År 2004 är nästan slut, och jag är ännu skuldig några små anmärkningar betr inte bara 2004s vandring, men ochså 2003…
Jag kommer att skriva några småsaker kring vägvalet samt detailjer som kanske är av någon interess; hoppas att det bidrar litet till nån annans planläggning - som utsidans många andra inlägg vilka hjälpte mig så många gånger. På nåt sätt är inlägget en anknytning till mitt inlägg betr 2002 års vandring hos http://www.utsidan.se/vb_forum/showthread.php?threadid=15819 .
Jag tänker även hänvisa till websidan http://www.rapadalen.de där det finns t ex några ;-) bilder och kartor över vandringar - http://www.rapadalen.de/kartor/sarek.htm . Detaljkartorna fungerar även som geografisk index till bilderna.
---
2004: Linnés väg Álggavágge Niejdariehpvágge Nåite Sarvesvágge Rapaselet Gådokvágge Lullihavágge Luohttoláhko Njoatsosvágge Pårek
Insteg i 2004 var Prinskullen / Vallevarre / Tarrekaise. Redan 2002 var detta vägval ett alternativ som inte blev av eftersom det andra alternativet Luohttoláhko Pårtejiegna Tjahkkelij verkade mer spännande (vilket var verkligen fallet). Ändå var jag väldigt interesserad, inte bara eftersom det fanns Linnés skildring.
Att närma sig Sarek och börja vandringen därifrån lönade sig eftersom vyerna var en bra förberedning till dom centrala områdena. Prinskullen / Vallevare är övergångets område, vyerna mellan låglandet och högfjäll, lågom rundade former i närheten och större massiv på avstand. Det går fort att lämna björkregionen, vilket är är ochså viktigt för mig vid vandringens början. Efter första stigning upp till Prinskullen bidrar enkel terräng till akklimatiseringen till rycksäcken och det är möjlig att tälta varsomhelst på Vallevarre efter en lagom kort etapp ;-)
Att nå Vallevagges norra ände liknar nu verkligen att gå genom ett dörr till en annan värld, eftersom plötslig igen öppnade vyerna och höjdkänslan skapar ett djupare intryck än Vallevarre. Vallevagge är inte bara en stigningen i höjden, det medföljer en inre process samtidigt. Att hålla sig nere i dalens botten efter svänget lite mer än halvvägs i dalen som Grundsten rekommenderar funkar bra, bättre än vår försök att vinna ännu mer höjd redan här.
På väg ned mot Habressjön är det smidigt att gå rakt ner ca 100 m och inte sikta direkt mot sjön; på sånt sätt undviker man litet stenskravel efter passet, och har möjligjet att tälta litet högre än själva Habressjön, med fri sikt över dalen. Jag skulle föredra ett öppet läge för tältplatsen häruppe och inte dold bakom Habres. Om man går i motsatt riktning: fortsätt gärna litet efter sjön då.
Vadningen i Ruonasvagge var enkelt 20 höjdmetrar över sammanflödet med bäcken från motsatt dalsidan.
Landskapet mellan dom två små sjöar väster om Ruonas och passsjön högt över Buojdes är säregen. Blickkontakten med centrala Sarek tappas, Tarradalen syns inte riktigt, och högslätten i övre Slihtavagge verkar väldigt ödsligt och arktiskt i sin ensamhet. Denna sträckan var en överraskelse.
Passsjön högt över Buojdes är en pärla, söderifrån verkar vattenspeglet vid nordändan hänga i luften där landskapet störtar ned till Buojdes. Nedgången lite mer österut än det verkar logisk lönar sig, där öppnar vyerna till Tjuoldavagge sig igen och det är lättgången även om det är brantare än direkta vägen till Buojdes. På sånt sätt hamnar man vid vadställen ett sväng nere sjöns utlopp, där jokken breder sig igen. Det vore dock fullt möjligt att vada vid avloppet själv.
Passagen längs Buojdes uppfattade jag liksom fientlig, jag vet inte varför. Det är inte alltför svårgången, och inte utan botanisk rikdomar. Kanske sjöns instängd läge förorsakade tyngda stämmningen.
Det går bra at tälta halvvägs upp till Bajep Buojdes, om man inte redan vid ovannämda vadställen tänker att slå sig ner. Längs sjön var det inte inbjudande även ur rent praktiskt synpunkt.
