Murphy Tour Del III: Iran, Turkmenistan och Uzbekistan.

000513 Feber, kontraster och mer strul Dag 60/Km 4493.

Då jag anlände till Iran möttes jag genast av de "svarta tälten" som döljer Irans kvinnor. Kände mig äcklad av vad man kan rättfärdiga med religion. Slogs också av hur mycket liv och rörelse det var på gatorna. I Azerbajdzan blev man ofta lycklig om man kunde hitta nagot mer an brod, kakor eller godis i de sma affarerna-har fanns allt! At, drack, njot av farsk frukt och forsokte forklara for hundratals iranier att jag inte var varken ryss eller roman. Borjade klattra upp fran Kaspiska havskusten. Det var en lang, vacker klattrning i bordiga omgivningar. Kande dock att nagot var fel. Till och med i de svettigaste partierna fros jag och hade javulska frostbrytningar. Tempot sjonk och jag var tvungen att ta in pa ett hotel. Feberfrossa, hallucinationer och inte manga minnen fran de 36 timmarna jag spenderade i Ardebil. Vet inte riktigt vad jag hade, men tankarna gick genast till Azerbajdzans traskmarker. Jag hade fatt mangder med mosquitobett och jag funderade lite pa om det fanns malaria i omradet.

Jag ska inte traka ut er med alla detaljer om visumproblemen jag har, men jag insag pa ett tidigt skede att jag inte skulle kunna cykla varje km i Iran. Har tagit bussen till Tehran och brakar fortfarande med immigrationsmyndigheterna om forlangningar.

Som tur var stotte jag pa Mehrdad och hans vanner. Han bodde i Sverige under nagra ar och tycker det ar jattekul att prata lite svenska igen. Lever i en varld av kontraster. Hotelet ar ett av dessa "standard-1$-hotel", med det vanliga klientelet manniskosmugglare, flyktingar, opiumrokare och passforfalskare. Pa kvallarna lamnar jag misaren och drar ut med mina vanner. Flotta bilar, full fart pa motorvagarna, dunkande techno pa hogsta volym. Ser pa vasterlandska filmer pa de, i Iran, forbjudna satellitkanalerna. Chockas lite varje gang da kvinnorna i ganget, sa fort de kommit inom hemmets vaggar, sliter av sig sina svarta talt och gar omkring i shorts och tshirts. Alkohol och kultur fran vast flodar, sa fort man kommit utom syhall fran myndigheterna.

ALLA jag mott hatar regimen och da jag en dag fragade en taxichaffis om hur det var mojligt att 5% styr over de aterstaende 95%, svarade han lakoniskt: "Well, it just takes one Kalashnikov to keep 100 people in check and those bastards have all the guns in the world".

Jag kommer forhoppningsvis kunna lamna denna fororenade skitstad imorgon. Jag har traffat en Iransk klattrare som garna vill klattra Demavand med mig. Sen blir det full fart mot den Turkmenska gransen.

000527 Demavand 5670m-Hur man inte vill klattra ett berg....

Min Iranske klattervan lamnade aterbud. Visumet tog ytterligare en dag att fa fram. Insag att jag inte skulle fa tid att klattra Demavand. Bestamde mig for att i alla fall cykla till omradet for att ta en titt pa det hogsta berget, fran killimanjaro i vast till pamirs utlopare i ost. Efter en dag ut ur Tehrans vansinniga trafik och upp i bergen, sag jag for forsta gangen det maktiga berget. Wow! En av dessa nastan perfekta vulkaner, typ Fuji eller Cotopaxi. Jag kunde inte motsta frestelsen...tankte genast: "Ok, skitsamma med visum, jag tar problemet med utganget visum senare, nu ar det Demavand som galler"!

Camp vid foten av Demavand.

Cyklade mycket hart for att komma igang. Dumpade mitt cykelekipage i en liten by vid bergets fot pa 2100m. Nastan sprang upp till baslagret pa 4100m. Traffade nagra Iranska klattrare och en Italiensk VauDe-expedition. Jag hade bestamt mig for att ga upp med sa latt packning som mojligt och darfor hade jag lamnat min kokutrustning i byn. Var mycket tacksam for varmt tea och mat som de andra expeditionsmedlemmarna bjod pa. Sov till 0400. De andra startade vid 0500 och jag gav mig ivag 20 minuter senare. Daligt vader, sag inget av bergets hogre domaner. Passerade Italienarna tidigt och Iranierna nagon halvtimme senare. Insag att mitt tempo var for hogt, trakigt att klattra sjalv. Vantade in de andra. Italienarnas guide var lite mysko. Han gjorde hela tiden sitt basta for att hanga av medlemmarna i teamet for att sedan skratta at dem. Sikten blev allt samre. Iranierna beslutade sig for att vanda. Italienarna lamnade sina skidor pa 4900m. De hade tankt att skida ner, men insag att snoforhallandena var for daliga och att det skulle vara dumdristigt i nollsikt. Jag borjade bli valdigt trott pa guiden som hela tiden vande sig om och fragade: "Bernard (den ende italienaren han inte lyckats skaka av sig) good? Janne, good?"

Vid 5100 m hade jag fatt nog. Tog hellre ensamheten an att hora pa hans standiga skrikande. Passerade honom med ett retligt "Aziz, good?" och hoppades pa att jag inte skulle krokna senare.

Jag kande mig i hogform. Hade inte haft en enda schaktningsperiod och jag var nastan tvungen att halla igen. Vid 5150m mottes jag av kvavande svavelangor. Tvingades att ga i de brantare delarna for att unvika det varsta. Det var ocksa av andra skal det var battre att soka sig till de brantare partierna. Jag hade varken isyxa eller stegjarn och pa den flackare isen hade jag svart att fa grepp. Klipporna var att foredra. En snostorm slog till vid 5250m. Valkomnade den harda vinden eftersom den drev bort den stinkande svavellukten. Hade inte en aning om jag var pa ratt vag, men sa lange det bar uppfor kandes det OK. Kom helt plotsligt fram till nagra stora stenblock och mangder med sma flaggstanger med rester av flaggor. Kollade min hojdmatare, mycket forvanad over att se att jag var pa 5640m. Hade tappat begreppet om tiden. De sista hundratals meterna hade passerat otroligt fort. Tittade ut i snodriften. Kunde som bast tyvarr bara se fem till tio meter. Alskar omgivningar som dessa, det ger mig en kansla av mystik och fantasin flodar. "Cursed Realms of the Winterdemons", en lat av Immortal spelades gang pa gang upp i mitt huvud. Vaknade med ett ryck av ett gladjetjut. Bernard kom stapplande genom snoyran och gav mig en jattekram. Aziz anlande och en av de andra italienarna dok upp strax darefter. En liten gladjefest och fotograferande. Aterigen blev jag pamind om att jag inte hade tid att slosa bort hur mycket tid som helst. Borjade bege mig nerat. Motte de tva andra italienarna ca 200m fran toppen. De var trotta, fragade efter vagen och forbannade guiden. I vansinnestempo hela vagen ner till byn dar jag lamnat cykeln. Kande att jag sa garna velat stanna i baslagret, prata med de andra klattrarna, dela upplevelserna och njuta av de bedarande omgivningarna. Byn dar jag lamnat cykeln var ocksa en plats dar jag garna tillbringat en dag eller tva. Vanligt folk, lummiga omgivningar och precis lagom varmt. Nu kunde jag inte stanna. Verkligheten, da man lever med visumtider och byrakrati, ar en helt annan. Kastade mig pa cykeln morgonen efter. Mina cykelmuskler klagade inte, men mina "ga-upp-och-ner-for-berg-muskler" kandes som betong. Over 40 C i skuggan. Korde 140km, flaggade ner en buss och sov hela vagen till Mashad. Hoppades pa att inte fa alltfor stora problem med mitt utgangna visum.

Ja, det ar ju knappast sa man vill stressa sig genom en upplevelse som denna. Dessutom ar det ju faktiskt ganska dumdristigt att ga upp 4000m inom loppet av 23 timmar. Tacksam for att min kropp inte verkar vara speciellt kanslig for hojdsjuka. Stress och jakt till trots, det var verkligen vart det. Underbart att vara uppe pa hogre hojder igen!

