Murphy Tour Del I: Egypten, Jordanien, Syrien och Libanon.
000311 Skärholmen. Sverige.
En av de sista nätterna i Sverige på ett tag...Flyger snart till Cairo för att möta Jeff. Två månaders break räcker gott och väl, börjar redan klättra på väggarna...Vad finns att säga om vistelsen i Sverige? Trevligt att träffa gamla polare, en del jag inte sett på åratal. Kul att pröva på att bo i ännu en Svensk stad-denna gång Stockholm. Mycket färgrikare, mångfacetterad och livlig än jag minns den från tidigare besök, kan antagligen tacka invandringen för detta. Det känns lite sorgligt att lämna ännu en tillfällig bas bakom mig, men så känner jag alltid och snart skulle musik, film och polare inte räcka för att rädda mig undan monotonins klor. Livet "out there" hägrar alltid och det är där jag hör hemma, inte i en förort till Stockholm. Okända vägar, obskyra delar av världen och ett nytt äventyr väntar...räknar timmarna till takeoff....
Eftersom jag inte har tillgang till de svenska bokstaverna fran de platser jag skriver, kan det bli lite svarlast bitvis. Hoppas ni har overseende med detta....
000313 Chock och skamt. Sverige.
Antligen dags! Cyklade till Arlanda och fick hjalp av en mycket vanlig hallchef med incheckningnen. Slapp att betala for overvikten, vilket alltid ar ett orosmoment for cyklister. Tack Monica! Da allt skulle forpackas borjade jag prata med en av de anstallda pa flygplatsen. En tjej berattade hon var cyklist. Trodde att det skulle kunna leda till en intressant diskussion, men tyvarr blev det som sa manga ganger forr....E de sant!? Menar du att du bara har ett par fillingar med dig?! Ett par! Hur kan man leva sa?! Uppsparrade ogon, gapande mun och andra chocksymptom. Incidenter som denna ar anledningen till att man ofta drar sig for att beratta om vad det ar man haller pa med. Da en overforfriskad man i flygplatsbaren skrattat sig fordarvad at sitt eget superoriginella skamt (Fan, grabben, da du kommer till Kina lar du ha ont i arslet!), kande jag att det skulle bli sa oerhort skont att komma ivag.
000315 Varldens samsta turister. Egypten.
Motte Jeff. Vi var bada oerhort sugna pa att borja cykla. Hade tankt att besoka pyramider och andra sevardheter, men vi kunde inte halla oss. Vi lamnade Kairo dagen efter ankomst och sag faktiskt inte ens Nilen...Varmt, hard motvind, stinkande lastbilsavgaser, dammigt....och helt underbart!
Forsta campen, Jeff.
000320 Den blå dalen. Egypten. Dag 5/Km 523.
Lang, flat uppforsbacke till St Catherine.
Mycket vackert och overallt mottes vi av glada hejarop fran saval bussturister som lokalbefolkning. Eftersom vi bada ar ganska aventyrslystna ansag vi att vagen mot ostkusten kunde goras mer intressant om vi provade en alternativ rutt.
Beduinpojke testar min cykel.
Beduinerna upplyste oss om att det gick att ta sig till kusten via en uttorkad flodbadd-Wadi Sagrah. Asfalten byttes mot sand, de manga turistbussarna mot nagra fa jeepar och en och annan kamel. Tystnad. Ode bara vi och naturen. Vi kande att det var sa har vi ville ha det. Vi tvistade lite om vad Sinias natur paminde mest om och kom slutligen fram till att den faktiskt var ganska unik. Kom fram till en bred, oppen dal och blev mycket konfunderade over klarbla klippartier och enorma stenblock i samma farg. Forst trodde vi att det var en av naturens manga nycker, men da vi kom narmare sag vi att nagon lagt ner ett oerhort jobb med att mala bergvaggar och klippblock bla. Fascinerande och vackert. Senare, da vi stallde fragor om fenomenet, fick vi lite olika svar; en galen fransman hade malat dem bla och atervande varje ar for att underhalla sina "konstverk" (kanske den troligaste forklaringen), gamla traditionella malningar (inte speciellt troligt), naturligt fargade stenar (definitivt inte sant). Hursomhelst; vackert och det gav dalen en mystisk karaktar. Campade under fullmane och en fantastisk stjarnhimmel.
