Varför barnklättring inte måste vara lätt och bultad

Jag håller inte med. Tiden och effektivitet är absolut viktigaste när man klättrar med barn, och gör det regelbundet på vardagar, inte bara går och provar det en gång på sportlovet.



‘Att klättra med barn’ betyder att barnen ska klättrar mest själva, inte att dem ska sitta och titta hela tiden på hur pappan eller mamman klättrar.



En typisk klätterförälder har 2 timmar efter jobb max två gånger per vecka för att klättra med sina barn. (Två gånger per vecka måste man träna själv för att vara i form, eller hur? Och en kväll per vecka måste man göra något jobb hemma, annars blir det snart ingen klättring, eller ingen familj..) Så att varje minut räknas!



Här är min önskelista.



1. Det bör finnas ett topprepsankare på VARJE led i form av två bultar med ring och två karbiner gärna utan skruv. Ringar behövs i fall att någon klåpare (eller någon smartass) tar hem karbiner. Skruvkarbiner är jobbiga eftersom det kommer alltid finnas någon Bamse som ska dra dem åt så att ingen skulle kunna öppna igen. I mesta fall bör topprepsanake sitta UNDER toppkanten.



2. Det bör finnas ett lättillgängligt firningsankare övanför VARJE sektor på klippa, två bultar med ring eller en kedje. Så att man skulle kunna fira snabbt till kanten och nå alla topprepsanake om det behövs.


Här tror jag vi ser skiljelinjen. Effektivitet kan nog vara viktigt, särskilt om man klättrar med dina förutsättningar. Själv är jag inte ute med barn på vardagar. Men jag hävdar fortfarande att jag kan rigga ett topprep med statrep, till och med kil, nästan lika fort som på bult. I alla fall på kända platser, där jag ju oftast är om barn är med.

Om man inte ser några som helst kostnader med bult (åverkan, access, underhåll, osv) så är det klart man kan önska sig ankare så som du beskriver. Men många av oss anser nog inte att effektivitet är det enda som räknas, utan önskar oss orörda klippor och äventyr också. Ibland kan en kompromiss i form av ett enda ankare (för att snabbt kunna komma igång och för att kunna fira av) kanske räcka ganska långt.
 
Senast ändrad:
@ Arigold, så kanske svaret på trängseln vore att du slutade klättra, för varför skulle du (och jag) ha företräde framför nybörjare? obs, skrivet med ironi!!

Jag kan förstå (utan att hålla Med) viljan att det skall vara enkelt, men om man bara vill ha det enkelt och lätt så finns det ju inomhusväggar, eller hur.

Visst, det finns en tydlig kommersialisering av vår verksamhet, men måste vi bara för det acceptera att vi oxå fördummar vår hobby, med fördumma menar jag att till det extrema förenkla och tillrättalägga den så att den inte har ett egenvärde utan bara blir en träningsverksamhet.

Jag vill även kunna njuta av en orörd natur, känna både frustration över min oförmåga att lösa ett tekniskt problem, samtidigt som jag känner en gnutta ren rädsla över min utsatta situation. Med bult så är det ju bara dåliga bultar (som jag inte kan kontrollera eller undvika) eller markfall (beroende på dålig bultning) som påverkar mig, hur kan det utveckla mig som klättrare?

Precis det samma vill jag att min son ( om han nu väljer klättring) skall kunna uppleva, den dan han är mogen nog att leda. Skulle jag vilja att vi bultar allt och gör klättring säker för att min son inte skall göra sig illa? Svaret är faktiskt Nej! Om jag är orolig över skador så skulle jag inte låta honom leda!

Klättring är farligt oavsett om man leder trad eller bult, och det går inte att bulta det säkert.

Intressant tanke med ankare under kanten (och förstår nyttan), men hur kommer man åt dom om man inte först sätter en naturlig topp och friar ned eller leder upp? Antar att man inte kan nå de flesta genom att ligga på kanten och sträcka sig ner. Vore det då inte enklare/snabbare att bara sätta ett topprep som du sen anpassar längden på?!
 
Om tiden och effektiviteten är det absolut viktigaste när man klättrar (inte bara med barn), vad är det då för fel på ïnomhusklättring?

Jag har klättrat en hel del med barn, och de flesta har uppskattat att upptäcka att en del saker får ta tid. Allt i livet behöver inte vara McDonalds.
 
