Swedish Elbrus Expedition 2003 - Succé

Bestigning av Europas högsta berg, Mt Elbrus.
Nyss hemkomna, 15 av 15 på toppen!

Av: Jonas J

Bakgrund

Jag och två kompisar från utlandstjänstgöringen i Kosovo började i höstas prata om att bestiga europas högsta berg, Mt Elbrus. Expeditionen skulle gå av stapeln sommaren 2003. Eftersom det är kul om man är ett stort gäng tänkte jag fråga på Utsidan under "reskompis" om någon var sugen på att hänga med.
Kravet var att man skulle ha god fjällvana samt ha gått i stegjärn förrut. Sagt o gjort, jag lade in ett inlägg.

Svaren haglade in..

"Detta har jag tänkt på länge men inte kommit iväg än" var det vanligaste svaret. Många behöver en liten knuff för att komma iväg verkar det som. Nu var vi 15 stycken som åkte iväg på detta äventyr.
Vi anlitade av Pilgrim Tours då det gäller visumsupport och annan hjälp med registreringar. Detta kan vara krångligt i Ryssland, speciellt eftersom Mt Elbrus ligger 2 mil från gränsen till Georgien.
Flyget Stockholm-St Perersburg-Mineraly Vody och hotell på mellanlandningen i St Petersburg fixade svenska Iventus till oss för ett mycket bra pris.
De är dock lite oorganiserade men har bra priser som sagt!

Elbrus Route

Succé!

Precis hemkomna från ryssland och 15 av 15 på toppen.
Kunde inte varit bättre!
Resan in i ryssland gick bättre än väntat, inga större problem. Vi anlände till byn treskol med minibuss och checkade in på Pilgrim Tours hotell.
Mogonen efter blev vi körda till foten av berget och började där med vår 30-kilospackning gå uppför i regnigt och dimmigt väder. Vi gick upp till ca 3000 meters höjd och slog upp tälten för natten där.
Nästa dag bar vi upp tälten till Mir, ca 3400 meter. På eftermiddagen gick vi en acklimatiseringstur upp till Garabashi på 3800 meter och ner igen.
Upp till 3800 dagen efter, slå upp tälten och acklimatisering till Priut - 4100 meter - på eftermiddagen.
Så här fortsatte vi och det visade sig vara en bra acklimatiseringsmetod.

Start!


Dagen D närmar sig

Nästa dag alltså upp med tälten till 4100 meter och upp till 4500 meter på acklimatisering.
Här var det inte plant någonstans, vi skulle få gräva ganska mycket dagen efter men vad gjorde det!
Upp till 4500 nästa dag och börja gräva ut tältplattformar. Här var det mindre skyddat från vind och snö, det skulle vi märka under kvällen.....
12 av oss gick från höjdlägret på 4500 meter den 27 juli. Vädret hade varit dåligt i flera timmar och kl 2, när väckningen var, blåste det storm ute och snön piskade tältet ordentligt. Vi väntade en timme till och gick ut och kollade vädret.....vi sticker!

Höjdläger


Mot toppen

Det blåste mycket men var helt stjärnklart så vi chansade och gick iväg. Niklas, Linus och jag startade inte köket utan tryckte i oss några powerbars och sedan bar det av mot toppen - start 03.45. Vi kom iväg en halvtimma före de andra och gick på i ett bra tempo upp förbi Pashtuva Rocks och vidare mot traversen. Vi gick om 10-15 st personer och plötsligt var vi först av alla när solen började gå upp. Jobbigt att behöva spåra men vad ska man göra. Vi och ett ryskt team turades om uppför traversen som aldrig verkade ta slut.....nerifrån såg den inte så lång ut menmen...det var den :).
Alla frös om tårna, vi längtade efter att få komma ut i solen och värma våra frusna lemmar.
Väl uppe på sadeln planade det ut innan det blev brant igen längre bort. Vi gick hela den plana delen och vilade inför det branta partiet.
3-400 höjdmeter kvar nu bara, in med pannbenet!!!!
En amerikan gav sig av först och sedan hakade vi på efter. Spåren blåste doch bort nästan direkt så någon glädje av amerikanen hade vi aldrig...

Ett steg, ett andetag, ett steg, ett andetag...

Man kan gå så länge utan att stanna och jag kom in i en bra rytm. Stannade 2 ggr i 5-10 sekunder på den branta vägen upp och tittade inte bakåt en enda gång.
När det planade ut igen märkte jag att de andra var lite efter. Lite vila och sen ivär igen, nu märktes det att all spårning hade tagit på krafterna.
Nu såg jag toppen och tårarana kom, all planering hade klaffat och vi hade fint väder, det bästa på hela resan faktiskt! Amerikanen stod och skrek på toppen att jag skulle skynda mig, men det gick inte så fort nu alltså :).

UPPE!

Vilken utsikt alltså! klockan var bara 9 så här kuande man ta det lungt ett tag. Linus kom 10 minuter senare och niklas efter ytterligare tio minuter. Vi stod och mös på toppen ett tag med den galne! amerikanen och sedan gav vi oss iväg neråt igen. På vägen ner träffade vi de andra nio i gänget, ingen hade vänt alltså. Alla 12 klarade det, skönt!

På vägen ner hade Fredrik ramlat rakt ner i snön med huvudet före och hans kompis PC blev orolig och kallade på honom....inget svar. Sen kom "vad hände?". Han hade gått och somnat o ramlat som en fura rakt ner i snön :). Vi döpte det snällt efter honom, gör någon så i framtiden har han gjort en "Spärlinare".

Vi sov på 4500 meter på natten, sen gick vi net till foten av berget nästföljande dag.
Nu var det bara Kalle, jens och joel kvar. De hade haft problem med acklimatiseringen och låg kvar på 4100 meter och väntade. Medan vi slappade i Treskol så väntade de två snöiga dagar på att det skulle bli bättre innan de chansade och flyttade upp tälten till 4500 meter.

Resten av gänget mot toppen

De gick på natten och kom upp på toppen, mycket starkt pannben att ligga och vänta, bestigningens starkaste prestation!! Sen gick de hela vägen ner till foten av berget samma dag. Verkligen skönt att ha dem nere och att det gick bra!

Sedan slappade vi i treskol en dag till innan det var dags att flyga till st petersburg för litta sightseeing.....det är ju 300 årsjubileum i år.......!
Där blev det en natt på transferhotell och en natt på hotell i stan. Vi gick på vinterpalatset och konstmuseét, samt bara gick och mös. Sista kvällen åt vi allihop på en georgisk restaurang och stämningen var hög, en bra avslutning. Som smolk i glädjebägaren blev en i gånget rånad på natten. Som tur var kalarde han sig undan allvarliga skador.

Bilder kommer snart

Nu väntar jag på bilder från resan som jag ska sätta in lite här och var i texten, så ni får se hur det ser ut också.....har ni några frågor angående bestigningen är det bara att maila!

Extra tack till Staffan Jonson, Thomas Nederman Anders Persson och Patrik Törnqvist för allt bra jobb. Utan er hade det inte gått så bra och smidigt!
Här nedan kommer Fredrik Spärlins dagbok från bestigningen!






Dagbok - Fredrik Spärlin



Dagbok från Elbrus, juli 2003

Söndagen den 20:e juli lyfte vi, 15 klättrare som hade träffats via Utsidan, mot Kaukasus. Målet var att bestiga Elbrus, Europas högsta berg. Det var en grupp med skiftande erfarenhet. Jag och min kompis PC (Patrik Carlsson) var väl i den nedre tredjedelen i fråga om erfarenhet men vi hade tränat bra hela sommaren och kände oss i minst lika bra form som någon annan i gruppen.

Tisdag, 22/7

Idag skulle äventyret börja! Det var en laddad grupp som packade i ordning det sista av packningen och tog minibussen till Azau liftstation. Packningen på ryggen kändes som en cementsäck och vägde nog en bra bit över 30 kg.

