Helt underbart! Jag känner mig både lycklig och lättad. Jag steg alldeles nyss ut ur en stekhet dabab, en trång minibuss som tar 8 personer, och jag gav chauffören 100 riyal (drygt 3 spänn) och sprang iväg under höga rop och jag tänkte:
"Priserna har säkert gått upp sedan sist."
Jag väntade mig en het diskussion, men i stället lämnade han tillbaka 50 riyal och gav mig ett brett leende. Det kändes så underbart att vara tillbaka i detta land, med de finaste människorna på jorden. Mycket har hänt sedan jag var här med familjen senast i oktober till och med december. I Sanaa är det definitivt stor skillnad. Borta är mycket av den aggression, den hopplösa kampen om att få pengar för att överleva som plågade folk och allt känns så...stillsamt. Svårt att tro efter att ha följt media de senaste månaderna enbart fyllt av al qaedas frammarsch i detta land.
Jag sitter på ett café frekventerat av inte de fattigaste jemeniter och en hel del västerlänningar, som vill få möjligheten att dricka en latte och möta vänner, byta information eller annat mer eller mindre skumt, (varför är ett visst lands spioner alltid snaggade?) eller kanske främst utnyttja internet. Det är därför jag är här. Jag träffade direkt landets mest kända rappare och en skicklig holländsk journalist, vilken är en av få som faktiskt lever i landet och som jag anser ger en rättvis bild. Hon tillhör inte den övervägande delen besökande journalister, som bor flott, umgås med sina kollegor och diktar upp sin story därifrån. Utan att kunna arabiska, ha rest i landet eller i de flesta fall, ens varit utanför Sanaa.
Jag anlände till Jemens huvudstad Sanaa igår med en massa oro. Både landets politiska läge, min resa och all min Expeditions utrustning ansågs farlig. Först fick jag inget visum, så jag fick dra trådarna till alla kontakter jag samlat på mig i Jemen genom alla år och min mycket gode vän där nere, Sveriges bästa Jemen kännare, Tanya Holm, arbetade oavbrutet och till sist fick jag visum efter att ha missat flyget en gång till hög kostnad. När visat var klart, uppstod i stället oro hur jag skulle få in all min teknik i landet, dvs. solpaneler (se en av rapporterna här där hela utrustningslistan finns här) och satellit teknik. Ett nytt problem hade uppstått på grund av min nationalitet. Tidningarna i Sverige, i likhet med i Jemen, hade börjat skriva om tre svenskar som tagit sig in som turister men i stället gått med i en av de grupper som anses samarbeta eller vara en del med Al Qaeda. Det har inte bekräftats men jag betvivlar sanningshalten, för källan är "tribal sources". Och erfaren av min senaste tur från Zabid till Sanaa, där alla tribal sources jag mötte inte hade den blekaste aning var Sverige låg, om det fanns och blandade alltid upp det med USA eller Schweiz. Så ännu tveksamt, tills källorna är bättre, men det har självklart ställt till onödiga problem för att genomföra fas två av expeditionen. men nu känns den viktigare än någonsin! (Jag pratade exakt nu med en av Jemens mest kända feminister och bloggare som berättade att journalisten som skrev den första artikeln om svenskarna, var mycket otillförlitlig och sällan kollade källan.)