Kvall i Sinaioknen.
000321 Pa villospar. Egypten. Dag 6/Km 628.
Dagen efter kom vi till ett vagskal. Hoger-ett pass. Vanster-nerforsbacke i riktning mot havet. Jeff holl fast vid att enligt kartan skulle vi korsa passet for att komma ratt. Jag gav motvilligt med mig. Uppfor. Oerhort varmt. Solen i zenit-ingen skugga. Efter nagon timme pa den mycket sandiga vagen, borjade vattnet ta slut. Vi cyklade i sydlig riktning, inte mot kusten. Vi sag ytterligare ett pass langt borta vid horizonten. Blev allt torstigare och villradigare. Hade trolligtvis inte nog med vatten for att ta oss tillbaka och fortsatte vi mot soder...inte en aning om nar vi kunde hitta vatten nasta gang. Jag ville fortsatta trots hettan, ville ha reda pa vad som fanns efter passet. Hatar ovisshet. Till slut var jag dock tvungen att boja mig for Jeffs argument om att det var vansinne att fortsatta under dygnets hetaste timmar. Vi hade ett krismote under en sarong som vi satt upp som skydd mot solen. Svart att tanka klart. Yr. Vi insag att vi var valdigt illa ute. Cyklade vi tillbaka kunde vi troligtvis fa tag i vatten, men det fanns inga garantier och tank om vi trots allt var pa ratt vag. Om vi fortsatte....mycket villradiga och det var svart att komma fram till nagot logiskt alternativ. Vi trostade oss med att, snart skulle det bli svalare och vi hade tio-tolv kalla nattimmar pa oss att hitta vatten och/eller ratt vag. Om vi inte lyckades med detta....ja, da var det val slut. Skrattade sjalvironiskt at hur javla snopligt var langa resa skulle sluta och om tidningartiklar om idiotiska turister som lyckades cykla vilse i Sinai. Efter att ha slumrat nagra timmar borjade vi cykla igen. Hoppade hogt, nar en tutande jeep plotsligt kom farande. Vi pladdrade i munnen pa varann. Beduinen i jeepen tittade forst pa oss sedan pa sin fru och sedan pa oss igen. Han log, hoppade ur jeepen, tystade oss och tog fram en femlitersdunk vatten. Da vi druckit oss otorstiga borjade han fraga ut oss. Jag tyckte mig ana att han var road av situationen och jag klandrar honom inte. Tva idioter pa cyklar som tydligen inte fattat att oknar inte ar nagot att leka med. Beduinen ville ta med oss till sitt hus langre upp i dalen, han tyckte vi sag hungriga ut. Da vi avbojt pekade han norrut, langs vagen vi kommit och skrattande sa han: Wadi Sagrah! Han tog tag i min hogerarm och sa: Dahab! (kuststaden vi skulle till). Med energiskt teckensprak gjorde han klart for oss att, det var raka sparet-inte hoger, inte vanster hela vagen till vi anlant till huvudvagen. Vi fick brattom, men kom inte mer en halvannan meter forran vi horde ett rop bakom oss. Beduinen skakade pa huvudet och pekade pa dunken pa jeepflaket. Jag antar att han fortfarande berattar historier for sina beduinpolare om vart lilla mote och det skrattas nog en hel del hans berattelse.
En av okencamperna i Egypten.
000326 Full fart genom Jordanien-bitvis staende. Jordanien. Dag 11/Km 1086.
Efter en breakdag I turistghettot Dahab, cyklade vi till Nuweiba, tog farjan till Aqaba och Jordanien. Ar alltid lika imponerad over hur fantastiskt klart vattnet ar i Roda Havet. Jeff var ilsk som ett bi nar han, med sitt amerikanska pass, fick betala dubbelt sa mycket som alla andra for det jordanska visumet. Till svar fick han: "You Americans earn 100 000$/year, you can afford it!" En halv dags mumlande om legal stold, diskriminering av amerikaner foljde. Det var enkel, men ganska enahanda cykling mot Amman. Platt och ode. Det var ganska langt mellan bosattningarna, men da man kom till bebyggda omraden fick man alltid beloning for modan. Utan undatag blev vi bjudna pa mangder av sott tè, god mat och varma leenden. Jordaniens folk ar fantastiskt vanligt, artigt och trevligt. Jag tror det var mycket tack vare alla vanliga sjalar langs vagen, man inte tankte sa mycket pa hur trakig cyklingen igentligen var.