Vid liftstationen valde samtliga, utom PC och jag, att gå upp till första etappmålet, ”Old Viewpoint, 2920 m.ö.h. Jag hade läst att denna etapp var tråkigast tänkbara, en dålig väg för bandvagnar, och inte särskilt vacker eller imponerande. Kändes klart mycket bättre att ta sig upp till ca. 3000 m.ö.h. med en kabinlift istället.

När vi kom upp på lite höjd så hamnade vi mitt i dimman. Sikten var begränsad till max 10 m och det var svårt att orientera sig. Efter några försök hittade vi dock leden och kunde på eftermiddagen slå läger på en underbar gräskulle på ca. 3050 m.ö.h. Tyvärr lyckades vi inte sammanstråla med resten av gruppen förrän även de hade rest sina tält, ca 500 m väster om oss och följaktligen tillbringade vi natten i två olika läger. PC och jag företog oss även en acklimatiseringstur till ca 3400 m.ö.h. på kvällen. Trots en, i vårt tycke, lugn start på klättringen kände vi båda av höjden i form av bultande huvudvärk. Varsinn huvudvärkstablett innan sänggåendet kändes därför som en sund investering.

Staffan
Onsdag, 23/7

När vi vaknade var huvudvärken som bortblåst och efter en havregrynsfrukost så satte vi igång att riva vårt läger. Runt 12-tiden så kom resten av gänget upp till oss och vi fortsatte gemensamt upp till Mir, andra liftstationen i systemet. Här käkade vi lunch, Rysslands nationalrätt – pirog med ”smetana” (creme fraiche).

Efter denna stärkande lunch så fortsatte vi upp till ca 3500 m.ö.h. där vi reste tälten. Vi hade fortfarande inte nått snögränsen utan kunde resa tälten på grus och hade även tillgång till rinnande vatten. Under tiden vi reste tälten så kom det en hagelskur som verkligen kändes som om den skulle slå ner oss från berget. Lyckligtvis var den lika kort som den var intensiv och efter att tälten var resta så fortsatte 13 av 15 uppåt för acklimatisering/rekognosering. PC och jag nådde 3800 m.ö.h. innan vi tyckte känna en huvudvärk komma smygande och tog därför det säkra före det osäkra och vände nedåt igen.

Torsdag, 24/7

Under natten fortsatte det dåliga vädret. Snö och regn avlöste vartannat och gjorde så hela förmiddagen medan vi rev lägret och klättrade upp till 3850 för att resa läger 3. Inte mycket var torrt men vi var ändå vid gott mod och de flesta i gruppen gick på acklimatiseringstur upp till Priut 11, den nedbrända gamla stugan på 4100 m.ö.h. (numera Diesel Hut). Här klagade många på huvudvärk och vi stannade inte länge.

Väl nere så kändes allt ganska eländigt. Dåligt väder, all utrustning var blöt samt, till råge på allt, ett stegjärn hade gjort hål på mitt uppblåsbara liggunderlag. Man började verkligen fundera vad man gjorde i detta bistra klimat när man hade lämnat ett Sverige i all sin högsommarprakt. Natten blev kall, vi hade nu nått snön och ett tomt liggunderlag värmer inget vidare…

Fredag, 25/7

Äntligen en gnutta sol när vi vaknade. För första gången kunde vi även se toppen skymta mellan målen. Genast så kändes allt mycket lättare och nu kunde man ana målet för resan. Efter frukost och snösmältning började vi åter sega oss uppför berget och gick från 3850 till ca. 4100 för att resa läger 4. Etappen gick på ca. 2 h och nu kände både jag och PC av höjden. Rejält! Efter att ha grävt ut för tältet så kände jag mig duktigt knäsvag. Någon lunch var ej att tänka på då aptiten var som bortblåst och då majoriteten av gänget gav sig iväg på acklimatiseringstur på eftermiddagen var PC och jag snabba att anmäla oss till att vakta tälten. Mitt i all missär hade dock PC knäckt en lysande ide. Strax bortom våra tält låg en nybyggd stuga och runt berget låg det följaktligen massa plankor. Vi samlade ihop ett antal breda plank som vi sedan reste tältet på. Dessa plank skulle fungera som komplement för mitt pysta liggunderlag (och som det funkade, lite hårt kanske men ack så varmt och skönt).

