Singapore - Stockholm Del 1. Singapore - Kina.

Första delen av resan finns väl inte så mycket att säga om...       

Det var oerhört varmt och den fuktiga värmen slog emot oss som en vägg då vi landade i Singapore. Köpte film och annat som är betydligt billigare där än i vårt dyra hemland. Cyklingen ut ur miljonstaden var ganska ok, men trafiken tätnade då vi kom till Johore Baru, den första Malaysiska staden.

Egentligen hände det inte mycket i Malaysia. Jag har absolut inget att klaga på, men det var lite slätstruket. Naturen var vacker, folket varmt och trevligt, vägarna bra, hänsynsfulla bilister, god och närande mat, långa stränder, men då jag tänker tillbaka på färden genom landet…inga djupare intryck. Man skulle mycket väl kunna använda det unika svenska ordet "lagom".

	Två bilder på varm härlig "beachcykling i Malaysia.

Thailand. Efter att ha passerat gränsen blev vi fundersamma om hur resan skulle gå. Under de två första dagarna råkade vi ut för tre "roliga skämt". Med full fart tog en bil kurs mot oss och väjde inte förrän i absolut sista stund. Vid alla tre tillfällena var vi tvingade att cykla ner i diket för att undvika bilarna. De kanske såg något humoristiskt i situationen, men för oss på sadeln var det bara skrämmande. Förutom "clownerna" på vägen var de flesta bilister ganska hänsynslösa och höll hög fart. Dessutom finns det inte så många vägar i södra Thailand och trafiken var många gånger mycket intensiv. Det var svårt att njuta av cyklingen och man kunde inte kommunicera med varann på grund av oväsendet från trafiken. Många gånger anlände man till en stad mentalt utmattad med ringande öron. Vi gav järnet och beslutade oss för att ta oss igenom "Bahtland" så fort som möjligt. Det var också en omställning att vänja sig vid girighet, ignorans och småfifflande som hela tiden riktades mot oss, speciellt då man kom från ett land som Malaysia där man enbart blivit mött med ärlighet och hjälpsamhet.

Kort stopp i Bangkok för att sedan ta kurs mot Laos, ett land jag verkligen såg fram emot. Inställningen till oss blev bättre ju längre upp i Thailand vi kom, men råa skratt och "falang-rop" kantade fortfarande vår väg hela vägen till Nong Khai. Jag gjorde så gott jag kunde och försökte lära mig några enkla fraser på Thai, men tydligen lyckades jag inte alltför väl. En mening som etsats sig fast i mitt huvud är: "You foreigners are very strange. You try to speak Thai, but it never sounds like it does when we speak it". Jaha….vad svarar man på det?

"The country of a thousand smiles", är för mig "The country of a thousand snarls". Punkt.

Det var i Laos resen började bli intressant.

Det var som att pånyttfödas då vi korsat bron till Laos. Tyst, trevligt, pittoreskt. Inga berg med sopor överallt. Människor som var genuint intresserade av vad vi gjorde där och som intensivt lyssnade på vad vi hade att berätta. Diskussionerna man hade ledde ofta fram till en inbjudan till personens hem för en kopp the eller lite mat. Redan första dagen förstod vi hur stor skillnaden mellan de båda länderna var och händelsen jag i första hand tänker på var då Katja körde omkull i en slipprig lerpöl.

Tystnad. Inga råa skratt. Inga pekande åskådare. En liten tjej tog upp en pappersbit ur sin skolväska och började torka av Katjas blodiga knä. Två bensinstationsföreståndare kom till undsättning och reste upp cykeln och började befria den från lera. Några förbipasserande stannade till och frågade oroligt hur det var med Katja och undrade om hon behövde hjälp. Vi hade definitivt bytt land.

Jag är inte speciellt intresserad av tempel och arkitektur, men i Vientiane fann jag en hel del intressanta byggnader. Spelade fotboll på Mekongs sandiga stränder och insåg att de flesta tioåriga Laotiska barn var mig helt överlägsen i denna sport. Många rykten cirkulerade på traveler-haken och de flesta rörde sig om hur farligt det var att ta sig landvägen till Luang Prabang, den största staden i norr. Om man trott på alla rykten, hade nog H’mong gerillan dödat hundratals resenärer och halva Laos befolkning. Vi uppsökte den svenska ambassaden och blev visserligen varnade, men det lät inte speciellt farligt och vi bestämde oss för att ta chansen. Om man ska vara riktigt ärlig så hade vi bestämt oss innan, vi ville bara ha lite mer info om hur stora riskerna egentligen var.

