Dagens aktivitet?
- Trådstartare thomalin
- Start datum
Trots gårdagens morgonlöpning orkade jag ett lugnt drygt timslångt pass igen på kvällen. Det har varit sjukt mycket löpning nu. Sen en öl nere på Brooklyn Heights vid vattnet, se solen sjunka över Manhattan. Precis när det blivit så mörkt att staden var som vackrast, drog de igång ett sjujävla fyrvekeri. De sköt i gott och väl en kvart. Bra variation i höjd, volym, intensitet, färg, ja allt (de får en intressant djupeffekt när de lägre pjäserna är placerade på en pråm på floden och de större mörsarna på land bakom. Av den anledningen stod jag över morgonens löpning idag. Dessutom pendlar dygnstemperaturen nu mellan 25 (tidig morgon) och 35 (dag), vilket inte är så lätt att hantera...
15 minuter för mig själv
Igår fredag, efter jobbet, satte jag mig på cykeln och fick femton perfekta minuter genom Änggårdsbergen på regnvåta stigar som i början är steniga och svåra men som i slutet ned mot Lilla Änggården blir breda och släta, och det går så mjukt att man svävar. Lite Bo Kaspers i öronen satt som gjutet till cyklandet. En snäll kvinna drog sin hund ur vägen för min cykel, hunden började tokskälla men det rann liksom bara av mig. Ett grymt flow, sällan upplevt, som tack och lov tonade ut skonsamt mjukt när jag kom till Linnéstan och började snirkla mig fram. Ingen cold turkey och ingen trafikhets. Det var t o m skönt att rulla i trängseln på Linnégatan och typ drunkna i flocken.
Jobbet var rejält segt, så att hitta en sån känsla där i skogen räddade dagen. Varför blir det så ibland men så sällan?
Igår fredag, efter jobbet, satte jag mig på cykeln och fick femton perfekta minuter genom Änggårdsbergen på regnvåta stigar som i början är steniga och svåra men som i slutet ned mot Lilla Änggården blir breda och släta, och det går så mjukt att man svävar. Lite Bo Kaspers i öronen satt som gjutet till cyklandet. En snäll kvinna drog sin hund ur vägen för min cykel, hunden började tokskälla men det rann liksom bara av mig. Ett grymt flow, sällan upplevt, som tack och lov tonade ut skonsamt mjukt när jag kom till Linnéstan och började snirkla mig fram. Ingen cold turkey och ingen trafikhets. Det var t o m skönt att rulla i trängseln på Linnégatan och typ drunkna i flocken.
Jobbet var rejält segt, så att hitta en sån känsla där i skogen räddade dagen. Varför blir det så ibland men så sällan?
Millimeter: Visst är det konstigt när man hittar det där flytet, och att man gör det så sällan? Kanske skulle man unna sig lite artificiell (=kemisk) glädje istället så man fick komma dit lite oftare?
Idag ett 51-minuters hårt pass i rejält backig terräng, hett som i h-vetet (nåja, kring 35 och stekande sol). Orkade mig inte ut på kvällens lunkpass, precis som igår då jag stod över båda dagens pass. Min intensiva träningsperiod på tio dagar avslutas sålunda mesigt värre, men det går helt enkelt inte att träna när det är så varmt och man inte är van. Det tar ett dygn bara att bli någorlunda återvätskad (drack 1,5L under dagens pass och fick sen dricka som en tok sen jag kommit hem). Imorgon väntar ett rejält långpass, hoppas det går. Om jag är ute nog tidigt så kanske...
Idag ett 51-minuters hårt pass i rejält backig terräng, hett som i h-vetet (nåja, kring 35 och stekande sol). Orkade mig inte ut på kvällens lunkpass, precis som igår då jag stod över båda dagens pass. Min intensiva träningsperiod på tio dagar avslutas sålunda mesigt värre, men det går helt enkelt inte att träna när det är så varmt och man inte är van. Det tar ett dygn bara att bli någorlunda återvätskad (drack 1,5L under dagens pass och fick sen dricka som en tok sen jag kommit hem). Imorgon väntar ett rejält långpass, hoppas det går. Om jag är ute nog tidigt så kanske...
Hoppsan, räknas Delirium Tremens (alltså ölet, inte syndromet)? Annars får det vara
Några ärenden i stan och därefter planlöst flanerande gjorde drygt fem timmar igår, som avslutades på Delirium Café som Göteborg välsignats med. Bara en öl, men desto godare när benen var trötta.
Idag ska jag gå en längre sträcka med ryggsäck.
Långpass en söndag i juli
Dagens aktivitet i siffror: Löpning 3:00:13, 143 BPM, drygt 2500kcal beräknad åtgång, mer än 3.5L vätska och två müslibars.
