Klättringens baksidor?

[avslut210607]

Upplever ni att det finns såna?

Jag har de senaste tio åren haft en odelad kärlek till allt som har med klättring att göra. Men på senare tid har jag blivit lite osäker. Är verkligen klättring det allra mest spännande, givande och viktigaste som jag kan ägna min tid och energi åt? Eller är jag bara insyltad i ett rätt så banalt beroende?

Jag älskar att klättra och en dag som idag när solen skiner och våren står för dörren vill jag inget hellre än att dra ut och tradda.

Men ibland har jag känt att mitt intresse för klättring varit på bekostnad av andra saker i livet, en prioritering som inte alltid känts helt rätt i efterhand.

Hur känner ni andra? Fixar ni den här balansgången? Finns det någon som ångrar den tid ni lagt på klättring?

Jag tänkte inte att det här skulle handla om risken att slå ihjäl sig, även om det också blivit mer aktuellt att tänka på för mig nu när jag har två små barn att ta hand om.

 

[avslut210607]

..snarare vad man väljer att lägga sin tid på, och om det i efterhand känts felprioriterat och futtigt? Jag kan känna viss oro för att jag ska kvickna till, ruska på huvudet och fråga mig själv vad fan jag hållt på med? =)

 

[johnliungman]

Mycket intressant fråga, som jag definitivt ställer mig. Av flera skäl:

• man går sönder. Har alltför ofta ont nånstans
• man prioriterar ner sånt som faktiskt är väldigt viktigt, som umgänge med kompisar som inte klättrar. Antar att jag inte är den enda som svär över festinbjudningar i maj.
• det kanske fanns nåt ÄNNU roligare som man missat här i livet. Surf? Musik? Fallskärm? Dykning?
• man blir sjukligt vädernojig. Mår mentalt dåligt av vackert väder om jag inte kommer ut på klippan.

Att se till att klättringen blir ett plus i tillvaron och inte bara en drog, det tycker jag är svårt!

 

[Mike C]

Så länge du tycker att det är riktigt kul med klättringen så är du kanske mera harmonisk när du är väl med dina nära och kära? Om du sitter och har värre och värre anfall av abstinens är du kanske inte den trevligaste att umgås med? Drömmer du om sprickor och klockrena kamsäkringsplaceringar som du vet aldrig kommer att rippa, samtidigt som din yngsta blåser ut ljusen på tårtan? Klättra dig trött vet ja! Sen spenderar du lite kvalitetstid med familjen när du vilar! Varför "detoxa"? Det är sååå jobbigt, kom så tar vi och klättrar Västpilaren i midnattsolen så får vi dig på andra tankar. Pundarpolare som vill bli rena är sååå jobbiga... Ja, detta är medpundaren's syn på det hela...

Men du borde kanske fundera på att skaffa hjälp? Dina nära och kära skulle nog ge mycket för att se dig ren och frisk igen. När du väl blivit kvitt med beroendet kanske kan du leva ett normalt liv? En jobbig period av avvänjning är det vänta när det gäller att bli kvitt ett missbruk, men dina nära och kära är förmodligen villiga att utstå detta och ge dig det stöd du behöver för att bli frisk. Dina barn slipper oroa sig att du håller på med kommer att leda till din död när de hör på nyheterna att några Everest vandrare omkommit, och du slipper tänka hela tiden "den där linjen skulle jag kunna klättra" varje gång du passerar Sankt Johannes kyrka. Tänk hur skönt det inte vore att vara friiii från dessa begär? Detta är kanske en "ren" människas syn på det hela...

Själv tycker jag inte att det är någon skillnad på klättring eller att sitta ensam i källaren varje kväll och bygga modelltåg... Alla fritidssysselsättningar är precis lika meningslösa i det stora hela, och John's lista av skäl kan sättas på alla fritidssysselsättningar, utom möjligen den första som passar endast aktiviteter med fysiska inslag... Brinner man för något, vad som helst, så kan det bli som en drog. Kvicknar man till, ruskar på huvudet och lägger ned kanske man bara skjuter upp "problemet" tills man hittar något nytt att bli hög på.