Den senaste tiden har det varit oerhört kämpigt. Å ena sidan, växer en muslimsk hot bild i den västerländska median lavin artat med Jemen som det största hotet. Och ingen undgår att bli påverkad oavsett sanningshalt och verklighet. Vilket innebär, å andra sidan, så har alla utom en av mina föregående medhjälpare i landet hoppat av att stödja min färd, till följd av att de inte vill vara inblandade eller ha ansvar, för i stort sett alla utom en tror att jag kommer endera att bli kidnappad eller dödad. Jag vet ju att det inte blir så. Jag har största förtroende för jemeniterna längs vägen, det gick ju bra sist, trots samma hets att jag skulle möta min död redan då. Och målet är ju att ge en rättvis bild av detta oerhört missförstådda land. Och att bygga broar mellan den islamska världen och den västerländska. Jag vill exempelvis visa att al qaeda likartade fanatiker är ytterst få! I synnerhet i Jemen! Men, västerländsk media är på al qaeda jakt, liksom den svenska, där rapporterna är mycket kopierade och icke-sjävlupplevda, och det är just en sådan här media bild som skapar och raserar alla broar mellan den muslimska världen och den västerländska. tyvärr når den hetsande sensationsartade tabloid median de allra högsta nivåerna nu. Även jag undgår inte denna farliga och okunniga hets. Se här vad jag menar med en sådan här mycket ledsam artikel från en bekant. Jag förstår hennes oro och hennes vilja att ta upp dessa hemskheter, men en sådan här artikel skapar bara bitterhet, oförstånd, hat och raserar alla broar. Det hjälper ingen, framförallt de barn och kvinnor som hon genom artikeln tyvärr får alla läsare att tro är kutym för denna del av vår värld.
Mitt mål är att göra en dokumentär som ger en rättvis bild av Jemen. Jag vill visa att vi är mångfalt mer lika än olika. Här en skvätt från en pilot vi arbetar på, Ulrika och jag. men för att det skall bli så måste jag ut och färdas igen och det blir INTE enkelt. Ingen vågar hjälpa mig och jag kan inte göra något illegalt, det skulle försätta alla mina kamrater i problem. Det är sådant alla dess unga journalister som kommer hit coh skall skriva jätte storys om al qaedaborde tänka på, ni förstår för andra journalister, som jobbat här i många år från hela världen. Och det gäller även dokumentärfilmare. Här är en kamp jag för med Sean McAllistar och hans film som nyss visades i SVT. Jag förstår om alla vill synas och höras, att man använder sig av dramatiska effekter, allt måste säljas, men det får inte vara på sådana villkor att många människor råkar illa ut på kuppen.
Förr sade alltid alla till mig, när skall du skaffa ett riktigt jobb? I och för sig får jag fortfarande den frågan, men än mer, ja, ja, nu när du fått familj, så då blir det att stanna på samma plats hela tiden.
"Barn behöver den tryggheten."
Nu vet jag av efarenhet att denna åsikt är extremt svensk, där vi tränats sedan födseln att tro på att trygghet är livet. Ändå lyssnar man. Det är ju så indroktinering fungerar. Så det är klart, det var med en viss oro som jag tog med min dotter på hennes första resa till en vecka i Segovia när hon bara var några månader. Det var jobb, cocktail partyn och sena kvällar, men det blev en succé. Hon var med på allt och överallt samt var en sanslös dörröppnare. Inga problem alls. Hon är för ung än, för att visa tecken på att hon inte vill, sade folk då. Min livspartner har aldrig tvekat. Hela hennes liv har bara varit ett resande. Hon är heller inte svensk, utan amerikanska.
Sedan dess har hmin dotter besökt ytterligare 8 länder, tillbringat en månad i den sibiriska kylan och 3 månader i konfliktfyllda Jemen. Hon är snart två år nu och häromdagen hade vi ett halvårsmöte med dagis, och jag gick dit med oro vad de skulle säga om allt resande och hur det påverkat min dotter. Nu skall det sägas att det är det bästa av dagis, med en verkligen underbar personal och Eva älskar att gå dit, men är lika glad att gå hem i slutet av dagen. Alltid överlycklig när vi hämtar henne.
Så här sade de:
Eva var lite blyg innan Jemen resan, men alltid glad. Hon var ju i och för sig bara ett år, så det kan ha haft med åldern att göra. Men nu när hon kommit tillbaka och varit i Sibirien, så är hon alltid glad och lycklig, vet vad hon vill, ingen krånglar med henne, hon är den som alltid ställer upp för sina kamrater när de är ledsna och hon är den som vågar, när inte de andra törs. Hon är alltid glad och pigg. Och äter stora portioner, var gör hon av det? Igår åt hon 8 potatis. Vår slutsats är att det är bara positivt med hennes resande för henne och hennes omgivning.
