med plötslig färdkamrat på otäckt snötäckt pass

[Avslutat medlemskap]

Efter lång tvekan
delar jag med mig av följande historia från franska
Alperna.

http://www.mai.liu.se/~pehac/copain.html

Olyckan inträffade den 21 juni. Jag reste till Frankrike
den 13, en dag efter dödsolyckan på Elbrus. Det handlar
om stavar och stegjärn (i det här fallet hade en isyxa varit FULLKOMLIGT oduglig) - om det ens var rätt att använda de senare eller om vi valde olämplig väg, eller vad det kan ha varit.

Vi kan hoppa över alla moraliseringar;
jag hoppas min berättelse har något att lära andra.
Jag är van bergsvandrare, men har behövt använda stegjärn
EXAKT tre gånger, i Andorra, Spanien och nu senast Frankrike.

Jag hoppas att jag inte är okänslig, men vet någon om
Elbrusolyckan utreddes? Om det inte är för plågsamt
för den avlidnes vänner tror jag det vore nyttigt
att veta vad som hände.

 

[Malindo]

Naturligtvis är det bra med folk som delar med sig av sina erfarenheter, även sàdana där det gâtt fel. All heder!


Det är just vid sâna här fall (i ordets dubbla betydelse) som en klassisk isyxa kommer bäst till sin rätt, nämligen att man dâ anvánder den som broms; om det är snö används det bredare bladet, vid is det spetsiga. Även fötterna anvánds. Se dock upp med târna om du har stegjärn: undvik att sâtta i framspetsarna innan du nástan stannat! Se även upp sâ att du inte skadar ansiktet mot isyxans blad samt benen mot handtagets pigg! Hâll yxan därför diagonalt, och använd kroppstyngden för att bromsa.

För att undvika fall används även med fördel en isyxa vi besvärliga passager genom att man förankrar yxan i snön och anvánder den som en slag ledstâng/säkerhetshandtag.

Mvh, Mats
[Ändrat av Malindo 2004-10-03 kl 20:28]

 

[pirelli]

Stavar och stegjärn är inte en så bra kombination

Utan tvekan skulle en isyxa göra stor nytta, vill däremot varna för att bromsa med stegjärnen, det kan få förödande konsekvenser. Det är väldigt lätt att stegjärnen fastnar i något hårt (sten eller is), vilket kan resultera i en hastig kullerbytta och om det vill sig illa brutna fötter, skallfraktur mm. Det finns säker flera olika skolor men isyxan räcker gott och väl till om det inte är allt för isigt eller väldigt brant.

 

[Pask]

Varför inte yxa?

Det handlar om stavar och stegjärn (i det här fallet hade en isyxa varit FULLKOMLIGT oduglig) - om det ens var rätt att använda de senare eller om vi valde olämplig väg, eller vad det kan ha varit.

Kan du förklara varför en isyxa hade varit fullkomligt oduglig i detta fall? Handlar det om att isyxan som redskap hade varit oduglig, eller att du hade haft svårt att hantera en isyxa i denna situation?

Din berättelse är inte så detaljerad när det gäller hur själva fallet gick till. När du skriver att det hände på "en horisontell sträcka" antar jag att det handlar om en travers i en brant snösluttning. Vad skedde när du halkade? Var det den övre foten som vek sig in mot sluttningen så att stegjärnstaggarna inte greppade (en ganska vanlig tillbudsorsak)? Eller vad det uppbyggnad av snö under stegjärnen ("styltor")?

Det vanligaste vid fall på traverser av denna typ är att fötterna försvinner utåt/neråt varvid överkroppen faller inåt mot sluttningen. Har man en isyxa i den övre handen, som man kör ner ordentligt i snön för varje eller vartannat steg, kommer man mer eller mindre automatiskt att lägga överkroppens tyngd på yxan i initialskedet av ett fall. Den förankras härmed ännu bättre och kan förhoppningsvis stoppa fallet. Det bästa är att ha en slinga från yxan till en sele eller till ryggsäckens bälte, så att man sitter fast i yxan även om man tappar greppet om huvudet.

Eftersom jag inte känner till detaljerna kring ditt fall kan jag inte säga om denna teknik hade hjälpt dig just då. Däremot är det en bra teknik vid denna typ av fall.

