Äventyret har nu börjat. I skrivande stund sitter jag på planet mellan Stockholm och Doha flygplats, fortfarande en aningen förvånad över att det inte riktigt sjunkit in ännu. Jag är på väg.. Jag är på väg.. Orden flyter runt, försöker tränga in, låta övertygande. Ibland landar det som ett stort eko av insikt. Det färdas, skallrar genom kroppen och ögonen vattnas. Jag inser. Jag gjorde det. Drömmen, målet och planerna som jag haft i tre års tid har nu övergått till verklighet. Stunden är här. Det är dags att släppa taget. Det känns lite som när jag simtävlade förr i tiden. Nervositeten innan mitt ”heat” skulle starta. Klivet upp på startpallen, ovissheten, laddningen och spänningen. Fötterna skjuter ifrån med all kraft, lämnar marken och kroppen slår hårt i vattnet. Allt släpper. Nu kan jag inte göra mer. Jag kan bara simma, inte tänka. Bara känna, och göra mitt bästa. Andas hela vägen in i kaklet.

När jag väl kliver ombord på flygbussen så är det just den känslan som infinner sig. Jag släpper taget. Jag kan inte göra mer. Alla förberedelser, all strävan och det oändliga planerandet kommer att blekna alltmer för att istället låta storheten av upplevelsen få ta plats. Ett lugn. Skrivandet hjälper mig. Det hjälper mig att bearbeta och processa. Orden som jag skriver, och som ni nu läser, kommer så småningom att komma ikapp mig. Snart förstår jag. Nu.

Jag flyger till Doha flygplats, stannar några timmar, och fortsätter sedan vidare mot Kathmandu, Nepal, där jag landar strax efter lunch. Två nätter ska spenderas i Kathmandu innan vi tar inrikesflyget vidare till Lukla, där expeditionen tar de första riktiga kliven ut och in i den vita, vackra och isiga månaden bland bergen. De sista detaljerna ska införskaffas, utrustningen ses över en sista gång och roligast av allt ska jag äntligen få bekanta mig med teamet!

Jag längtar till luften, tältet, topparna, stillheten och enkelheten. Jag har inte pysslat med detta länge, större expeditioner. Jag lär mig. Jag är en amatör i skuggan av mina inspiratörer. Men jag står gärna här, i skuggan, ödmjukt och lär mig av de bästa. För det här har blivit mitt hem, och jag kan inget annat än att vara här.