Kaffebreak hos beduiner.
Blasigt, dammigt, massor av tung trafik och monotont landskap. Da vi under den tredje dagen fran Aqaba borjade kanna att Amman lag inom rackhall borjade vi spurta. Nagot knakade till under min bakdel. Forbryllat tog jag tag i min sadel for att kanna efter vad som hant-och misstron var total nar jag fick sadeln och halva sadelstolpen i handen. Den hade gatt rakt av. Efter ca 60 000km med samma stolpe kanske jag inte skulle bli sa forvanad, men anda. Har aldrig hort talas om en liknande olycka. Det blev harda, staende, 35km in till Amman och efter en och en halv dags jagande efter en ny stolpe insag jag att staden inte var ratt stalle for sadelstolpar med diameter 26.8. Hittade till slut en av undermalig kvalitet med diameter 25,4 som jag limmade fast med superlim. Hoppades pa att inte bli palspetsad och att den skulle ta mig till Beirut, dar det antagligen skulle finnas ratt modell.
000328 Nackdelen med att vara Amerikan. Jordanien/Syrien. Dag 13/Km 1184.
Vi tog kurs mot den Syriska gransen. Det var lite nervost eftersom vi visste att det kunde vara svart att fa ett visum. Jag hade i och for sig fatt klartecken fran Syriska ambassaden i Sverige, det skulle vara helt problemfritt enligt dem. Jeff hade ocksa fatt ett "troligtvis" fran ambassaden i Washington och enligt resenarer vi mott i Amman var syriens ambassad dar helt vardelos. Vi fick sallskap av fyra britter som var ute pa en tvaveckors cykeltripp i landet. De var alla mycket avundssjuka pa vad vi gjorde och onskade att de ocksa hade ar av cykling framfor sig. I forbifarten berattade en av killarna att de hade tankt sig besoka Syrien, men da de forsokt att fa ett visum fran ambassaden i Amman, hade de blivit hanvisade till den syriska ambassaden i London.- Wish you luck at the border, lads! Skyltar med portratt pa president Assad pa var och varannan lyktstolpe och en jattelikt plakat med "Welcome to Syria" kungjorde att vi nu var pa syriskt territorium.
-Var ar ditt visum? Mannen bakom glasrutan blangde forebraende pa mig.
- Jag blev upplyst om att jag kunde fa det pa gransen.
-Nej, ak till Amman och ansok om det pa ambassaden dar.
-Men er ambassad i Stockholm sa att det var mojligt pa gransen.
-Ak till Amman.
-Far jag tala med din overordade. Surt tog mannen imot vara pass och och borjade studera dem ingaende.
-Ga och satt er dar borta och vanta. Vi satte oss och borjade gora upp planer for eventuella scenarion. Beskedet som motte oss nar vi kom tillbaka till luckan kom dock helt oforberett. Mannen log mot mig.
-Jag ar ledsen, jag hade fel, ga till banken darborta och kop visumfrimarken. Han vande sig mot Jeff och den tidigare snorkiga minen var tillbaka.
-Ak till Amman! Jeff var forst helt mallos.
-Va? Du menar att jag inte kan fa ett visum har?
-Ja, ak till Amman eller Washington. Vi kallade aterigen pa mannens overordnade och den har gangen fick vi prata med honom. Mannen med massor av stjarnor pa axelklaffarna var mycket vanlig och deltagande, men han kunde inte hjalpa Jeff.
-Jag ar ledsen, men amerikaner kan inte fa visum pa gransen, du maste aka till Amman. Det kandes tungt for mig att behova att behova fortsatta sjalv och jag vill inte ens tanka pa hur det maste kants for Jeff...