Dagens aktivitet började egentligen redan igår, fast det var liksom igår idag. Jag kom hem vid fem från ett par nya barer som jag hittat, där ölen var billig och musiken bra (tänk, de lyckades pricka in i rad: Journey - Don't stop believing, Walk the line med Cash och så Bombtrack med Rage Against the Machine!). Sen tog jag fel tåg därifrån (det var inte jag, det var spriten) och hamnade inte i Manhattan... Anywho, jag fick väl tre-fyra timmars sömn i den nästan trettigradiga hettan.
Vaknade uttorkad, genomsvettig och med sidenlakanet snott som ett korvskinn runt kroppen. Efter många om och men tillbringade jag dagen på American Museum of Natural History (lite för "populärt" för en inpiskad nörd som jag), och när jag kom hem hade molnen äntligen hopat sig lite igen. Dags att avsluta ett tio dagars intensivt "träningsläger" sammansatt på Marathon.se. Eftersom jag sackat efter på slutet på grund av värmen och diverse småkrämpor önskade jag att få avsluta med stil, lite Fågel Fenix på sluttampen. Det såg inte ljust ut, varmt som i underjorden och jag var allmänt däven och hade ont i huvudet från igår/idag.
Eftersom Äldreomsorgen i övre Kågedalen i Radioteaterns bearbetning var en kort pjäs, och Torgny Lindgrens "Pölsan" tog slut under gårdagspasset laddade jag om mp3-spelaren, denna gång med Slavomir Rawicz "Flykten från Stalins läger". Aahh, få saker sitter så bra som en riktig lägerbok när man tränar långdistans (hann ett par pass till Solsjenitsyn förra våren, men just då hade jag många goda skäl att läsa om Stalinmisären...). Jag antar att man kan lyssna på action om man är lagd åt det hållet. Inläsningen var f ö av Kjell-Albin Abrahamsson, en av landets kanske mest meriterade (och sjukt duktiga) utrikeskorrar. Han höll dessutom en lång personlig inledning om sin förkärlek till lägerlitteraturen (som tydligen började med "Trähästen" vid åtta års ålder, om jag minns rätt läste min pappa den för mig nångång vid 8-10 åå), och under inledningen hann jag tanka vätskeväskan med två liter blandad Pepsi (Coca förra gången, försöker sprida gracerna) och saltat vatten, samt en hel karta iskuber. Fötterna var redan tejpade, men för att skydda ett minst lika smärtsamt ställe satte jag en rejäl tejp i skrevet, från syd till nord så att säga.
Väl ute på gatan insåg jag vilken pissdag det skulle bli: värmen hängde som en tung filt (av nykokt vadmal) över mitt dominikansk-dominerade kvarter och benen var tunga och motvilliga. Har börjat få nån konstig kramp på framsida vad numer, vet ej vad det står för. Höll nere takten såpass att benen inte plågade mig så mycket, och försjönk i den unge polske kavalleriofficeren Slav:s öde, hur han greps av Sovjetmakten eftersom hans tvåspråkighet (polska och ryska) ju var ett självklart tecken på spioneri. Under den kvart då tortyren i Lubyanka mycket ingående beskrevs försökte jag övertala mina elakartade ben att de mest var lipsillar, som aldrig skulle klarat att brännas med cigaretter eller kokande tjära. Med klapprande, stela steg tog jag mig söderut längs Hudson River. Nån gatufest av det oorganiserade slaget hade förvandlat hela stranden till en soppa av människor med varierande språk, BMI och promillevärde, och hur det nu var så gick det inte fort söderut.
I höjd med 97:e gatan tog jag av inåt Manhattan (upper west side, väl?). Slavomir satt i ett av de många evighetsförhören som får Kafka att framstå som en medelmåttig kopia (nå, han var ju först i alla fall), och monotonin fick mig att vilja gå hem och sova. När jag slutligen skymtade Central Parks grönska försvann lite av stumheten i benen, och väl inne i parken tog jag av på de grusade smågångarna och fick till slut ihop ett löpsteg. Hade ännu inte vågat titta på klockan, det är deprimerande om man satt sig i sinne att springa i tre timmar...
Så kom flytet ändå. Med hygglig steglängd och svikt men ändå god löpekonomi började jag cirkla runt i parken. Dammet yrde i värmen, de flesta var lika slöa löpare som mig, och man hann passera åtskilliga löpare av vilt varierande slag, vilket alltid är roligt. Bytte från grus till asfalt för att få se människor, och springa om dem såklart. Hade bestämt att öka farten efter första timmen. Vid T=1:10 drog jag upp tempot, la mig på 150-155 i puls och försökte att inte ta i så jag skulle stumna. Runtomkring mig var fotgängare som gick, hästar som drog vagnar, löpare som löpte och knarkare som samlade burkar. K-A Abrahamsson läste just om hur tågfärden mot Sibirien börjat för Slavomir. Just som kvällen började lägga sig och vinden välkommet tog tag i träden kom en liten strimma ljus.
