Klockan var 4:10 när jag, omgiven av nyspillda havregryn och allsköns oreda, fick ta emot dagens första gratulationer. Det bästa med födelsedagar är att man med gott samvete får strunta i allt och bara ge sig ut och klättra. Dagen skulle inte bli fullt så varm som de två föregående, och hade vi tur kunde vi hinna upp och ner igen innan åskan.

Målet var d´r Lugabeitl, en 7-reporsled på Liechelkopfs nordostvägg (6-, 220 m) med start i Mittelberg, Kleinwalsertal. Fördelarna med denna led var en kort resväg samt att kunna fly undan solen. De flesta andra turerna omkring är annars sydvända. Nackdelen, eller en tredje fördel, är de knappt 1000 höjdmetrarna i anmarsch. Ensamt är det i varje fall, vilket är trevligt om man söker en fin naturupplevelse.

Den vilda och vackra vägen upp genom övre Wildental har vi mest gjort på vintern innan. I närheten finns isklättring samt skidturer till bland annat Elferkopfs vintertopp. Sommarstigen försvinner dock upp över ett pass en bit innan insteget, så den sista halvtimmen får man hitta sin egen väg mellan små bäckar, sumpmark och fjällflora. Vi tog dessutom en liten omväg för att inte skrämma stenbockarna. 15 djur hade lagt sig till ro framför snöfältet mot ledens insteg, och trots vår omedelbara närhet orkade de knappt mer än slänga ett halvt öga mot oss. De flesta tyckte med all rätt att gräset som växte var mer intressant.

Bild 1: Den fina vägen till Liechelkopf (mer till vänster i bild).
Bild 2: En stor flock stenbockar betar förnöjt strax under Liechelkopf.

Precis nedanför snöfältet finns en stor bumling att regnskydda väskorna under. Här kan man vänta ut åskan om det vill sig illa. Vi satte oss bredvid rester av djurben för en ordentlig paus innan insteget. Ett insteg som vi för övrigt aldrig återfann, det visade sig fortfarande ligga gömt under flera meter av snö. Men en fin bult hittade jag i alla fall och denna fick agera stand när Markus påbörjade första repan.

Bild 1: Mycket snö kvar vid insteget.
Bild 2: d'r Lugabeitl går längs högra sidan av det mörka bandet i mitten hela vägen upp. En bit till vänster går väggens andra led, en 10-repors i grad 6 med bultade ankare.
Bild 3: Första replängden.

Det visade sig vara en riktig njutningsled. Oftast när det i en alpisk guidebok står "välbultat" så är det en bult var 10:e meter, men här var det max 5 meter mellan bultarna utom på de lättaste partierna där man kan säkra bra själv. Jag hade personligen inte lämnat kammarna hemma, men om man undantar mentala spöken så är det en ovanligt säker tur.

Vi tog varannan repa och det hela flöt på ovanligt smidigt utan en enda fikapaus. Den tekniska svårigheten var jämn och njutbar, och den för Allgäu (egentligen Vorarlberg) så typiska lösa klättringen med rullstensband lyste nästan med sin frånvaro - mest ren klättring på torr och oslipad kalk. Fantastiskt! Med detta i åtanke är det märkligt att så få klättrar leden. Enligt ledboken i en plåtlåda nära slutet var vi först ut i år. Boken var från ledens uppsättning 2003 och var tunn och halvfull. Obegripligt.

Bild 1: Markus på RL2.
Bild 2: RL3 (samt 4) är lite "plattig".
Bild 3: RL5 som blev så lång att jag måste springa upp en bit.
Bild 4: RL 6. På cruxet i början ska man vara lång om man vill kunna klippa...

Vid toppen är man ännu inte vid toppen, vilket måste åtgärdas med den gamla fina metoden gräsklättring innan blickarna vänds ner mot dalen. Då åskan kan rulla in snabbt och molnen nu faktiskt började växa på höjden ville vi ta den snabbaste vägen ner. Man kan fira av, men det ska teoretiskt vara möjligt att gå ner till samma dal igen (att gå ner till en närliggande dal är rekommenderat). Vi hade cyklarna liggande där nere så tillbaka måste vi, och att gå brukar vara snabbast.

Återstår att utforska hur. Den som känner till det sägenomspunna Höfats i Allgäu vet ungefär vad det handlar om. Isyxor är lämpliga verktyg men några sådana hade vi inte släpat med oss. Det är alltså brant klättring på tunna grästuvor med fallhöjd på några hundra meter, grus, snö och en del stup. Jag är inte så bra på den sortens aktiviteter även om vi tränar det flitigt. Varje gång säger jag ungefär "aldrig mer!". Denna gång var det faktiskt över min förmåga så Markus fick hjälpa till med ryggan då jag inte fixade balansen med den. Det kändes obekvämt att låta honom ta dubbel vikt där det var som farligast, jag ville nu hellre vända upp och fira av, men vi fortsatte under tidspress. Sakta klättrade vi oss ändå ner till snöfältet mot dalen. Ett skutt ut på snön, några tysta tårar rullande ner för kinderna och till slut var vi tillbaka till vår skyddsbumling i dalen.

Stenbockarna låg kvar och såg på oss som vore vi föga mer än två urtåkiga karbinskrammelmaskiner på besök i deras vilda vackra värld. Så sant. I gräsklättring skulle vi då inte kunna tävla med dem. Vi packade om och skyndade ner fastän åskan fortsatte att dröja. När vi nu ilat så mycket så kunde det väl komma en enda liten blixt i alla fall? Men nej, ovädret rullade in först mot kvällen, flera timmar efter att vi bägge somnat över våra pannkakstallrikar.