Jag minns när jag började klättra, dels för att det faktiskt inte var så länge sedan, men mest för den påtagliga förvandlingen i mitt sätt att se och förhålla mig till "omöjliga" situationer. Jag är en optismist, en obotlig sådan, men i nya situationer tenderar huvudet att överraska, inte riktigt hänga med och förstå på vilket sätt den ska angripa och relatera till saker eller situationer som den inte är bekant med. Som till synes verkar omöjliga. Jag klättrade med en (för mig) legend. Han var ett vandrande lexikon i två trånga klätterskor. Ingen fråga stod utan ett svar. Jag hänger på klippväggen och ropar "det finns ingenting att ta i!". Jag känner hur jag glider. Mina vader börjar skaka. Upprepade gånger uppmuntrar han mig med en lugn och självklar röst "Lita på dina fötter!" Jag var van vid att klättra med styrka och envishet, med mina händer som främsta medel. Om det var tungt så drog jag mig upp. Ren styrka, det var jag bra på. Det var det enda jag visste. Men vad gör man när det verktyget inte längre funkar? När det inte längre är en möjlighet? När det inte finns något att ta i, hålla fast vid? Då gäller det att bli bekant med alla andra kroppsdelar som av någon anledning inte tidigare tillängnats någon uppmärksamhet. En outnyttjad resurs! Det fanns ingenting att stå på. Friktion med hela sulan mot den släta stenytan. Jag tryckte mig så tätt, så tätt att jag inte längre kunde titta upp, bara snett åt sidan, och min kind vilade mot den kalla klippväggen. Fyra små förflyttningar med fötterna, och därefter letade jag mig upp med händerna. Det kändes omöjligt, jag var övertygad. Gång på gång dök tankarna upp. Men gång på gång tog jag mig lite, lite längre upp. "Släpp inte taget Maria!" ekade i mitt huvud. "Släpp INTE taget!"

Nu skakade hela kroppen. Jag var uppe. Jag tittade ner på den "omöjliga" väg längs med vilken jag strykit min väg upp till klippkanten. Upp till målet. Jag var inte helt övertygad, trots svart på vitt, att jag hade tagit mig igenom det. Med ett fånigt leende tog jag mig tillbaka ner till insteget igen.

Det tog några veckor innan jag var uppe på väggen igen. Jag kalkade mina lite smått trasiga händer, tog ett riktmärke, och påbörjade min klättring mot toppen. Jag var som i ett vakum. Inga tankar denna gången. Visste inte vad jag gjorde, bara en förflyttning efter den andra. Stora, djupa andetag. Skaka loss i armar och händer. Släpp ut mjölsyran. Några tag till. Plötsligt var jag uppe. Igen.

Tillbaka där jag började, vid insteget till klippan, sjönk det in. Inte en enda gång hade jag känt att det var "omöjligt". Svårigheterna var i stort sett demsamma. Utrustningen och klippan likaså. Jag var inte en avsevärt bättre klättrare än veckorna innan. Vad hade då ändrats? Jo, inställning och attityd. Att ta sig igenom något som till synes, och till känslan, upplevs omöjligt omskapar och reviderar den egna uppfattningen om vad som är möjligt, hellre än att bekräfta den tidigare, begränsade, förutfattade bilden som vi hade. På en klippa har du oftast inget val än att ta dig igenom. Ramla eller fortsätt. Ge upp eller ge efter. Bestäm dig. Men hur ofta anammar vi mer marknära utmaningar med en sådan tydlighet och hängivelse? Kompromisslöst. Bestämt. Gör det eller gör det inte, med gör ditt val. Hur skulle vi utvecklas om vi höll fast lite till, lite längre, och väntade ut oss själva? Om vi gav oss tiden att faktiskt ta oss igenom det, oavsett hur obekvämt det än må vara. Skakandes, frustrerade och osäkra. Vacklande är det enda sättet. Var rädd, men gör det ändå. Författaren Fred DeVito yttrade en sanning som jag tror för oss alla är ofrånkomlig "If it doesn't challenge you, it doesn't change you".

Insikter, lärdomar och händelser integreras i oss. De transformeras och överskider till andra delar i våra liv. Vi förblir berörda. Klättringen utvecklade delar av mig, min attityd på djupet, för jag lämnades egentligen inget annat val. Det är sådana utmaningar och händelser många av oss behöver. Tillfällen där vi testas, och ges utrymme att växa. Tillfällen där vi ges lärdomar som vi kan ta med oss in i andra sammanhang, verktyg som är multifunktionella i livet.

Jag kan rekomendera klättring för alla. Kan du gå så kan du klättra! Som min vän sade till mig "Lita på fötterna!". Kanske har vi svårt att göra det då fötterna är längst bort från ögat, och det är synen som vi allt för ofta förlitar oss på? Eller kanske är det svårt bara för att vi inte lärt känna den delen av oss själva ännu. Kalibrera om. Ge det en chans.

“What we can or cannot do, what we consider possible or impossible, is rarely a function of our true capability. It is more likely a function of our beliefs about who we are.”

- Anthony Robbins

Jag uppmanar att ge er iväg till en klippa eller en klättervägg inomhus och ge er själva utrymme för en liten utmaning! Om ni själva redan klättrar, ta med en vän och hjälp dem att ta sig an utmaningen. Risker måste tas, men bara för att på bästa sätt veta hur man kan undvika dem så vi kan fortsätta ta dem. Det finns så mycket att uppleva!

Good luck & Stay safe!

/M

En video som inspirerat mig denna vecka: