Dagsturer på höjden och andra små historier.
Passion och kärlek. För bergen, för klättring och alpina aktiviteter. För livet. Jag och min 'partner in crime' har bosatt oss vid Alpernas rand för att på bästa sätt kunna njuta av livets goda.
Användarnamn: Sandra EIntressen: Alpinism, Klättring, Dykning, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Mountainbike, Paddling, Foto, Utförsåkning, Resor
Kategorier:
Etiketter:
Etiketter:
Isklättring i Anlauftal, Österrike
Vi for till Anlauftal nära Bad Gastein i helgen för att klättra i Eisarena, tjeckernas favorittillhåll i Österrike. Det var mycket köer på vägarna, och Bastian som hade lurat dit oss dök aldrig upp. Modstulna tittade vi ner i de översvämmade frukosttallrikarna på lördagsmorgonen och försökte utarbeta en plan. Vi hade ingen förare över områdets isfall och inte heller någon att fråga. "Men", tänkte jag som är en obotlig optimist, "kanske finns det någon räddande ängel på plats att fråga?". Och ja, vi hade tur.
Det visade sig vara horder av isklättrare här denna soliga lördag. Det stora antalet var också en god sak, för vi kunde direkt överge tanken på att klättra den tänkta leden Mordor. De två närliggande smala fallen Mordor och Supervisor, som Bastian nämnt i sitt lockmail, såg hotfulla ut och ska inte underskattas med sina 300 höjdmeter (WI5-6), särskilt inte med okända isförhållanden och med drösvis av äventyrslystna galningar spridda över hela fallet. Nu kunde vi skippa den idén med gott samvete. Men efter en timmes brant anmarsch vill man ju gärna hitta på någonting, så vi siktade in oss på Seidenraupe (Silkesmask).
Att hitta hem
Nog för att det gått tre dagar sedan vi kom hem - helgens isklättring tarvar fortfarande distans... Istället blir det en personlig bakgrund till denna nya lilla blogg, och lite om bergens oförklarliga dragningskraft.
Ingenting är självklart. Jag var livrädd för is, en fobi som kommit av knäskador från första gången jag korsade en glaciär, som femtonåring på sommarkurs uppe vid Kebnekaise. Skadorna blev återkommande och en del av mig. Jag som alltid älskat natur och utmaningar ville ut, men fick i flera år leva med begränsningar. Och när knät till slut blev bättre satt rädslorna fortfarande i.
5 skäl till att inte skidtopptura / Topptur till Toreck
Igår ringde klockan alldeles för tidigt. Trots att solen sken från en klarblå himmel och skidorna redan hasade fram över skimrande nysnö gick det inte riktigt att vakna. Det är ett jäkla företag alltihopa, av minst fem skäl:
Man får skavsår.
Is och klappar under granen!
Såhär såg det idag ut under vår fina julgran som trillade ner från himlen ett par dagar efter julafton:
Höjdkurvor
Höjdkurvor var allt jag kunde se igår kväll när jag slöt ögonen. Taggad till tusen! Varenda värmande lager framtaget, bara att hoppa i när solen gått upp på nytt. Tåvärmarna på och ner i pjäxorna.
Vi hade gissat på -19 grader uppe vid Kanzelwands bergstation, till vår lättnad var det bara -17,6. Utanför liften stod ett par killar och hoppade med snurrande armar. Men vi behövde inte bekymra oss om uppvärmning, eftersom denna skidtur börjar med svettig snöpulsning över Kanzelwands kam. Mödan belönas med ett härligt åk ner över bergets sydostsida. Förutom en komisk ofrivillig manöver ner i en dold "Fischmaul" (en djup öppning som bildats av att hela snötäcket har släppt abrupt och glidit neråt) så gick det faktiskt riktigt bra till och med för mig.