Jag började dock bli orolig för min förlust av aptit. Dagens ranson sträckte sig till lite havregrynsgröt och en halv påse frystorkat. Min förhoppning var dock att aptitförlusten skulle bli tillfällig och att jag snart skulle kunna börja njuta av all den frystorkade maten vi släpat med oss.

Fint väder
Lördag, 26/7

Idag så bestämde majoriteten av gruppen sig för att flytta upp lägret ytterligare 400 höjdmeter, till ca. 4500 m.ö.h. PC och jag bestämde oss dock för att stanna kvar. Dels för att vi var trötta på att riva och resa tält, dels för att här hade vi tillgång till rinnande vatten (smält snö där solen låg på) samt att jag inte var sugen på att överge mitt trä-liggunderlag. Även Joel, Jens och Calle bestämde sig för att ligga kvar. De kände sig inte heller 100% utan ville vila en dag på 4080 m.ö.h.

PC och jag kände oss dock bättre än dagen innan och stack därför iväg tidigt på morgonen för en acklimatiseringstur. Vi hade inget direkt mål utan skulle gå i lugn takt tills vi började känna av höjden alltför mycket. Då var planen att vända nedåt igen. Vi gick i bra takt och på ca. 1,5 h så hade vi nått till strax under Pastukhova Rocks, ca. 4600 m.ö.h. Vi kände oss båda starka men sista biten innan man var uppe på Pastukova Rocks var rejält brant. Jag kände att jag blev andfådd och att jag inte fick tillräckligt med syre till mina muskler. Resultatet lät inte vänta på sig många minuter. Jag kände hur mina fingertoppar domnade bort och efter att PC synat mig närmare så upptäckte han att min överläpp hade fått en blå-lila färg, ”Blåbärsmun.”. Symptomen för höjdsjuka var uppenbara.

PC kände sig dock stark och bestämde sig för att köra på ytterligare ett par hundra höjdmeter. Själv satte jag mig ner och drog djupa andetag under maximal vila för att syresätta blodet igen. Efter ca 20 minuter kände jag mig pigg igen och gick efter PC, rakt norrut, mot den östra toppen. PC vände vid ca 4800 m.ö.h. och mötte mig runt 4750 m.ö.h. Tillsammans gick vi ner igen till våra tält och kände oss rejält tagna av dagens utflykt.

Väl ”hemma” igen drack vi mängder med vatten men ingen av oss hade någon vidare aptit. Mitt totala matintag under denna dag sträckte sig till en tallrik fruktsoppa och några digestivekex.

På kvällen låg vi tältet och under flera timmar debatterade vi hur vi skulle göra. Vi kände att vi var tillräckligt höjdanpassade för att våga oss på ett försök på toppen men frågan var hur mycket krafter vi hade kvar efter att ha ätit dåligt under två dagar? Vidare kände jag att jag höll på att bli förkyld och hade en torr, irriterande hosta som bara kunde bli värre. Kunde även ana att jag hade feber. Skulle ytterligare en dag på 4100 m.ö.h. ge oss aptiten tillbaka och därmed ge oss tillräckliga krafter för att ta oss till toppen på måndag.? Eller om vi inte fick tillbaka aptiten, min förkylning blev sämre samt att vädret skulle försämras tills på måndag? Skulle vi då inte få någon mer chans på toppen? Vi bestämde oss för att inte bestämma oss utan att helt enkelt sova några timmar på saken.