Arne Anka säger i nån ruta att "inget gör kvinnor så vackra som alkohol och stängningsdags". Men där har han fel den gamle gåsen, för sanningen är att löpning kan göra kvinnor väl så vackra (kanske män också, vad vet jag?). När jag dök upp från en avstickare till en dricksfontän hamnade jag lämpligt i kö efter en toksöt tjej med ett både estetiskt och effektivt löpsteg, som lät musklerna spela under hennes svettglänsande hy. Till att börja med hade jag inte precis nån brådska med att försöka ta mig förbi utan la mig i "vinnarhålet" som det heter på travspråk (dagens lopp: Fullblods-ardennersto-divisionen mot nordsvenskt kallblod, med tjugo meters tillägg). Efter några minuter kändes det hela lite orättvist, och jag gick ut i "dödens" och tog sen täten. Det var ingen lättförtjänt tät, hon svarade bra i nedförsbacken när jag stånkande försökte gå om. Gentleman som man är ville jag lägga mig och dra (och sänka tempot...), men efter bara någon minut hörde jag hennes steg till vänster. Ett så bra löpsteg men som ändå hörs måste betyda att hon är trött och/eller är mot slutet av sin runda, tänkte jag, och svarade retsamt just så hon höll sig utanför mitt vidvinkelseende. Kort därefter samma sak: ett tassande till vänster och så jämsides. Fan heller, tänkte jag, vill du tävla så varsågod, och så drog jag på, lagom mycket för att lägga henne en meter bakom. Så sänkte jag igen, tänkte att blir hon arg så tar hon någon av alla de andra åttahundra löpstigarna. Denna löpar-negging var tydligen rolig för båda parter, för hon gjorde ett par seriösa försök, jag hann se glimten av hennes ögon i perferin innan hon gick om, och sen fick jag svara så syran kom smygande (kom här att tänka på den där scenen i crouching tiger, hidden dragon, om ni vet vad jag menar). Helvete vad hon sprang! Och så plötsligt märker jag att hon sackar betänkligt, lägger ett tiotal meter mellan oss, och så, Pang! står han där, sagoprinsen med breda hakan och breda grodleendet. Vilket förklarade varför hon var tvungen att så plötsligt lägga ett klädsamt avstånd. Jag förstår att han får vänta på henne, hans fysionomi hade aldrig kunnat hänga på. Dammit anyway.
Efter den betan sänkte jag farten. Stannade och vred ur strumporna, eftersom (och detta vet alla som äger en snygg yllerock och råkat utsätta den för sursnö, eller som gjorde lumpen på 50-talet) yllestrumpor suger fukt och således funkar som "veke" för all svett som rinner ned efter benen i 30+ grader och hög luftfuktighet. Så, en försvarlig mängd grå vätska vreds ur strumporna, och sen vidare. Slavomir hade berättat om sin tid i kavalleriet och tågresan genom Sovjet ville aldrig ta slut. Min vätska hade däremot tagit slut redan vid 1:30, och jag visste vad som väntade om jag inte fick fylla blåsan igen snarast.
Stannade vid en sån där dricksfontän, men de är byggda så infernaliskt snillrikt att man inte kan peta in en Camelbak under den ynkliga strålen. Jag fyllde så gott det gick, en knapp liter. En tjej (som såg seriös ut i heltäckande svarta trikåer) ställde sin cykel (som också såg seriös ut) mot en stolpe och skulle fylla sin flaska. Med min minst flåsiga skolengelska frågade jag om jag fick låna flaskan för att fylla min vätskepåse, och hon fyllde hjälpsamt flaskan. När jag tankat över den i camelbak:en, ville hon fylla igen och jag stammade nåt om att "it's OK, 1.5L will do" och ville inte vara till mer besvär. Då hejdar hon sig, skjuter bak kepsen och ser på mig med forskande, mörka ögon under en kort mörk lugg. So, where' you from? säger hon, och jag känner mig som Stig-Helmer i Sällskapsresan 7, Sweat-runner. Sen pratade vi en god stund. -That's a pretty serious bike you have? Hon visade sig vara triatlet och var ute och nötte på sin sämsta gren, cyklingen. Skulle tävla om tre veckor: I'll kick butt in the swimming, then I'll lose positions on the bike and then take some back on the running. Jag bara fånlog, berättade om min löpning, om forskningen, om hur jag bor, om Sverige, om bergsmaror.
