Det tystnar i huvudet

Jag stod ensam kvar på marken med grus uppblåst i ögonen. Jag njöt en sekund av att myggen hade blåsts bort av helikoptern. Nu när det åter var tyst, återkom myggen. En svag bris började fläkta från sjön. Jag stod vid stranden till Virihaure i Staloluokta mitt i Lapponia och jag var alldeles själv.


Det var tanken från början. Ronny och jag hade startat från Akkastugorna och vandrat tillsammans längs Padjelantaleden. Vi hade bott i stugorna längs leden. Ronny skulle till Stockholm och Hovet för att titta på Depeche Mode, och kunde därför inte vandra hela leden. Han flög hem när jag kommit halvvägs, för jag skulle fortsätta själv sista biten till Kvikkjokk. Så var det planerat och fram till nu hade det bara varit som en del i det stora. Alla planer med vår topptur på Akka, kartor, stugor, böcker och allt letande i forum på webben efter matnyttig info om Padjelanta gjorde att det faktum att jag skulle gå sista biten själv hade inte sjunkit in riktigt. Det hade inte blivit konkret förrän nu. Jag vände mig om och gick sakta upp mot stugan i Stalo. Sneglade på den vackra kyrkkåtan, gick in på mitt rum, lade mig på sängen och blundade.

Timmen efter att Ronny lyft, hände något konstigt. Från att ha mer eller mindre varit i symbios med någon till att vara helt ensam var en stor omställning. En process drog igång. Kanske var det överlevnad? Mentalt ställdes hela mitt jag om till att vara ensam.
Skulle jag ta mig hem, hängde det bara på mig själv.
Det var det jag hade sökt. Att utmana mig själv på mina villkor.
Det stod klart för mig nu, det hade bara inte tagit skruv förrän nu.

Dagen då Ronny lyfte tog jag en vilodag för att äta upp mig, för att fylla på med energi.
Jag tror aldrig jag ätit så mycket som den dagen, och ändå var jag hungrig vid nästa måltid.
Jag var nu tvungen att umgås med andra vandrare på stationen, något man kan låta bli om man har en kamrat med sig. ”Får jag slå mig ner?” brukar funka och det gjorde det den här gången också.

Alla som varit i fjällen och mött människor i stugorna vet att det är en ganska skön blandning av kufar, Ultralighters, barnfamiljer och machograbbar.
Den här gången träffade jag en 78-åring som tältade vid stranden, en ornitolog som samlade på fåglar, och en ung samisk mor och hennes lilla Samuel som charmade sig in i våra hjärtan. Och så tyskar.
Timmar av långa samtal i lunchrummet om fjäll och fåglar, om trasiga relationer, utbrändhet och friden i fjällen. Samtalsämnena flöt i varandra och ville aldrig ta slut. Solen gick ju aldrig ner så det var klockan som fick säga go´natt, eller ”Buorrieidja” som Samuel sa på Lulesamiska.


Efter att ha gått igenom min packning var det tid att börja vandra själv. Första målet var Tuottar stugorna, som är högsta punkten på Padjelantaleden. Jag började hålla ett högt tempo, förmodligen en stressreaktion, men när jag kommit några kilometer, började jag sakta förstå vad det handlade om. När jag sansat mig lite, kom jag in i min egen lunk. Mitt tempo. Min andning. Jag. Mig själv.
Att möta sig själv kan vara ganska skrämmande om man inte är beredd på det. Björnfrossa lär vara mer inre demoner än faktiska björnar.
Jag kunde stanna när jag ville, fotografera hur länge jag ville, äta när jag blev hungrig, eller inte äta när klockan var 12. Frihet under ansvar. Frihet men också en form av disciplin kände jag att jag behövde ha.

Man hinner tänka väldigt mycket när man inte har några andra intryck förutom synen. Synintrycken i fjällen är ju väldigt starka och dominerande. Jag skulle vilja likna det vid ett visuellt dån, som överröstar allt annat. Då kan de andra sinnena koppla av, och kroppen börjar bli mer av en farkost som transporterar den lilla gubben i huvudet, han som tittar ut. Jag märkte det inte först, men det gick flera timmar utan att jag tänkte på hur jag tog mig fram.