Redan första dagen efter vi lämnat Vientiane bakom oss kände jag att det var nu cyklingen började bli riktigt angenäm. Åtta-tio bilar i timmen, fantastiskt bra vägar (byggda av Svenskar), intressanta omgivningar med mängder med paus- och campingmöjligheter. Naturen blev dessutom mer intressant för varje dag som gick. Då de första kullarna började dyka upp nära Vang Vieng kände jag ett pirr i magen.

Bergen blev allt högre och cyklingen intressantare.

Det var det här jag längtat efter ända sedan jag lämnat Singapore -att ge sig i kast med berg och långa hårda klättringar. Antagligen hade jag undermedvetet börjat preparera mig för vad som väntade då klättringen uppför Himalayas första utlöpare började.

Matmarknad i Vang Vieng. Kvinnan på bilden är mycket stolt över att ha både råtta och bikakor till salu denna morgon.

Det kändes underbart att med brännande lår slugga sig upp för backe efter backe och att bara sitta på ett litet pass för att titta ut över det allt mer kuperade landskapet. Vi var mycket försiktiga då vi campade och gömde tältet väl i den snårigaste terräng vi kunde hitta. En natt vaknade vi av gevärsskott på nära håll. Pulsen ökade och tankeverksamheten gick upp på högvarv. Vi satt där i mörkret och viskade om vad vi skulle ta oss till. Antagligen var det bara jägare, men man kunde inte vara säker. Ytterst försiktigt drog jag ner dragkedjorna och kröp ur tältet och gömde mig i en liten bergsskreva ovanför tältet och väntade. I ena handen hade jag en kniv och i den andra mitt kryptonitlås. Jag vet inte vad jag skulle kunna ha gjort om ett gäng beväpnade gerillamän hittat vår tältplats, men det kändes bättre än att inte göra något. Det blev en lång natts väntan, men förutom ett avlägset skott i mörkret, hände det inget mer. Vi anlände till Luang Prabang och tog oss en titt på stadens all tempel, pratade med intressanta människor och provianterade.

Ett välbehövligt matbreak vid en gaturestaurang.

Vägen mot Kinas gräns skulle enligt uppgift vara ganska tuff och dessutom var det en Laos fattigaste delar m.a.o. svårt att hitta mat.

Fin asfalt till att börja med, men sen började en av mina jobbigaste dagar hittills som cyklist. Regnet öste ner och vägarna förvandlades till lervälling och/eller delar med vägarbeten.

	Två cyklister som inte har det alltför roligt...
	Kollapsade vid ett tillfälle i ett dike, ville bara sova...
	Anledningen till detta...

Det blev tre helvetiska dagar till Ban Nambak, nästa by längs vägen. En morgon lyckades jag vadande genom lera och vatten ta mig hela 400 meter den första timmen. Varje 500 meter var jag tvungen att stanna och rengöra min cykel. Leran och jorden satte sig som murbruk mellan däck och ram. Kedja, drev och pedaler blev omedelbart täckta med lera. Katja hade kvar ett par slicks och hade visserligen inget grepp i sörjan, men kunde i alla fall ta sig fram med relativt god hastighet eftersom hon förskonades från lera mellan däck och ram. Vi tog ett break för att dricka vatten. Katja var ca tjugo meter bakom mig och började rulla sin cykel mot platsen där jag stod. En skarp smäll bröt tystnaden. Instinktivt slängde jag mig omkull i leran.

- Jag har blivit skjuten! Jag har blivit skjuten i benet. Fan. Fan. Fan.

- Ta skydd, stå inte kvar på vägen!

- Jag har blivit skjuten!

Katja var paralyserad. Hon rörde sig inte. Stod kvar med cykeln på samma plats. Jag rullade ner i diket för att vara ur synhåll för skytten. Spottade ut lera ur munnen för att kunna ropa igen. Katja stod kvar på samma plats och fortsatte att med entonig stämma mässa, "jag har blivit skjuten, jag har blivit skjuten".

Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag kunde inte låta henne stå där hon stod.

- Släng cykeln och ta skydd, försökte jag.

Inget resultat. Utan att egentligen tänka igenom vad jag gjorde, kastade jag mig upp ur diket och rusade i zick-zack övre den leriga vägen. Katja stod kvar lutad mot cykeln. Jag bara väntade på att höra en knall eller bli träffad av något smärtsamt. Av någon anledning tvekade jag då jag skulle knuffa ner Katja i diket. Hon stod som förstenad och tittade fundersamt på sitt ben. Hon grät.

- Rör mig inte! Jag har blivit skjuten.

- Få se…var blev du skjuten?

