China - Nepal

Det här är en stor sida. För att underlätta läsning och navigering, klicka på en länk och du tas direkt till historien du vill läsa.      

• Matt  Ibland känner man sig som en nybörjare och charterturist...
• Äventyret börjar  Äntligen var det dags att ge sig i kast med Himalayas första utlöpare.
• Första kontakten med PSB.  Stötte på problem långt tidigare än beräknat.  Kinesisk säkerhetspolis hindrade vår framfart...
• Yanjing by night.  ....tillfälligt. When there's a will, there's a way. Nattlig trek över bergen förbi checkpost.
• Tibet, vägen mot Markam och allmänna rutiner. 
• Bron vid Markam.  Stället vi fruktat från början av resan. Det blev en händelserik natt med en hel del vådliga äventyr.
• Chuka och en insikt om det omöjliga.  
• Ensam. 
• Bamda Valley.  En fruktansvärd tid! Ständigt attackerad av aggressiva människor.
• PSB slår till. Del 1: Fängslad i Riwoqe.  Turen tog slut.
• PSB slår till. Del 2: Qamdo, hopplöshet och triumf.  Transporterade till Qamdo för fortsatta förhör.
• Nattlig flykt.  Omöjligt att acceptera en eventuell utvisning och cykelkonfiskering-satte allt på ett kort.
• Flykten fortsätter.  PSB flåsande i nacken.
• Hästen, flickan och hennes far.  En mycket obehaglig händelse. Tänker fortfarande på flickan...
• Den mystiska Baxoi-incidenten.  En liten episod med PSB i huvudrollen, som helt saknar logik.
• Dagbok Baxoi-Nyingchi.  Hård cykling, vackert landskap och återigen ensam.
• Mindgames in Bayi.  Återigen tagen av PSB. Men hjälp kom från ett helt osannolikt håll.
• Lhasa. 
• Mot Nepal.  Var på grund av kort visumtid tvingad att köra hårt på "The Friendship Highway", som inte direkt gjorde skäl för namnet.
• Historien om Hubert, en berättelse om vad bergsklättring borde vara.  Slagen med häpnad då jag mötte denna outsider.
• Början till slutet.  Efter denna händelse är jag tacksam över att jag fortfarade är vid liv.

Matt   

Yinghong, staden dit alla kineser åkte för att se på traditionell folkdans, äta genuin mat från Daifolkets kök, njuta av värmen eller för att roa sig med stadens prostituerade. Jag hängde på ett av stadens travelercaféer frossade i bananapancakes, milkshakes och annan lyxmat som vi inte blivit alltför bortskämda med i Laos. Frågade ägarinnan till stället vad skriften ovanför mitt huvud betydde. "Matt’s seat" hade någon klottrat på väggen. Matt kommer klockan 1800, fick jag till svar. Måste vara en riktig stammis, tänkte jag. I brist på annan sysselsättning infann jag mig på Meimei's kl 17:55. Fem minuter senare dök en äldre herre upp. En kort spänstig man i 65-70 års åldern, rakat huvud, klädd i slitna ljusblå kläder av samma typ som användes av de allra fattigaste bönderna nuförtiden, men som en gång varit var mans kläder i det gamla fattigkina. Vi kom genast bra överens, lite tack vare ett gäng nerrökta hippies vid bordet bredvid. Matt undrade vad som fattades i dessa unga vraks liv.

– De reser 1000-tals kilometer för ett sedan fly in i en falsk värld av droger, vad får de ut av livet, frågade sig Matt. Jag instämde.

- Jag har hört att du är cyklist, berätta lite om hur det är. Jag berättade. Efter en timmes diskussion tyckte jag det var hög tid att få lite svar om hur det var att resa vid den ganska höga ålder Matt var i. Matt ställde genast en motfråga: Är det min framtid eller var jag tidigare rest du är intresserad av.

- Var är du om, låt oss säga en månad. Den karismatiske Walesaren funderade en sekund, och sedan började han berätta om sina planer.

- Om en månad har jag nog precis anlänt till Tibet. Kommer hoppa av bussen ca 500 km ifrån Lhasa, därifrån skall jag gå till Pakistan. Gå, utbrast jag! . Ja, gå, sa Matt mycket lugnt. Jag ska följa Indus hela vägen genom Kina, vidare genom Indien och slutligen Pakistan. Jag kommer förhoppningsvis att nå fram till Gilgit innan vintern kommer. Men hur gör du med visum, gränserna är dessutom stängda mellan alla dessa länder i alla fall om du ska följa Indus? Visum är bara en bit papper något du aldrig behöver när du reser, legal stöld är vad det är, och en gräns är bara stängd så länge du själv accepterar att den är stängd. Okay, tänkte jag , det må vara hänt, men hur gör du med mat, de områden du skall igenom, är några av jordens mest ogästvänliga. Jag kommer att gå med nomader och när det inte finns några får jag skaffa mat på egen hand. Jag vet hur man överlever och jag kommer att ha med mig min slangbella, jag försäkrar dig om att jag är mycket träffsäker. Det började gå runt i huvudet på mig, det här var verkligen något utöver det vanliga. Matt verkade ha svar på allt och min lilla cykeltur verkade helt plötsligt lätt. När jag några dagar senare fick reda på hans fortsatta planer kände jag mig som en vilsen charterresenär nyss anländ till Mallorca. Våren efter planerade Matt att fortsätta sin promenad, han ville följa Kinas yttre gräns start Pakistan, vidare Afganistan, Tadzjikistan, Kirghizstan, Kazakhstan, Ryssland, Mongoliet, Sibirien för att slutligen ca 2-2,5 år senare komma tillbaka till Kina. Fick en indikation samma kväll på att han verkligen var en överlevare. En jättelik gräshoppa flög intet ont anande in på kaféet, blixtsnabbt greppade Matt insekten och utan omsvep bet han huvudet av den. Ansiktsuttrycken på de turister som befann sig i kaféet var helt obetalbara. Då han muntert glufsade i sig resten, hade min Danske bordsgranne fått nog, med händerna för munnen rusade hon ut i natten.

