Explorer Mikael Strandberg

Expedition - lögnhalsar och bluffmakare

"Men, jag tvingades ljuga för att jag kände trycket från sponsorer och media att lyckas!"

En mycket vanlig förklaring från äventyrare när det uppdagats att det mål de påstått sig nå inte överrensstämt med verkligheten. Är det så att trycket är så starkt från sponsor och media? Innan jag svarar för min egen del efter 25 år inom denna genre, vill jag säga att det här är en fråga som engagerar den internationella outdoor-världen oerhört mycket just nu.

När jag skrev min engelska variant förra veckan i ämnet (se också kommentarerna bland annat från en historiker, en ung äventyrare, en äldre polar explorer och en tung journalist), så fick jag inte bara mer läsare än normalt, men världens explorers bad att få skriva en krönika på min gästsida för att de kände så mycket för ämnet. Jag publicerar en sådan nästa måndag av den australiensiska polar explorern Graeme Joy. Att det är ett så hett ämne just nu beror på detta. Han påstår att hans misstag berodde på stor stress. Vilket säkert är sant. Någonstans läste jag att han refererade till stressen från sponsorer att lyckas. Hur som helst, viktigast är att han nu sagt som det är och så går vidare i livet och återvänder starkare och bättre och håller sig till sann fakta framöver. 

Men är det så att sponsorer och media skapar sådan stress?

Jag har haft många sponsorer och jag har, och har haft, mycket att göra med media världen över. Idag mer än någonsin. Och jag har aldrig någonsin känt ett tryck från vare sig sponsorer eller media att jag måste nå mitt mål till vilket pris som helst. Tvärtom har jag haft väldigt bra relationer, många av mina sponsorer är goda vänner idag. Det enda de önskat är att jag gör ett bra, ärligt jobb och om tid finns över, kanske se till att deras logga syns på ett bra sätt. Men inte överexponerat.( Det är bara oseriösa sponsorer som vill bli överexponerade. Jag har märkt att många av dem kommer från IT-sektorn) OCH, vad gott kan det göra en sponsor om det i stället kommer fram att det äventyraren påstår inte är sant? Att misslyckas är inte ett nederlag, så länge man försökt. Vägen dit kan ha varit oerhört intressant. Som exempel min vän Ripley Davenports färd när han nu senast ville korsa Mongoliet till fots utan uppbackning. Han försökte först en gång, hans kärra gick sönder, han åkte hem i besvikelse, fick nya krafter av folks uppbackning och återvände en månad senare och nådde nästan fram, innan han skadade sig. Men han har idag nått internationell ryktbarhet för sina fantastiskt emotionella rapporter, hans envishet och jävlar anamma. Det var full tillräckligt. Han hade, och har, något att berätta utöver att försöka vara super människa. 

Jag tror i stället att en del av problemet är att idag lierar sig många professionella äventyrare med reklambyråer, PR-agenter och hjälpsamma reklamare. Människor som inte har den blekaste aning vad det innebär att göra en expedition eller vad en piolett syntes är,(undantag finns naturligtvis, jag har bara gott att säga om de jag samarbetat med, MEN de har själva haft ett gigantiskt intresse av äventyr) de vill att deras klient skall lyckas. Och att deras verksamhet får uppmärksamhet så klart. Jag nämner detta för att jag får frågor från många unga kommande äventyrare och resenärer, hur man skall bära sigåt för att få uppmärksamhet runt det man gör. Bäst är naturligtvis att själv göra allt reklamjobb och när, vilket händer ytterst, ytterst få, det blir sådan verksamhet, att man noga frågar runt och söker någon som kan hjälpa till som är fullt insatt. Och då menar jag fullt insatt i hur media fungerar bland annat.

Och sedan, till sist, vill jag bara påpeka att jag är helt av den övertygelsen att alla jordens människor vill framstå som bättre än de egentligen är. Jag är definitivt en av dem och har i början av min period som yrkesresande gjort många misstag och dumheter. Men idag, med tidens rätt, så gör jag i alla fall inte dessa professionella misstag mer.

Häromsistens blev jag utfrågad i Spanien angående hur jag anser man behöver göra gällande denna kommunikation. Se nedan här.

Expedition - mulle och familjen

Med tanke på de missförstånd som uppstod rörande föregående blogg, så vill jag skriva om mulle idag! Jag tycker att Friluftsfrämjandets mulle verksamhet är en av de absolut bästa och viktigaste möjligheterna för barn att älska, lära sig och komma ut i naturen. Våra klassiska organisationer, som jag har förstått tappar en hel del medlemmar idag, på grund av samhällets nya utseende, är oerhört viktiga och det skulle vara underbart om alla barn vore en del av det. Jag har själv under några år varit Friluftsfrämjarledare, en tid jag minns med glädje. Och mulle verksamheten är så framgångsrik och genomträngande i vår vardag att professionella äventyr hamnar långt bakom. Vilket är helt ok!

Jag tror man måste vara förälder för att till fullo förstå mulles värde. Jag har nu en liten dotter på snart tre månader, som med enkelhet är den största Expeditionen i mitt liv och jag kan ärligt säga att jag har ingen aning om jag någonsin kommer att bege mig Expedition mer. Eller ens om jag vill! Tyvärr är det idag den enda utbildning jag har. Även om hon mest är en leende bärbar människa, så märks direkt hur mycket mer nöjd med livet hon är, så fort vi tar steget in i skogen. Hon är visserligen oerhört lugn och glad, men där tillkommer likväl ännu en sorts harmoni.