När vi bröt upp svor jag tyst över att hon nödvändigtvis skulle träna cykling just ikväll, varför inte löpning? Vi ropade våra "-Good luck with your mountain marathon!" "-Yeah, and kick some ass in your triathlon" innan hon försvann i skymningen.
...bryter här eftersom inlägget blir för långt, ooops I did it again!
Dagens aktivitet i siffror: Löpning 3:00:13, 143 BPM, drygt 2500kcal beräknad åtgång, mer än 3.5L vätska och två müslibars.
Dagens aktivitet började egentligen redan igår, fast det var liksom igår idag. Jag kom hem vid fem från ett par nya barer som jag hittat, där ölen var billig och musiken bra (tänk, de lyckades pricka in i rad: Journey - Don't stop believing, Walk the line med Cash och så Bombtrack med Rage Against the Machine!). Sen tog jag fel tåg därifrån (det var inte jag, det var spriten) och hamnade inte i Manhattan... Anywho, jag fick väl tre-fyra timmars sömn i den nästan trettigradiga hettan.
Vaknade uttorkad, genomsvettig och med sidenlakanet snott som ett korvskinn runt kroppen. Efter många om och men tillbringade jag dagen på American Museum of Natural History (lite för "populärt" för en inpiskad nörd som jag), och när jag kom hem hade molnen äntligen hopat sig lite igen. Dags att avsluta ett tio dagars intensivt "träningsläger" sammansatt på Marathon.se. Eftersom jag sackat efter på slutet på grund av värmen och diverse småkrämpor önskade jag att få avsluta med stil, lite Fågel Fenix på sluttampen. Det såg inte ljust ut, varmt som i underjorden och jag var allmänt däven och hade ont i huvudet från igår/idag.
Eftersom Äldreomsorgen i övre Kågedalen i Radioteaterns bearbetning var en kort pjäs, och Torgny Lindgrens "Pölsan" tog slut under gårdagspasset laddade jag om mp3-spelaren, denna gång med Slavomir Rawicz "Flykten från Stalins läger". Aahh, få saker sitter så bra som en riktig lägerbok när man tränar långdistans (hann ett par pass till Solsjenitsyn förra våren, men just då hade jag många goda skäl att läsa om Stalinmisären...). Jag antar att man kan lyssna på action om man är lagd åt det hållet. Inläsningen var f ö av Kjell-Albin Abrahamsson, en av landets kanske mest meriterade (och sjukt duktiga) utrikeskorrar. Han höll dessutom en lång personlig inledning om sin förkärlek till lägerlitteraturen (som tydligen började med "Trähästen" vid åtta års ålder, om jag minns rätt läste min pappa den för mig nångång vid 8-10 åå), och under inledningen hann jag tanka vätskeväskan med två liter blandad Pepsi (Coca förra gången, försöker sprida gracerna) och saltat vatten, samt en hel karta iskuber. Fötterna var redan tejpade, men för att skydda ett minst lika smärtsamt ställe satte jag en rejäl tejp i skrevet, från syd till nord så att säga.
Väl ute på gatan insåg jag vilken pissdag det skulle bli: värmen hängde som en tung filt (av nykokt vadmal) över mitt dominikansk-dominerade kvarter och benen var tunga och motvilliga. Har börjat få nån konstig kramp på framsida vad numer, vet ej vad det står för. Höll nere takten såpass att benen inte plågade mig så mycket, och försjönk i den unge polske kavalleriofficeren Slav:s öde, hur han greps av Sovjetmakten eftersom hans tvåspråkighet (polska och ryska) ju var ett självklart tecken på spioneri. Under den kvart då tortyren i Lubyanka mycket ingående beskrevs försökte jag övertala mina elakartade ben att de mest var lipsillar, som aldrig skulle klarat att brännas med cigaretter eller kokande tjära. Med klapprande, stela steg tog jag mig söderut längs Hudson River. Nån gatufest av det oorganiserade slaget hade förvandlat hela stranden till en soppa av människor med varierande språk, BMI och promillevärde, och hur det nu var så gick det inte fort söderut.
I höjd med 97:e gatan tog jag av inåt Manhattan (upper west side, väl?). Slavomir satt i ett av de många evighetsförhören som får Kafka att framstå som en medelmåttig kopia (nå, han var ju först i alla fall), och monotonin fick mig att vilja gå hem och sova. När jag slutligen skymtade Central Parks grönska försvann lite av stumheten i benen, och väl inne i parken tog jag av på de grusade smågångarna och fick till slut ihop ett löpsteg. Hade ännu inte vågat titta på klockan, det är deprimerande om man satt sig i sinne att springa i tre timmar...