Har sällan känt sån samhörighet med någon jag mött under mina resor, åldersskillnad och våra helt olika ressätt till trots. Matt gav mig också en tankeställare om livet, hur kort det är och hur olika förutsättningar vi alla har. Ofta möter man människor som klagar på att de ej har tid nog och att de inte hinner med vad de vill göra. Oftast på grund av ett jobb eller fortsatta studier som väntar vid hemkomst. Så var också fallet med Matt, men i hans fall var det inte något trivialt vardagsproblem som låg till grund. Han kände att själva livet var för kort och att han upptäckt sina kall för sent. Cyniskt konstaterade han att det var troligtvis hans sista chans att förverkliga sina drömmar, om ett år kanske hans hälsa, med ålderns rätt, omöjliggjort hans visioner. Han klargjorde dock att han inte ångrade en sekund av vad han tidigare utfört i sitt liv, ingen bitterhet, men kanske en insikt om att han kanske ändå valt fel väg tidigare i livet. Bakom all optimism, och självsäkerhet kunde jag dock skymta ett spår av tvivel. Ett tvivel han ofta lätt skämtade bort, men då jag en dag ställde honom mot väggen om hans chanser att verkligen klara av detta svindlande äventyr, förändrades hans blick. Matt fäste blicken på något långt bort i fjärran och hans svar fick mig att rysa.

- Vid min ålder är inget längre självklart, inte ens att leva ännu en dag. Jag har levt ett fullt liv och jag kommer att gå till den dag någon sätter en kula i huvudet på mig, om det skulle inträffa kommer jag i alla fall att kunna lämna detta liv med ett leende på läpparna. Att försöka och misslyckas är inte ett nederlag, men att inte försöka och leva i de oförverkligade drömmarnas värld är ett nederlag i feghetens och passivitetens tecken. Matt blev tillfälligt tyst, han vände sig mot mig, och hans blick blev nästan obehagligt skarp och penetrerande. Krasst och lite lakoniskt, besvarade han min fråga med en enda mening, "Maybe I learn to fly, sooner than I expect". Trots Yinghongs stekande hetta, frös jag då jag sa adjö till den gamle Walesaren.

Färden fortsatte. Yunnanprovinsen är kanske en av mina absoluta favoritområden. Alla ingredienser för lyckat resande finns där: Vacker natur, intressant kultur, vänligt bemötande, utmanande cykling och dessutom är området ett av världens billigaste områden, fullt med god färsk frukt och ett fantasirikt matutbud.

Till början av sidan.

Äventyret börjar

Efter en dags intensivt shoppande och ytterligare en med fanatiskt kortspelande i Zhongdian, var det äntligen dags för action. Det var nu allvaret började. Vi hade 1000-tals km dåliga grusvägar framför oss och fr.o.m nu var vi tillåtet villebråd för det Kinesiska polisväsendet, PSB. Vi brydde oss inte ens om att försöka få ett s.k. Aliens Travel Permit. De dyra tillstånden var avsedda för rika turister, som i regel blev transporterade med landcruisers genom de känsliga områdena. Mitt ekipage var oerhört tungt, trots att jag inte tillhörde skaran med cyklister som släpade med sig allt från elektriska tandborstar till vitlökspressar. Viktökningen bestod till 100% av mat och det skulle visa sig att den skulle komma väl till pass under resans gång.

