Tankar från bakfoten
Det finns många åsikter om hur den optimala skridskoskon ska se ut. Vanligen kan de flesta enas om följande krav och önskemål:
- Låg vikt
- Bekväma och med god passform
- Bra att gå i
- Vattentäta
- Varma
- Fungera bra tillsammans med bindningen
När det sedan kommer till stabilitet kontra rölighet går åsikterna ofta mer i sär. Man kan notera att två ytterligheter förekommer i andra skridskosporter dels skridskoseglare som vill ha styva skor med höga skaft, dels hastighetsåkare som föredrar låga skor med stor rörlighet för foten. I rullskridsko, konståkning och ishockey förekommer något där i mellan. Man kan notera att många flitiga och duktiga långfärdsskridsko åkare, dock ej alla, ofta har skor som mer likna hastighetsåkarna, om än något mindre extrema. Skillnaden mellan långfärdskridsko och telemarksåkning är också tämligen stor och man kan lätt föreställa sig att den optimala skon därför kommer att se olika ut för dessa sporter. Å andra sidan är Asolo Morgedal och liknande skor de mest populära bland skridskoåkare och dessa fungera utmärkt till lättare telemarksåkning. Tyvärr finns det inga specialiserade skor för långfärdsskridskoåkning. Hittills tycks sporten vara för liten för att de stora tillverkarna ska intressera sig. Men förhoppningsvis så är saker på gång. Utöver våra svenska tillverkare finns ett mycket bra hantverkskunnande i Alpländerna samt Sydeuropa, och i Amerika ett intressant nytänkande.
Rörlighet i skon har två syften. För det första ska benet kunna böjas bakåt (foten vinklas ner) för att man ska kunna ta ut skäret ordentligt. Då bör bakkappan på skon inte gå upp mer än cirka 8 cm. I praktiken kan något mer accepteras men den övre delen av bakkappan bör vara mjuk. För det andra ska vristen kunna vinklas i sidled så att skridskon kan kantas för bästa grepp. Man vinkar skridskon mer än benets lutning för att få ett bra grepp. Åker man med ytterskär (d.v.s. lutar skridskon utåt i skärets början) behövs god rörlighet för att snabbt kunna gå från yttersär till innerskär utan den sladdriga fasen då skridskon står rakt upp. För denna rörlighet räcker det om skon är något mjuk i sidan så de karaktäristiska skridskovecken bildas på c:a 4 cm över innersulan. En god rörlighet gör det också lättare att få in blod i foten och hålla den varm.
Många åkare vill ha en hög och stabil sko för att kompensera för svaga vrister. Ofta kan detta avhjälpas med rätt inställning av bindningen och ibland lite mer åkteknik. Tveka inta att experimentera med olika inställningar och åkstilar, med den fasta nyckeln i fikan är det enkelt att ställa om bindningen. Ett vanligt fel är att skon är placerad för långt in på skridskon vilket lätt medför att fötterna faller inåt efter en viss tidsåkning.
Min egen erfarenhet är att det är önskvärt om stabiliteten i sidled är variabel. Vid långvarig åkning på knagglig is behövs mer stabilitet än på is av god kvalitet i medvind. I viss mån går detta att åstadkomma med att snöra skon olika långt upp – normalt lämnas de översta hålen osnörda.
Fötter, åkstil och preferenser varierar dock kraftigt och jag har träffat på åkare som är mycket nöjda med sina slalompjäxor, plasttelemarkare, gummistövlar, Nike sportskor, vandringsdojor, skidskatingskor och holländska träskor.
Lite andra åsikter finns bl.a. på:
http://www.utsidan.se/forum/get/skating/42.html
http://www.utsidan.se/forum/get/skating/34.html
http://www.utsidan.se/forum/get/skating/41/2.html
http://www.utsidan.se/forum/get/skating/46.html
http://www.utsidan.se/forum/get/skating/67.html
Själv kör jag på ett par spanska bergsskor, Boreal Fuji, kanske lite tunga men mycket bekväma och bra skärning.
/ Johan Porsby