Så kom flytet ändå. Med hygglig steglängd och svikt men ändå god löpekonomi började jag cirkla runt i parken. Dammet yrde i värmen, de flesta var lika slöa löpare som mig, och man hann passera åtskilliga löpare av vilt varierande slag, vilket alltid är roligt. Bytte från grus till asfalt för att få se människor, och springa om dem såklart. Hade bestämt att öka farten efter första timmen. Vid T=1:10 drog jag upp tempot, la mig på 150-155 i puls och försökte att inte ta i så jag skulle stumna. Runtomkring mig var fotgängare som gick, hästar som drog vagnar, löpare som löpte och knarkare som samlade burkar. K-A Abrahamsson läste just om hur tågfärden mot Sibirien börjat för Slavomir. Just som kvällen började lägga sig och vinden välkommet tog tag i träden kom en liten strimma ljus.
Arne Anka säger i nån ruta att "inget gör kvinnor så vackra som alkohol och stängningsdags". Men där har han fel den gamle gåsen, för sanningen är att löpning kan göra kvinnor väl så vackra (kanske män också, vad vet jag?). När jag dök upp från en avstickare till en dricksfontän hamnade jag lämpligt i kö efter en toksöt tjej med ett både estetiskt och effektivt löpsteg, som lät musklerna spela under hennes svettglänsande hy. Till att börja med hade jag inte precis nån brådska med att försöka ta mig förbi utan la mig i "vinnarhålet" som det heter på travspråk (dagens lopp: Fullblods-ardennersto-divisionen mot nordsvenskt kallblod, med tjugo meters tillägg). Efter några minuter kändes det hela lite orättvist, och jag gick ut i "dödens" och tog sen täten. Det var ingen lättförtjänt tät, hon svarade bra i nedförsbacken när jag stånkande försökte gå om. Gentleman som man är ville jag lägga mig och dra (och sänka tempot...), men efter bara någon minut hörde jag hennes steg till vänster. Ett så bra löpsteg men som ändå hörs måste betyda att hon är trött och/eller är mot slutet av sin runda, tänkte jag, och svarade retsamt just så hon höll sig utanför mitt vidvinkelseende. Kort därefter samma sak: ett tassande till vänster och så jämsides. Fan heller, tänkte jag, vill du tävla så varsågod, och så drog jag på, lagom mycket för att lägga henne en meter bakom. Så sänkte jag igen, tänkte att blir hon arg så tar hon någon av alla de andra åttahundra löpstigarna. Denna löpar-negging var tydligen rolig för båda parter, för hon gjorde ett par seriösa försök, jag hann se glimten av hennes ögon i perferin innan hon gick om, och sen fick jag svara så syran kom smygande (kom här att tänka på den där scenen i crouching tiger, hidden dragon, om ni vet vad jag menar). Helvete vad hon sprang! Och så plötsligt märker jag att hon sackar betänkligt, lägger ett tiotal meter mellan oss, och så, Pang! står han där, sagoprinsen med breda hakan och breda grodleendet. Vilket förklarade varför hon var tvungen att så plötsligt lägga ett klädsamt avstånd. Jag förstår att han får vänta på henne, hans fysionomi hade aldrig kunnat hänga på. Dammit anyway.
Efter den betan sänkte jag farten. Stannade och vred ur strumporna, eftersom (och detta vet alla som äger en snygg yllerock och råkat utsätta den för sursnö, eller som gjorde lumpen på 50-talet) yllestrumpor suger fukt och således funkar som "veke" för all svett som rinner ned efter benen i 30+ grader och hög luftfuktighet. Så, en försvarlig mängd grå vätska vreds ur strumporna, och sen vidare. Slavomir hade berättat om sin tid i kavalleriet och tågresan genom Sovjet ville aldrig ta slut. Min vätska hade däremot tagit slut redan vid 1:30, och jag visste vad som väntade om jag inte fick fylla blåsan igen snarast.
Stannade vid en sån där dricksfontän, men de är byggda så infernaliskt snillrikt att man inte kan peta in en Camelbak under den ynkliga strålen. Jag fyllde så gott det gick, en knapp liter. En tjej (som såg seriös ut i heltäckande svarta trikåer) ställde sin cykel (som också såg seriös ut) mot en stolpe och skulle fylla sin flaska. Med min minst flåsiga skolengelska frågade jag om jag fick låna flaskan för att fylla min vätskepåse, och hon fyllde hjälpsamt flaskan. När jag tankat över den i camelbak:en, ville hon fylla igen och jag stammade nåt om att "it's OK, 1.5L will do" och ville inte vara till mer besvär. Då hejdar hon sig, skjuter bak kepsen och ser på mig med forskande, mörka ögon under en kort mörk lugg. So, where' you from? säger hon, och jag känner mig som Stig-Helmer i Sällskapsresan 7, Sweat-runner. Sen pratade vi en god stund. -That's a pretty serious bike you have? Hon visade sig vara triatlet och var ute och nötte på sin sämsta gren, cyklingen. Skulle tävla om tre veckor: I'll kick butt in the swimming, then I'll lose positions on the bike and then take some back on the running. Jag bara fånlog, berättade om min löpning, om forskningen, om hur jag bor, om Sverige, om bergsmaror.