-I benet för helvete!

Hon var hysterisk. Jag böjde mig för att titta efter blod och kände samtidigt att det var idioti att stå exponerade som vi gjorde. Jag såg inget blod, inget hål i goretex-byxan och inget annat heller som tydde på att hon blivit träffad. Vad jag däremot lade märke till var det totalt söndertrasade framdäcket. Det hade exploderat. Till slut började jag förstå vad som hänt. Någon gång under dagens lopp då jag legat på efterkälken hade Katja bytt till ett nabbigt mountainbikedäck, det hade fastnat väldigt mycket lera mellan framgaffel och däck. Jag hade sett hur hon kämpat för att över huvud taget få cykeln i rullning mot platsen där jag stått. Leran hade slitit upp däcket och slangen hade trängt ut genom hålet och punkterats explosionsartat. Lufttrycket mot Katjas ben i kombinationen med smällen hade övertygat henne om att hon fått en kula i benet. Jag hade också uppfattat smällen jag hört som ett gevärsskott. Då sanningen gick upp för mig började jag småskratta. Jag såg desperationen i Katjas ögon och skyndade mig att förklara vad som hänt. Till slut då all spänning släppt skrattade vi båda åt händelsen, bytte framdäck och kämpade vidare genom leran.

Cyklingen i norra Laos, med eller utan lera, var hård. Upp och ner hela tiden, stundtals varmt och alltid på dåliga vägar. Folket var inte vana vid att se västerlänningar och definitivt inte till cykel. Så fort man tog ett kortare break i en by blev man genast omringad av stora antal nyfikna åskådare. Många ryckte i mina hår på armar och ben, (Laotier har ytterst sparsamt med extremitetshår), många pillade på våra ekipage, tutade med våra tutor undersökte oss på alla upptänkliga sätt. Den enda respit man fick var i nerförsbackarna, då det bar uppför sprang barn och vuxna vid sidan om oss, pratade, skrek och hejade på. Detta är enligt mitt tycke ganska skoj när man är pigg och utvilad, men då man börjar bli trött, hungrig eller är på allmänt dåligt humör är det oerhört påfrestande.

Alltid horder av glada följeslagare.

Ibland drog vi in cyklarna i "bushen" för att få lugn och ro medan vi tog ett break eller drack vatten.

Jag har aldrig varit direkt imponerad av stamfolk och deras kostymer, men i norra Laos måste jag erkänna att det var fantastiskt. För det första var det så många olika färggranna dräkter, på en marknadsdag i en liten by, räknade jag till minst 15 olika klandräkter och jag antar att de alla var från olika stammar. Jag har alltid trott att dessa beklädnader är något minoritetsfolken tar på sig vid festliga tillfällen, men här hade alla på sig dem även i vardagslag. De var alla mycket stolta över sin klantillhörighet och ville visa det.

Två minoritetsflickor.

En dagboksanteckning med funderingar runt just denna företeelse:

Fattigdomen är utbredd. Folket lägger ner nästan all energi på utseende. Är grupptillhörigheten så viktig att de åsidosätter allt annat? Gråtande barn med uppsvällda bukar, mamma sitter och syr. Vattenhämtning i kärl där mer än hälften runnit ut vid hemkomst. Förfallna hyddor. Sällan ser man någon som jobbar på de små fälten. Misär, förfall, fattigdom och... underbart vackra, påkostade dräkter. Jag passerar bara förbi, vet inte allt. Säljer de dräkterna på marknaderna (har inte sett några till salu)? Språkbarriär. Skrämmande om det är som jag tror att det är; fåfänga och utseende går före allt, även här.

Laos var mycket spartanskt och fattigt, men å andra sidan såg man aldrig slummar á la Indien, aldrig folk som låg och dog på gatorna, det var mer "jämnfattigt". Våra matvanor blev också allt enklare. Treminutersnudlar, kondenserad sötad mjölk på burk, vidriga torra kex och ibland någon udda grönsak. Jag älskade Laos, men jag måste ärligen erkänna att då jag började känna att Kina var inom räckhåll kände jag lättnad.

	Nyfikenheten hade inga gränser, men man kände sig alltid varmt välkommen i Laos.
	Två världar möts.

Bambuhyddor byttes mot Kinesiska betongkolosser, ris med diverse småkryp förvandlas till femkomponents middagar, sandvägarna blev till fina asfaltsvägar och affärerna var helt plötsligt fulla med underbara lyxartiklar som läsk, pasta, bröd, frukt och grönsaker. Kina var verkligen välkommet!

Vidare till nästa del av resan.