Intressant tanke med ankare under kanten (och förstår nyttan), men hur kommer man åt dom om man inte först sätter en naturlig topp och friar ned eller leder upp? Antar att man inte kan nå de flesta genom att ligga på kanten och sträcka sig ner. Vore det då inte enklare/snabbare att bara sätta ett topprep som du sen anpassar längden på?!

På många klippor räcker det med en borrbult övanför kanten vid ledens utsteg så att man skulle kunna säkra sig om man vill (t ex Skevik) . Annars kan man borra ett eller flera firningsanakre någonstans på toppen av klippan (t ex Örnberget, Lilla Vårdberget). Någon vill klaga på?
 
På många klippor räcker det med en borrbult övanför kanten vid ledens utsteg så att man skulle kunna säkra sig om man vill (t ex Skevik) . Annars kan man borra ett eller flera firningsanakre någonstans på toppen av klippan (t ex Örnberget, Lilla Vårdberget). Någon vill klaga på?

Eh, så det du söker är att man skall sätta topprankade så att man kan komma åt toppankaret!?

Vill inte klaga men gärna förstå.
 
Om tiden och effektiviteten är det absolut viktigaste när man klättrar (inte bara med barn), vad är det då för fel på ïnomhusklättring?

Kostnader! Ett vanligt årskort + 2 junior årskort = 10.000kr !

också värme, dålig luft, krita, rapp musik

Men viktigast av allt är den starka viljan att barn ska lära sig och fortsätta klättra ute på riktig sten i hela livet. Precis som vi gör.
Och det kommer i sin tid att lära sig om att placera egna säkringar, att bygga standplats, att fixa topprep med hjälp av träd, att bedöma risker osv. Vi diskuterar klättring men barn (ibland småbarn) eller?
 
Ja sporten förändras och är svår att styra. Det innebär förstås inte att man inte ska stå för sina ideal om man har några.

Det finns fler än jag som minns att klättersamfundet och Klätterförbundet länge stod utanför Riksidrottsförbundet med motiveringen att klättringen inte är och inte får bli någon tävlingssport.

Så är det ju inte längre. Bara en håhå-jaja -reflexion över att saker förändras...
 
Kostnader! Ett vanligt årskort + 2 junior årskort = 10.000kr !

också värme, dålig luft, krita, rapp musik

Men viktigast av allt är den starka viljan att barn ska lära sig och fortsätta klättra ute på riktig sten i hela livet. Precis som vi gör.
Och det kommer i sin tid att lära sig om att placera egna säkringar, att bygga standplats, att fixa topprep med hjälp av träd, att bedöma risker osv. Vi diskuterar klättring men barn (ibland småbarn) eller?

Först: Inser att jag i detta fall är privilegierad, med ett årskort för 1400 + medlemskap c:a 400 kr. (Tillkommer resor, drygt 5 mil enkel väg i avsaknad av kollektivtrafik.)

2. Som jag sa så har jag klättrat en hel del med barn. Och är de små, 6-7 år eller yngre, så är i de flesta fall tiden och effektiviteten i klättringen i högsta grad sekundär till att bara ägna sig åt och göra saker tillsammans, t ex visa hur prylarna funkar och hur de används. Enligt min erfaranhet.

3. Ja, det är mycket som är allra viktigast, inte bara tid och effektivitet utan också t ex pengar och miljö. Det var det jag ville peka på med det förra inlägget, även om det var lite "odiplomatiskt".
Visst vill vi att barnen ska fortsätta klättra ute på riktig sten hela livet. Och jag förespråkar inte att 4-5-åringar ska lära sig att bygga egna toppankare med kilar! Men jag tror heller inte att det skadar deras klätterlust att lära sig att det är något som man i många fall behöver göra.
 
Och det håller jag helt och hållet med om.

För övrigt har jag väldigt svårt att förstå varför någon överhuvudtaget skulle vilja att fler börjar klättra utomhus, av följande anledningar:

Fler klättrare resulterar i mer trängsel vid klipporna. Alla som varit vid t.ex. aspen eller brappersberget en fin dag har nog noterat att det kan vara ganska trångt, redan nu. Skulle det höja upplevelsen att behöva trängas med ännu mer folk?

Mer folk leder förmodligen även till större accessproblem. I synnerhet om fler nybörjare tar sig ut, som kanske inte har hört talas om något sådant som en accessdatabas. Avvikelser från överenskommelser med markägare och boende skapar irritation samt en misstro mot klätterklubbarna (som i så fall uppenbarligen inte kan hålla vad de har lovat). Detta skulle sannolikt försvåra klubbarnas arbete med accessfrågor.

