Ur Spår! Snor, svett & svenska skidkungar

18 år sedan Rating:

Plus: Varje profil får mycket plats och personligheterna kommer fram

Minus:Kunde stått om fler anekdoter och uttalanden =) Färgbilder saknas?

Kommentar: Född på slutet av 70-talet har jag minnen av svensk längdskidåkning från Wassberg och Svans tid fram till idag. Den givne idolen för mig var Wassberg. Hans rättframhet, tjurskallighet och förmågan att alltid gå sina egna vägar gjorde att jag tog honom direkt till hjärtat. Nu på senare tid har jag funderat över var dessa personligheter finns idag? Får de inte plats i dagens mediesamhälle där alla måste vara trevliga (för att blidka sponsorerna?) och där social kompetens blivit ett nyckelord, eller vad handlar det om? Att riktiga vinnartyper är enormt egoistiska vet vi alla, samtidigt undrar jag varför vissa personer accepteras trots detta (som Wassberg, Gunde osv) medans andra blir utfrysta (som i Elofssons fall) men det är ju en personlig reflektion.
Om boken då, så är det för ett skidåkningsfreak högst intressant läsning. En del har man ju hört om förut, om Wassberg som tackade nej till bragdguldet, även om man här får en lite fördjupad inblick, om Gundes tidsbesparande dusch (1,37min från början till färdigtorkad) och hans långa stav, om Sixtens enorma tjurighet osv. Fast här får man så mycket mer! En massa anekdoter och uttalanden från våra hjältar, men också en mer komplex och intressant bild av skidåkarna. Det är klart att det för mig och säkert för andra, alltid funnits en viss romantiserande bild av dessa kungar (inser man nu när man blir äldre).
Här får man (jag) reda på att Sven-Åke Lundbäck hade 93(fast egentligen 94) i testvärde... mer än någon idrottsman vare sig förr eller senare kommit upp i, att bloddopning förekom redan på 70-80-talet (nej det ville jag ju inte veta!) och att det faktiskt var en svensk uppfinning, att Jernberg alltid startade kall och gick ut stenhårt i uppförsbackarna på träningsrundorna hemmavid, att Mogren fick kritik för att han var för snäll och att Elofsson mobbades av de andra i landslaget.
Man får läsa om när Jernberg spårade i ett Vasalopp där snön gick till vristerna och ingen ville hjälpa till att spåra, till slut stannade han och svor till de andra: "Nu får ni väl för helvete hjälpa till grabbar!" Men ingen svarade, spottande for han iväg, fast åt fel håll, ursinnigt genom skogen i zick zack för att de andra skulle få det lika jävligt. Ibland undrar man dock när man läser om honom om han inte mest bara skrävlar...=)
Om Wassberg som tjurigt tycker att dagens skidåkare borde få gräva diken istället för att sitta på skolbänken. "Om det här är bra träning? Ja, du. Fråga Juha Mieto hur många jävla myrdiken han har grävt i sina dar."
Om Gunde som fortfarande inte riktigt kan släppa sina krav på att alltid vilja prestera och att utveckla allting så det blir lite bättre.
Om varför Elofsson såg så tjock ut under en period och kanske förstår man också varför han brände ut sig.

Ja, en mycket bra bok som är svår att lägga ifrån sig förrän man läst hela =)