Camparbete
Söndag, 27/7

Jag vaknade runt 01.00 genomsvettig och pinknödig. Hade helt klart en rejäl feber nu men kände mig ändå stark. Vädret utanför var kallt, -8, men vindstilla och helt stjärnklart. Toppenväder helt enkelt. Jag gick in och rapporterade till PC innan vi fortsatte att sova. Kl. 02.00 väckte jag PC på nytt och vi fattade snabbt beslutet att detta var chansen.

Vi kände oss minst sagt 100% men personligen så kände jag nog att om jag bara fick bestämma mitt eget tempo så skulle jag nog kunna sega mig upp till toppen. Jag visste att det låg en lång topp dag framför oss, från 4100 m.ö.h. till toppen 5642 m.ö.h., dvs. över 1500 höjdmeter. Min personliga plan var dock att kämpa mig upp till Pastukova Rocks, 4690 m.ö.h. Därefter så gick leden i serpentinform till ca 5000 m.ö.h. Denna bit hade jag ju varit uppe på dagen innan och den hade känns lätt då och borde ej vålla några större besvär idag heller. Därefter skulle man snedda över till sadeln (ca 5400 m.ö.h.) mellan västra och östra toppen. Denna del av leden såg inte särskilt brant ut nedifrån och borde också gå att sega sig uppför. Sista biten, från sadeln och till toppen vågade jag dock inte tänka på. Det problemet fick jag ta itu med när jag kom dit.

Eftersom beslutet att gå upp fattades sent så hade vi inte packat eller förberett oss. Vi rafsade snabbt ihop vår utrustning, slängde ner några liter vatten och Snickers i ryggsäckarna och gav oss iväg. Vi lämnade tälten bakom oss ca. 03.00 och hade nu en lång dag framför oss.

Strax efter vi hade börjat gå så fick vi sällskap av tre st. ryssar. De hade sett oss förbereda oss utanför tältet och ville nu dra nytta av våra pannlampor då de själva saknade sådana. Efter att ha gått ca. en kvart så upptäcker vi att vi har glömt våra solglasögon. Tur i oturen hann vi inte längre så PC vänder om mot tälten och jag stannar och väntar på honom. Detta leder naturligtvis till att ryssarna blir topp-tunnor-rasande och trots att vi inte förstår ryska var det inte svårt att förstå vad innebörden av deras skäll gick ut på… ”Vi var riktiga amatörer som glömde något så viktigt samt helt jävla dumma i huvudet som lämnade dem åt sitt öde utan pannlampa…”

Nåväl, ryssarna gick vidare, PC hämtade glasögonen och hela missen kostade bara en halvtimme. Vågar knappt tänka på vad vi skulle gjort om vi upptäckt det senare. Vi segade oss på uppför, PC gick först och ledde vägen och jag gick efter och pustade och stönade. Det var rejält jobbigt men sakta men säkert så tog vi oss upp, höjdmeter för höjdmeter. Det bästa med Elbrus är att det hela tiden är rakt på. Inga direkta omvägar, varken i sidled eller i höjdled, utan varje vunnen höjdmeter är ett steg närmare toppen.

Runt 04.15 så väntade vi in en grupp tjecker som gått bakom oss hela morgonen. Vi la oss längst bak i kön och jag trodde att jag aldrig upplevt ett långsammare tempo. Perfekt. Nu fick man en chans att vila upp sig och återfå lite krafter. Det gick verkligen i snigelfart men innerst inne var jag nöjd, den tuffa delen upp till Pastukova Rocks skulle nog inte vara helt omöjlig att nå trots allt.

Vi nådde Pastukova Rocks strax efter kl. 05.00. Tjeckerna tog en lång rast men PC tyckte att vi borde: ”dumpa tjeckerna, de går ju så jävla långsamt. Jag kommer få huvudvärk i det här tempot”.

Inte mycket att sätta emot ett sådant argument utan vi fortsatte själva, PC först, plöjande snö och jag 30 m. bakom, flämtande och pustande. Leden gick nu i serpentinform och det kändes inte alltför jobbigt. Trots detta var det rejält krävande att röra sig uppåt. Jag koncentrerade mig på att stanna ung. var 10:e steg för att ta ett par djupa andetag. Vidare frös jag rejält om fötterna och passade även på att vicka på tårna vid min andningspauser.

