Murphy Tour Del II. Turkiet, Georgien and Azerbajdzjan.
000412 Papegojsyndromet och sjunkande humor. Turkiet. Dag 28/Km 2722.
Jag kande mig allmant sur. Det var minst det hundrade ropet inom loppet av en timme. Hallo! Blangde pa mannen bredvid vagen. Jag visste att det inte var lont att svara, ville inte ha annu ett gapskratt tillbaka. I en del delar av varlden blir man behandlad som en papegoja. Nagon ropar ett av de fa engelska ord de kan och da man svarar mots man av, en blick som sager: Haha, den svarar. Kul, jag maste prova igen. Hallo! HALLO! Detta ar mycket trottsamt I langden. Om det hande, sag tio-femton ganger per dag vore det val ok, men inte nar varenda manniska som ar inom skrikhall (kan vara fran en kilometers avstand) lider av detta tvangsmassiga beteende. De har kul om man svarar och upprepar hallo’et eller what is your name till du inte orkar svara langre och ofta da man inte svarar alls skriks det pa ett satt som inte alls ar direkt vanligt. I omraden som dessa ar det nog pa satt och vis battre att inte cykla. Oftast da man kommer fram till en stad och promenerar langs gatorna, har man inga problem. Vet inte varfor det forhaller sig pa detta vis, kanske vagar de bara skrika at nagon som ar pa lite langre avstand och passerar fortare forbi.
Nemrut Dagi National Park.
Cyklade genom nationalparken Nemrut Dagi och njot av naturen och underbar
camping.
Borjade kanna mig lite sliten och bestamde mig for att ta ett break I Diyarbakir, en av de storsta staderna I ostra Turkiet. Ville ocksa fa tillgang till internet, sa jag kunde kolla upp hur det var med Jeff och var han befann sig. Pa vagen in mot staden slogs jag av hur oerhort fattigt det var I dessa delar av Turkiet. Man sag manniskor ploja akrar med en pinne som anda redskap, folk kladda I trasor och mycket primitiva ruckel till hus. En annan anledng till mitt sjunkande humor var de standiga diskussionerna man hamnade i. Manga kurder I omradet ville att man skulle prata illa om turkarna. Det ar alltid jobbigt nar den ena sidan I en konflikt vill att man ska valja sida, I en konflikt som man inte har det minsta med att gora. Det var ocksa svart att veta vad man skulle svara vid en del tillfallen. Vad sager man da nagon fragar: Turkey good??? Jag svarade alltid utan undantag: Yes, Turkey good! Till svar fick man da ofta: NO, Turkey no good, Kurdistan good. Jobbigt.
000414 Krig! Turkiet. Dag29/Km 2835.
Kande mig laddad efter en vilodag I Diyarbakir. Underbart vader, sol och precis lagom varmt for cykling. Andlosa grona falt med nagot enstaka trad och jag kom pa mig sjalv flera ganger med att jag log da jag susade ner for langa flacka backar. Passerade nagra militarkontroller. Blev lite "mystiskt" bemott. Militaren fragade vad jag gjorde dar och vart jag var pa vag. Alla var dock mycket vanliga och det var inga problem med att fortsatta. Helt utan forvarning forsvann de grona falten och ett kargt, torrt bergigt landsakp tog over. Ett olycksbadande soldis infann sig och jag borjade kanna mig lite obehaglig till mods. Jag vet inte varfor, men det lag nagot I luften, nagot hotfullt. Inga "hallorop", vilket I och for sig var skont, och de fa manniskor jag sag, totalignorerade mig och jag borjade fundera over hur det kom sig. Jag kom fram till ytterligare en militarkontroll. Jag log. Fick inga leenden tillbaka. De sa till mig att parkera cykeln mot en vaktkur, ge dem mitt pass och folja med in pa omradet. Fick sitta och vanta I nagon minut innan en officer med hog rang kom och bjod in mig till sitt kontor. Han tittade allvarligt pa mig och forsokte forklara nagot. Han kunde inte ett ord engelska eller nagot annat sprak jag beharskar. Han tog fram ett lexikon och pekade pa orden "terrorist, skjuta, dod och krig". Sedan pa "buss" och pekade tillbaka mot