Söndagen den 4 maj satte jag mig på tåget till Hässleholm, en resa på ca 50 minuter från Malmö. Fågelvägen är det 75 km men jag tänkte vandra tillbaka till Malmö på Skåneledens Nord till Syd sträcka, vilket skulle bli 180 km.

Vid 12-tiden på dagen kom jag till Hässleholm och efter lite frågande om riktning satte jag av mot Hässleholmsgården där jag visste att leden passerade. Efter att ha gått några kilometer i fel riktning (norrut på leden men egentligen ganska västerut) så var jag till slut på väg söderut. Efter några timmar kom jag fram till Finjasjön där jag pausade.

Nu tänkte jag köra ett gammalt djungelknep, nämligen ta av skor och strumpor vid varje paus för att låta fötterna få luft och torka till så mycket som möjligt. Med Lundhags kängor på fötterna och det varma vädret var det en aning svettigt långt där nere under dubbla sockar i stadiga kängor.

Naturen är otroligt vacker och leden passerar genom bokskogar i skir grönska, förbi porlande vattendrag och längs med gamla grusvägar med grässträng i mitten. Strax norr om Sösdala gjorde jag paus för kvällen och slog upp tältet jämte en porlande bäck.

Jag vaknade upp till en härlig morgonsol och efter en stadig frukost packade jag ihop och fortsatte. Det är tacksamt med sol under morgontimmarna eftersom det då finns möjlighet till att torka ur och lufta sovsäck och tält efter natten, som alltid innebär kondensfukt i små enmanstält. Vatten finns att tillgå längs med leden och den är föredömligt utmärkt i Hörby kommun. Vid vindskydden finns yxa, såg, ved och eldningsplats, soptunna och toa med papper. Allt sköts otroligt bra. En stor eloge till Hörby kommun och ansvariga för detta. Även denna dag mellan Lillsjödahl och Maglebjär bjöd på en fantastisk natur. Ibland kännde jag mig så hänförd och att jag behövde stanna till för att tänka på hur härligt livet ändå kan vara. Denna dag blir det bara 20 km, men eftersom jag inte har någon brådska så valde jag att stanna relativt tidigt. På kvällen tände jag upp en brasa men hade tyvärr ingen korv utan enbart mitt torrfoder. Denna natt blir min första i vindskydd då jag tidigare alltid valt att slå upp tältet eftersom jag vill öva på alla moment och även försöka få in en rutin vid tältande. Jag sov gott längst in i vindskyddet och vaknade hyfsat utvilad till ytterligare en solig morgon.

Jag hittar ett strömuttag vid vattenkranen som ligger vid scoutstugan och passar därför på att skicka en del mejl samtidigt som jag äter frukost. Denna dag bjuder också på en fantastisk natur och jag passerar Onsvallakällan, där jag lunchar, och Bjäveröd. När leden går in i Hörby kommun sker en märkbar förändring. Skogen tunnas ut och slättlandskapet tar vid. Markeringarna sitter även lite glesare. I Osbyholm hittar jag en lanthandel och passar på att köpa korv för kvällen. När jag efter en ganska jobbig dag äntligen kommer fram till Ringsjöstrands vindskydd blir jag riktigt besviken. Vindskyddet är det absolut sämsta jag någonsin sett utmed Skåneleden. Det finns ingenting, dvs ingen ved, ingen såg, ingen yxa, ingen soptunna. På eldstaden ligger en hög med ris som liksom väller över. Någon har tappert försökt göra upp en eld, det finns en del smält plast i riset och någon har slängt en hundbajspåse på eldstaden. Jag sätter mig ner, klockan är mycket men jag har ingen lust att ligga här i natt, tänker jag. Sagt och gjort, jag ger mig av och börjar vandra. Först efter fem kilometer hittar jag en liten plätt där det är möjligt att sätta upp ett tält. Jag har varit tvungen att passera alla sommarstugor som ligger likt ett radband utmed kanten av sjön. Sedan kommer ett parti med sumpmark innan denna lilla plätt plötsligt uppenbarar sig. Mina fötter är ordentligt trötta.

Under natten har jag en sorts värk i benen som kommer av att jag gått längre än vad jag borde och natten blir därför ganska orolig. Jag vaknar av massa konstiga drömmar osv. En näktergal sitter i ett träd fem meter från mitt tält och sjunger från kl. 3 och framåt. Denna morgon är inte lika kul. Allt är riktigt fuktigt och solen håller till bakom träden. Jag packar ner allt och vandrar vidare. Leden går genom beteshagar med knähögt sly. Ingenting känns lika trevligt som tidigare dagar. Undantaget är Rövarekulan som är en vacker liten oas mitt i allt uppodlat land. Rätt vad det är så smäller det till och några sekunde senare börjar det rassla i backen runt omkring mig av nedfallande hagel. Jag hukar ihop lite lätt och pinnar på ur skotthåll.

Fötterna har nu tagit ordentligt med stryk och jag känner att jag antagligen har ett par tre blåsor på varje fot. Jag har inte riktigt varit uppmärksam och stannat för att ta hand om förtterna i tid. Ska jag skylla detta på något så får det väl bli den ganska uteblivna nattsömnen. Efter Rövarekulan kommer det asfalt och landsväg. Efter några kilometer kommer jag fram till Löberöd. Jag sätter mig ner i parken för att vila lite och när jag efter ett tag ställer mig upp så märker jag att fötterna känns riktigt tråkiga. Nu kommer jag i en valsituation, ska jag fortsätta eller ska jag ge upp. Att ge upp känns dels skönt men lite bittert eftersom tanken var att vandra till Malmö och dit är det 9 mil kvar. Men om jag fortsätter så behöver jag antagligen längre konvalescens eftersom fötterna kommer att ta ännu mer stryk. Ok, tänker jag, vad har jag lärt mig av detta? Jag kommer fram till att jag ändå gjort en viktig upptäckt, nämligen den att jag inte ska gå för långt. Priset kommer då att få betalas dagen efter. Som jag är och står idag + 25 kg på ryggen så får jag hålla mig till en maxdistans av 25 km om dagen men gärna något mindre. Detta kommer jag antagligen kunna öka senare men inte utan tillvänjning. Med detta kändes det ändå ganska ok att sätta sig på bussen mot Eslöv och därifrån vidare mot Malmö med tåg.