Nuordap Garranistjåhkkå är ett vöverrasskande tydlig vägmärke medan vyn över Tarradalen västerut öppnar sig. Att komma ned igen till Tarraluoppals växlighet signaliserar första etappens slut och avrunrar Tarrekaise-insteget. Jag har aldrig gått Padjelantaleden, därför var det interessant att ha ett direkt möte med Tarradalens början här vid Tarreluoppal istället för att ha hållit höjden norrut.
Präststigen är en välkommen avväxling nu, några timmars dalperspektiv. Vid Vassjajavratja vikade vi dock av och vände oss mot 1310. Själva Vassjabaktes bestigning blev inte av p g a molntäcket, men även vid 1310 öppnar sig ett nytt spännande perspektiv på övre Njoatsosvagge och dess vassa former. 2002 gick vi nere i dalen; desto roligare var det att stå uppe på väggen som möter vandrarens blick när den svänger in i dalen norrifrån.
Akta: Skiejakvarasjs höjd är felaktig angiven på BD10 Dec 2003, den är 1175, inte 1275. Om man siktar direkt mot dess topp med höjdmätaren blir de kanske forvirring annars.
Alep Sarvesjåhkå var enkelt att vada (Okt 2004) litet norr om mäandrar, där två öar finns i ett sväng. Det är dock alltid svårt att gå förbi Sarvesvagge och inte svänga in i – den är ju min favoritdal i Sarek ;-)
Mot Alggajavvre höll vi höjd och fick lönet i form av vyn över sjön, men ochså brant nedstigningen till stigar på sjöns sydsidan. Passagen är obekväm längs själva sjön, därefter blir det snart enklare.
Vid Neidariehppevagges mynning finns ytterst bra tältplatser ca 910 möh. Att stanna på dalens västsida under uppstigingen var dock fel, östsidan verkar rejält enklare än västsidan, speciell där första glaciärbäcken rinner ned. Upp till passet fanns det flera tillfällen där vi önskade att vara på andra sidan. Desvärre gick vi inte över förrän i dalens övre del. Det är stenig, men väldigt lättgången däruppe. Vyn över Luohttolahko och Sarvesvagge är av särklass, den förenar fri blick över den långsträckta platån, alpin bergsformationer både i närheten och i fjärran och höjdkänslan genom Sarevesvagge i föregrunden.
Sarvesvagge är kanske dalen som rör mig mest i hela Sarek, jag instämmer helt i Grundstens beskrivning. Ändå lämnade vi dalen igen och gick upp till Luohttolahko (enkelt vad över Luohttojavrres avlopp när man är just över platåkanten) och siktade mot Nåites ”sydkam”, der det går bra att tälta även högre än 1300 möh. Bestigningen är kort och enkelt, men desto mer givande (jfr gärna http://www.rapadalen.de/2004/del07/09.htm ). Nedstigningen i Noajdevagge längs lilla sjöns avlopp ligger bra till hands här, och om man har nått nästa svängen är dalen rejält enkelt att gå – svårigheten inskränker sig på dalens övre del. (Abrahamssons negativ uppfattning bör relativeras.) Det vore ochså fullt möjligt att gå ner på Noajdes ”östkam”, men man hamnar på ”fel” sidan bäcken om man siktar österut i Sarvesvagge. Lullihabäcken vadades enkelt precis över sammanflödet med Noajdejågåsj – men Oktobers frost ger säkert otypsik bra vadförhållandena jämfört med sommaren.
Stigen österut i Sarvesvagge verkade enklare än t ex stigen längs Rapaselets östsida. Det är svårtältad längs Sarvesjokk (undantag finns dock) men utmärkta tältplatser finns i mer öppen vegetation nära förgenigar rakt innan sammanflödet med Rapaädno (efter denna passage http://www.rapadalen.de/2004/del09/09.htm ) Kåtan är i ganska bra skick även om den nu saknas på kartan – egendomligt).
Vägen till Pielloriehppejaure är väldigt enkelt vid lågt vattenstand – Sarves / Rapas faror förutom huvudfaran var torrlagda. Det gick bra att följa dom till Rapas sväng rakt före själva sjön. Passagen dit är fuktig mark, dock möglig att hoppa över viderötter.