000330 Ett ovantat mote. Libanon. Dag 15/Km 1428.
Cyklade hart. Allt var lite i moll. Aldrig kul nar oturen slar till, aven om den denna gang inte var direkt riktad mot mig. Drog rakt genom Damascus forstader och fortsatte mot den Libanesiska gransen. Jag led av att hela tiden cykla halvstaende for att inte belasta sadelstolpen. Over passet som skulle ta mig till Medelhavet och Beirut. Blev mycket forvanad da jag motte en cyklist och an mer forvanad da jag sag att han hade en Stockholm Marathon troja pa sig. Det ar inte ofta man moter andra cyklister och att mota en cyklande svensk i Libanon...skulle vilja veta oddsen for det. Stefan var pa vag mot Kairo och efter det var hans planer oppna. Vi bestamde att vi skulle halla kontakten. Beirut hade verkligen forandrats sedan jag var dar sist. Sonderbombade hus var ersatta av stora hypermoderna shoppingcenter, de stora avskradeshogarna var forsvunna och det var en stad full av manniskor med stark framtidstro som motte mig. Kande mig val till mods da jag hittat sadelstolpe, ett billigt hotel (2,5$) och somnade gott med magen full av falafels.
000331 Fantastisk cykling full av kontraster. Libanon. Dag 16/Km 1522.
Medelhavet till vanster och branta sluttningar till hoger. Full av energi. Cykeln I ordning och bergen vantade. Manga tycker att det ar jobbigt med kuperad terrang, men det ar dar jag trivs, nerforsbackar ar val ok, men det ar da det gar brant uppat som ar min medicin. Kanslan da man km efter km kan slugga sig uppfor ar underbar. Svetten forsar, larmusklerna branner och mjolksyran ligger pa lur, men sjalvtillfredsstallelsen da man kan fortsatta I eveighet utan att bli trott ar fantastisk. Da jag lamnade Medelhavets skummande branningar gakom mig blev jag verkligen satt pa prov. Efter endast 7km hade jag kommit upp pa en hojd av 1050m. Naturen skiftade allteftersom jag nadde hogre hojder. Det blev gronare, varblommor I dikeskanterna, bergen tornade upp sig omkring mig och pa 1300m mottes jag av sno.
Bergsvy i Libanon.
Folk blev forvanade over att se en turist pa cykel och stoppen blev manga. Alla ville veta vad jag gjorde I omradet och jag vet inte hur manga ganger jag stannade och drack te, at lite snacks med folk som ville ha en liten pratstund med mig. Gang pa gang stannade bilar och traktorer och forarna undrade om jag inte ville ha lift, de hade lite svart att forsta tjusningen med att cykla I den mycket kuperade terrangen. Men jag trivdes! Denna del av resan kommr definitivt att hamna pa "hojdpunktslistan". Da jag nadde det forsta riktiga passet pa ca 1750m var det fullt av sno omkring mig. Vallarna langs vagen nadde hojder av tre meter pa sina stallen och det kandes overkligt att ha varit vid ett varmt Medelhav for bara nagra timmar sedan.
Mangder av sno!
Da kvallen narmade sig borjade jag leta campingplats. Det ar vid tillfallen som dessa man vill ha ett riktigt fin plats att satta upp sitt talt pa. Till slut hittade jag ett stalle dar jag kunde njuta av bade solnedgang och av morgonsolen dagen efter. Det ar fa ganger har I livet jag kanner mig mer tillfreds med mig sjalv an vid tillfallen som dessa. Att sitta vid en vacker camp, begrunda den gangna dagen och titta pa en vacker solnedgang. Wow!
000402 Mer kontraster. Libanon. Dag18/Km 1731.
Vagen tog abrupt slut. En tva meter hog snovall satte stopp for min plan om att ta mig over passet mellan Bcharre och Baalbeck. Det hade naturligtvis varit mojligt, men en dag I meterdjup sno barande en tung cykel…och jag detta var samma pass som jag forfros mina fotter pa 1994…nej, en gang racker. Hade ocksa tankt att snowboarda lite I omradet, men snon var nastan flytande, sa jag tyckte inte det var lont. Satt och studerade skidortslivet och insag att det ar likadant varlden over, med undantag for sma detaljer. Har till exempel aldrig sett gamla rynkiga man sitta och ata oliver och roka vattenpipa i Salen eller Idre.
