Xinjiang - 2002 - Prolog: Tian Shan

Landade i provinshuvudstaden Urumqi efter en händelselös resa via Köpenhamn och Beijing.
Det hade hunnit bli sent och mörkret hade fallit då jag lämnade flygplatsen. Hade inte en aning om var vägarna mot bergen befann sig. Månskenet avslöjade i alla fall var bergen låg och jag tog kurs mot dem längs allt från motorvägar till gångstigar över fält. Min guide mot bergen var en tilltänkt horisontlinje dar stjärnorna skymdes av Tian Shans första utlöpare.

Sov första natten under bar himmel på ett fält och återupptäckte glädjen över att vara "on the road" igen. Känslan av total frihet infann sig. Jag hade en otrolig tur och kom direkt till en väg som tog mig mot bergen.

	Efter en dags cykling, endast 70 km från den stekande hettan på låglandet, kunde man njuta av porlande kristallklara floder, grönt gräs, vårblommor och fina vyer av de högsta bergen i östra Tian Shan.
	Vägen mot det första passet. Rutten från Urumqi upp till det första passet måsta hysa en av världens längsta klättringar - från 830 m till 4050 m.
	Efter en relativt kall natt med snöfall fortsatte jag. Först kunde jag inte förstå var vägen över nästa kam fanns, men då jag såg den överträffades mina förväntningar om att få cykla ett spektakulärt pass. Serpentiner rakt upp för bergssidan till ca 4050 möh. Klättringen var precis enligt min smak - lång, bitvis brant och senare med ett kraftigt snöfall som extra krydda.
	Vyn mot norr från Tian Shans högsta pass.
	2500 meter ner till Balgontai, sedan vände jag direkt mot norr igen och tog sikte på nästa pass som låg på ca 3300 meter. Vad som verkligen konfunderade mig var varför passet hade ett traditionellt tibetanskt röse, komplett med böneflaggor och graverade stenar. Om någon har upplysningar om hur det kommer sig en smula tibetansk kultur kan hittas i Tian Shan, tusentals km från närmaste tibetanska bosättning, är jag tacksam. Maila gärna om detta.
	Efter detta pass förändrades naturen drastiskt. Stora, vida slätter med grönt frodigt gräs och mängder med jakar.
	En ensam herde till häst.
	Klättringen upp till nästa pass var en våldsam upplevelse. Mycket kraftiga vindar, som tycktes komma från alla håll samtidigt. Jag trodde vinden skulle avta längre upp, eftersom det såg ut som det låg dimma längre fram. "Dimman" var dock moln som fullkomligt slätats ut av vinden. Ännu ett pass med fullt med Tibetanska attribut.
	En mycket kall nerfärd. Blev inte varm förrän 1500 vertikala meter längre ner. Blev förvånad över att se knuttimrade hus.
	En typisk bild från norra Tian Shan - grönt, frodigt, runda bergskullar med höga granar.
	Klättringen mot nästa pass.
	Tillbaka på högslätten igen. Egentligen hade jag aldrig behövt lämna den, men jag ville ta en omväg som inkluderade två pass - högslätt, pass, ner i en dal, pass, högslätt. Är man passfanatiker så är man!
	Vilade ut på slätten. Inte från cyklingen, men från alla våldsamma hundattacker. kunde inte förstå nomadernas mentalitet. Deras hundar attackerade mig, ingen åtgärd, jag svarade med att försvara mig så gott jag kunde, med stenar, många hundar kom till skada, inte heller då reagerade nomaderna. De ville uppenbarligen inte hjälpa varken en cyklist som blev attackerad eller sina hundar när de i sin tur fick på nöten. Skumt.
	Jag klättrade bort från slätten och kom upp i Tian Shans södra kedja. Bergen är här kargare och spetsigare.
	Ner för det sista passet mot lågländerna.
	The Small Dragon Lake. Vattnets färger påminner mest om någon söderhavsös lagun.
	Röda bergsformationer då man just kommit ner från de bördiga bergen.
	I "The Devil's Gorge" nära Kuqa såg det ut som någon enorm varelse ryckt upp bergen och tryckt der dem på måfå lite här och där.
	Det var hett på låglandet. Svårt att cykla bitvis på grund av smältande asfalt.

Jag fick många hårda "träningspass" inför klattringen och då jag slutligen lämnade bergen bakom mig kände jag mig i högform. Jag hade dessutom tillbringat 8 dagar mellan 3000 och 4000 meter och ur acklimatiseringshänseende var detta en mycket bra start.

Vad som inte var lika positivt, var att jag redan på detta skede upptäckte att en del av den nya utrustningen jag hade med mig var direkt undermålig. Detta var lite oroväckande eftersom ett av de sista problem man vill brottas med på ett högt berg är utrustningsproblem.