000607 Teckensprak-eller att få halsen avskuren om man inte spelar kort. Iran. Dag 76/Km 5065.

Mannen log, bjod pa te och tog fram en kortlek. Jag satte mig pa huk och sag pa nar den leende mannen delade ut kort till mig och de andra tva mannen. Han tecknade till mig att jag skulle vara med i spelet och skrattade hjartligt. Jag hade inte en aning om vad vi skulle spela, sa jag sag val antagligen lite fragande ut. Mannen pekade pa mig, pa sig sjalv och sedan pa kortleken och till min forvaning gjorde han sedan "skara-halsen-av-tecknet". Jag visste inte vad jag skulle tro. Da mannen upprepade gesten forstod jag att jag inte missforstatt honom. Han skulle alltsa skara halsen av mig om jag inte spelade?! Jag tittade storogt pa honom. Han bara log. Han pekade sedan pa mitt skagg, nickade, tecknade ett skagg pa sitt eget ansikte och upprepade skarandet over sin hals. Jag borjade bli lite orolig. Satt mitt ute i odemarken med en leende galning och hans polare, som tydligen ville skara halsen av mig, bade for mitt skagg och om jag inte spelade kort. Jag tittade mig omkring i rummet for en snabb vag ut och min blick fastnade pa ett portratt av Ayatollah Khommeini. Hans stranga, svarta ogon stirrade ner pa mig. Mannen pa min vanstra sida sag antagligen vad jag tittade pa och skrattade hogljutt. Jag blev alltmer forbryllad. Mannen som lett teckensprakskonversationen brot ocksa ut i ett gapskratt, rusade upp och holl for Ayatollans ogon. Han ruskade pa huvudet och pekade pa kortleken. Forst nu forstod jag vad han tidigare forsokt att beratta. Kortspel ar forbjudet i Iran. Regimen (oftast skaggprydda) skar halsen av lagovertradare, men jag behovde inte oroa mig, ingen kunde se vart lilla kortspelsparti, inte ens Ayatollah Khommeini.

Nagra dagar senare var det dags for nya missforstand. Jag hade parkerat min cykel utanfor en affar. En man kom fram till mig, pekade pa cykeln, gjorde ett svepande tecken och sa: fuck you! Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Jag har ratt att handla i vilken affar jag vill...jag far stalla cykeln dar den stod...han upprepade gesten, lade till ett ljudligt: "swoooshs" och avslutade aterigen med: fuck you! Jag kunde inte bestamma mig. Skulle jag bli forbannad eller skulle jag gora som jag blivit tillsagd: ta min cykel och forsvinna. Mannen ropade pa forstarkning. Jag bestamde mig for att handla i en annan affar. En yngling kom fram till mig och pa perfekt engelska borjade han forklara. - Min pappa vill varna dig for att parkera cykeln olast pa gatan, det finns sa manga tjuvar har.

Sandstormar, oken och en cyklists mardrom. Turkmenistan. Dag 79/Km 5488.

Stenhard motvind. Dubbla halsdukar runt hela ansiktet och solglasogon. Sanden letade sig in till mina ogon och nasborrar i alla fall. Livsfarligt da man motte en bil. Sag den inte forran den var nagra meter bort. Stormen bedarrade lagom till den Turkmenska gransen. Allt gick bra pa den Iranska sidan, men da jag narmade mig den Turkmenska insag jag att det skulle bli en langdragen process. Hundratals manniskor koade utanfor byggnaden. Alla forsokte de bara in lador, sackar och kartonger i tullbyggnaden. Ett gang militarer gjorde allt som stod i deras makt for att stoppa dem, detta inkluderade knytnavsslag rakt i ansiktet pa "bararna". Pa nagot satt lyckades jag ta mig in i bygnaden. Tva poliser borjade genast stalle helt vansinniga fragor. - Var ar motorn (pekade pa cykeln) - Vodka (skakade mina vattenflaskor)? - Ar det har ditt pass? Osv osv. Efter tjugo minuter borjade jag bli valdigt trott pa idiotin och drog mig uppgivet undan for att fa ett break. Tittade forbluffat pa gransvakterna da de brot upp hela lastpallar med konserver, for att sedan skaka varenda burk i minst trettio sekunder. Borjade inse att det skulle ta timmar om inte dagar att komma vidare. Till min forskrackelse sag jag en enorm kvinna med mycket iskallt, ryskt utseende ta kurs pa mig och frasen som dok upp i mitt huvud var: Shit, I'm dead! Hon visade sig dock bli min raddning. Det var en av dessa ryska kvinnor med att barskt, hotfullt yttre med ett hjarta av guld. Hon pratade flytande franska, lotsade mig rakt genom vansinnet och hjalpte mig med alla nodvandiga dokument. Forlaget forklarade hon att hela landet var pa vag at helvete och att det inte var sa konstigt att turister skydde landet som pesten, nar det forsta som motte dem var totalt vansinne.

