Just det, hamparepen var inte dynamiska i sig, utan det var säkringsmetoden (höftsäkring) som stod för dynamiken. Då gällde det att ha ett starkt rep, gärna manillahampa, tydligen.
Det finns en del att läsa i Walt Wheelocks bok "Ropes, Knots & Slings for Climbers", La Siesta Press, 1967. Där (och det var ändå på 1960-talet) förklaras till exempel skillnaden mellan hamparep och sisal. Bara en sådan sak!
Säkringsmetoden utvecklades också, blev mer dynamisk. Denna utveckling var första steget mot att kunna falla utan att kroppsskada var mer eller mindre garanterad. Beskrevs i skriften "Belaying the Leader" av Richard M Leonard, utgiven av The Sierra Club i San Fransisco 1956.
Så från det årtalet kan man räkna med att mottot "First man must not fall" började förlora i giltighet.
Så här skriver John Gill i tråden
http://www.rockclimbing.com/topic/72925 :
"When I started in 1953 (manilla hemp rope), I would tie a single loop around my waist and secure it with a bowline. The knot was in the front, as it was with others I observed. Sometimes we'd shift it to the back when going up long easier pitches. I quickly converted to US Army WWII surplus white nylon layed rope, using it the same way. By about 1956 I was using the coil around the waist, and by 1957 or 1958 I was using one-inch nylon webbing, wrapped many times as a Swami Belt.
Some climbers on the East Coast still abided by the "leader shall not fall" old British admonition. But the Californians were a bit more progressive!"