Det var en mulen kylig dag, men jag kände mig mycket väl till mods. Det var det här ögonblicket jag väntat på ända sedan starten i Singapore. Det pirrade till i magen då asfalten tog slut, vi hade nu på allvar slagit in på den näst intill omöjliga Yunnanrutten. Planen var att cykla till Markam, vidare mot Qamdo, för att sedan korsa den Tibetanska högplatån, för att slutligen anlända till Nagqu. Därefter hade vi planerat att ta den norra rutten till den avlägsna oasstaden Kashi i Xinjiang provinsen. Lhasa och det centrala Tibet hade aldrig lockat nämnvärt, det var de stora okända ödemarkerna som drog. Vi hade inte träffat någon som rest i ovan nämnda områden, och detta i sig var en utmaning av stora mått. Förutom en liten vägbeskrivning vi fått av en annan cyklist, vars kompis, kompisar hade besökt området fyra år tidigare, hade vi ingen information om den planerade rutten. Vi visste inte ens om hur det förhöll sig med vägar på vissa sträckor. Allt var m.a.o. som bäddat för ett sjuhelvetes äventyr. Då vi nådde toppen av det första passet, kom en liten förvarning om vad vi hade att vänta, ett snöblandat regn tvingade oss, att för första gången på resan använda delar av den fina utrustning vi blivit försedda med. Ner till Yang-Tze-Kiang igen och vidare till Benzilan. Möttes av två halvnakna kortspelarvänner från Zhongdian som var på väg till stans badhus. De upplyste oss om att PSB, inte brydde sig om utlänningars närvaro i Benzilan. Lagade cykeln och fortsatte kortspelandet. Nästa dag började Tibets vansinniga topografi känna oss på pulsen. Cyklade inte mer än 30 km, men med tanke på att detta innebar 1245 vertikalmeter längs svindlande serpentinvägar var det ändå ganska hårt. Klättringen fortsatte. Vägen slingrade sig obarmhärtigt uppåt i långa svepande svängar. Tallskogens förut så ståtliga stammar blev kortare och tunnare, och snart var det bara en förkrympt buskvegetation som kantade vägen. Det gröna frodiga landskapet tappade sin färgprakt i takt med vår idoga klättring. Omgivningarnas färgskala gick allt mer mot brunt, grått, svart och senare vitt. Vi nådde snögränsen. Kallare, blåsigare, kargare, men också vackrare. Vi började känna av höjden, andetagen blev kortare och grundare, pauserna blev längre. Klädesplaggen togs på allt eftersom vinden tilltog, ett lätt snöfall välkomnade oss då vi slutligen såg passet halvannan km längre fram. Kände mig otroligt levande, och kunde inte hålla igen, ruschade mot toppen. Flämtande, svett och oerhört lycklig beundrade jag den bedårande utsikten. En kedja med skarpa gnistrande toppar reste sig i väster. Satte mig och njöt av den minst sagt friska luften och vyerna.

Blev sittande i den kyliga blåsten tills solen gick ner, hade svårt att slita mig från den underbara vyn och de många lämlarnas pigga upptåg. Då jag kröp in i tältet slog det mig att det kanske var ett litet ynkligt "sovrum", men å andra sidan var det det största och vackraste arbetsrum man någonsin kunde önska sig.

Till början av sidan.

Första kontakten med PSB

Då vi nästa dag gav oss iväg för att tackla de två återstående passen, möttes vi av ett underbart väder. Yunnan's högsta bergskedja visade sig i sin absolut bästa skepnad, solen lyste upp de nästan 6000 meter höga topparna och man kände verkligen hur liten och betydelselös man var , jämnfört med dessa eviga titaner. Vi var främlingar i en värld, där vi levde på nåder från vädrets makters goda vilja. Passerade passen utan problem och nådde Deqen, det sista större samhället innan vildmarkerna definitivt skulle ta över. Fick misstänksamma och vakande blickar från stadens poliskår, men ingen ingrep. Återigen stötte vi på Mekong, och vi följde den nu allt smalare och vildare floden uppströms mot Tibets officiella gräns. Den sista milen upp mot Yanjing blev en brant och krävande upplevelse. Hade redan gjort upp planer om hur mycket vi skulle äta. Enligt alla källor skulle staden vara säker för utlänningar, tack vare en slö och ignorant PSB-kår. Då vi kom runt ännu en krök och såg människor, kände vi att räddningen var nära. Den röd-vita vägbommen kom som en total överraskning. Tvekade en sekund, för att sedan cykla upp mot den första kontrollposten. Väntade oss inga bekymmer, vi litade blint på den lilla tresidiga guiden vi fått av Mecki i Dali. Det visade sig omgående att det var ett stort misstag. Då vi försökte cykla förbi bommen, kom två unga PSB-officerare utrusande ur en vaktkur och stoppade oss. Vi försökte på alla möjliga sätt att övertala dem om att släppa förbi oss, utan resultat. De talade inte ens med oss, de bara pekade i riktning mot Deqen. Besvikna och uppgivna rullade vi tillbaka ner för de branta serpentinsvängarna vi nyss kämpat oss upp för. Satte oss i dike, diskuterade och deppade. Vi hade stött på patrull långt tidigare än beräknat. En kvinna dök upp, hon tittade sig nervöst över axeln, då hon försäkrat sig om att vi inte var iakttagna, tog hon fram en liten låda full av någon sorts pastarätt. Försiktigt räckte hon över maten, tittade sig återigen omkring, för att sedan ge oss vägbeskrivningar om hur vi skulle ta oss förbi polisen. Vi förstod långt ifrån allt, men det stod klart att hon rekommenderade oss att trekka över de mycket branta kullarna på höger sida om checkposten. Det skulle tydligen finnas någon form av stig där. Då vi tacksamt ätit upp hennes mat, begav hon sig skyndsamt iväg igen. Av klädseln att döma var hon mycket fattig och vi beundrade henne för risken hon tagit och framför allt för hennes förbarmande för två främlingar, som hon egentligen inte hade någon anledning att hjälpa. Detta var första gången på resa vi fick oväntad hjälp av lokalbefolkningen i vår ständiga kamp mot att bli infångade av PSB. Men det var långt ifrån den sista. Man skulle kunna tro att det bara var Tibetanerna som hade intresse av att hjälpa oss, men senare på färden visade det sig att i stort sett alla hade en benägenhet att komma till undsättning då man minst anade det. Detta inkluderade allt från fattiga Tibetaner och Kinesiska shopägare till CTS-guider och den Kinesiska militären. Klockan två på natten gjorde vi ett nytt försök, men blev omedelbart avskräckta då vi såg att kontrollen var bemannad även nattetid. Uppgivet slängde vi oss i ett dike och vi brydde oss inte det minsta då bilar stannade till för att titta på de båda utslagna cyklisterna. Sömnen den natten var en sömn i uppgivenhetens och besvikelsens tecken.