Peter

 

[nils73]

Re: Varför inte yxa?

. Det bästa är att ha en slinga från yxan till en sele eller till ryggsäckens bälte, så att man sitter fast i yxan även om man tappar greppet om huvudet.

Peter

Jag är novis på snø/ isyxanvändande men är det inte farligt att ha en isyxa slängades i ansiktshøjd om man trots allt skulle falla? Âr det inte bättre att ha en kort slinga runt handleden? Då får man lite mer kontroll på yxan under ett eventuellt fall.

 

[Pask]

Re: Re: Varför inte yxa?

...är det inte farligt att ha en isyxa slängades i ansiktshøjd om man trots allt skulle falla? Âr det inte bättre att ha en kort slinga runt handleden? Då får man lite mer kontroll på yxan under ett eventuellt fall.

Båda arrangemangen har sina för- och nackdelar. Jag har gått över till en slinga till selen från att ha haft en runt handleden av flera skäl. För det första går man ofta i sick-sack uppför branta snösluttningar. Det innebär att man måste byta yxhand titt som tätt, och då är det bökigt med en handledsrem. Risken att tappa yxan är också betydligt större just vid handbytena. En tappad yxa kan vara en katastrof i vissa lägen.

För det andra är det en stor fördel när man skall sätta säkringar. Inte så aktuellt i det här fallet, men när man klättrar mer seriöst. Dels kan man ställa ifrån sig yxan enkelt och utan risk att tappa den, dels kan man säkra sig själv enkelt genom att köra ner yxan djupt i snön. Det senare fungerar ju även vid traverser på snö, som jag beskrev förut. Kör man med handledsrem tror jag att risken är stor att man vid ett fall glider ur remmen om yxan sitter fast ordentligt i snön.

Nackdelarna med slinga till selen/bältet är att det är svårare att svinga yxan (som vid isklättring), samt att man kan snubbla på slingan ibland. En lång slinga gör der lättare att svinga, men man har också större snubbelrisk. En tredje nackdel kan vara den du nämner, att det blir farligare om man väl faller. Dock tycker jag att det är bättre att lägga myckat krut på att inte falla än att tänka på hur yxan uppför sig när man drar den med sig vid ett eventuellt fall. Fall är ju ofta livsfarliga ändå, oavsett yxans uppförande.

Peter

 

[nils73]

Re: Re: Re: Varför inte yxa?

Dock tycker jag att det är bättre att lägga myckat krut på att inte falla än att tänka på hur yxan uppför sig när man drar den med sig vid ett eventuellt fall. Fall är ju ofta livsfarliga ändå, oavsett yxans uppförande.

Peter

Helt sant... Rent instinktivt låter det lite farligt men allternativet är väl oftast betydligt värre. Som barn fick jag ofta skidorna i huvudet då fångremmar var det enda allternativet (idag skistoppers). Kanske traumatiska barndommsminnen som gjør mig lite skeptisk.

 

[Vandrare]

Det är just vid sâna här fall (i ordets dubbla betydelse) som en klassisk isyxa kommer bäst till sin rätt, nämligen att man dâ anvánder den som broms; om det är snö används det bredare bladet, vid is det spetsiga.

När det är tjock och mjuk snö så fungera inte bladet som broms. Jag vet för jag har provat. Man för då försöka använda skaftet. Det bästa är om man är snabb och lyckas köra ner skafet innan man fått upp någon fart. Det går även att köra ner skaftet när man har fått upp farten, men risken för ett ryck som man inte orkar hålla emot är stort.

 

[Avslutat medlemskap]

Tack för alla kunnig respons

Kanske ska klargöra en sak.
Detta var inte en alpinistisk dagsutflykt. Det var sjunde
dagen av en 21 dagar lång vandring. Inför en sådan
har jag ett stort antal val att träffa eftersom
det för både säkerheten och för min hälsa (ryggproblem)
är viktigt att hålla packningens vikt nere (under 16 kg).
Samtidigt som jag alltså bär tält, kök och proviant för
8-10 dagar.

Stavar har jag alltid. De sparar knän. De frigör armkraft till långa branta passager i lös och grusig terräng. De fungerar ofta bra på inte alltför
branta snöfält. Vid en tjärn i Dovrefjell
senare på sommaren var de min enda chans att
inte glida ned i vattnet.

