Pemmican som föda

Styrkt av flera råd i olika scoutböcker planerade patrullen på 60-talet för en längre hike. Som koncentrerad och vikteffektiv mat bereddes pemmican efter några olika recept. Kakor av blandningen vägdes upp och märktes, frukost, lunch och middag. Provsmakningen var inte helt oangenäm men heller ingen höjdare.
Unga och fyllda av mod åkte vi tåg till startpunkten och hade en lätt knapp mil till en hydda vi tidigare byggt. Halvvägs till hyddan skulle vi äta middag, den gick ner med viss svårighet. Efter en stunds marscherande mådde flera illa. Lite friskt vatten från en kallkälla och vi fortsatte med reducerad fart.
Vid framkomsten till kojan beklagade sig flera över smaken på pemmicanet, rundsmakning visade att de olika satserna smakade skrämmande lika.
Till den dimmig morgon var inte aptiten den största, men det sköljdes ner med sockrat te.
Dagens tur skulle föra oss förbi ett samhälle vid lunchtid. Under marschen bestämde sig halva gänget för att försöka inhandla något mera normal mat. När avstickarn till samhället var avklarad visade det sig att samtliga fyllt på matpåsen i betydande grad. Patrulledaren försökte agera föregångsman vid lunchen och äta av sin medhavda pemmican men han var ensam. En avfallsgrop grävdes och pemmicankakorna begravdes utan saknad. Efter mera normal eftermiddagsfika steg stämningen flera grader. Till kvällen byggdes vindskydd och normal god stämning återvände. Trötta och mätta somnade patrullen. Tredjedagen hade en halvlång marsch runt en sjö innan vi återvände till hållplatsen för tåget. Nu vågade alla berätta hur de våndats inför pemmicanen efter provsmakning hemma. En helt ovetenskaplig upplevelse ur verkligheten.

I slutet av åttiotalet hade jag tillfälle att lyssna till pemmicanerfarenheter av en flygare från RCAF.
Som fänrik hade han blivit sänd på överlevnadsutbildning uppe i norr. Pemmican låg i överlevnadssatserna och lärare och elever enades om att kursens tre veckor kunde vara en intressant prövotid för den nya nödmaten, som enligt reklamen var så energiinnehållande.

Flera elever klagade på smak och konsistens men åt vad som tilldelades och försökte lära sig bygga snökojor, snöskor, igglos och annat som hör till arktisk överlevnad. Efter första veckan blev en elev akut sjuk i någon magåkomma och råddes övergå till rissoppa för att friskna till. Resten av lärarna och eleverna härdade ut men vid det här taget var varje måltid något som skulle genomlidas enligt min sagesman. Efter ytterligare två veckor var kursen slut och eleverna skulle hälsoundersökas för att se om de var flygdugliga, ungefär 1/10 blev satta på marken. Övriga tyckte att byxorna satt löst och min sagesman märkte att riktig mat inte fungerade väl med magen. Efter ett par dygn blev dock hans mage åter i form.

Via en flotiljkamrat fick han reda på att två av elevena med inuitbakgrund hade klarat dieten galant och att en annan oxså av samma etnicitet hade behövt läkarhjälp att få ordning på magen igen. Min sagesman svor att aldrig mer äta pemmican.
En tid senare konstaterades skillnaden i leverstorlek mellan inuiter och västerlänningar.

Det är ju trevligt att Tornade med flera trivs med och gillar pemmican. Uppenbart passar den inte alla, liksom så mycket. YMMV
 
Nu har det väl ingen större betydelse vad man lagar för mat om man tillreder maten på ett sådant sätt att man orsakar matförgiftning.
 
Ont i magen måste inte med automatik bero på bristfällig hygien. Saknar man förmågan att hantera intaget så brukar det bli katastrof i endera eller bägge riktningarna. Felaktiga slutsatser har tystat många projekt, speciellt om och när det kommer från en inflytelserik individ. Ödmjukhet är en dygd.
YMMV
 
