Om att utsätta sej själv för uppenbar fara

Det är mycket man försummar, jag borde ha klippt gräset bättre och burit upp den rena tvätten från tvättstugan och lagt fint i hyllorna; och det är en hel del annat jag också borde ha gjort vid det här laget.

Tydligen borde jag också ha skrivit testamente - men som sagt: dör gör alla - åtminstone är det en hyfsad prognos.

Det gör man allstså även om man inte håller på med risksporter, och bland de som inte soloklättrar frekvent, eller gör extrema och farliga prestationer enligt nån slags måttstock, så dör man antagligen av nåt annat än sin friluftsaktivitet.

M a o borde vi alla skriva testamente bums. Troligen vill många bortse från livets förgänglighet oavsett vilken riskexponering man utsätter sig för, och i viss mån kanske man gör detta medvetet, utifrån att man inte har en massa åsikter om hur saker ska skötas när man är död.
 
Mezzner; sa:
M a o borde vi alla skriva testamente bums. Troligen vill många bortse från livets förgänglighet oavsett vilken riskexponering man utsätter sig för, och i viss mån kanske man gör detta medvetet, utifrån att man inte har en massa åsikter om hur saker ska skötas när man är död.
Om jag blir borta i bergen så hjälper inga testamenten. De öppnas först efter min död! Jag har inget testamente för jag äger inget av värde.

Vad jag försöker säga är att jag har TALAT med mina anhöriga för att de skall veta vad jag vill så man inte börjar med en massa antaganden om jag inte kommer tillbaka eller dör.

Men vi är så rädda för att prata om sjukdom, lidande och död. Se dig omkring, det sker varje dag ... "men inte mig" :)
 
Klokt talat Roland. Men kanske är det inte så konstigt att vi gärna vänder olyckan ryggen eftersom den smärtar. Att döma av alla deckare, polisserier, brottsprogram e.dyl som fyller tevetablåerna finns det emellertid ett stort sug efter att befatta sig med andras olycka... En märklig motsägelse...
 
Det förutsägbara

Är inte alltid vad vi önskar skall drabba oss själva. Roland har slagit huvudet på spiken, testamentesskrivning förändrar i grund och botten inget. Men några vildhjärnor slipper man i processen. Därför tror jag att instrument som hjälper en del till bättre val för dem själva, hjälper även till bättre val för de som slipper samla ihop de förras rester.
Men som alltid är utsikten häftigast nära kanten.... aldrig fullt så bra från topphotellet...

Go tur
 
Mål med livet och våra hormoner

Det kan vara intressant att tänka igenom vad man egentligen har för målsättning med livet.

Det är svårt att argumentera mot en målsättning där man försöker maximera den sammanlagda livsglädje som du upplever under ditt liv.

Köper man den målsättningen ser man att det finns två intressanta parametrar:
1) Hur länge du lever.
2) Hur mycket livsglädje du upplever i varje ögonblick.

Sedan kan man alltid diskutera vad livsglädje är och vad det beror av. Vad vi kan känna glädje av är ju mycket beroende av vår genetik, vilket också de risker avseende livslängden vi är beredda att acceptera för att höja livsglädjen nu.

Jag tar t.ex. gärna en viss risk t.ex. genom en längre fotvandring i Amazonas, men ser till att inte ta onödiga risker. D.v.s. förbereder mig för olycksfall som inte är otroliga (se t.ex. artikelserien http://www.nyfikenvital.org/?q=node/1212 som jag skrev åt Nyfiken vital).

Det viktigaste tror jag är att man själv kan välja vilka risker som man vill ta, och har insikt i vilka risker som är verkliga.

Många oroar sig idag för risker som är mycket otroliga, medan de villigt utsätter sig för mycket större risker i vardagen. Att raggla runt full på stan eller köra rattonykter är troligen betydligt mer riskfyllt jämfört med kanotpaddling djupt in i svensk vildmark.

Tittar på vad som sker i hjärnan när vi tar vardagsrisker finns det många faktorer som är kända och som påverkar vår upplevelse. Ännu fler faktorer är okända. Några faktorer som är dokumenterade inkluderar:

1) Dopaminsystemet, d.v.s. vårt belöningssystem. Du får dopamin när du uppnått något lyckat och mår bra.

2) Nor-adrenalin. Du blir skarpt, dådkraftig och modig när du utsätts för en fara och du inte flyr (flyr du släpps istället kortisin ut).Orsaken är nor-adrenalinet.

3) Cannabioler & Serotonin. Våra lugnande och avkopplade ämnen som utsöndras efter en kraftig ansträngning när vi slappnar av vid lägerelde.

4) Endorfiner. Vid smärta och vissa andra situationer. Oklart hur det påverkar en vanlig äventyrssituation.

5) Kortisol. När vi blir rädda och vill fly. Kontraproduktivt hormon i de flesta risk-situationer idag.

En av de mekanismer som troligen spelar roll hos personer som tvångsmässigt tar risker är nor-adrenalin-systemet. Nor-adrenalin är ett stresshormon och flödar nor-adrenalinet för länge byggs antalet mottagar receptorer ut. Det gör att du känna dig nervös och orolig när kroppen slutar att släppa ut nor-adrenalin.

En reaktion på det är att man utsätter sig för fara för att fylla på med nytt fritt nor-adrenalin som kan tillfredställa receptorerna.
 

Fjälledarens tips: Så packar du lätt och når längre

Ibland får man ut mer av naturupplevelser när man tar ut svängarna. Fjälledaren Oskar berättar hur han hittar en större frihetskänsla utomhus.