Efter någon timme började leden vika av mot väster och sadeln. Detta var den del av leden jag bedömt som ”inte så brant” och lätt tidigare. Brantheten stämde nog men denna del av leden var nog det segaste jag upplevt. Det kändes som man aldrig kom någonstans utan bara gick och gick och gick... På något sätt så lyckades man dock koppla bort allt och det enda som betydde något var att ta 10 steg, vila 3 andetag, ta 10 steg, vila 3 andetag… På detta sätt så gick det sakta men säkert framåt och uppåt. Trots att jag upplevde vår (läs min) fart som obefintlig så var det ingen som passerade oss på uppvägen utan tvärtom, vi passerade flera klättrare på vägen upp, bl.a. våra ryska vänner utan pannlampor.

Efter flera timmars traskande så nådde vi äntligen sadeln. Här sluttade det faktiskt ned något (några få grader men ändå) i ca 300 m., innan vi nådde foten av den västra toppen. Här hann vi i fatt resten av gänget. De hade startat från sitt läger på 4580 m.ö.h. och nu satt alla, utom Jonas, Linus och Nickas, och vilade sig inför den sista stigningen. Jag petade i mig lite Snickers och fruset (!) vatten. Någon längre vila blev det dock inte innan jag hörde PC:s röst ”på med stegjärnen, nu är det bråttom.” Förstod inte vad det var som var så bråttom men var för trött för att argumentera och började därför knäppa på mig stegjärnen. Upptäckte snart att frambygeln på ett av mina stegjärn hade fastnat i fronttaggen och detta vållade vissa problem. Bad PC om hjälp i hopp om att det skulle förlänga vår vila några minuter. Tyvärr var PC alldeles för duktig problemlösare och med staven som kofot bände han snabbt upp bygeln och stegjärnet var fixat. Ingen extra vila här inte…

Vi kom därför snabbt iväg igen efter vår korta rast och började snedda uppför den västra toppen. Här var lutningen ca. 45 grader och det kändes som ett bra val att gå med stegjärn. Jag kände mig helt slut och bad därför om att få gå före PC. Vi var visserligen inte inbundna men det kändes lite tryggare att ha någon bakom som kunde ha lite kol på hur man mådde. Efter oss följde resten av gänget.

Efter ha sneddat uppåt i ca. 20-30 minuter kom vi upp till ett flackare parti på toppen. Här satt Jonas, Linus och Nicklas och väntade på oss. De var på väg ner från toppen och efter några glada tillrop förklarade de att den värsta biten var nådd och att vi bara hade 20 minuter kvar. Mycket riktigt. Snart såg vi toppen torna upp sig likt en pyramid. Jag var nu rejält trött och de sista höjdmetrarna gick i verklig snigelfart. PC nådde toppen några minuter före mig och väntade följaktligen på mig på toppen med ett riktigt fett grin. Vi hade klarat det! Kramade om PC och tittade på klockan. Den var nu ca. 10.15 och vi var högre än någon annan i hela i Europa, vilken känsla!

På Toppen

Vi tog mängder med kort från toppen. Extra kul att vi kom dit ung. samtidigt som majoriteten av gruppen. Det blev därför gruppfoto på nästan hela gänget. Efter ca. 10 minuter på toppen var det dags att börja gå ner. Och hem till tälten. Under nedfärden kände jag hur trött jag faktiskt var. All koncentration och fokus på toppen hade gett extra krafter under vägen upp. När var dessa krafter som bortblåsta och trötthet och illamående kom över mig. Helt plötsligt tog illamåendet överhanden och flämtande kräktes jag upp allt jag ätit under dagen, som tur var bara en halv Snickers och en halv Power-Bar och ett par dl. vatten.