Afghanska lastbilschaffisar poserar med "Black", min trogna cykel.

Det var skont att slippa den Iranska trafiken. Vagarna var tomma. Det var positivt och valkommet efter enlang tid av mycket hard trafik. Det som nu borjade var dock en cyklists mardrom pa manga satt. Mordande hard motvind, 40-46 grader varmt, ingen skugga. Stannade man en sekund blev man genast overfallen av svarmar med aggressiva spyflugor. Mycket svart att hitta vatten och det som fanns var antingen fyllt med lera eller hade det en besk bissmak av besprutningsmedel. Om det varit "tom oken" hade val allt varit ok, men den var full av sma taggiga buskar som hotade att punktera madrass eller dack. Sa fort solen borjade ga ner dok mosquiterna upp och man var tvungen att laga mat i ett redan stekhett talt. Som om inte detta var nog, var det tatt mellan poliskontrollerna. Jag ska nog inte ga in narmare pa om vad som hande vid dessa platser, men de korkade fragorna som stallts vid gransen tedde sig nastan sunda och smarta...

Stöld och envishet.

Jag stannade i en liten by for att be om vatten. Fem ungar dok upp. Pa nagot satt lyckades en av dem stjala min pump. Min forsta reaktion var att springa efter honom, men da hade jag lamnat resten av ekipaget helt oskyddat och kanske blivit av med mer prylar. Jag borjade cykla efter tjuven, som genast sprang in i djup sand. Jag hade inte en chans. Forsokte analysera situationen. En lite aldre kille med cykel stod bredvid mig. Jag behovde en bundsforvant. Fragade honom vart tjuven tagit vagen. Han visste inte. Fan, jag var tvungen att fa tillbaka pumpen, utan den var det direkt livsfarligt att fortsatta genom oknen. Jag vet inte om det ar moraliskt korrekt att betala nagon for att ange en van, men det var min enda chans. Dessutom sved det att behova betala for nagot som faktiskt tillhorde mig. Jag erbjod killen pa cykeln 10 000 Manat (ca 5 sek) om han kunde hitta pumpen. Han blev eld och lagor och borjade genast peka ut tankbara platser dar tjuven kunde tankas befinna sig. I stekhet sol borjade vi leta efter min pump. Efter tva timmars sokande borjade min van misstrosta. Han forsokte forklara att han var fran den fattigaste familjen i byn, att han var utstott och att ingen ville hjalpa honom.

Till slut dok nagra vuxna upp och jag borjade forklara vad som hant. En stenstod till man drog med mig och min allierade till sitt hus och bjod pa te, kakor och yoghurt. Han borjade skrikande samla ihop folk och snart var vi over tjugo personer pa hans veranda. Order delades ut och en kvart senare lag det en hog med over tio cykelpumpar pa gruset vid min cykel. Tyvarr var de alla oandvandbara till mina ventiler. Ett annat gang kom tillbaka och berattade att de inte lyckats hitta tjuven. Uppbaden sokte i timmar utan resultat och till slut borjade "stenstoden" ge upp. - OK, Militsia, gormade han! Stenstoden, min van och jag gick till polisstationen. Polischefen satt i ett litet hett, skabbigt rum fyllt med flugor och log inte da jag halsade pa honom. Jag borjade ge upp, men da min van pa cykel angett indentiteten pa tjuven ringde polisen ett samtal och aven om han pratade mycket lagmalt forstod jag att hans ord var lag byn. Endast fem minuter senare dok en man upp. Han tittade skamset ner i marken da han overlamnade min pump till polischefen. Jag har svart att komma pa nar jag kant mer lycka, men da jag gav min van en 10 000 Manat sedel och sag hans pinade, kuvade anlete skina upp i ett enormt leende forstarktes kanslan ytterligare. Jag hoppas innerligt att hans angiveri inte stallde till alltfor mycket problem for honom efter min avfard.

