Jag och två studenter var nyligen på en 13-dagarsvandring i Sarek, och det är som många säger ovanligt mycket snö för årstiden. Vi började vandra från Kvikkjokk den 26 juni 2007; Ijvvárláhko var inga problem, men en planerad kamvandring till Bårddetjåhkkå 2005 fick vi avbryta när vi kommit högst upp på Boarektjåhkkå 1805; snööverhängen på de smalare kammarna längre fram såg inte säkra ut. Bestigningen var ändå underbar, och nedstigningen underlättades av all snö. Lullihavágge var besvärlig både när vi pulsade uppför och särskilt när vi skråade på brant snö nedför. Noajdevágge uppför gick bra, men när vi kom upp på Luohttoláhko var över 90 % av synfältet täckt av snö. Vi pulsade över till isfallet på Svenonius glaciär, ibland 1 dm ned i smältvatten under 5 dm snö. Först när vi kom ned till övre Njoatsosvágge fick vi huvudsakligen barmark, även om ca 80 % av de övre sjöarna var is- och snötäckta. Trots mycket vatten i jåkkarna genomförde vi inte ett enda svårt vad under hela vandringen, eftersom vi kunde använda fina snöbryggor nästan överallt. Vandringen tillbaka till Kvikkjokk över Linnés väg i bl.a. Vállevágge gick bra, med hårda snölegor. Vår sista vandringsdag var den 8 juli, och avslutningsvis fick vi en härlig och variationsrik vandring med fint väder, hundratals renar och en järv på nära håll. När ungdomarna låg kvar i tältet en morgon fick jag en pratstund med det enda sällskapet som vi såg i hela Sareks nationalpark: sex tjecker och deras ukulele.
Tristan
Tristan
