Den gröna älven Ver(t)don har skurit ut en djup dal i Haute-Provence. Väggar av den allra bästa djupblå kalksten reser sig på älvens högra och vänstra bank reser sig flera hundra meter vertikalt rätt upp mot himlen.
Att jag aldrig klättrat i Verdon är skamligt. Det var ju i Verdon som den branta kalkstensklättringen på leder utrustade med fasta säkringar slagna från toppen till botten föddes. En kontrapunkt till traditionell klättring där alla leder utrustas i stöt från backen.
Det är ohyggligt besvärligt att nå foten av den högra älvbankens klippor från dalen, men relativt lätt om än väldigt luftigt att nå foten genom att fira av från klippstupets rand. Den detaljen gjorde att det föll sig naturligt att först börja topprepa de sista replängderna och sedan bryta med den för tiden universella dogman att alltid starta nya turer från bergets fot.
Att slå in borrbultar på firning är en central ideé för sportklättring, och det är därför Verdon räknas som sportklättringens vagga. De flesta leder i Verdon är dock icke »sportklättring« i den betydelse vi numera använder ordet, dvs korta helbultade leder med mycket korta avstånd, oftast en till högst två kroppslängder, mellan bultarna på de gradgivande delarna av leden.
I Verdon är det tvärt om ofta en god idé att ta med sig lite egna säkringar även på helbultade leder, långt ifrån alla leder är helbultade, och tidvis överstiger bultavstånden två kroppslängder även när klättringen är besvärlig. De mest klassiska lederna är mellan fyra och tolv replängder långa och eftersom man oftast når starten genom att fira in till första replängden så är replaget relativt tvingad att ta sig till toppen.
Den första natten fanns det ingen plats för oss i härbärget så vi bedrev vild och olaglig camping* på parkeringen ovanför den del av l'Escales där klassiska leder som Pichenibulle och Les Ridaux de Gwendal går. Det var när han öppnade dessa leder som Jacques ‘Pschitt’ Perrier började med att leta efter linjen och slå in bultar på fasta rep från ovan och ändrade klätteretiken för evigt.
Jag tror ju inte på idéen med uppmjukningsturer. När man kommer till fjällen skall man starta med den tur man helst av allt vill göra och sedan gå neråt i listan allt eftersom. Ingen kan garantera fint väder på större klippor i Europa. Därför startade vi med en link-up som jag fått rekommenderad som den kanske finaste turen i Verdon (säkert en överdrift, men ändå). Starta med de första 7 replängderna av Gwendals ridå, följ Pichenibules travers åt vänster och avsluta med Ctuluh.