Bukhara. Uzbekistan. Dag 80/Km 5610.

Jag forsoker alltid hitta nagot positivt med alla lander jag besoker, men da det galler Turkmenistan ar det faktiskt svart. Jag antar att det ocksa beror pa varifran man anlander. Turkmenistan har vanligt ett folk, men om man kommer fran Iran dar gastfriheten och vanligheten nastan ar for mycket, ter sig Turkmenistan lite avvaktande och stelt. Inga glada tillrop, valdigt fa inviter och inte alls samma supertrevliga bemotande man blivit sa bortskamd med i det foregaende landet. Om man ar ute efter andlosa, stekheta, platta okenvagar, fulla av flugor, da ar Turkmenistan paradiset.

Uzbekistan var valkommet. Cyklade till den legendariska staden Bukhara, fylld av sevardheter i form av minareter, Moskeer med bla kupoler och en mycket gammal gemytlig stadskarna. Traffade en sliten Jeff som cyklat till "varldens ande" - Muynac, staden som tidigare legat vid den snabbt forsvinnade Aralsjons strand. Det var nu over 100km till Aralsjon och Jeff var ganska bedrovad over att ha sett en av varldens varsta ekologiska katastrofzoner med egna ogon. 

- Jag antog att folket daruppe hade ett helvete, men att det var sa illa...

Bukhara.

Vilar upp. Traffar andra turister. Forsoker ata oss feta innan allvaret borjar. Det later kanske konstigt, men det kanns som om uppvarmningnen ar avslutad och att det vi vantat pa nu ar inom rackhall. Tajikistan, varldens bergigaste land. The Pamir Highway. hoglandsnomader och kristallklara glaciarsjoar. Om mojlighet finns kommer vi forsoka korsa gransfloden till Afghanistan. Adrenalinet kokar i vara adror. Imorgon bitti tar vi kurs pa Dushanbe, Tajikistans huvudstad. Det ar dags for upplevelser jag vantat pa i nastan tio ar.

000723 Sista dagarna i Uzbekistan. Dag 90/Km 6131.

Jag hade hort rapporter om "polisstaten" Uzbekistan och om hur korrupt och otrevligt det skulle vara dar. Det var med andra ord mycket trevligt att konstatera att alla dessa olyckskorpar hade fel. Sista dagarna var fantastiska. Ett exempel: Vi sag en liten marknad langs vagen, cyklade dit och kunde inte late bli att skratta da vi sag enorma badhanddukar med amerikanska flaggan, frihetgudinnan och nagra an storre med den osannolika kombinationen av Bengaliska tigrar och texten: Canarian Islands Paradise. Jag platade Jeff med de amerikanska flaggorna och folket i den lilla byn borjade nyfiket fraga oss de vanliga fragorna: varifran ar ni?, vart ar ni pa vag? etc. Jeff ville kopa nagra tomater. Kvinnan i standet vagrade ta betalt. Det var da det brakade lost, som sa manga ganger tidigare i Uzbekistan. Ingen ville vara snalare an nagon annan, sa fran alla hall kom forsaljare med frukt, gronsaker, ost, lask, vatten, brod etc. An en gang hade folket i Uzbekistan laddat vara cyklar med ca 10 kg mat. Vi blev erbjudna allt fran skor och lakan till skjorta och byxor. Samma kvall forsokte vi gomma oss i en appelplantage, blev upptackta och inbjudna att sova i fem-sex olika hem. Taltade i plantagen, folk kom med applen, mjolk, kompott, antimyggmedel, plommon och persikor. Jag ar helt overtygad om att man kan resa i Uzbekistan utan att nagonsin behova betala for nagot.

Torrt och kargt, sista dagen i Uzbekistan.

Till nästa berättelse!

Till foton från denna del av resan!

Tillbaka!