Konstverk och div. souvenirer, allt fran cedertra, Bcharree, Libanon.
Libanon ar ett land dar utvecklingen gar otroligt fort. Staderna haller pa manga satt Europeisk standard, men ibland har landsbygden inte hunnit med. Pa vag ut ur landet passerade jag genom enorma slumomraden, dar livet var decennier bakom livet I Beirut, men aven dar fanns det spar av nyrikedom. Har och dar stod en Mercedes bland rucklen och parabolantennerna kandes mycket malplacerade pa tak som bestod av bradlappar och bitar av korrugerad plat.
000406 Beduiner, oken och gastfrihet. Syrien. Dag 22/Km 2105.
Drog igenom ruinstaden Palmyra.
Romerska ruiner som var…vackra, men att de ar 2000 ar gamla gor dem, for mig, inte mycket mer intressanta an en ruin som ar 2 ar gammal. Forsatte mot de ostra delarna av Syrien och jag hade tankt att fortsatte mot Iraks grans, men da jag sag intressanta bergsformationer I norr, kunde jag inte lata bli att andra min plan. Shoppade I en liten by och det verkade som om det var omojligt att undvika inbjudningar. Denna gang nobbade jag sju och stannade pa fyra stallen. En gang hade jag inget val. En man blockerade vagen for mig. Han stack en tomat I handen pa mig och borjade leda in min cykel I sin lilla handelsbod. En skitig pall blev mitt matbord. Den standigt pratande mannen skar upp mangder med farska gronsaker och tittade med jamna mellanrum pa mig for att kolla att jag forstod vad han sa. Jag forstod inte manga ord och jag tror min vard var medveten om detta, men han lat sig inte avskrackas. Enorma brodskivor, gurkor, tomater, salt, te och till slut yoghurt. Jag hade vid det laget redan gett upp alla hopp om att forsoka undvika suspekt mat (forsoker I regel nagon vecka I borjan av varje resa) och denna gang var det nog dags for ett riktigt test for min mage. Mannen borjade jaga bort horder med flugor fran hinkarna med yoghurt som stod pa golvet och da han lyckats med detta lade han upp enorm portion pa nagra gamla tidningar han hittat I ett horn. Visst ar det idioti att ata under liknande forhallanden, men vad gor man…det hade samalats en skara pa ca 20 palestinasjalsbekladda man och minst lika manga kvinnor och barn. Alla tittade de nyfiket och forvantansfullt pa mig. Yoghurten var underbar och jag log da jag tankte pa vad Jeff sagt nagon vecka tidigare: " Jag hatar att ga omkring och vara paranoid over vad jag ater och det ar vart en och annan sjukdom, om man kan slappna av och allt. Da jag fick kolera, funderade jag pa att omvardera mitt beslut, men…what the fuck".
Dagen efter kom jag ut I den totala tomheten, som maste upplevas for att man ska forsta vidden av den. Det finns inget att fasta blicken pa. Tva farger: den av himmelen och den av sanden. Det narmaste jag kan komma I en liknelse ar, da man ar ute pa havet, med land utom syhall. Jeepspar at alla hall. Jag forsokte halla mig pa det som sag mest anvant ut och att hela tiden cykla norrut. Pa nagot satt kom jag anda fel och det blev manga timmars vantan pa att nagon skulle dyka upp. Sag att moln av damm I vast och cyklade sa fort jag kunde for att genskjuta lastbilen. Underlaget I den har delen av den syriska oknen ar hart och man behover inte halla sig pa "vagarna" om man inte vill. Mannen I lastbilen hade lite svart att gora sig hord over de hundratals getter och far han hade pa flaket, men jag var definitvt pa fel spar, pa vag rakt ut I obefolkade delar. Fick en riktningsbeskrivning och satte kurs mot byn Qom. Ibland kanns det melodramatiskt och romantiskt att anlanda till ett stalle pa sattet jag nu gjorde. Jag paminns alltid om gamla cowboyfilmer och en ensam ryttare som anlander till en avlagsen by fran de stora vidderna. Det var sa det kandes da jag anlande till Qom. Jag hade egentligen bara tankt att fraga om vagen, men bybefolkningen ville annorlunda. Nagra borjade tvatta av min cykel, andra kom med vatten sa jag kunde tvatta av mig dammet och svetten och en man som agerade som nagon form av byledare tog mig till byns storsta hus, en enorm sval betongsal med mattor och kuddar pa golvet. De var mycket nyfikna pa vem jag var och vad jag gjorde dar. Jag ar inte slangd pa arabiska och ingen kunde engelska, men jag tror att alla fragor de och jag hade besvarades. Det ar fantastiskt hur mycket som gar att losa med teckensprak och lite fantasi. Efter tio koppar te, mangder med mat och vanliga nobbningar om att overnatta fortsatte jag. Rord over att se mannen teckna att jag skulle finnas I deras hjartan och sinnen och jag forsokte forklara att det var omsesidigt.