Diyarbakir. Fan! Jag hade ingen som helst lust att aka tillbaka samma vag som jag kommit. Antog att det var en av dessa overbeskyddande individer som man ibland stoter pa. Med hjalp av lexikonet borjade jag opponera mig. Mannen holl fast vid sin standpunkt och jag gjorde samma sak. Till slut gav han upp och vinkade at mig att folja med ut. Han kupade sin hand bakom orat, for att fa mig att forsta att jag skulle lyssna. Vi lyssnade. Forst var allt tyst, men efter nagon minut horde jag en avlagsen explosion, foljd av ytterligare en. Officeren tittade allvarligt pa mig och skakade pa huvudet och sa aterigen: Diyarbakir. Jag var sur. Varfor I helvete hade de andra militarposteringarna inte informerat mig om att jag var pa vag rakt in I en krigszon? En tolk dok upp och berattade nagot relativt osammanhangande om att Hezbollah, med hjalp av Iran, forsokte ta over vissa delar av ostra Turkiet. Detta hade borjat efter att PKK tappat mycket makt i omradet. Forklaringar om att det var ett fullskaligt krig bara 6-8 km fran platsen vi befann oss och att jag inte kunde cykla vidare. Sa det var alltsa forklaringen till alla konvojer av stridsvagnar och andra militarfordon jag sett under dagen. Blev bjuden pa mat och fri resa med en bil tillbaka till Diyarbakir. En man I bilen, som var duktig pa engelska talade om for mig hur glad jag skulle vara over att inte ha rakat illa ut. Enligt honom var det mycket oroligt pa vissa platser I omradet och aven tukar som inte bodde i omradet blev tillbakaskickade av militaren. Mannen jag pratade med var en av dem. Besokte polis och militar I Diyarbakir. Nej, det fanns inte en chans att cykla videre mot Erzurum, bortsett fran en lojligt lang omvag, som jag inte alls var sugen pa att prova. Dessutom ville myndigheterna inte ha mig I omradet, "det var inte sakert for mig" och de radde mig att aka vasterut sa fort som mojligt, eller flyga till Erzurum. Till slut insag jag att det inte fanns sa mycket val an att satta sig pa bussen vasterut och da jag anda var pa vag mot Ankara, kunde jag lika garna aka hela vagen dit. Jag var ju anda tvungen att skaffa visum och om jag gjorde det I Ankara eller Erzurum kvittade.
000419 Ankara: byrakrati, visumjakt och en betydligt lattare planbok. Turkiet. Dag 35/ Km 2863.
Nutid. Sitter och raknar pa hur mycket pengar som gatt at under de tre sista dagarna. 485$ for 8 visum och an ar det inte fardigt, har tex inte fatt det Armeniska annu. Visum ar nog en av de mest idiotiska pafund som manskligheten lyckats komma pa, en form av legal stold. Det ar skont att vara har. Ibland kanner man att man behover ett break fran allt vad cykling, vildmark och camping innebar. Hade turen stota ihop med Alkim, en student som bor mitt I ambassadomradet. Han ar dessutom klattrare, skidakare (som har som drom att en dag fa aka vasaloppet!) och en mycket trevlig bekantskap. Jeff ar forsvunnen, har inte hort av honom pa ett bra tag. I senaste mailet var han I Libanon och tankte forsoka surfa och snowboarda under samma dag (That’s cool, man! Where else in the world can you do thing like that? Don’t know about the waves here though…). Sa, da var antligen "loggen" uppdaterad och jag antar att jag lamnar Ankara med eller utan Jeff I borjan av nasta vecka. Giltighetstider pa visum kommer att diktera mina tidsplaner under de narmaste tre manaderna och jag hoppas att Jeff fixar sina visum kvickt och hinner ifatt mig nagon gang under vagen. Ett for mig okant omrade, Kaukasus, hagrar och det borjar sa smatt att pirra lite I magen vid tanken pa nya resmal. Slutligen ett jattetack Alkim, for datoranvandande, tak over huvudet och intressanta diskussioner. Manga tack aven till den supertrevliga personalen pa den Svenska, Afghanska och Tadzjikiska ambassaden och ett langt mittfinger till den Iranska!