Styrkt av flera råd i olika scoutböcker planerade patrullen på 60-talet för en längre hike. Som koncentrerad och vikteffektiv mat bereddes pemmican efter några olika recept. Kakor av blandningen vägdes upp och märktes, frukost, lunch och middag. Provsmakningen var inte helt oangenäm men heller ingen höjdare.
Unga och fyllda av mod åkte vi tåg till startpunkten och hade en lätt knapp mil till en hydda vi tidigare byggt. Halvvägs till hyddan skulle vi äta middag, den gick ner med viss svårighet. Efter en stunds marscherande mådde flera illa. Lite friskt vatten från en kallkälla och vi fortsatte med reducerad fart.
Vid framkomsten till kojan beklagade sig flera över smaken på pemmicanet, rundsmakning visade att de olika satserna smakade skrämmande lika.
Till den dimmig morgon var inte aptiten den största, men det sköljdes ner med sockrat te.
Dagens tur skulle föra oss förbi ett samhälle vid lunchtid. Under marschen bestämde sig halva gänget för att försöka inhandla något mera normal mat. När avstickarn till samhället var avklarad visade det sig att samtliga fyllt på matpåsen i betydande grad. Patrulledaren försökte agera föregångsman vid lunchen och äta av sin medhavda pemmican men han var ensam. En avfallsgrop grävdes och pemmicankakorna begravdes utan saknad. Efter mera normal eftermiddagsfika steg stämningen flera grader. Till kvällen byggdes vindskydd och normal god stämning återvände. Trötta och mätta somnade patrullen. Tredjedagen hade en halvlång marsch runt en sjö innan vi återvände till hållplatsen för tåget. Nu vågade alla berätta hur de våndats inför pemmicanen efter provsmakning hemma. En helt ovetenskaplig upplevelse ur verkligheten.

I slutet av åttiotalet hade jag tillfälle att lyssna till pemmicanerfarenheter av en flygare från RCAF.
Som fänrik hade han blivit sänd på överlevnadsutbildning uppe i norr. Pemmican låg i överlevnadssatserna och lärare och elever enades om att kursens tre veckor kunde vara en intressant prövotid för den nya nödmaten, som enligt reklamen var så energiinnehållande.

Flera elever klagade på smak och konsistens men åt vad som tilldelades och försökte lära sig bygga snökojor, snöskor, igglos och annat som hör till arktisk överlevnad. Efter första veckan blev en elev akut sjuk i någon magåkomma och råddes övergå till rissoppa för att friskna till. Resten av lärarna och eleverna härdade ut men vid det här taget var varje måltid något som skulle genomlidas enligt min sagesman. Efter ytterligare två veckor var kursen slut och eleverna skulle hälsoundersökas för att se om de var flygdugliga, ungefär 1/10 blev satta på marken. Övriga tyckte att byxorna satt löst och min sagesman märkte att riktig mat inte fungerade väl med magen. Efter ett par dygn blev dock hans mage åter i form.

Via en flotiljkamrat fick han reda på att två av elevena med inuitbakgrund hade klarat dieten galant och att en annan oxså av samma etnicitet hade behövt läkarhjälp att få ordning på magen igen. Min sagesman svor att aldrig mer äta pemmican.
En tid senare konstaterades skillnaden i leverstorlek mellan inuiter och västerlänningar.

Det är ju trevligt att Tornade med flera trivs med och gillar pemmican. Uppenbart passar den inte alla, liksom så mycket. YMMV

Det jag efterfrågade var längre studier och de finns inte, mig veterligen. 3 veckors studien börjar närma sig tillräckligt lång tid men de 2 första veckorn måste ha varit för j_vliga eftersom det tar 2-3 veckor av omställning att uppnå fördelarna med ketondrift. Under dessa veckor känner de flesta sig väldigt svaga, huvudvärk m.m. och att genomgå detta under hård fysisk aktivitet tyder på en skrämmande stor okunskap i testförfarandet. Eftersom den normala armedieten ofta består av bla sockerdricka (sportdryck, fruktsoppor) samt hårt processat spannmål (pasta, kex) så blir övergången till en helt ketogen kost extra extrem.

Lös mage är också vanligt vid abrubt övergång till en fettrikare diet men patienter med IBS, svullen och bullrig mage och dylikt blir väldigt ofta bättre snarare än sämre efter en omställningsperiod.

Vad det gäller smaken så kommer jag nog aldrig få pemmican vid besök på en guide michelin restaurang. Dock kan man om man har lite känsla för matlagning krydda pemmicanen så att den blir fullt ätbar och faktiskt upplever jag den som god vid uteaktiviteter, speciellt om man gör en soppa av den med en halv buljongtärning i. Något som också är väldigt viktigt för smaken är vilket fett man väljer. Talg ger kraftigare och kanske "svårare" smak medan hemmagjord ghee ger en mild och god smak. Jag har provat med köpt Ghee och det var inte gott.