 

[avslut210607]

Fantastiskt Mike, spot on! Det är lite så jag känner.

 

[luktafotogen]

Jag bestämde mig för att bli normal en gång. Gick till och med och tittade på en bra stereo. Infallet gick över ganska snabbt. För min del blev klättringens baksida att bergen lockade mer än vad jag hade fysik för. En ganska abrupt nedläggning av intresset har därför gjorts flera gånger. 2010 för gott. Motivationen räckte inte. Så för någon som är inbiten klättrare finns nog kanske inga baksidor. Möjligen bieffekter och ringar på vattnet. Som att man blir klassad som onormal.

 

[avslut210607]

Att se till att klättringen blir ett plus i tillvaron och inte bara en drog, det tycker jag är svårt!

Exakt John!

 

[guhj]

Jag kan känna viss oro för att jag ska kvickna till, ruska på huvudet och fråga mig själv vad fan jag hållt på med? =)

Jag trodde du var "gammal" (läs: äldre än mig)? Jag är bara 24 och har gjort den där erfarenheten ett par gånger redan, så har du inte gjort det än måste du ha gjort nånting rätt iaf.

(Inte just om klättring, men annat jag sänkt en massa tid i)

 

[avslut210607]

=) Jag är 29, inte lastgammal direkt men jag är en grubblare.

Jo, jag har känt den oron tidigare, när jag jobbade på brandkåren. Vädrade de tankarna med andra då (som jag gör nu med er) och fick en del - Jo, jag borde gjort nåt annat med mitt liv, nu har man suttit här på stationen i 10-20-30 år och inget har förändrats.. Så jag gjorde slag i saken och sa upp mig, har inte ångrat det.

Klättringen har inte riktigt haft någon större konkurrens tidigare, det har varit bara kul.. Men nu känner jag ibland det tar tid och energi från jobb/studier, tid med familjen, andra semestrar som också kunde vara givande, annan litteratur mm. Som blir sekundärt, bara för att det inte är klättring. Jag vill vilja uppskatta annat mer, men tänker på kamplaceringar istället (som i Mike C's lysande exempel..) Och det suger ju, det säger sig självt.

Det här är verkligen ett i-landsproblem, jag är en lycklig människa i mina bästa år men hey, man kan väl få ventilera lite ibland? =)

Nån mer som känner igen sig?

 

[johnliungman]

Jag heter john och är en crackoholist...

Skönt att höra att det finns fler!

 

[johnliungman]

Vill gärna tillägga en grej: när jag var lite yngre (20-30) så tyckte jag att fokuset på klättring var en bra grej, just för att det gav fokus. Man kunde ju göra vad fan man ville med sitt liv och det saknades riktning för mig. Då var det gott att kunna säga: klättringen är min prioritet nu, det är det jag vill göra.

Idag (39) med två barn har livet förstås fortfarande massor av möjligheter. Men i den mixen finns en hel del saker som inte är förhandlingsbara, som tex att ta hand om mina barn. Då blir det lite väl många prioriteter om man säger så.

 

[magwo]

Jag känner igen mig lite. Men jag tycker det är en bra grej att ha ett starkt intresse för något. Det som icke-klättrare slösar bort sin tid på, är garanterat inte mer givande i ett livs-perspektiv.

Det som jag dock grubblar lite på, är det här med barn. Eftersom jag inte, som vissa, har några barn ännu, funderar jag ofta på hur länge jag kan välja bort barn och familj för att prioritera klättringen. Kommer jag att, vid 53 års ålder, upptäcka att jag har sveriges knotigaste fingrar, men är ensam för att jag inte har någon familj?

Något jag framför allt fruktar, är en allvarlig permanent skada som skulle få mig att tvingas sluta klättra. Tror det skulle vara svårt att hitta något lika mentalt stimulerande. Jämfört med klättring, och då framför allt onsight trad/multipitch, känns alla andra aktiviteter lite gråa och avslagna. Jag är rädd för att jag skulle bli bitter, irriterad och oharmonisk om jag inte kunde fortsätta klättra.