Vid Pielloriehppejaures sydvästra hörn finns en liten björkhage som är en nästan paradisisk plats – torr grund, gräsmattor mellan träden, fri sikt över sjön och dess spegling av motsatt dalsidan, känslan av avskildhet... tyvärr inget tältvänlig mark, men med en hammock kanske... nån gång.
Om Rapadalens sydsida går rykten att den är väldigt svårfrånkomlig. Detta är inte fallet. Visst är vegetationen tätt längs sjön, men ingen djungel. Man vandrar mellan träden eller på stranden (vid lågt vatten vill säga), och snart finns stigar som kan betecknas som enkla. Grundsten skriver att det är värre nere vid vattnet än på mellanhöjden vilken han betecknar som ”infernot”. Det handlar mer om promenad i min uppfattning (jag kann dock inte säga hur Pielloriehppejaure västerut känns vid högvatten när man måste ta sig fram genom vegetationen.) Det är definitivt inte "benbrytarelandet" därnere. Efter första bäcken öppnar sig landskapet och det blir ännu enklare att gå. Först vid uppstignngen mot Pielloriehppe Östkam blir det igen tätare, dock ingen stor hinder. Tältplatserna som Grundsten beskriver nära Bielloriehppejågåsj omkr 900 möh är verkligen utmärkta.
Tillsammans med 2002 erfarenhet av Rahpavuobme - Litnokstugan – Tjahkkelij skulle jag säga att Rapadalens sydsida är en lämplig färdväg (om vattnet är låg – jag känner ju bara höstförhållandena). Inte trivial betr svårigheten, men ytterst lönande. Och säkert färre andra vandrare där. (Roligtvis var enda männsikan vi mötte under hela turen just där, vid selets sydsida – men han var djurfilmare som spånade björn under en vecka; han kom och blev hämtad med koptern, på nat sätt gäller det inte ;-)
Utmärkt tältmöglighet på platån nere 1170 innan Jiegnavagges mynning nås.
Övergång Lullihavagge – Luohttolahko via 1544 är att rekommendera – försöka dock inte hålla höjd, det är bättre att stiga ner till 1200 och upp igen i dalen söder om 1544. Fantastisk upplevelse i snön
Tältmöjlighet på Luohttolako på en kulle mellan Balgatjiegna och Balgatjåhkkå, söder om dess förgrening. Kullen är tydlig intecknat på vegetationskartan.
Nedstigningen till Njoatsosvagge längs Balgatjåhkkås ravin är en dramatisk och spännande erfarenhet i tät snöfall ;-) Nyckelställen finns där bäcken från dom två sjöarna störtar ned i några fall – på 1000 möh är det möjligt att komma förbi. Vi anade bara dalbottnet i nuvarande snöstorm och såg bara vattenfallet över os och snö och moln därnere. Kanske passagen är beskedlig i bra väderlek...
Vi försökte att hålla höjden söderut längs Njoatsosvagge; kanske det hade varit bättre att gå ned till stigen, videområderna räcker högre upp an vad kartan antyder.
Vid bra väder hade vi tänkt oss att gå Luohttolahko -Ruopsokjåhkkå via balkongen 1300 / 1200 möh istället, den ser inbjudande ut på kartan. Känner nån till varianten?
Enda gång vi hade svårigheter med navigationen var i Pårek-områden, vi hamnade just mittimellan dom två stigar norr om visten och hade svårt att finna södra utgången.
Jag alltid gillar Hambergstationer, dom ger känslan av historia och nästan rörande mänsklig närvaro. Litnokstugan var en sån plats, vetenskapliga stationen söderom Pårek ochså (observatorium har jag inte besökt än tyvärr). Kanske besökandet hos Hambergstugorna när vandringen håller på att ta slut förstärkar känslan.
---
2003: Basstavágge Guhkesvágge Niják Låvdak Násasvagge Álggavágge Ruohtes Gássalahko Áhkká
Några anmärkningar även om turen ligger nu långt tillbaka i tiden... Jämför gärna kartan http://www.rapadalen.de/kartor/sarek.htm och detaljkartor.
Båttrafik på Sitojaure: finns det ovanlig och ovänlig konkurrens där??