Vi fortsatte ner men det gick långsamt och vägen kändes lång. Flera gånger stannade vi och vilade och man kände hur lätt det skulle vara att falla i sömn i en snödriva. Efter en evighet nådde vi Pastukova Rocks och efter detta så kändes det bättre. Nu var det mer folk omkring oss och vi kunde svagt urskilja tälten. Vi fortsatte att släpa oss neråt och jag längtade bara efter att få krypa ner i sovsäcken. Helt plötsligt känner jag hur jag nickar till för en millisekund och faller raklång framåt. Ansiktet rakt ner i snön och jag känner hur jag vaknar till liv. Yrvaket frågar jag PC:

”Vad hände?”
”Ingen aning, du föll bara ihop”
”Jag tror att jag somnade”.


Resterande bit ner lyckades jag hålla mig vaken och strax innan 13.00 nådde vi utmattade men nöjda våra tält. Vi slet av oss kläderna utanför tältet och slängde dem huller om buller tillsammans med isyxor, stegjärn, stavar och vantar. Det var ju strålande sol, det gjorde väl inte så mycket om prylarna låg utanför tältet några timmar?

Vi föll snabbt in i dvala och det var inte helt lätt att motivera sig för att skaffa vatten. Jag kände dock hur uttorkade vi var och det var till stor glädje som vi kunde få en liter varmt vatten från våra tältgrannar Joel, Jens och Calle samt några klortabletter till smältvattnet. Nu hade vi vatten och kunde åter njuta av att bara sova i tältet.

Måndag, 28/7

Vaknade till runt 03.00 och försökte sätta mig upp i tältet men upptäckte snart att det var omöjligt. Slog nämligen i näsan i tälttaket. Under natten hade det fallit nästan en halvmeter blöt snö som nu i princip hade begravt vårt tält. Ut och skotta helt enkelt innan man med gott samvete kunde gå in i tältet och fortsätta sova. Härligt!

Förmiddagen ägnade vi åt att skotta fram våra prylar som vi dagen innan så omsorgsfullt hade spridit runt tältet. En vante där, en stav där och en sele där. Till sist hade vi hittat allt, rivit tältet och packat ryggsäckarna. Vi var nu redo att ta farväl av Elbrus och påbörja färden hemåt.



MVH
Jonas
Mt Elbrus Logga

Hemsida

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2003-07-03 11:20   anders_89
Betyg: 3
Kunde skrivit mer......
 
2003-08-04 13:26   mellgren
Betyg: 5
Ska bli kul att läsa mer áng hur det gick för er!
 
2003-08-07 18:05   Halvarsson
Betyg: 5
som sagt lite mer text tack,annars var det Bra skrivet.
 
2003-08-15 10:29   wmthned
Mer info om denna bestigningen finns på expeditionens sida http://elbrus.has.it
 
2003-10-13 21:14   El cholo
Betyg: 5
Häftigt, grattis till er alla!
 
2003-10-29 18:31   sebbe_Huss
häftig och bra skrivit
 
2004-04-12 12:31   fedi
Betyg: 4
intresant, annorlunda en redogörelserna för de tidigare elbrus expeditionerna, bra!
 

Läs mer

En skildring av öden och äventyr i sydvästra Afrika under nådens år 2017. Om en 3000 km lång irrfärd i främst Namibia och Angola. De efterlämnade ... 5 kommentarer
Sommaren 2013 gjorde André tillsammans med en god vän ett försök att bestiga Pik Lenin i Pamirbergen. Dåligt väder tvingade dem att avbryta ... 1 kommentar

Höjdarjobb

Mikke Erikssomn beskriver bergsguidens vardag. 1 kommentar
Artikeltävlingens sista bidrag kom på delad fjärdeplats - Bestigning av Store Austabotntind i Norge - Arla morgon och bilfri väg. Troligen ligger ... 3 kommentarer
Efter försöket att bestiga Carstensz Pyramid på Nya Guinea, vände Olof och Martin fören mot Darwin i Australien, samt ställde siktet på Mt. ... 2 kommentarer

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.