000420 Galatasaray!!! Som att vara tillbaka I Colombia eller Brasilien. Turkiet. Dag 36/Km 2836.
100 000 tals manniskor pa gatorna. Segern for Galatasaray var klar. For Turkiet var det mer an fotboll, det var nationalprestige. Efter huliganbraken I Istanbul hade det under den gangna veckan vilat en mycket spand stamning I ankara och nu kom urladdningen. Som tur var I gladjens tecken. Sang, dans och flaggviftande. Bilar, med taken fulla med folk, cruisade runt, hundar med Galatasarayhalsdukar, spontan dragracing mitt I innerstan. En helt fantastisk stamning! Priset I galenskap togs nog av en ambulans och dess personal. Pa taket satt ett antal personer med ambulansmegafoner och skrek ackomanjerade av blaljus och sirener från föraren. Undrade stilla vad de hade gjort om de fatt ett utryckningsanrop…
000430 Mot Kaucasus! Dag 46/Km 3292.
Det var oerhört skont att borja cykla igen efter det langa breaket I Ankara. Tyvarr holl de sydostra delarna av Turkiet pa att forstora helhetsintrycket av ett land som alltid legat pa min "topp 5-lista" over favoritlander. Da vi aterupptog cyklandet var jag lite radd for att den "sura" stamningen skulle rada aven I de nordost, men sa var inte fallet. Underbart bemotande, sma mysiga byar, fin natur och jag trivdes aterigen med allt landet hade att bjuda pa.
Borgruin nära den Georgiska gränsen.
Topografin var en utmaning, vi passerade pass efter pass pa over 2000 meter, det var bitvis kallt och regnigt, men omgivningarna gjorde att man inte tankte sa mycket pa detta. Varen var pa vag. Frukttrad I full blom, grona falt, porlande backar och perfekta campingplatser. Jeff och jag hade ett smarre gral och jag cyklade sjalv I nagra dagar. Forsokte mig pa att korsa gransen vid Cildir, blev stoppad av militar och blev upplyst om att gransen inte var oppen. Fick rad av bonder att jag kunde ta en liten lervag over bergen, men ansag att det nog var battre att vanda och cykla tillbaka mot Posof, en legal granskorsning.
Mottes av snostorm pa det sista hoga passet fore gransen. Jeff vantade pa den turkiska sidan av gransen. Han hade tankt over situationen, bad om ursokt och vi bestamde oss for att forsatta att cykla Ihop. Efter en svettig basketmatch med den Turkiska granspolisen var det aterigen dags att byta land.
000501 Vodka och korruption. Dag 47/Km 3400.
Den forsta gransvakten gav oss order om att betala 10$. Vi cyklade forbi honom utan att stanna. Med druckna ogon glodde han pa oss och tog en rejal klunk vodka direkt ur enlitersflaskan. Tullpersonalen var for fulla for att ens orka resa pa sig och deras enda reaktion da vi passerade var skrik om att vi skulle dricka med dem. Mannen bakom disken I tullhallen, var full men inte I samma omfattning som de tidigare. Aterigen blev vi kravda pa 10$. Denna gang var det allvar. Mannen "konfiskerade" vara pass. Andra resenarer betalade snallt, Georiger, Turkar och Ryssar. Da vi borjade rulla ut liggunderlag och sovsackar insag mutkolvens overordnade att vi antagligen inte tankte betala och vi kunde lamna platsen utan mutor. Jag log och tankte att det gick relativt smartfritt trots allt. Pa Guatemalas grans hann jag koka tva mal mat och sla upp taltet inne I ankomsthallen innan granspolisen gav upp. Det var en enorm skillnad mellan Turkiet och Georgien. Fin asfalt forvandlades snabbt till dalig grusvag, ingen reklam, gamla Ladabilar och fallfardiga kakar. Det var mycket fattigare an i landet vi just lamnat, men ocksa mycket intressant.