Så stolt har jag aldrig varit i mitt liv! Men jag berättar detta för att jag hoppas det skall inspirera andra att våga flytta livets gränser även här. Det finns så många fördelar med att resa med barn. Familjen blir starkare, dörrar öppnas överallt, barnet får se och uppleva alla livets sidor, de lär sig mycket och blir tåliga. Hon äter allt, sover överallt. Visserligen är Eva på gång in i trotsåldern och det är en kamp om det mesta här hemma, att få på henne strumpor denna morgon var en svår Expedition, men så fort vi bara åker buss eller tåg, så blir hon busigt lycklig.
Nu vet ju alla föräldrar att det här kan ju ändras, såsom livet självt, på några sekunder, men att det hittintills funkat bra beror på att vi själva älskar att resa, att vi alltid skapar en miljö som känns "hemma", med hennes favortileksaker, böcker och sånger. Jag har sjungit mer dessa två år, än jag gjort sammanlagt förut. Det finns så många födelar!
Nackdelar? Det enda vi ser är att det tar sin tid att ställa om sömnen och att den blir lite rubbad varje gång. Och att det hela tiden hon är vaken, måste hända något. Alltså, inga lugna sekunder mer.
Så barn är inte minsta hinder, bara skapar mer möjligheter. De flesta människor, undantaget sursvenskarna, älskar verkligen barn!
Jag får varje dag någon fråga om att resa med familj, här en intervju i ämnet!
Jag ljuger inte om jag säger att det kändes som en saga att forsa fram genom tajgan med bergen på varsinn sida dragen av 25 renar. Det var nästan 55 minus grader och känseln i mina fötter var för länge sedan borta. Både renarnas och våra andedräkter sköt rakt upp i skyn, träd exploderade med ett blått sken vid vår sida och det gick inte att bortsta tänderna, för tandkrämen var frusen tillis. Nätterna i tält hade varit en njutning trots de låga temperaturerna. Det gällde bara att ta sig upp varje timme och fylla kaminen med ved.
Jag njöt av varje sekund här ute med mina fantastiska kamrater som kastade mat och vodka i elden för att blidka andarna. Det kändes fantastiskt att vara tillbaka. Och jag skulle lämna min ansiktsmask från Kolyma, som jag fortfarande hade som skydd, till Misja en av renägarna. Jag ville avsluta min tumultartade tid med olyma och gå vidare i livet. Detta var perfekt.
Överallt fanns varg- och björnspår. Vargen är inte omtyckt av renskötarna. Vi stannade 3-4 gånger för att se var vargen slagit till, bara dödat, ätit lite och fortsatt. De gillade inte "lust"-mördandet, som de kallade vargens framfart. Vi hörde de yla om nätterna. Det var också därför vi hade 25 renar, för varje gång de var ute på färd, oftast för att kolla fällor, jaga och fiska, så förlorade de någon ren under natten. Minst 10 procent av hjorden varje år. Ingen ersatte dem för detta. Här ute var de ensamma. Och fria.
Det är nog den jag saknade mest från min Kolymatid. (Se alla 7 filmer därifrån här) Just friheten. Det där att bara överleva, fiska och jaga, spåra och ta vara på, sova och vara fri från oroande tankar. Kolyma färden förstörde på många sätt mitt liv, jag längtade tillbaka. Till ett vad jag såg som ett mycket bättre liv. men, idag vill jag inte tillbaka för att leva där, det är skillnad när man har familj. Det blir då det fria livet att få se sitt barn att växa upp. Familjen var med och min lilla dotter älskade både kylan, den råa fisken (Stroganina) och folket, jakuterna mest, som kommer ursprungligen från samma bakgrund som min fru. Jag tycker fortfarande deär de bästa människorna på jorden. Så generösa, så varma kylan till trots och alltid har de något spännande att berätta!