Till början av sidan.

Yanjing by night.

Vi vaknade av att ett stort antal nyfikna stod och stirrade på oss och våra cyklar. Om vi återigen skulle försöka, var det inte bra att halva Kinas befolkning kände till att vi fortfarande var i närheten. Rullade ner för ytterligare ett antal switchbacks. Det kändes bittert att rulla ner för de branta backarna, men till slut hittade vi en bro att gömma sig under. Började bära ner packningen, och var nästan klara då jag fick syn på en cyklist komma stretande uppför de branta backarna. Det var Chris, en Schweizare vi träffat några veckor tidigare i Dali. Upplyste honom om situationen vi befann oss i och började älta olika alternativ. Det var otroligt skönt att ha någon mer att dela eländet med. Chris hade fört med sig en frisk fläkt av hopp.

Alternativen var : 1. Smita förbi nattetid. 2. Gömma sig i lastbil förbi kontrollen. 3. Trekka runt över bergen. 4. Prova andra vägar, på andra sidan Mekong. 5. Muta sig förbi.

Bestämde oss för alterntiv tre.

Det blev en lång väntan under bron. Chris hade hela dagen drömt om att få dricka Pepsi då han bestämde sig för att proviantera. Han begav sig till kontrollen, förklarade att han tänkte cykla mot Deqen, men att han inte hade mat så det räckte. Han fick tillstånd att uträtta sitt ärende om han lämnade cykeln som säkerhet. Vi västerlänningar har svårt att beskriva ett asiatiskt utseende, vi tycker att alla är mer eller mindre identiska. Förhållandet är också omvänt, poliserna i kontrollen trodde att Chris och jag var samma person. Väntade till klockan 23:00 innan vi började vår nattliga resa. I kompakt mörker cyklade vi uppåt tills vi nådde den sista kröken innan kontrollen. Lastade av packningen och började söka efter stigar på de mycket branta sluttningarna. Jag var på tok för ivrig och började genast släpa packning rakt upp för de branta bergssidorna. Insåg snart det meningslösa i projektet, det enda det kunde resultera i, var att jag föll och slog ihjäl mig. Hittade till slut en stig som ledde uppför bergssidan på ett godtagbart sätt. Bildade en langningskedja och efter ca en och en halv timmes slit var all packning inklusive cyklar på toppen av bergsryggen. Vi befann oss nu ett fåtal hundra meter snett ovanför checkposten. Tog ett välbehövligt break, kollade att inget hade gått förlorat i mörkret och undersökte hur framförvarande terräng såg ut. Chris hade tappat en av sina fyra(!) 1 ½ liters Pepsiflaskor, och då han flämtande anlände var återigen redo för avancemang. Vi ledde våra 35- 70kg (Chris stod för den i särklass tyngsta cykeln) tunga ekipage längs en djurstig, som slingrade sig vidare genom den mörka natten. Blev mer och mer irriterad på Chris. Han tappade ständigt utrustning från sin minst sagt kaotiska packning. Den bestod av ett komplicerat sammelsurium av plastkassar (ofta trasiga), rep, elastiska remmar, utslitna (och helt oanvändbara) däck och en hel uppsjö av överflödiga tingestar, som oupphörligen föll av. Varför hade han inte förberett sig för en situation som denna? Vi förlorade minst en timme på att, i mörkret, leta efter colaflaskor, tidningar (istället för liggunderlag ! ) och tältpinnar mm mm. Att Chris dessutom hade mycket svårt för att viska, i ett drog dåliga vitsar och hela tiden tog rökpauser (utan att dölja flamman från tändaren) gjorde att mitt humör sjönk till en mycket låg nivå.

Vid flera tillfällen var vi tvungna att ta av all packning och bära den över de djupa raviner som tidigare störtregn skapat. Efter att ha färdats i en stor halvcirkel runt Yanjing, kom vi äntligen ner till huvudvägen igen. Åtminstone jag, Chris dröjde ytterligare tio minuter, han hade stannat för att laga sin cykeldator. Svor långa, rasande ramsor om att det var ett mycket väl valt tillfälle för cykelvård.