Jag har testat båda både modern friluftskost i form av frystorkat och hemmatorkat med pasta och ris och jag har testa traditionell friluftskost (pemmican) och båda fungerar under rätt förutsättningar. Fördelarna med Pemmican som jag ser det är:
Halva vikten jämfört med kolhydratbaserad mat (jämfört med Real frystorkat)
*Mindre packvolym
*Inget behov av vattenuppkok (dock ökar det smakupplevelsen och trivseln med varm mat. Eftersom det inte behöver koka så räcker en 4 gr esbit för min matlagning = ytterligare vikt och volymbesparing)
*Inga blodsockerdippar, om man vill kan man äta ett stort mål om dagen istället för 3st plus mellanmål.
*Mindre gasig i magen och färre toalettbesök

Jag försöker inte övertala alla att äta pemmican men jag blir irriterad när folk säger att det inte går att äta det med bibehållen hög prestationsnivå. Som jag nämnt tidigare så lär jag inte heller ha någon stor lever eftersom jag kommer från sydligare breddgrader snarare än nordliga. Så om ni vill testa så är det bara att köra på, dock ska ni ha gett er själva möjlighet till ordentlig omställning till fettdrift innan ni ger ut i skogen med pemmican, annars är ni lika amatörmässiga som armén varit i sina tester.
 
Tornado, det intressanta vore ju att se hur din lever mår efter 10 år med den dieten.

Det finns ganska många saker som man inte dör direkt av men som inte är nyttiga i det långa loppet. Tobak och alkohol är två exempel.
 
Hm, vilka armetester är det som du hänvisar till som amatörmässiga, Tordnado..? Skulle vara intressant att veta, så att jag kan läsa dem själv. Framför allt hur genomfördes de, och hur borde de ha genomförts enligt dig..?

En annan sak, hur definierar du att arbeta med hög aktivitetsnivå? Själv har jag prövat fett- och proteinrik kost över åtminstone 6 månader, jag kommer inte upp i samma nivåer som med kolhydrat i kosten. Inte heller återhämtningen är i närheten. Då menar jag träning.

...vandring är för många och för mig en aktivitet med relativt låg belastning och lägre krav, då duger det mesta som energi...även mat med lite kolhydrat, fast jag tycker den blir enahanda...

...nej, gillar inte heller pemmican ;)...

//J
 
Tornado verkat oinsatt även i koststater för olika vapenslag, vilket i och för sig inte är underligt.
Arme'r brukar med få undantag ha en godtagbar koststat och satsar av tradition på billiga måltider. Gryn, korv och industrisocker är huvuddelar. Marinerna har av tradition en betydligt högre koststat, helt kött och fisk är frekvent liksom mjölkprodukten och grönsaker. Flygvapnen stammar ofta ur flottan, koststaten byggdes på ytterligare, matkostnader var en fjutt jämfört med driftkostnaderna. Vid att äta utanför egna bygget gällde det att komma till en marinbas eller helst en flygflotilj.

Få militära försök pågår tillräckligt lång tid för organismens omställning, det är en svaget och en styrka, när det gäller knepiga dieter och svält kan det vara en stor fördel nämligen att försökspersonerna överlever och kan berätta om sina öden och upplevelser.

En USSR kollega jag hade landsattes på fel kulle och fick inget underhåll utom det som de hade i flckorna när de klev ut. Det blev 5 besvärliga veckor i vinterklimat. Jo tillråga på allt så var de i krig oxså. Givetvis blev klimat och svältförlusterna betydande.
 
Hade med pemmican senaste fjällvandringen. Smakade gott, riktigt gott tillsammans med några ägg till frukost. Det blev lite som ägg och bacon. Hunden tyckte om att dela frukost och diska min tallrik efteråt. Jag överlevde och mådde bra. Nemas problemas.

Ha dé gott
Peter P.
 
Tornado verkat oinsatt även i koststater för olika vapenslag, vilket i och för sig inte är underligt.
Arme'r brukar med få undantag ha en godtagbar koststat och satsar av tradition på billiga måltider. Gryn, korv och industrisocker är huvuddelar. Marinerna har av tradition en betydligt högre koststat, helt kött och fisk är frekvent liksom mjölkprodukten och grönsaker. Flygvapnen stammar ofta ur flottan, koststaten byggdes på ytterligare, matkostnader var en fjutt jämfört med driftkostnaderna. Vid att äta utanför egna bygget gällde det att komma till en marinbas eller helst en flygflotilj.