En primitiv mack.
Sma kiosker med yoghurt och nybakat brod kantade vagarna och folket var nyfikna pa vad vi gjorde dar och vart vi var pa vag. Sma byar med enorma gamla sovjetiska, pomposa, palatsliknade byggnader, sida vid sida med sma vackra stenhus med lummiga tradgardar. Vi letade forgaves efter ett hus med hela glasrutor. Vi kande genast att den fortsatta farden skulle bli mycket intressant. Da man lamnar ett land och anlander till ett nytt har man ofta preferenser, man jamfor. Denna gang var det som att jamfora apelsiner med applen - bada smakar gott. Turkiet hade varit underbart, men Georgien var nagot helt nytt for oss.
Forvantansfulla, skumpade vi vidare.
000502 Patriotism och ett mycket ovantat mote. Dag 48/Km 3512.
Hi lads, how's it going!
Vi hade stannat pa en liten bro for att ta ett kort pa en medeltidsborg
och jag trodde inte mina ogon, da Phil McCormack
kom gaende langs vagen. Jag hade inte sett honom sedan
1997. Vi hade tagit farval av varandra pa gransen mellan Pakistan och Afghanistan, da Phil inte lyckats fa visum till det
senare landet. Man kan tro att sammantrafanden som
dessa ar nagot mycket ovanligt, men faktum ar att det
sallan gar mer an tre manader utan att jag stoter pa nagon bekant. En japan har jag stott pa fyra gangar pa sa vitt skiljda platser
som, Pakistan, Paraguay, Laos och Tibet. De flesta har
sin bekantskapskrets pa ganska nara hall, men for mig
kanns det som om jag har min spridd over hela varlden och att riktig vanskap inte har nagra begransningar varken da det galler
tid eller avstand. Phil's bror
och flickvan dok upp med en mycket karismatisk man i sloptag. Vi blev inbjudna for ett mal mat och vin.
Brod,
ost och applen dukades upp i det spartanskt inredda rummet och var vard borjade genast skala med oss. Varken jag eller Jeff dricker
alkohol och aven om Phil och hans bror delade pa bordan, hade de svart att halla jamn takt med var
vard.
Lermugg efter lermugg halldes upp fran den jattelika vinkaraffen. Fore varje skal holl mannen ett kort tal.
Tzevardnadze, good! Skal! Stalin (spottade pa golvet), big swine! Turkey, no
intellect, no cultura. Skal! Russia, BIG swine! Skal! Georgia!
Mannen borjade bli allt mer intensiv och da han
borjade prata om sitt hemland blev han tarogd.
Han stakade sig och borjade om. Georgia! Han knot sin hand over
hjartat,
oppnade den, knot den, for att visa hur hans
hjarta slog for landet. Med blicken mot taket och
handen standigt "pumpande" over hjartat holl han ett langt tal om
hur underbart och fantastiskt landet var och
forklarade pa alla upptankliga satt hur mycket han
alskade sitt hemland. Detta var forsta gangen vi kom I kontakt med den brinnande patriotismen I landet. Ibland var det svart att halla
sig for skratt da overforfriskade manniskor kom med
uttalanden som: " Georgia-jag skulle hellre do,
an bo nagon annanstans", "hugg av mina hander, hugg av mina
ben-mitt hjarta kommer anda att fortsatta sla for
Georgien", etc.
Phil, hans bror och var vard borjade bli ganska runda under fotterna
(klockan var 10 pa morgonen) och vi kande att det var
hog tid att lamna byn. Efter ett langt och kansligt
farval, lovade vi att halsa pa mannen och hans familj varje gang vi passerade
byn.
Gront och frodigt landskap, skont med lite omvaxling fran
alla oknar.