Då det första gryningsljuset kom smygande, kände vi oss mycket slitna. Det hade varit ett dygnslångt mycket ansträngande pass, både fysiskt och psykiskt. Vi använde våra sista krafter till att släpa upp cyklarna i en stenig men skyddad bergsskreva. Det fanns inga möjligheter att slå upp tälten, men vi hade inget val, sömn var absolut prioritet ett och med Chris ständiga svada av siffror, skämt och lovordande av Pepsi, somnade jag.

  Vår sovplats efter natten i Yanjing.

Till början av sidan.

Tibet, vägen mot Markaham och allmänna rutiner.

Vaknade, törstig och sliten. Frukosten bestod av Pepsi (hade just vid det tillfället lätt att förstå Pepsis storhet) och 761- armybisquits. Nu var vi officiellt sett i Tibet. Klättrade hela dagen, uppåt, uppåt, mot nästa pass. Vi insåg att vi behövde en vilodag efter den mycket långa och strappatsrika Yanjingnatten. Klättrade ca 1000 vert/meter, slog sedan läger i ett par gamla ruiner. Uppskattade lyxen att åter igen få sova i tält. Tog det lugnt en hel dag, välbehövligt, men vi kände oss på samma gång rastlösa. Människan är ett vanedjur och vi var nu vana vid att cykla varje dag i en mycket krävande terräng. Fick besök av flera olika grupper Tibetaner. Blev bjudna på allt från bröd och torkat kött, till tsampa och chang (rostat kornmjöl, som oftast blandas med te, salt och yaksmör. Det sistnämnda är det Tibetanska traditionella kornölet). En standarddag gestaltade sig på följande sätt: vaknade vid 7:00-8:00 (om vi inte blev väckta av morgontidiga Tibetaner). Kokade upp varmt vatten, numer oftast över öppen eld, för att spara bensin, som nu blev allt svårare att komma över. Åt tsampa, vanligen blandat med te och/eller torrmjölk. För det mesta åt vi också 761, de mycket energirika Kinesiska armekexen. Bytte kläder till de redan nersvettade cykelkläderna, (undantagen var Chris som inte hade av sig sin t-shirt eller kortbyxor på 49 dygn !), tog ner tälten, packade och cyklade vidare. Började leta vatten. Cyklade i ett par timmar. Eventuella pauser bestämdes i regel av hur trött man var, topografin eller om det fanns intressanta fotoobjekt. Ibland var man tvungen att stanna och bara njuta av det ypperliga panoramat naturen bjöd på. I regel kom hungern krypande någon gång mitt på dagen. Letade rätt på ett lämpligt ställe för matlagning, tog vi en timmes break för att sleva i sig treminutersnudlar, smaksatta med fermenterade grönsaker, vitlök, torkade gula ärtor eller potatis. Cyklade i regel till två timmar före skymning. Tog ytterligare ett mål nudlar och drack kopiösa mängder te, blandat med socker, salt och torrmjölk. Drickandet på kvällarna var något centralt i vår tillvaro. Det är mycket viktigt under cykling, speciellt på hög höjd och ur social synvinkel var detta höjdpunkten på dagen då man satt och funderade över dagens händelser och började planera morgondagens cykling. Tystnaden då vi satt runt lägerelden var ofta kompakt, inte ett ljud hördes, förutom det sista sprakandet från den falnande elden och ibland siset från den isande Tibetanska vinden.

Klättrade över ytterligare ett 4000 meters pass och kom ner i ännu en underbar dal. De bilder man får se från Tibet är antingen: A/Potala palatset B/De stora karga slätterna på den Tibetanska högplatån C/Mount Everest, eller någon av de andra höga giganterna D/ En Tibetan i traditionell klädsel E/ Bönehjul, munkar och deras böneflaggor. F/ Mount Kailas, Tibetanernas heliga berg. Tibet har så otroligt mycket mer att bjuda på. Vad som förvånade mig mest var mångfalden i naturhänseende. Varje gång men passerade ett högt pass möttes man av en helt ny naturtyp. Stora vilda grässlätter med hundratals yakar eller hästar, enorma tallskogar bevuxna med ibland meterlånga tufsar av lavar (ren luft !), nästan självlysande blå sjöar med osannolikt klart vatten, djupa dramatiska raviner med vilda floder, spetsiga vitklädda berg med ogästvänliga glaciärer, flacka landskap med små kulliga berg i en blek nästan urlakad färgskala, områden med med mycket spetsiga bergsformationer och otroligt skarpa färger, jordbrukslandskap med stora fält i grönt och knallgult (raps ?), rhododendronbuskar iskärt och vitt, på ett ställe passerade vi t.o.m. ett regnskogsområde med nästan tropisk vegetation. De Tibetanska byarna vi passerade skiftade också skepnad allteftersom naturen förändrades. Befann man sig i ett område med god tillgång av virke, bestod hus, staket och allt annat i byns närhet av trä. Då man kom in i ett kargt område bestod husen av sten eller lera. Tibetanernas anpassningsförmåga är fantastisk. En av de faktorer jag personligen uppskattade mest var nog den totala avsaknaden av trafik, ibland kunde det gå en hel dag utan att man mötte mer än fem fordon. Detta var nästan uteslutande lastbilar med varor eller till bredden proppade med passagerare. Någon enstaka gång kom det en landcruiser med rika turister eller höga ämbetsmän. På sina ställen blev vi tvugna att stanna och låta en av de många, långa militärkolonnerna passera.