När vi bröt upp svor jag tyst över att hon nödvändigtvis skulle träna cykling just ikväll, varför inte löpning? Vi ropade våra "-Good luck with your mountain marathon!" "-Yeah, and kick some ass in your triathlon" innan hon försvann i skymningen.
...bryter här eftersom inlägget blir för långt, ooops I did it again!
Fortsättning följer!
...här:
Efter besöket vid dricksfontänen var jag tillbaka på banan. Ny vätska, nya tankar i huvudet, Slavomirs färd genom Sibirien hade tappat ett par pinnhål i min uppmärksamhet. Tiden sniglade sig fram. Den sista timmen blev plågsam. Trots lägre tempo så började diverse skav göra sig påminda, och i mörkret ser man allt mindre av parkens skönhet. Ändå är det i mörkret de roliga djuren kommer fram: skunkar och syrsor, ekorrar och tvättbjörnar... Just tvättbjörnarna är ju jättesöta med sina randiga svansar och ögon som lyser i mörkret där de sitter och låtsas osynliga. Jag hade några korta perioder av runner's high, sådär när man blir fnissig och benen varmt geléartade och man vill skratta åt alltihop och springa till världens ände (apropå Millimeters trådinlägg tidigare), men det tog sig aldrig till nån verklig tripp. Jag stirrar ned på mina ben som blänker i gatlyktornas sken. Inte lika vältränade som sist, men inte helt dåliga i år heller. En civiliserad klocka som kan hantera SI-enheter (dvs inte måste ange temp i Fahrenheit, rymdmått i kubikfot och tiden enligt den Julianska kalendern) visar på 9:15, 27grader C, uppe på en av skyskraporna bredvid den där Woody Allen bor.
Slaget 3:00 på pulsklockan kom som en befrielse. Slavomir hade ännu inte kommit fram till själva fånglägret, och den enkla monotoni som egentligen utgör det geniala i dessa beskrivningar av fånglägercellens ensamhet på jorden (var det inte så Martinsson skrev? ...har stumt sin stenmur välvt... nånting). Jag tog mig på stela ben ned till 81th streets t-banestation, vid naturhistoriska museet där jag varit tidigare under dagen. Drack det sista av det kroppsvarma vattnet, vred ur t-shirten, plirade mot det artificiella ljuset i taket och några barn som nyfiket stirrade på mina göromål. Väl inne i t-banevagnen lät jag Thåström dåna i hörsnäckorna, en belöning efter alla vedermödor i Sibirien.
Fast jag inte sett dig på så länge
tänker jag på dig ibland.
Det var nånting som fastna på mig
nåt som aldrig helt försvann.
Fan, fan, fan, det skulle vart du.
Det är ju inte Boye precis, men med hans spruckna självdestruktiva röst får orden liv. Och så förstås skivans juvel, Brev från 10:e våningen. Den borde ingå som obligatorisk del av alla nybörjar-gitarrkursers curriculum tillsammans med Tom Dooley och Proud Mary. Tre ackord, rakt komp och en underbar text. Jag ska inte välja ut någon del att citera, den står som en helhet. Lyssna själv!
Eller jo förresten:
Hur många timmar har man väntat
där nere på stationen
på nån eller nåt som aldrig
aldrig kommer, det känns som om
hundra år sen
eller om det var igår.
Trots AC:n i t-banevagnen stiger en värme inifrån kroppen, och jag stretchar ut medan söndagströtta NYC-bor en efter en kliver av och går hem att förbereda ännu en arbetsvecka. En flicka sitter hopkrupen och sover. Eller gråter hon? Hennes ansiktsuttryck säger något eller bådadera.
Jag kliver av på tågets ändhållplats. Passerar trötta mammor och de skränande grabbarna med bar överkropp, tatueringar och rosenkransar som kvällen till ära skruvat upp en vattenpost som strilar över hela vägbanan (en sån där röd ni vet, som i en ghettogangsterfilm om LA från nittitalet). Några barn dansar i vattnet. Jag köper två tungviktiga pizzaslices, en liter läsk och en påse chips. Ett inte ovanligt kvällsfika för många som bor här. För mig kommer det att vara för lite.