Jag kan också säga att den oro jag känner som 48-årig första gångs förälder är enorm! Det är ju ett sanslöst ansvar att bli förälder. Å andra sidan, jag som ägnat hela mitt liv åt att försöka förstå meningen med livet och förberedde en Expedition per kamel två år genom den arabiska öknen och Sahara, åter i sökan på detta, har nu hittat det jag alltid sökt efter. Det är oerhört stort! Och den kärlek man känner för sina tjejer, ojojoj! Nu vill jag mest bara skapa möjligheter för de här två underbara att få alla möjligheter i livet. Och, helt klart, Friluftsfrämjandets mulle verksamhet är en del av det!

Har ni tid att döda, kanske titta på detta Packat och Klart inslag många år bakåt i tiden, som jag nyss fick mig tillskickad.

Expedition - det dåliga svenska ryktet internationellt

Varje dag har jag en massa kontakter inom den internationella outdoor-världen och det som fått mig att häpna mest, är vilket oerhört uruselt rykte svenska äventyrare har internationellt, Vi anses vara clowner, lögnare, överdrivare och en extremt liten lillebror till grannlandet Norge. Jag har själv skrivit tidigare här att vi inte har något internationelt namn här i landet idag och det finns absolut ingen jag tycker gör sig själv rättvisa att kallas internationellt gångbar. Senast var Göran Kropp. Att detta kom på tal berodde på att en svenska, Anneli Pompe, satt något nytt dykrekord. Jag har aldrig hört talas om henne, men det är ju ingen nyhet. Så jag har nu läst om hela Shisha-Pangma bråket och håller mest med redaktör Christer Lindhs summering av det hela.Som alltid, han är så mänsklig, klok, rättvis och förlåtande. Precis som det skall vara. Hon har gjort ett misstag, tagit på sig det och gått vidare. Låt oss då glädjas åt hennes rekord nu!

Så har jag läst genom alla kommentarerna. Jag slutar aldrig häpna över de elak, bitska och avundsjuka kommentarerna från Utsidans medlemmar. Kan och vet allt. Sett och hört allt. Och alltid så oerhört duktiga utan att ha gjort ett enda dugg för att egentligen kunna veta. Man skulle ju kunna tro att folk som är i naturen blir snälla och kloka. Verkar inte så. Det är så typiskt Sverige och den här attans Jante-lagen. Alla är glada när vägen går uppåt, men när man når toppen och något går fel, wooow, då dyker sursvenskarna och vråkarna upp från sina gömslen och dömer. Det är det som får mig att förstå varför vi har så dåligt rykte internationellt! Den där sursvensken....jordens salt. Och så undrar någon, varför alla som lyckats med något, vill lämna landet?

Jag tror också till viss del beror på att vi inte har någon tradition här i landet att göra klassiska Expeditioner. Det är dessutom oerhört mycket Big Brother över verksamheten. Och läser man de outdoor-tidningar ochsajter som finns, så är det Mulle som präglar. Nästan omöjligt för mig personligen att hitta något spännande att läsa. Eller skriva om. Kanske har vi bara ingen äventyrskultur, utan vill bara ha närheten till skogen på mullenivå. Vilket är mer än ok. Men, då får vi nöja oss att internationellt kallas lögnare och clowner.

En annan kommentar vilket jag skall beröra i nästa rapport, så ser jag att de två då som anses skapat mest negativ reklam för Sverige internationellt, säger att det är media och sponsorer som gör att de tvingats göra detta. hitta på. Det förvånar mig väldigt mycket och undrar vilka sponsorer och vilken media de pratar med? Jag har aldrig känt ett sådant krav. Nästa mejl. Eva, dottern, kallar!

Expedition - Facebook och Twitter

Fram till Sibirienturen, så tillhörde jag den skara av resenärer som först gjorde sin resa, därefter föreläste, skrev och berättade om den. Sibirien förändrade detta. Under denna färd skrev Johan Ivarsson och jag en rapport var tredje dag. Det förändrade helt mitt professionella liv och det slutade med att jag än idag kan åka runt och berätta om denna färd. Därför hakade jag på Facebook när det dök upp och det har efter något år gett mig oerhört med glädjeämnen. Jag har stött på nya vänner, hittat gamla och har ett nät av vänner över hela klotet som jag diskuterar alltifrån livet till barn med. Jag kollar omgående jag slår på datorn uppdateringar, där jag också kan se, även om jag är i Kongo-Kinshasa vad min familj gör och vad som kan tyckas ointressant för andra, typ idag var jag till tandläkaren med Ville, så ger det mig lugn och ro. För den kommunicerande människan, ett fantastiskt tillskott. Jag har nu 2488 Facebook vänner märkvärdigt nog.

Senaste inlägget kommer från min gode vän Annie Seel: Crashed in the TTXGP this weekend... but made it to the final race!

Twitter däremot har tagit mig lite tid att förstå mig på, men när jag nu befinner mig i en situation när jag vill hitta nyheter från alltifrån den utrikespolitiska världen till äventyr, så har Twitter sin plats med sina små meddelanden och länkar. Sista länken där från en av dem jag följer, Greenpeace:

We just heard from our friends @350 that @barackobama will put solar panels on the White House this Sunday. Well done!http://bit.ly/solarWH

SÅ helt klart är att både Facebook och Twitter gjort världen än mer kommunikativ, vilket jag gillar, eftersom vi idag, vi människor, får väl ändå anses ha evolverat till homo sapiens kommunikatitiv. 

Ett kort inlägg i allt blöjbytande......