Få militära försök pågår tillräckligt lång tid för organismens omställning, det är en svaget och en styrka, när det gäller knepiga dieter och svält kan det vara en stor fördel nämligen att försökspersonerna överlever och kan berätta om sina öden och upplevelser.

En USSR kollega jag hade landsattes på fel kulle och fick inget underhåll utom det som de hade i flckorna när de klev ut. Det blev 5 besvärliga veckor i vinterklimat. Jo tillråga på allt så var de i krig oxså. Givetvis blev klimat och svältförlusterna betydande.

Nu kommer svamlet och sidospåren igen. Man kan nog inte lära en gammal hund trots allt. Du använder detta i samma mening och blir det ännu jobbigare att ta dig på allvar: "...godtagbar koststat....industrisocker är huvuddelar..." Det förklarar kanske humorsvängningarna och blandningen av lågt och högt i innläggen?
 
Hm, vilka armetester är det som du hänvisar till som amatörmässiga, Tordnado..? Skulle vara intressant att veta, så att jag kan läsa dem själv. Framför allt hur genomfördes de, och hur borde de ha genomförts enligt dig..?

En annan sak, hur definierar du att arbeta med hög aktivitetsnivå? Själv har jag prövat fett- och proteinrik kost över åtminstone 6 månader, jag kommer inte upp i samma nivåer som med kolhydrat i kosten. Inte heller återhämtningen är i närheten. Då menar jag träning.

...vandring är för många och för mig en aktivitet med relativt låg belastning och lägre krav, då duger det mesta som energi...även mat med lite kolhydrat, fast jag tycker den blir enahanda...

...nej, gillar inte heller pemmican ;)...

//J

När jag letade efter den långtidsstudie som Seaobserver länge hänvisat (men aldrig redovisat) till så hittade jag bara en från kanadensiska armen (googla).

Utan att göra en fullständig testspec så är grunden att testet skulle göras på individer som är vana vid mat med få kolhydrater.

"En annan sak, hur definierar du att arbeta med hög aktivitetsnivå? Själv har jag prövat fett- och proteinrik kost över åtminstone 6 månader, jag kommer inte upp i samma nivåer som med kolhydrat i kosten. Inte heller återhämtningen är i närheten. Då menar jag träning. "

Jag håller med och har flera gånger uttryckt att vid snabbare och kortare idrotter så är sannolikt en högre kolhydrathalt vara bra för optimal prestation. Dock behöver den inte bestå av pasta och sportdryck i så stor utsträckning som är vanligt. Inget vet säkert eftersom det inte gjorts så mkt studier men Coltings och Marks daily apple upplägg med fokus på fettförbränning under stora delar av träningen och kombinerad fett/socker vid tävling och den allra hårdaste träningen verkar rimlig. 99% av normal vandring är som bekant lågintensiv även vid högt tempo.
 
Tornado, det intressanta vore ju att se hur din lever mår efter 10 år med den dieten.

Det finns ganska många saker som man inte dör direkt av men som inte är nyttiga i det långa loppet. Tobak och alkohol är två exempel.

Intressant (ärligt), leverproblemen är en ganska ny hypotes som man inte hört så mkt från "motståndarna" till lågkolhydratkost. Det har mest varit kolestrol (kolestrolvärdet blir ofta bättre) och att hjärnan dör utan kolhydrater som gällt från dem. Har du några referenser till leverproblemen och kanske också till den större levern hos inuiter?

Vad det gäller min lever efter 10 år så behöver du nog inte oroa dig för mkt. Tyvärr har jag inte möjlighet att vara ute så mkt så att pemmican blir en övervägande del av min kost. Hade jag varit ute halvår åt gången så hade jag säkert velat variera maten en del. Hemma ersätter jag tex pasta med broccoli, kål, spenat, lite rotfrukter och en smörklick eller hemmagjord aoili på olivolja. Finns det något som tyder på att det är mindre hälsosamt än processat vitt mjöl (pasta) eller andra moderniteter som potatis?
 
Hade med pemmican senaste fjällvandringen. Smakade gott, riktigt gott tillsammans med några ägg till frukost. Det blev lite som ägg och bacon. Hunden tyckte om att dela frukost och diska min tallrik efteråt. Jag överlevde och mådde bra. Nemas problemas.

Ha dé gott
Peter P.

En till som överlevt, är du inuit? :)
 

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.