Även om alla håller koll på accessen så skulle fler klättrare rimligtvis betyda problem med, t.ex., parkeringstillgänglighet (som ett exempel: jag bor på den gatan som de flesta parkerar på när de ska klättra i Gärdsås. Vissa dagar kan det vara bra trångt, och fler bilar skulle irritera t.o.m. mig). Man skulle säkerligen även kunna räkna med mer slitage nedanför klippan och, sannolikt, mer nedskräpning, med påföljande potentiell irritation hos markägare eller icke-klättrare som följd (även hos klättrare för den delen, men de drar sig nog för att högljutt gnälla utåt).

Så, jag har väldigt svårt att förstå varför klättrare vill att fler ska börja klättra utomhus. I synnerhet oroar det mig att så många av de nya styrelsemedlemmarna i förbundet verkar ha detta som mål. Ett adekvat mål skulle istället kunna vara att alla klättrare (i synnerhet utomhusklättrare) ansluter sig till förbundet (via en klätterklubb). Då skulle kunskapen om access öka och således de existerande accessproblem minska. Det skulle dessutom sannolikt bli lättare att hantera bultetiska spörsmål, vilket den här sommaren har bjudit på i överflöd.

Fler lätta bultade leder kanske skulle vara uppskattat av nybörjare som vill börja klättra utomhus. Men det är, enligt mig, onödigt och kontraproduktivt. Barn ska i början inte leda utan klättra topprep. När det är dags för dem att leda så klättrar de hårdare än fyror (gör de inte det ska de heller, i min mening, inte leda). Nybörjare ska inte heller börja leda fyror utomhus, utan de börjar lämpligtvis med topprep inomhus eller utomhus, beroende på drivkraft och bekantskapskrets. När det är dags för dem att leda utomhus lär de nog kunna ge sig på femmor, och förhoppningsvis har de då även gått en kurs så att de vet vad som gäller avseende access.

Bultade lätta leder saknar med andra ord, i min menig, existensberättigande. Men om någon nu tolkar detta som att det skulle behövas fler bultade femmor så vill jag återigen påpeka att jag inte tycker att det ska finnas fler utomhusklättrare än idag (av ovanstående anledningar), och vill således inte göra det lättare än vad det är idag att börja klättra. Alla vi har ju uppenbarligen lyckats komma igång och klättra, behöver man då göra det lättare?

Möjligtvis om man vill att fler ska klättra. Men, med ovanstående i bakhuvudet, är det i ärlighetens namn någon som verkligen vill det?

Nu handlar tråden om två saker, dels specifikt om hur man bör klättra med barn, dels den allmänna eviga diskussionen om borrbultningens välsignelse eller förbannelse.

Visst finns det behov av lätta borrbultade leder. Det bevisas av "marknadens efterfrågan" dvs. vad som klättras. Stockholms mest besökta klippa är antagligen Ryssgraven och de leder som främst klättras där är dom lätta borrbultade lederna. I Häggsta så rensade och borrade Björn Peck för några år sedan ett antal lätta leder. Dessa hör till Häggstas populäraste och mest klättrade leder trots att det klättermässigt finns betydligt finare leder i Häggsta.
Törnskogsklippan är en klippa vid Norrviken som våra västkustpuritaner antagligen skulle karakterisera som en "skräpklippa". Ändå är den en hyfsat populär som "after-work" klippa under sommaren. Vad är det för fel med det?
Utomlands så vet vi att Kalymnos sedan länge är ett av Europas populäraste klätterresmål. Allt är välbultat, men vilka leder klättaras mest. Jo det är dom lätta lederna (upp t.o.m. 6b).

I kritiken av borrbultning i allmänhet och av lätta leder i synnerhet så finns en outsagd önskan om att klättring skall förbli som det var tidigare dvs. en liten, exklusiv och farlig sport för dom hårda killar och tjejer som med nerver av stål söker sina utmaningar i grad 8 krux med tio meter ner till en halvtaskig microkil som enda hinder för ett markfall. Dom flesta delar numera inte den uppfattningen även om den sortens leder självklart skall få finnas för dom som gillar sådant.

Klipporna räcker nog för att tillfredsställa alla smakriktningar så jag har svårt att se problemen med lätta borrbultade leder.
 