000503 Tbilisi och lite depp. Dag 49/Km 3609.
Vi hade hort otroligt mycket negativt om huvudstaden och som sa manga ganger forr, visade det sig att ryktena var osanna. Enligt en del andra resenarer skulle det vara ett livsfarligt maffiaghetto, fullt av stinkande fabriker. Jag ar osaker pa att dessa resenarer o.h.t varit dar. Breda lummiga boulevarder kantade med sma marknadsstand, imponerande gamla byggnader och en mycket vanlig atmosfar gjorde att Tblisi genast akte in pa min topplista for trevliga stader. Vi har cyklat runt I staden I nagra dagar och man upptacker hela tiden nya intressanta stallen. Vi har dock en hel del problem, eller rattare sagt, Jeff har problem. Han kunde inte fa ett Iranskt visum och har mycket svart att fa det Armenska. Azerbadjzan kraver att han bokar minst 4 natter pa Sheraton I Baku (underbar logik!) och inte ens om han uppfyller detta krav ar det sakert att han kvalificerar for ett visum. Han funderar pa att flyga direkt till Turkmenistan. Jag vet inte heller vad jag ska gora om detta blir verklighet. Det kanns inte riktigt ratt att aterigen kora vidare pa egen hand och lamna min polare I sticket, men a andra sidan, jag vill valdigt garna fortsatta resan genom denna intressanta del av varlden utan att behova hoppa over vissa bitar. Svart.
Pa klattringssidan ar det ocksa ganska dystert. Om jag inte drar pa egen hand, uteblir bergen I Iran. Daliga snoforhallanden har I kaukasus, mangder med laviner. Igar fick jag rapporter om att omradet runt Pik Lenin for tillfallet ar fullt av oroligheter och att det pagar strider mellan milis och regeringstrupper. Ibland gar inget som man planerar….
Jag har dessutom problem med att fa mitt visum till Uzbekistan och enda sattet att na Tadzjikistan utan att passera landet ar genom krigszonerna I Afghanistan. Vi ar sa forbannat trotta pa all byrakrati, att vi allt allvarligare funderar pa att ta vara chanser med Talibanerna, hellre det an att aterigen stanga oss blodiga mot en vagg av idiotiska krav och pappersexcercis.
000513 Azerbajdzan-full fart! Dag 59/Km 4353.
Visumproblemen fortsatte, vi såg ingen ljusning och Jeff drog i förväg mot Baku. Hans info var inte speciellt upplyftande, så jag bestämde mig för att fortsätta ensam mot Azrbajdzan och Iran. Gav järnet för att avverka de monotona slätterna så kvickt som möjligt. Cyklade 621km på tre dagar. Anledningen till detta...det fanns inte någon direkt anledning att stanna och beundra natur, knappt några människor att prata med, öde, enahanda och ganska tråkigt. Naturligtivs fanns det höjdpunkter även där.
Det var stäpplandskap och det fanns gott om herdar, hästar och annan boskap. En kväll då jag just slagit upp tältet kom en tonårig kille och berättade att jag var välkommen till hans land och att han gärna ville prova min cykel. I utbyte kunde jag låna hans hästar så mycket jag ville. Jag är uppvuxen på en hästgård och det är alltid underbart att få rida. Barbacka, ett rep istället för betsel och trans. Mjukt grönt gräs som underlag. Hoppade över mängder med små backar. Flög fram på de bördiga ängarna. Underbart! Min unge vän var tydligen mycket imponerad av min cykel, för då jag kom tillbaka efter någon timme, ville han byta häst mot cykel.
För första gången insåg jag också hur intressanta träskmarker kan vara. Fullt av liv. Amfibier, små gnagare och mängder med fåglar. Storkar, rovfåglar, hägrar och andra mer färggranna arter jag aldrig sett tidigare.
I Georgien hade alla varnat mig för korrupta poliser, men det var samma som i det föregående landet - poliserna var mycket vänliga och oftast kunde jag inte lämna kontrollen utan att de gett mig en limpa bröd eller lite karameller. Alla trodde av någon anledning jag var från Tajikistan. De pekade på mina dreadlocks och sa: Tajik!? Undrar verkligen varför, har aldrig sett någon Tajik med blonda dreadlocks. Nästan lika förbryllande som då beduinerna i Syrien trodde jag var från Vietnam...
Till foton från denna del av resan!