Stegjärn har jag därför att det KAN hända att snön är så hård på förmiddagen att jag inte kan ta ett enda steg utan. Det har jag varit med om i Pyreneerna två
gånger. Isyxa tog jag en gång med
och letade tillfällen att träna. Det var magert med dem och dessutom, enda gången
jag prövade skar bladet genom snön. Jag kanske,
efter malindos beskrivning, använde fel ände.

Min inställning, ungefär, är att krävs det isyxa så
är det för farligt!

Någon egentlig träning med yxan
har jag alltså inte och vet inte ens när jag skulle kunna få. Så en viktig del av
säkerhetsutrustningen är att planera bort faran.
Jag kommer aldrig att gå över Mulleres i Maladeta,
som av en bild att döma är klättring II. Ej
heller Tucqeroye i Monte Perdido, 45 grader
på nordsidan. Troligen aldrig Gran Paradiso
med dess idiothöga pass, men också p g a tältförbudet.

I övrigt går jag igenom varianter och flyktvägar
och följer utvecklingen på Internet. Snösmältningen
iår började på allvar den 16 maj. I Pyreneerna
var snöläget en månad efter, så dem uteslöt
jag fort. I sydfrankrike faller i allmänhet lite snö
och det såg mycket lovande ut i les Ecrins.
Andra dagen, den 16 juni, gick jag över ett pass
på 2.600 meter, utan snö - smältningen hade
gått med rasande takt. I Italien faller
mer snö så
jag planerade rutten därefter. Där gick jag över flera
pass som varit omöjliga en vecka tidigare.

Col de l'Aup Martin är alltid ett knepigt pass;
utan snö är det halt av löst grus och brant är
det alltid. Det normala under försäsong
är att snön så tidigt
på dagen är relativt fast, för att inte säga
stenhård. Eller, att det finns väl uppgångna spår.
Detta var alltså annorlunda, ty fastän snön
i huvudsak bar var den så mjuk och blöt att
stavarna ibland sjönk till mitten.

Jag vet inte varför jag halkade; gissar att snön brast,
tror inte att det var snöklumpar under järnen.
En sådan analys var inte min första tanke precis!
Jag tror inte jag förökte bromsa med järnen,
snarare med hälarna, men vem vet riktigt vad man gör
i en sådan situation?
Om Elbrusolyckan finns en teori att den omkomne
försökte bromsa, ty han hittades
liggande framstupa
om jag minns redogörelsen rätt.

Vad är sanning? Jag frågade en gång en spansk bergsguide vad man borde välja om man måste
lämna ettdera hemma, och
svaret var "la pregunta del siglo", århundradets
fråga. Jag funderar därför mer på mitt eget beteende och
tror att man under slika förhållanden ska
välja att gå så brant som möjligt. Det var så jag
gjorde efter mitt snabba (och oväntade) beslut
att vända uppåt igen, stadigt och beslutsamt.

Sen hoppas jag att nästa års förhållanden blir
som år 2003 när jag utan den ringaste bävan
lämnade järnen hemma.

 

[Malindo]

knappt ett kilo som kan rädda livhanken

Marmot: det är sunt säkerhetstänkande att alltid ha med stegjärnen.. vem villa sabba en bra vandring pga igensnöat pass? Dock anser jag att det är lika självklart att yxan ska med. Sà, pà fràgan vilken attiralj du ska válja, kan svaret bli: bâda tvâ, bara lite láttare än standard.. och vips har du samma kilo som förr, fast dubbelt upp!

390 gram:

590 gram:

Lätta stegjärn är naturligtvis ganska klena, normalt av aluminium, men för det ándamâl och för de fâ gânger du använder dem, sâ bör de duga gott.

Mvh, Mats

 

[mellpat]

Om man måste välja mellan att ta med isyxa eller stegjärn? Med enbart stegjärn kan man klara fler typer av besvärliga passager. Men knappast på ett någorlunda säkert sätt. Så isyxa är väl att föredra för dom flesta. Isyxan kan dessutom användas för balans på halvbrant grus, gräs och klippa.

 

[Vandrare]

200g

På northstar finns en yxa som väger 200g Inte så speciellt rejäl, men lätt.