I duschen märker jag vart skavet sitter, och viker mig dubbel av smärtan när vattnet rinner nedför kroppen. Nåja, det var ändå värt det, förhoppningsvis var detta årets längsta löppass för min del! Nu blir det ett par dagars karens innan jag vågar mig ut igen!
...här:
Efter besöket vid dricksfontänen var jag tillbaka på banan. Ny vätska, nya tankar i huvudet, Slavomirs färd genom Sibirien hade tappat ett par pinnhål i min uppmärksamhet. Tiden sniglade sig fram. Den sista timmen blev plågsam. Trots lägre tempo så började diverse skav göra sig påminda, och i mörkret ser man allt mindre av parkens skönhet. Ändå är det i mörkret de roliga djuren kommer fram: skunkar och syrsor, ekorrar och tvättbjörnar... Just tvättbjörnarna är ju jättesöta med sina randiga svansar och ögon som lyser i mörkret där de sitter och låtsas osynliga. Jag hade några korta perioder av runner's high, sådär när man blir fnissig och benen varmt geléartade och man vill skratta åt alltihop och springa till världens ände (apropå Millimeters trådinlägg tidigare), men det tog sig aldrig till nån verklig tripp. Jag stirrar ned på mina ben som blänker i gatlyktornas sken. Inte lika vältränade som sist, men inte helt dåliga i år heller. En civiliserad klocka som kan hantera SI-enheter (dvs inte måste ange temp i Fahrenheit, rymdmått i kubikfot och tiden enligt den Julianska kalendern) visar på 9:15, 27grader C, uppe på en av skyskraporna bredvid den där Woody Allen bor.
Slaget 3:00 på pulsklockan kom som en befrielse. Slavomir hade ännu inte kommit fram till själva fånglägret, och den enkla monotoni som egentligen utgör det geniala i dessa beskrivningar av fånglägercellens ensamhet på jorden (var det inte så Martinsson skrev? ...har stumt sin stenmur välvt... nånting). Jag tog mig på stela ben ned till 81th streets t-banestation, vid naturhistoriska museet där jag varit tidigare under dagen. Drack det sista av det kroppsvarma vattnet, vred ur t-shirten, plirade mot det artificiella ljuset i taket och några barn som nyfiket stirrade på mina göromål. Väl inne i t-banevagnen lät jag Thåström dåna i hörsnäckorna, en belöning efter alla vedermödor i Sibirien.
Fast jag inte sett dig på så länge
tänker jag på dig ibland.
Det var nånting som fastna på mig
nåt som aldrig helt försvann.
Fan, fan, fan, det skulle vart du.
Det är ju inte Boye precis, men med hans spruckna självdestruktiva röst får orden liv. Och så förstås skivans juvel, Brev från 10:e våningen. Den borde ingå som obligatorisk del av alla nybörjar-gitarrkursers curriculum tillsammans med Tom Dooley och Proud Mary. Tre ackord, rakt komp och en underbar text. Jag ska inte välja ut någon del att citera, den står som en helhet. Lyssna själv!
Eller jo förresten:
Hur många timmar har man väntat
där nere på stationen
på nån eller nåt som aldrig
aldrig kommer, det känns som om
hundra år sen
eller om det var igår.
Trots AC:n i t-banevagnen stiger en värme inifrån kroppen, och jag stretchar ut medan söndagströtta NYC-bor en efter en kliver av och går hem att förbereda ännu en arbetsvecka. En flicka sitter hopkrupen och sover. Eller gråter hon? Hennes ansiktsuttryck säger något eller bådadera.
Jag kliver av på tågets ändhållplats. Passerar trötta mammor och de skränande grabbarna med bar överkropp, tatueringar och rosenkransar som kvällen till ära skruvat upp en vattenpost som strilar över hela vägbanan (en sån där röd ni vet, som i en ghettogangsterfilm om LA från nittitalet). Några barn dansar i vattnet. Jag köper två tungviktiga pizzaslices, en liter läsk och en påse chips. Ett inte ovanligt kvällsfika för många som bor här. För mig kommer det att vara för lite.
I duschen märker jag vart skavet sitter, och viker mig dubbel av smärtan när vattnet rinner nedför kroppen. Nåja, det var ändå värt det, förhoppningsvis var detta årets längsta löppass för min del! Nu blir det ett par dagars karens innan jag vågar mig ut igen!
Gick en mil med rygga i förrgår, blev sliten men det kändes bra.
Idag byter vi oljefilter.
Kul att läsa rävens toklånga och brigas lite kortare inlägg, blev en härlig kontrast
Idag byter vi oljefilter.