Vuojnestjåhkkå: enkelt att uppnå, lönande att ta sig ner i passet mellan dess och och Spijka, nedstigningen via glaciären enkelt (säkerhetsbedömningen mögligt när den är barsmält (vilket var fallet i början av Sept 2003). Kanske det vore bättre att lämna glaciären redan på 1400 istället för 1300 vilket vi gjorde – och hamndade i lös och obekväm moränskravlet innan vi nådde den enkla ryggen igen. Bra tältmöjligheter söder om ryggen till Vuojnesvarasj på 980 möh, även högre på detta rygg om vattnet tas med.
Suottasjiegnas morän: det finns ett slags lucka i möränvallen ca 1060 möh, och passagen innanför moränvallar är interessant och avloppet enkelt att vada där. Hamna dock inte alltför hög vid glaciären norr om 1822, obekväm stenskravel över ca 1100 om jag minns rätt. Jag har alltid tendensen att hamna alltför hög om jg just försöker att hålla höjden...
Nijak bra tältmöjlighet vid 1172-sjöns sydände. Vi besteg Nijak väster om snöfältet, det såg ginare ut - dock mycket lös sten längs snöfältet. Kan nån jämföra västliga och östliga varianter här? Nijakvagge ned på sydsidan, eftersom vi skulle söderut nere i Ruohtesvagge. Otrolig stenig dock, och svår vad högt uppe vid Nijakjiegnas avlopp.
Passagen Ruohtesvagge – tvärdalen söder om 1504 – norr om Skajdastjåhkkå – Kuopervagge – Nasasvagge – Alkajaure öppnar mycket omväxlande intryck, är (ganska) enkelt att gå, och man är inte bunden till en enda dal. Just vad jag gillar: röra mig inte nere i dalen, söka tvärdalar och höjderna istället, få många olika perspektiv, se samma landskap från flera håll under en enda vandring, inte bara raka vägen igenom, mer kretsande rörelse istället.
Övergang Kuopervagge - Skarjatjåhkka – 744 1804 – 1759 – Oarjep Ruohtesjiegna – Ruothesvagge tillhör samma kategorin, även om den är mer anstängande. Samtidigt bjuder den på fina vyer mot alla håll. Bara sista biten upp till 1759 i hagel och nedstigningen mot glaciären i regnmoln var obehaglig p g a hala stenar. Vet nån om det går bra att ta sig ned från 1759 rakt norrut? Enligt kartan skulle det vara fallet, men nedifrån verkade inte alltför enkelt.
Vi hade tänkt att gå över Gavabakte – Gassatjåhkkå – Gassakammen mot Kassalahko, men Gavabaktes toppområde avskräckte oss, istället gick vi över Vardasjiegna. Där finns dock tvärsprickor. Även om övergången var en bra upplevelse var riskbedömningen intrikat. Jag vet inte om jag skulle välja samma vägen igen om jag är inte helt säkert att glaciären är helt barsmält. Ibland tänker jag ätt det vore säkrast att inte har stegjärn med mig helt och hållet – det skulle förenkla riskbedömningen i alla fall. Risken att följa fascinerade färdvägar som är kanske bara lite grann för svårt finns ju alltid, och resultatet kunde vara tråkigt. Det är ochså viktig att t ex EPIRB PLB inte förenklar fel beslut; hoppas att vi höll måttet.
Kassalahko: överraskande lättgången längs vår färdväg.
Ahkka östra förtoppen bestigningsförsök: enkelt upp till sjön 1575, svårare uppåt väster om den lilla glaciären, enklare nedåt öster om denna. Kammen över 1916 enkelt; vi vände dock innan vi nådde toppplatån där kammen smalnade och branta snötäckta rutschiga sten och snöstormen underlättade beslutet. Rolig upplevelse dock att stå högt uppe i snöstormen, kläder flattrande, is i skägget...
---
Nu har jag verkligen hunnit att skriva denna synpunkter i 2004! Vad blir det i 2005 då? Vet inte än, kanske Salto – Pietsaure – Slugga – Skånatjåhkka – Nijaks fot – Kisuris – Kuopervagge – Ålkatjs östsida – Jågåsgaskatjåhkkå – Sarvesvagge – Stuolovagge – Jiegnavagge – Vajggantjåhkkå... Tipps?