Vägarna i östra Tibet är ett kapitel för sig. De välkända "trofeerutterna" Karakoram Highway och Lhasa- Katmandu i all ära, men det här var något helt annat. Där kan man i alla fall njuta av bra väglag, på den förstnämnda t.o.m. asfalt, här var det i regel minst sagt miserabelt underlag. Allt från mycket mjuka sandvägar till benknäckande "tvättbrädes-vägar". Ibland sjönk snitthastigheten till 5-6 km/tim, på helt platt väg, p.g.a. ett helt omöjligt vägunderlag. En del sträckor skulle erbjudet en riktig utmaning även för en avancerad mountainbiker utan packning. Då regn, snö eller hagel föll förvandlades vägen till ett veritabelt helvete av lera och slask.

Vägkonditionen skiftade också dramatiskt. Varje tiokilometerssträcka underhålls av ett team av vägarbetare som är bosatta i en "miniby" mitt på respektive sträcka. Skickligheten och arbetsviljan hos dessa vägarbetare skiftade enormt från ställe till ställe. Arbetscamperna var också en av de mest tudelade upplevelserna i Tibet. Man fruktade dem p.g.a. dess mycket arga hundar och man välkomnade dem t.v. dess ofta mycket vänliga tvåbenta innevånare, som aldrig var sena om att bjuda in de oväntade besökarna på en kopp te, en pratstund och det var här vi ofta fyllde på våra vattenflaskor.

Spänningen steg för var dag som gick, vi närmade oss nu Markams mycket välbevakade kontroll. Vi tittade till lite extra på varje bil i fruktan om att den kunde innehålla en patrull med säkerhetspolis. Ibland kastade vi oss av vägen och gömde oss så gott vi kunde. Då vi tog kortare pauser i cyklandet var vi numer noga med att gömma oss långt från vägen. Allvaret hade börjat och vi var hela tiden mycket vaksamma, ibland på gränsen till paranoida. Inget fick lämnas åt slumpen inför Markam.

Väntan på att solen ska gå ner inför det stundande nattliga äventyret runt Markam.

Till början av sidan.

Bron vid Markham.

Det brände i mitt ansikte.UV-strålningen under en lång dags väntan hade satt sina spår. Jag försökte få någon timmes sömn innan allvaret började igen. Vi hade nu nått fram till den ökända checkposten i Markam och dess välbevakade bro. Tankarna gick osökt till Tolkiens historia om bron vid Khazad-dum. Orcher, balroger och troll skulle vi väl förhoppningsvis inte stöta på, men väl faror i form av Tibetanska mastiffer, säkerhetspolis och nitiska informatörer. Bron vid Markam, själva namnet fick mig att rysa. Det var hit alla travelers tog sig, för att sedan bli fångade, bötfällda och tillbakaskickade. Vi hade hört 100-tals skrönor från lika många munnar om hur omöjligt det skulle vara. Konfiskerade cyklar, astronomiska bötesbelopp, deporteringar och attacker från rabiessmittade hundar var de vanligaste historierna. Andra mer osannolika berättelser om internering, tortyr och försvunna resenärer var i omlopp. Nästan utan undantag återgavs dessa historier av människor som rest i Thailand, Europa och på alla platser utom just Markam.

Den iskalla nollgradiga vinden ven över den vindpinade grässlätten. Kände lukten av vår nu falnande lägereld där vi tidigare tillrett ett mål mat bestående av tom-yamsoppa blandat med tsampa. Kröp djupare ner i min vindtäta sovsäck. Det sista jag såg innan sömnen kom smygande var Chris, som valt att inte sova p.g.a. rädsla för att inte vakna i tid. Orörligt stod han med armarna i kors och frös säkert in i märgen i sin tunna jacka. Han påminde mig om en staty av is i det silverblå månskenet. Ännu en gång slogs jag av känslan av overklighet och jag färdades åter till Tolkiens värld. Detta var bara en stilla början, likheterna senare under natten skulle bli en nästan magisk färd genom en värld jag inte tidigare kunnat föreställa mig existerade.