Nu handlar tråden om två saker, dels specifikt om hur man bör klättra med barn, dels den allmänna eviga diskussionen om borrbultningens välsignelse eller förbannelse.

I kritiken av borrbultning i allmänhet och av lätta leder i synnerhet så finns en outsagd önskan om att klättring skall förbli som det var tidigare dvs. en liten, exklusiv och farlig sport för dom hårda killar och tjejer som med nerver av stål söker sina utmaningar i grad 8 krux med tio meter ner till en halvtaskig microkil som enda hinder för ett markfall. Dom flesta delar numera inte den uppfattningen även om den sortens leder självklart skall få finnas för dom som gillar sådant.

Jag anser att är bäst att uttrycka sin menig utan att försöka anslysera vad andra tycker och tänker. Alltså, jag reagerar kraftigt på ditt påstående att bara för att man inte anser att allt behöver bultas så är man elitistisk och en bakåtsträvare.

Jag vill bredda klättringen, speciellt så vill jag få ut fler B&U i naturen, men på naturens vilkor. Jag tror att det är möjligt att använda våra berg som dom är, i de flesta fall. Jag tror mycket mer på att vi (SKF, klubbar och dess medlemmar) behöver öppna sig och bjuda in till vår fantastiska natur. Vi behöver lära ut/upp fler ledare och föräldrar att kunna/våga sätta topprep utan att vara beroende av att det är bultat.

Jag tror även att det kommersiella inslaget kan vara direkt skadligt för svenskt klättring om vi bara lägger oss ner och accepterar att man bultar bara för att det skall vara enkelt att ha prova på klättring för genomresande turister, det är inte så vi bygger sporten.

Trots detta så tror jag även att det kommersiella är en del av framtiden, men vi måste hitta gemensamma vägar framåt. Om vi inte gör det så kommer vi snart att acceptera chippning med samma argument, det skall ju vara enkelt.

Nej, fler ledare, fler ledarredaktion aktiviteter utomhus (bult och trad) det är så vi kan öka omfånget på Svensk klättring på den icke-kommersiella sidan.

Och det vill jag!
 
Nu handlar tråden om två saker, dels specifikt om hur man bör klättra med barn, dels den allmänna eviga diskussionen om borrbultningens välsignelse eller förbannelse.

Visst finns det behov av lätta borrbultade leder. Det bevisas av "marknadens efterfrågan" dvs. vad som klättras. Stockholms mest besökta klippa är antagligen Ryssgraven och de leder som främst klättras där är dom lätta borrbultade lederna. I Häggsta så rensade och borrade Björn Peck för några år sedan ett antal lätta leder. Dessa hör till Häggstas populäraste och mest klättrade leder trots att det klättermässigt finns betydligt finare leder i Häggsta.
Törnskogsklippan är en klippa vid Norrviken som våra västkustpuritaner antagligen skulle karakterisera som en "skräpklippa". Ändå är den en hyfsat populär som "after-work" klippa under sommaren. Vad är det för fel med det?
Utomlands så vet vi att Kalymnos sedan länge är ett av Europas populäraste klätterresmål. Allt är välbultat, men vilka leder klättaras mest. Jo det är dom lätta lederna (upp t.o.m. 6b).

I kritiken av borrbultning i allmänhet och av lätta leder i synnerhet så finns en outsagd önskan om att klättring skall förbli som det var tidigare dvs. en liten, exklusiv och farlig sport för dom hårda killar och tjejer som med nerver av stål söker sina utmaningar i grad 8 krux med tio meter ner till en halvtaskig microkil som enda hinder för ett markfall. Dom flesta delar numera inte den uppfattningen även om den sortens leder självklart skall få finnas för dom som gillar sådant.

Klipporna räcker nog för att tillfredsställa alla smakriktningar så jag har svårt att se problemen med lätta borrbultade leder.

Barnklättringen har ju i en del aktuella fall använts som förevändning för nödvändigheten att bulta fler lätta leder. Så det är inte helt och hållet 2 olika saker.
Fast det är klart, då har det pratats om "lätta leder" som 3or-4or. Vilket är en viss skillnad mot att prata om 6or som "lätta".
 

Liknande trådar


Fjälledarens tips: Så packar du lätt och når längre

Ibland får man ut mer av naturupplevelser när man tar ut svängarna. Fjälledaren Oskar berättar hur han hittar en större frihetskänsla utomhus.