Jag hade blivit en passagerare i mig själv. Enklare vad över jokkar passerades, videt forcerades och det var först när det riktiga motlutet började och det var vätskepaus, som jag kom till medvetande igen.
Jag drack lite smältvatten, åt lite på den rökta renen jag köpt i Aras. En eufori kom över mig där jag satt och tittade ner i dalen. Ungefär här kan inte längre ord beskriva känslan av att sitta där med solen i ansiktet, rökt smak i munnen, en brusande jokk under sig och att bara var själv. Jag kan bara säga att jag blev sittande en stund. En lång stund.

När jag några timmar senare mötte ett gäng tjejer som var på väg västerut, pratande och skrattande, blev jag åter påmind om att jag inte hade någon med mig att dela upplevelsen med. Det kändes lite sorgligt, på något vis. Vi bytte några ord och sedan fortsatte vi åt var sina håll. Samtidigt som känslan av sorg fanns där, växte också mitt självförtroende och beslutsamheten att klara det i mål. En liten näve knöts i fickan.


Något jag hade tänkt på i förväg och som jag läst mig till var hur viktigt det var att ta det lugnt. Det kan tyckas självklart, men det blir väldigt tydligt när man skall vara helt ensam. Att hantera kniven när man skall skära, vara vaksam när man vadar, försiktig när man går i branter där det är risk att ramla. Jag såg alla dessa situationer som i ett nytt ljus. Det är ganska ansträngande när man hela tiden måste tänka sig för.

Prova att knyta skorna och tänk på hur du skall göra hela tiden.
Det är lättare att bara göra det. Men det är då riskmomenten kommer in i bilden. Inte att knyta skorna förstås. Ni förstår vad jag menar.

Jag kände aldrig under alla 16 milen från Akka till Kvikkjokk, att något var farligt, även om jag var på kanten till stup på Akka, eller vid branta passager längs leden. När det fanns en tendens till fara, gick jag säkerhet. Det gick lite långsammare, men jag är ännu helskinnad. Jag vet att det finns många andra som inte tar det lugnt utan som söker riskerna. Till den skaran hör inte jag. Samtidigt som det är ansträngande är närvaron man har i riskmomenten också ganska spännande. Det rinner till lite adrenalin, och man blir extra skärpt.


Vandringen längs Padjelantaleden fortsatte, fast i min takt. Jag fick tips av en stugvärd att gena över en jokk som hade en snöbrygga som borde hålla för mig och mina 85 kg. Jag började gå, men halvvägs till snöbryggan ångrade jag mig. Det kändes inte säkert längre, så jag vände och följde leden istället. Konsekvenserna om jag gått igenom snöbryggan hade kunna bli fatala, och det är det knappast värt, för att spara kilometer. Det känns bra att vända och inte chansa också. Milen blev till dagar, kalfjäll till blomsterhedar.


Tarradalen stod i blom och det blev lummigare och lummigare ju närmare Kvikkjokk jag kom. Ensamheten var något som både hade varit spännande och skönt. Och det är inte så farligt. Väl i Kvikkjokk var det skönt att prata med värmlänningen och hans fru, och de två galna jämtarna som bjöd på starköl hela tiden.

Jag hade träffat en man i Stalo som berättade att han brukade ge sig av och tälta alldeles själv i flera veckor. Han hade då en packning på 45kg och slog basläger och gjorde korta dagsetapper från tältet.
Han berättade att när han kände sig som mest harmonisk och ett med naturen så kände han det som att ”det tystnade i huvudet”.
Det kunde gå dagar utan en tanke. Precis det man eftersträvar när man mediterar. Att byta tillstånd. Lämna stress och krav. Att bara vara. Det tystnar i huvudet.

Henrik Berg