Hjärtliga hälsningar
Lukas
Jag kommer att skriva några småsaker kring vägvalet samt detailjer som kanske är av någon interess; hoppas att det bidrar litet till nån annans planläggning - som utsidans många andra inlägg vilka hjälpte mig så många gånger. På nåt sätt är inlägget en anknytning till mitt inlägg betr 2002 års vandring hos http://www.utsidan.se/vb_forum/showthread.php?threadid=15819 .
Jag tänker även hänvisa till websidan http://www.rapadalen.de där det finns t ex några ;-) bilder och kartor över vandringar - http://www.rapadalen.de/kartor/sarek.htm . Detaljkartorna fungerar även som geografisk index till bilderna.
---
2004: Linnés väg Álggavágge Niejdariehpvágge Nåite Sarvesvágge Rapaselet Gådokvágge Lullihavágge Luohttoláhko Njoatsosvágge Pårek
Insteg i 2004 var Prinskullen / Vallevarre / Tarrekaise. Redan 2002 var detta vägval ett alternativ som inte blev av eftersom det andra alternativet Luohttoláhko Pårtejiegna Tjahkkelij verkade mer spännande (vilket var verkligen fallet). Ändå var jag väldigt interesserad, inte bara eftersom det fanns Linnés skildring.
Att närma sig Sarek och börja vandringen därifrån lönade sig eftersom vyerna var en bra förberedning till dom centrala områdena. Prinskullen / Vallevare är övergångets område, vyerna mellan låglandet och högfjäll, lågom rundade former i närheten och större massiv på avstand. Det går fort att lämna björkregionen, vilket är är ochså viktigt för mig vid vandringens början. Efter första stigning upp till Prinskullen bidrar enkel terräng till akklimatiseringen till rycksäcken och det är möjlig att tälta varsomhelst på Vallevarre efter en lagom kort etapp ;-)
Att nå Vallevagges norra ände liknar nu verkligen att gå genom ett dörr till en annan värld, eftersom plötslig igen öppnade vyerna och höjdkänslan skapar ett djupare intryck än Vallevarre. Vallevagge är inte bara en stigningen i höjden, det medföljer en inre process samtidigt. Att hålla sig nere i dalens botten efter svänget lite mer än halvvägs i dalen som Grundsten rekommenderar funkar bra, bättre än vår försök att vinna ännu mer höjd redan här.
På väg ned mot Habressjön är det smidigt att gå rakt ner ca 100 m och inte sikta direkt mot sjön; på sånt sätt undviker man litet stenskravel efter passet, och har möjligjet att tälta litet högre än själva Habressjön, med fri sikt över dalen. Jag skulle föredra ett öppet läge för tältplatsen häruppe och inte dold bakom Habres. Om man går i motsatt riktning: fortsätt gärna litet efter sjön då.
Vadningen i Ruonasvagge var enkelt 20 höjdmetrar över sammanflödet med bäcken från motsatt dalsidan.
Landskapet mellan dom två små sjöar väster om Ruonas och passsjön högt över Buojdes är säregen. Blickkontakten med centrala Sarek tappas, Tarradalen syns inte riktigt, och högslätten i övre Slihtavagge verkar väldigt ödsligt och arktiskt i sin ensamhet. Denna sträckan var en överraskelse.
Passsjön högt över Buojdes är en pärla, söderifrån verkar vattenspeglet vid nordändan hänga i luften där landskapet störtar ned till Buojdes. Nedgången lite mer österut än det verkar logisk lönar sig, där öppnar vyerna till Tjuoldavagge sig igen och det är lättgången även om det är brantare än direkta vägen till Buojdes. På sånt sätt hamnar man vid vadställen ett sväng nere sjöns utlopp, där jokken breder sig igen. Det vore dock fullt möjligt att vada vid avloppet själv.
Passagen längs Buojdes uppfattade jag liksom fientlig, jag vet inte varför. Det är inte alltför svårgången, och inte utan botanisk rikdomar. Kanske sjöns instängd läge förorsakade tyngda stämmningen.
Det går bra at tälta halvvägs upp till Bajep Buojdes, om man inte redan vid ovannämda vadställen tänker att slå sig ner. Längs sjön var det inte inbjudande även ur rent praktiskt synpunkt.