Vaknade klockan 0230.fullmåne, vindstilla, kallt. De spöklika kullarna var nu överdragna av ett tunt lager frost. Färgskalan låg i silver, grått, isblått och svart. Spöklikt bortom allt jag tidigare upplevt. Rullade ner våra cyklar till vägen som skulle leda oss mot vårt öde. Pessimistisk men mycket laddad. Det skarpa månljuset var både vår frälsare och nemesis. Lätt att cykla, men också mycket lätta att upptäcka. Ett klapprande ljud fångade min uppmärksamhet. Instinktivt ville jag kasta mig i skydd bakom något. Hajade till då vi fick syn på en stor, mörk skepnad på vägen framför oss. En man till häst. Vi passerade den sakta skrittande mannen, som gav oss en kort nasal hälsning. Undrade vad mannen hade för ärenden att uträtta klockan 0300 på natten. Passerade det mystiska ekipaget och skramlade vidare mot Markam. Jag fick en kuslig känsla av att något var på gång att hända. Stannade till och lystrade. Tystnad. Jag fortsatte. På båda sidor om vägen löpte ett par stengärdsgårdar. Jag blev allt mer spänd då jag återigen tyckte mig höra ett ljud på nära håll. Först trodde jag att jag inbillade mig, men uppfattade att även Chris hade uppmärksammat något ljud i mörkret. En sten föll från en mur. Ett dämpat väsande. Tassande snabba steg. Jag kände gåshuden sprida sig längs armarna. Svarta skuggor fick oväntat liv på den vänstra muren. Knappt tre meter ifrån såg jag en mörk skepnad få liv. Ett dovt morrande följdes av ännu ett. Som på ett givet kommando fick hela vår omgivning liv. Från alla håll stämde släktet Canis upp i en vansinnig kör. Skallen fick mitt adrenalin att rusa. De ökade snabbt i intensitet och styrka. Allt fler hundar kom svepande som svarta torpeder över de diffusa fälten. Hade aldrig på allvar trott att jag skulle kunna skada en hund eftersom jag alltid varit en hängiven hundälskare. Till en början tvekade jag, men då en jättelik vrålande best med en hårsmån missade mitt vänstra ben, försvann all obeslutsamhet. Nu var det mitt yttersta och enda mål att förgöra så många som möjligt, så fort som möjligt. Fick tag i en påk och några stenar. Omringade. Hundarna gjorde utfall. Vi kastade sten och tog skydd bakom det enda vi hade, cyklarna. Låsta positioner. Attackerarna verkade nöjda med att ha oss under kontroll. De kretsade runt oss i allt snävare cirklar och med jämna mellanrum anföll någon av modigare antagonisterna. Situationen var ohållbar, men vad skulle vi ta oss till^? Jag funderade på om vi skulle organisera oss och försöka nå den närmaste stenmuren för någon form av skydd. Hjälpen kom från ett helt oväntat håll. Den mystiske ryttaren hade kommit ifatt. Sakta, som i slowmotion skrittade mitt in i skaran av anfallande hundar. Trots hundarnas nu helt hysteriska skällande hördes ljudet av hovar mot grusvägen. Hans kåpbeklädda huvud vändes mot mig. Jag kunde inte urskilja ryttarens ansikte som under huvudbonaden, bara var ett töcken av skuggor. Med djup skrovlig röst, som också innehöll ett lugn av utomjordiska dimensioner, sa han något. Jag har inte en aning om vad han sa, men hans röst i kombination med hans kyla hjälpte mig enormt. På något sätt hade det gett mig nytt hopp. Situationen var inte längre fullt så desperat. Ryttaren drog frivilligt på sig bestarnas vrede. Anfallet hade nu nått sin kulmen och började avta något. De tre vildsintaste hundarna anföll nu hästen, som dock verkade ha exakt samma mentalitet som sin herre. Iskyla. Den sparkade ett par gånger och ett gällt ylande bevisade att sparken fått avsedd effekt. Höjde nu tempot och lämnade både våra två vänner och fiender bakom oss. Tog ett kort break. Chris bekände nu att han var mycket rädd för alla djur och att han hade inte vågat säga detta innan Markam, i rädsla för att vi skulle lämna honom åt sitt öde. Han hade t.o.m. med känt sig hotad av de båda gigantiska örnarna vi sett två dagar tidigare. Jag kände beundran över hur lugnt han tagit konfrontationen. Blickade ut över de månbelysta fälten. Blodet formligen frös i mina ådror då jag såg något komma mot oss med vindens hastighet. Smidigt, tyst och osannolikt snabbt kom den svarta skuggan svepande mot oss. Likt en demon direkt från Hades störtade sig varelsen mot oss. Avståndet krympte fort, för fort. Skrek till de andra att nu göra sig beredda på ytterligare ett anfall. Hunden som nu kom mot oss var av en helt annan kaliber, än de vi tidigare stött på under kvällen. Jag trevade febrilt efter stenar i muren, fick tag i en av fotbollsstorlek och lyfte upp den i huvudhöjd. Avståndet minskade snabbt. Någonstans bakom mig hörde jag Chris skrika. Grus från stenen föll ner i mitt ansikte. Hunden var nu så nära att jag kunde höra dess rasslande framfart i det torra gräset. Återigen insåg hur fruktansvärt stor den var. Det ilade i varenda muskel och Full av euforisk förväntan stod jag och väntade på attacken. Lyckligtvis uteblev den. Djuret gjorde en tvär kursändring ca 30 meter ifrån där vi stod. Något obeskrivligt kusligt över den här hunden, kan ej sätta fingret på vad, men det var något med dess blotta uppenbarelse som fick mig att rysa och något i dess beteendemönster som inte stämde. En okänd faktor. Ett oförglömligt möte.