En cyklistvan till mig sa en gang: "det var bara ett problem med landet, folket var for vanligt". Jag trodde vid det tillfallet att detta inte kunde vara mojligt, men efter att ha korsat denna del av Syrien ar jag bojd att halla med honom. Det gick helt enkelt inte att stanna nagonstans utan att bli inbjuden for mat, dryck och overnattning. Det var jobbigt att se besvikelsen I deras ogon da man avbojde, men hade jag accepterat alla inviter hade jag nog varit kvar dar an idag.
000409 Sandstorm, Eufrat och jordbrukslandskap. Syrien. Dag 24/Km2366.
Rakade in I en sandstorm, nagra riktigt harda timmar och bland det varsta var risken att krocka med nagot fordon. Sikten var nere pa ca tre-fyra meter, vindens tjut var oronbedovande och man var tvungen att ta det valdigt forsiktigt. Det var an farligare da jag slutligen nadde asfaltsvag, med bilar med hogre hastighet. Som tur var bedarrade stormen lika fort som dem kommit och episoden slutade utan missoden.
Stannade for att ta en bild av Eufrat. En ung man dok upp och foreslog skrattande att vi skulle hoppa fran den relativt hoga bron.
-Ok, om du hoppar sa gor jag det, foreslog jag.
-Nej du hoppar forst.
-Nej, du.
Osv osv. En kille I tolv-trettonarsaldern ansag att vi bada var fegisar och berattade att han kunde hoppa forst om vi bara hakade pa. Trodde inte han skulle gora det, men da han fatt garantier fran oss bada, steg han resolut upp pa broracket och hoppade. Svor lite for mig sjalv och undrade vad jag gett mig in pa. Det var hogt, men a andra sidan, varfor inte: ett bad I en flod som Eufrat…Sag pojken som hoppat kravla upp pa stranden femtiotalet meter langra ner och jag kande att jag var tvungen att sta for mitt ord. Det var skont med ett svalkande dopp och kanslan av att flyta med den starka strommen var inte alls oaven. Bade jag och min "hopparkollega" skrek att mannen som startat det hela att han ocksa skulle hoppa. Val uppe pa bron igen, upptackte vi att han var forsvunnen, kanske lite skamsen over att han inte vagade. Mycket annat folk hade borjat samlas och det var val inte sa konstigt, en galen vasterlanning som hoppar fran broar. Pojken gestikulerade att vi skulle sla volter vid nasta hopp. Vet inte hur det hela hade slutat om inte en polisbil stannat och borjat skalla ut pojken och sagt till mig att det var forbjudet att stanna pa bron.
Dagarna som foljde ar latta att sammanfatta: motvind, enorma grona falt, te och mat I varenda by jag over huvud taget saktade ner I. Da jag nadde den Turkiska gransen kandes det nastan lite moloket att behova lamna Syrien, men inget ar for evigt. Gransen var en liten historia for sig. Polisen hade inte en aning om hur de skulle gora med en person som inte var fran Syrien eller Turkiet, men till slut gick allt val och jag var aterigen I ett nytt land. Cyklade direkt till en shop for att kopa brod, oliver och ost. Dessa tre ingredienser forknippar jag starkt med Turkiet och det var en stark dejuvous-upplevelse da jag satte tanderna I min enorma macka, som bestod av 300 gram ost och en hel limpa brod.
Foton från denna del av resan!