Nuordap Garranistjåhkkå är ett vöverrasskande tydlig vägmärke medan vyn över Tarradalen västerut öppnar sig. Att komma ned igen till Tarraluoppals växlighet signaliserar första etappens slut och avrunrar Tarrekaise-insteget. Jag har aldrig gått Padjelantaleden, därför var det interessant att ha ett direkt möte med Tarradalens början här vid Tarreluoppal istället för att ha hållit höjden norrut.
Präststigen är en välkommen avväxling nu, några timmars dalperspektiv. Vid Vassjajavratja vikade vi dock av och vände oss mot 1310. Själva Vassjabaktes bestigning blev inte av p g a molntäcket, men även vid 1310 öppnar sig ett nytt spännande perspektiv på övre Njoatsosvagge och dess vassa former. 2002 gick vi nere i dalen; desto roligare var det att stå uppe på väggen som möter vandrarens blick när den svänger in i dalen norrifrån.
Akta: Skiejakvarasjs höjd är felaktig angiven på BD10 Dec 2003, den är 1175, inte 1275. Om man siktar direkt mot dess topp med höjdmätaren blir de kanske forvirring annars.
Alep Sarvesjåhkå var enkelt att vada (Okt 2004) litet norr om mäandrar, där två öar finns i ett sväng. Det är dock alltid svårt att gå förbi Sarvesvagge och inte svänga in i – den är ju min favoritdal i Sarek ;-)
Mot Alggajavvre höll vi höjd och fick lönet i form av vyn över sjön, men ochså brant nedstigningen till stigar på sjöns sydsidan. Passagen är obekväm längs själva sjön, därefter blir det snart enklare.
Vid Neidariehppevagges mynning finns ytterst bra tältplatser ca 910 möh. Att stanna på dalens västsida under uppstigingen var dock fel, östsidan verkar rejält enklare än västsidan, speciell där första glaciärbäcken rinner ned. Upp till passet fanns det flera tillfällen där vi önskade att vara på andra sidan. Desvärre gick vi inte över förrän i dalens övre del. Det är stenig, men väldigt lättgången däruppe. Vyn över Luohttolahko och Sarvesvagge är av särklass, den förenar fri blick över den långsträckta platån, alpin bergsformationer både i närheten och i fjärran och höjdkänslan genom Sarevesvagge i föregrunden.
Sarvesvagge är kanske dalen som rör mig mest i hela Sarek, jag instämmer helt i Grundstens beskrivning. Ändå lämnade vi dalen igen och gick upp till Luohttolahko (enkelt vad över Luohttojavrres avlopp när man är just över platåkanten) och siktade mot Nåites ”sydkam”, der det går bra att tälta även högre än 1300 möh. Bestigningen är kort och enkelt, men desto mer givande (jfr gärna http://www.rapadalen.de/2004/del07/09.htm ). Nedstigningen i Noajdevagge längs lilla sjöns avlopp ligger bra till hands här, och om man har nått nästa svängen är dalen rejält enkelt att gå – svårigheten inskränker sig på dalens övre del. (Abrahamssons negativ uppfattning bör relativeras.) Det vore ochså fullt möjligt att gå ner på Noajdes ”östkam”, men man hamnar på ”fel” sidan bäcken om man siktar österut i Sarvesvagge. Lullihabäcken vadades enkelt precis över sammanflödet med Noajdejågåsj – men Oktobers frost ger säkert otypsik bra vadförhållandena jämfört med sommaren.
Stigen österut i Sarvesvagge verkade enklare än t ex stigen längs Rapaselets östsida. Det är svårtältad längs Sarvesjokk (undantag finns dock) men utmärkta tältplatser finns i mer öppen vegetation nära förgenigar rakt innan sammanflödet med Rapaädno (efter denna passage http://www.rapadalen.de/2004/del09/09.htm ) Kåtan är i ganska bra skick även om den nu saknas på kartan – egendomligt).
Vägen till Pielloriehppejaure är väldigt enkelt vid lågt vattenstand – Sarves / Rapas faror förutom huvudfaran var torrlagda. Det gick bra att följa dom till Rapas sväng rakt före själva sjön. Passagen dit är fuktig mark, dock möglig att hoppa över viderötter.
