelvagen, men det var nastan omojligt att hitta ratt stig och vi hade ingen att fraga om vagen. Till slut hittade vi en stig som i alla fall tog oss i ratt riktning. Over annu ett pass och ner i en djup dal. En liten hydda befolkad av fem kvinnor dok upp och jag stannade for att fraga om vagen. Blev upplyst om att vi var pa ratt vag och jag tog tacksamt imot nagra klumpar av stenhard och smutsig, men vid detta tillfalle mycket lacker getost.

Alltid valkomnad med oppna armar i den primitiva bosattningarna.

 Mark och Ale diskuterade hur manga Snickers och Pepsi de skulle kopa da de anlande. Da vi slutligen kom fram till Jhelandy insag vi att det inte var fragan om hur mycket vi kunde kopa, snarare om vi kunde kopa nagot over huvud taget. Nagra harda brodkakor, ett drygt kilo socker och nagon form av fermenterad mjolk var resultatet av var shoppingtrip. det stod klart for oss att maten aldrig skulle racka till Murghab, nasta stalle dar vi kunde handla mat. Ale erbjod sig att lifta sa att vi andra hade lite mer mat. Mark och Jeff raknade med att det skulle ta dem tva dagar till den 200km avlagsna staden. Morgonen efter lyckades Ale fa lift direkt till Murghab och vi andra borjade med ganska tomma magar cykla mot den hagrande staden .Mark var langsam pa det forsta passet och jag kande mig rastlos och hungrig.

Galna tankar borjade dyka upp i mitt huvud: 200km...fyra 4000m+ pass...kanske det ar mojligt...skulle kanske testa granserna lite...dessutom far de andra mer mat att ata... Sluggade over de tva forsta passen och allt kandes fint. Stannade pa sadeln i 105 km innan jag hittade vatten. Kokade upp all mat jag hade i en enda rora: en kaka torrt brod, nagra klyftor vitlok, socker och nagon sorts konstigt sportdryckspulver med apelsinsmak. Det ar val inte ett recept jag kan rekommendera, men vid detta tillfalle var det ett lackert (well...) mal narande mat. Dundrade vidare pa den underskona Pamir Highway. Motvinden gjorde vad den kunde for att stoppa mig, regn, sno pa avstand. Hungern drev mig vidare. Strax innan morkrets inbrott nadde jag utkanterna av Murghab och jag kopte i stort sett allt som fanns pa de sma "affarsborden" langs vagen. Det var forsta gangen pa tio dagar jag kunde ata mig riktigt matt och kex, lask, jordnotter, raa nudlar, godis, sylt, socker mm mm slukades i rask takt. Senare pa natten lyckades jag lokalisera en lycklig och proppmatt Ale och vi lovade oss sjalva att aldrig cykla utan rejala mangder mat i vara packvaskor.

Cykelreparation och packande av mat pa marknadsplatsen i Murghab.

Grymma sägner.

Jag har alltid varit forundrad over hur manga namn i denna del av varlden som anknyter till ondska, dod, blod osv. Khunjerab=valley of blood, Hindukush=killer of hindus, Nanga Parbat=killer mountain osv.

Da vi narmade oss passet Ak-Baytal, fragade jag en man vad namnet betydde. Vit hast, svarade mannen och log. Ett vackert namn, sa jag. Mannen fortsatte le sitt skeva leende och fragade om jag ville veta hur passet fatt sitt namn.

Enligt sagnen var det ett nygift par som var pa vag mot nuvarande Kirgizstan. En ung stolt krigare och hans vackra hustru. De fardades med nagra hastar, packasnor och ett par hundar. Hasten mannen red, var en otroligt kraftfull, vacker, kritvit hingst fran basta tankbara stamtavla. Pa toppen av passet blev de anfallna av ett stort gang stratrovare. Mannen kampade lange och val, men till slut blev overmakten for stor och han var tvungen att erkanna sig besegrad. Den unga hustruns skönhet och mannens starka kropp gjorde att banditledaren skonade deras liv. Efter ett tag föll kvinnan for den råbarkade ledarens charm och i förtvivlan såg den kedjade unge krigaren hur de förlustade sig, medan han fick sitta och putsa banditernas sadlar. Han svor att hamnas, om det sa var det sista han gjorde och efter ett par månader av slaveri lyckades rymma. Den vackra vita hästen rymde natten efter och nar tiden var mogen attackerade de banditernas bas vid foten av passet. Det var en lang och blodig strid, men till slut hade han dödat banditerna till sista man. Hans unga hustru bad for sitt liv, men mannen var fylld av hat och helt skoningslös. Gång på gång red han over kvinnan och eftersom mannen och hästen ar ett i denna del av världen hjälpte den vita hingsten aktivt till att trampa ihjäl kvinnan.

Långt efter händelsen, aven i nutid, sägs man kunna hora en hästs gnäggande och en ung kvinnas skrik.

Ännu ett av dessa namn i en vild del av världen...

Till nästa berättelse!

Till foton från denna del av resan!

Tillbaka!