Läs mer här!
Se proffesionella bilder från färden här!
"Jag vill bara tal om att jag betvivlar de temperaturer du nämnt att du upplevde längs Kolyma" , påpekade Jegor Makarov nästan direkt efter det vi introducerats för varandra: "Det blir aldrig lika kallt där som i Oymyakon och Jakutien."
Jag förklarade att vi hade en termometer som slutade vi 50 minus och att vi bara kunde lita på vad folk hade berättat för oss under vår, Johan Ivarssons och min Kolyma expedition år 2005-06. Jegor grymtade lite som svar. Han är kanske Jakutiens mest kände explorer och hans färder och hans dokumentation om folk och hästar i norr, saknar motstycke idag.
"Du kommer att få se att Oymyakon är kallare." påpekade han efter en stund.
Jegor skulle komma att bli en mycket god vän, men vid detta ögonblick, så räckte det med att jag inte kom från dessa trakter. Jag var ännu en vit europe som trodde han visste hur det var att frysa och överleva. Jakuterna är starkt nationalistiska, efter att ha förvägrats både sin kultur och sitt språk under kommunisttiden. och det var verkligen en bra åsikt, för det hade nu gått nästan 7 år sedan den färden och jag hade sedan dess inte ens varit inom rimlig närhet av dessa temperaturer. Så visst hade jag en del oro när vi lämnade Jakutsk för den 13 timmar långa vägen till det som anses vara världens kallast bebodda ställe, Oymyakon.
Det kändes helt underbart att vara tillbaka i Jakutien, Sibirien och denna kyla. Det är något fridfullt, rent och harmoniskt med dessa tre komponenter. Jag måste erkänna att jag njöt av varje minut på bilfärden. Det var som att pricka av allt jag mindes från min första Sibirientid. Röken om stod rakt upp, jakuthästar överallt, täta byar med isblock utanför husväggarna, små affär, stora rör ovanför marken, eftersom tjälen är permanent och några enstaka människor klädda itjocka mörka kläder. Vi passerade förbi övergivna guldletarsamhällen och desto närmare Oymyakon vi kom, desto bergigare och skönare blev vinterlandskapet.
Målet var ett litet renskötarläger placerat i en liten skogsglänta, omgiven av äldre runda berg täckta av skog. Vi hamnade direkt i en balagan i nattmörkret och isen hade en framträdande roll på insidan av väggarna, men det passade mig fint. Sovsäcken var varm och det var inomhus. Jag hade trott att det skulle bli en tid i tält.Temperaturen var -53 grader. Det här var familjen Alexandrovas läger och hennes söner Misja och kesja var de som skulle ta ut oss på en låg färd genom taigan med minst 25 renar.
Se bildspelet från besöket här!
Min Sibirien resa har ju präglat mitt liv på gott och ont sedan den genomfördes 2004-05tillsammans med Johan Ivarsson. Jag hade nog aldrig trott att jag skulle återvända,men så kom en inbjudan att leda en konferens och utbildning hur man utvecklar Jakutiens mycket speciella turism. Så, självklart tog jag chansen, tog med hela familjen som hört talas om min resa av och till och åkte till Jakutiens huvudstad, Jakutsk. Temperaturen var -48 grader vid ankomstDet blev en av de mest fantastiska resor jag gjort!
Tyvärr håller jag på med årets mest avskydda jobb, deklarationen, och den tar all min kraft, ja, alla andras också. Därför blir det denna korta rapport, men fler följer! Varför inte se den här filmen som gjordes under tiden tills nästa rapport?
Kort kan jag berätta att konferensen blev bra. Läs mer här! Och kika också på dessa bilder därfirån!