Kul att läsa rävens toklånga och brigas lite kortare inlägg, blev en härlig kontrast
Kokt svartavinbärsgele samt kokat persikomarmelad från eget träd.
Ska bli gott på rostat bröd till frukost
Klippt gräset och trimmat hela trädgården innan regnet föll.
Vägde min senaste investering, ett 25 kronorstält från en beg. marknad, det var ett tremannatält alu, det vägde 4,1 kg, ska ha det till utlåning.
Tack för dina trevliga inlägg, Strykarn, du har en skön stil.
Även ni andra som skriver, kul o läsa vad folk pysslar med.
peter1959
Ska bli gott på rostat bröd till frukost
Klippt gräset och trimmat hela trädgården innan regnet föll.
Vägde min senaste investering, ett 25 kronorstält från en beg. marknad, det var ett tremannatält alu, det vägde 4,1 kg, ska ha det till utlåning.
Tack för dina trevliga inlägg, Strykarn, du har en skön stil.
Även ni andra som skriver, kul o läsa vad folk pysslar med.
peter1959
Årets första svampplock
Packade ryggsäcken med runt 10 kg för en skogsvandring med hund och päron. Kängor på och lagom temperatur gjorde det hela väldigt behagligt och vi var ute runt fyra timmar. Målet var Omsberget och dess ca 235 m höga "topp". Lång fika på topp-platån. Anade en del svamp på vägen ner som såklart fick åka med för rensning och stekning. Ett par Karl-Johan, ett par fårtikor samt en björksopp blev resultatet. Björksoppen var väl aningen intetsägande men de övriga var goda.
Nu blir det nån timmes klättring inomhus, trots kanonväder. Dock svårt att köra ett regelräll träningspass på utomhusklippa, därav plastgrepp.
Marmen runt imorgon?
Packade ryggsäcken med runt 10 kg för en skogsvandring med hund och päron. Kängor på och lagom temperatur gjorde det hela väldigt behagligt och vi var ute runt fyra timmar. Målet var Omsberget och dess ca 235 m höga "topp". Lång fika på topp-platån. Anade en del svamp på vägen ner som såklart fick åka med för rensning och stekning. Ett par Karl-Johan, ett par fårtikor samt en björksopp blev resultatet. Björksoppen var väl aningen intetsägande men de övriga var goda.
Nu blir det nån timmes klättring inomhus, trots kanonväder. Dock svårt att köra ett regelräll träningspass på utomhusklippa, därav plastgrepp.
Marmen runt imorgon?
Österlen
Igår kom vi (jag, hunden och sambon) hem ifrån en tvådagars vandring på Skåneleden. Vi började ifrån Simrishamn vid middagstid i måndags. Första övernattningen blev precis vid kusten, intill hamnen i Kivik. Vi lyckades få upp tältet i god tid innan solen försvann, helt slut gick vi och lade oss direkt.
Efter en enligt mig mycket god frystorkad frukost, gav vi oss av mot Haväng och vårt slutmål Brösarp. Dagen började lite segt men efter en glass och en Coca Cola i Haväng så gick resten av turen flytande. Väl i Brösarp festade vi på jordnötter och ljummen mellanöl ifrån Ica.
Mest imponerad är jag av vår hund som knatade på riktigt bra med sina "sadelväskor", ca 250 personer har dock pekat på honom och skrattat, ca fyra av dem hälsade på oss.
Idag blir det lite materielvård och lite kvalitetstid på sofflocket.
Igår kom vi (jag, hunden och sambon) hem ifrån en tvådagars vandring på Skåneleden. Vi började ifrån Simrishamn vid middagstid i måndags. Första övernattningen blev precis vid kusten, intill hamnen i Kivik. Vi lyckades få upp tältet i god tid innan solen försvann, helt slut gick vi och lade oss direkt.
Efter en enligt mig mycket god frystorkad frukost, gav vi oss av mot Haväng och vårt slutmål Brösarp. Dagen började lite segt men efter en glass och en Coca Cola i Haväng så gick resten av turen flytande. Väl i Brösarp festade vi på jordnötter och ljummen mellanöl ifrån Ica.
Mest imponerad är jag av vår hund som knatade på riktigt bra med sina "sadelväskor", ca 250 personer har dock pekat på honom och skrattat, ca fyra av dem hälsade på oss.
Idag blir det lite materielvård och lite kvalitetstid på sofflocket.
Liknande trådar
Liknande trådar
Fjälledarens tips: Så packar du lätt och når längre
Ibland får man ut mer av naturupplevelser när man tar ut svängarna. Fjälledaren Oskar berättar hur han hittar en större frihetskänsla utomhus.