Vid Pielloriehppejaures sydvästra hörn finns en liten björkhage som är en nästan paradisisk plats – torr grund, gräsmattor mellan träden, fri sikt över sjön och dess spegling av motsatt dalsidan, känslan av avskildhet... tyvärr inget tältvänlig mark, men med en hammock kanske... nån gång.
Om Rapadalens sydsida går rykten att den är väldigt svårfrånkomlig. Detta är inte fallet. Visst är vegetationen tätt längs sjön, men ingen djungel. Man vandrar mellan träden eller på stranden (vid lågt vatten vill säga), och snart finns stigar som kan betecknas som enkla. Grundsten skriver att det är värre nere vid vattnet än på mellanhöjden vilken han betecknar som ”infernot”. Det handlar mer om promenad i min uppfattning (jag kann dock inte säga hur Pielloriehppejaure västerut känns vid högvatten när man måste ta sig fram genom vegetationen.) Det är definitivt inte "benbrytarelandet" därnere. Efter första bäcken öppnar sig landskapet och det blir ännu enklare att gå. Först vid uppstignngen mot Pielloriehppe Östkam blir det igen tätare, dock ingen stor hinder. Tältplatserna som Grundsten beskriver nära Bielloriehppejågåsj omkr 900 möh är verkligen utmärkta.
Tillsammans med 2002 erfarenhet av Rahpavuobme - Litnokstugan – Tjahkkelij skulle jag säga att Rapadalens sydsida är en lämplig färdväg (om vattnet är låg – jag känner ju bara höstförhållandena). Inte trivial betr svårigheten, men ytterst lönande. Och säkert färre andra vandrare där. (Roligtvis var enda männsikan vi mötte under hela turen just där, vid selets sydsida – men han var djurfilmare som spånade björn under en vecka; han kom och blev hämtad med koptern, på nat sätt gäller det inte ;-)
Utmärkt tältmöglighet på platån nere 1170 innan Jiegnavagges mynning nås.
Övergång Lullihavagge – Luohttolahko via 1544 är att rekommendera – försöka dock inte hålla höjd, det är bättre att stiga ner till 1200 och upp igen i dalen söder om 1544. Fantastisk upplevelse i snön
Tältmöjlighet på Luohttolako på en kulle mellan Balgatjiegna och Balgatjåhkkå, söder om dess förgrening. Kullen är tydlig intecknat på vegetationskartan.
Nedstigningen till Njoatsosvagge längs Balgatjåhkkås ravin är en dramatisk och spännande erfarenhet i tät snöfall ;-) Nyckelställen finns där bäcken från dom två sjöarna störtar ned i några fall – på 1000 möh är det möjligt att komma förbi. Vi anade bara dalbottnet i nuvarande snöstorm och såg bara vattenfallet över os och snö och moln därnere. Kanske passagen är beskedlig i bra väderlek...
Vi försökte att hålla höjden söderut längs Njoatsosvagge; kanske det hade varit bättre att gå ned till stigen, videområderna räcker högre upp an vad kartan antyder.
Vid bra väder hade vi tänkt oss att gå Luohttolahko -Ruopsokjåhkkå via balkongen 1300 / 1200 möh istället, den ser inbjudande ut på kartan. Känner nån till varianten?
Enda gång vi hade svårigheter med navigationen var i Pårek-områden, vi hamnade just mittimellan dom två stigar norr om visten och hade svårt att finna södra utgången
.Jag alltid gillar Hambergstationer, dom ger känslan av historia och nästan rörande mänsklig närvaro. Litnokstugan var en sån plats, vetenskapliga stationen söderom Pårek ochså (observatorium har jag inte besökt än tyvärr). Kanske besökandet hos Hambergstugorna när vandringen håller på att ta slut förstärkar känslan.
---
2003: Basstavágge Guhkesvágge Niják Låvdak Násasvagge Álggavágge Ruohtes Gássalahko Áhkká
Några anmärkningar även om turen ligger nu långt tillbaka i tiden... Jämför gärna kartan http://www.rapadalen.de/kartor/sarek.htm och detaljkartor.
Båttrafik på Sitojaure: finns det ovanlig och ovänlig konkurrens där??
Vuojnestjåhkkå: enkelt att uppnå, lönande att ta sig ner i passet mellan dess och och Spijka, nedstigningen via glaciären enkelt (säkerhetsbedömningen mögligt när den är barsmält (vilket var fallet i början av Sept 2003). Kanske det vore bättre att lämna glaciären redan på 1400 istället för 1300 vilket vi gjorde – och hamndade i lös och obekväm moränskravlet innan vi nådde den enkla ryggen igen. Bra tältmöjligheter söder om ryggen till Vuojnesvarasj på 980 möh, även högre på detta rygg om vattnet tas med.
Suottasjiegnas morän: det finns ett slags lucka i möränvallen ca 1060 möh, och passagen innanför moränvallar är interessant och avloppet enkelt att vada där. Hamna dock inte alltför hög vid glaciären norr om 1822, obekväm stenskravel över ca 1100 om jag minns rätt. Jag har alltid tendensen att hamna alltför hög om jg just försöker att hålla höjden...
Nijak bra tältmöjlighet vid 1172-sjöns sydände. Vi besteg Nijak väster om snöfältet, det såg ginare ut - dock mycket lös sten längs snöfältet. Kan nån jämföra västliga och östliga varianter här? Nijakvagge ned på sydsidan, eftersom vi skulle söderut nere i Ruohtesvagge. Otrolig stenig dock, och svår vad högt uppe vid Nijakjiegnas avlopp.
Passagen Ruohtesvagge – tvärdalen söder om 1504 – norr om Skajdastjåhkkå – Kuopervagge – Nasasvagge – Alkajaure öppnar mycket omväxlande intryck, är (ganska) enkelt att gå, och man är inte bunden till en enda dal. Just vad jag gillar: röra mig inte nere i dalen, söka tvärdalar och höjderna istället, få många olika perspektiv, se samma landskap från flera håll under en enda vandring, inte bara raka vägen igenom, mer kretsande rörelse istället.
Övergang Kuopervagge - Skarjatjåhkka – 744 1804 – 1759 – Oarjep Ruohtesjiegna – Ruothesvagge tillhör samma kategorin, även om den är mer anstängande. Samtidigt bjuder den på fina vyer mot alla håll. Bara sista biten upp till 1759 i hagel och nedstigningen mot glaciären i regnmoln var obehaglig p g a hala stenar. Vet nån om det går bra att ta sig ned från 1759 rakt norrut? Enligt kartan skulle det vara fallet, men nedifrån verkade inte alltför enkelt.
Vi hade tänkt att gå över Gavabakte – Gassatjåhkkå – Gassakammen mot Kassalahko, men Gavabaktes toppområde avskräckte oss, istället gick vi över Vardasjiegna. Där finns dock tvärsprickor. Även om övergången var en bra upplevelse var riskbedömningen intrikat. Jag vet inte om jag skulle välja samma vägen igen om jag är inte helt säkert att glaciären är helt barsmält. Ibland tänker jag ätt det vore säkrast att inte har stegjärn med mig helt och hållet – det skulle förenkla riskbedömningen i alla fall. Risken att följa fascinerade färdvägar som är kanske bara lite grann för svårt finns ju alltid, och resultatet kunde vara tråkigt. Det är ochså viktig att t ex EPIRB PLB inte förenklar fel beslut; hoppas att vi höll måttet.
Kassalahko: överraskande lättgången längs vår färdväg.
Ahkka östra förtoppen bestigningsförsök: enkelt upp till sjön 1575, svårare uppåt väster om den lilla glaciären, enklare nedåt öster om denna. Kammen över 1916 enkelt; vi vände dock innan vi nådde toppplatån där kammen smalnade och branta snötäckta rutschiga sten och snöstormen underlättade beslutet. Rolig upplevelse dock att stå högt uppe i snöstormen, kläder flattrande, is i skägget...
---
Nu har jag verkligen hunnit att skriva denna synpunkter i 2004!
Vad blir det i 2005 då? Vet inte än, kanske Salto – Pietsaure – Slugga – Skånatjåhkka – Nijaks fot – Kisuris – Kuopervagge – Ålkatjs östsida – Jågåsgaskatjåhkkå – Sarvesvagge – Stuolovagge – Jiegnavagge – Vajggantjåhkkå... Tipps?Hjärtliga hälsningar
Lukas