Kände verkligen att jag levde. Stortrivdes, fara, hot, action, potentiell död, att slå eller bli slagen. Mycket primitivt, men fan så lockande. Såg min skugga på den vitgrå vägbeläggningen. Barendsen på min cykel såg ut som horn, min påk som en urtida knölpåk, skuggan av mig själv utstrålade koncentration och jag såg nog ganska Conanlik ut i min långa Tibetanska herdekappa. Detta vidimerades av Chris sekunden efter, "you look like a barbarian".

Har kanske aldrig mått bättre.

Född i fel tid

Nådde Markams utposter. Ett antal halvhjärtade ströattacker från raggiga hundar. Hotfulla skuggor följde oss smygande längs de förfallna gränderna. Tibetanska ruckel i vit lera och trä, blandat med deprimerande Kinesiska betongbyggnader med utslagna rutor. Även om inte hundarna längre anföll oss, varnade hela tiden om vår närvaro och vi bara väntade på att någon skulle titta ut genom ett fönster och upptäcka oss. Hotfull stämning och nerverna var hela tiden på helspänn. Kom runt ett hörn, bländade. Nu är det över, tänkte jag, då jag fick syn på tre stycken mycket kraftiga strålkastare. Hela gatan var dränkt i vitt ljus längs en 100 meter lång sträcka. Den ökända checkposten. En evighet passerade. Alla tre stod vi där, stirrade på vårt öde som badade i det iskalla ljuset 75 meter längre bort. Hade allt varit helt förgäves? Alla historier om Markam var kanske inte så överdrivna? Vi hade egentligen inget val, inte had vi kämpat oss ända hit bara för att vända. Chris väckte mig ur mina funderingar om cykelkonfiskering, med de magiska orden: Go for it! Smög så tyst vi kunde in i strålkastarskenet. Hörde berusade skrik på andra sidan en mur. Ingen såg oss och lättnadens suck har aldrig varit djupare än då. Falskt alarm. Det var först då jag hörde en flods porlande, jag insåg att kontrollstället faktiskt skulle vara beläget på en bro och floden låg av ljudet att döma minst 20 meter till höger om oss. Satte återigen hjärtat i halsen då Chris väste något om ett vakttorn. Det visade sig att det var en bensinstation. Kom till en vägförgrening. Följde vägen åt vänster, bort från floden. De kraftiga strålkastarna på bron i Markam förlängde våra skuggor dramatiskt då vi cyklade ut ur staden. Jag kände nu en enorm krock inombords, en otrolig lättnad över att ha klarat det, men också ett dovt malande av antiklimax. Vi behövde aldrig passera bron. Markams berömda checkpost var inget hinder för resenärer från Yunnan. Hade vi däremot anlänt från Sichuan hade det kanske inte slutat lika lyckligt.

Det började ljusna. Faran var egentligen inte över ännu. Det skulle räcka med att en morgonpigg PSB-officer hade vägarna förbi, för att vända en seger till ett svidande nederlag. Grävde djupt i våra kraftreserver och började klättringen upp mot nästa pass. Insåg ganska snabbt att vi aldrig skulle klara det. Vi hade inte mycket krafter kvar, men var ändå tvungna att fortsätte eftersom det inte fanns några campingmöjligheter på de nästan lodräta bergsväggarna. Hittade slutligen en någorlunda flack sluttning med förkrympta tallar. Släpade upp våra cyklar och gömde dem så gott det gick. Band fast min sovsäck i en tall, för att förhindra ofrivilligt "rullande" nerför sluttningen under natten. Övertrött, svårt att somna. Slogs av hur snabbt man förändras, accepterade utan att ens reagera på att jag inte hade något vatten, enbart tsampa och vidrigt söta kex till frukost. Ingen tältplats och marken jag låg på var allt annat än plan. Vad höll jag på att förändras till? Skrämmande. Mina sista vakna tankar var dock tankar födda ur triumf. Ännu en gång hade vi slunkit igenom det Kinesiska kontrollnätet. Vi var fortfarande på väg djupare in i det okända, djupare in i de förbjudna områdena i det sägenomspunna Tibet och vi hade besegrat den omöjliga kontrollen vid Markam.

Till början av sidan.

Chuka och en insikt om det omöjliga.

Vaknade, av att jag både frös och svettades. Överdelen av kroppen var exponerad för den mycket starka solen, medan mina ben fortfarande befann sig i skuggan, nederdelen av min sovsäck var täckt av ett tunt lager frost. Yr hungrig och otroligt törstig reste jag mig upp. Kände mig tung i huvudet som aldrig förr. Tog ett snedsteg, kände mig som om jag haft en mycket långvarig fylla. Ropade på de andra. Från två olika ställen i den förtvinade tallskogen tittade sömndruckna och slitna ansikten upp. Chris hade inte droppe vatten kvar och vi insåg att klättringen upp mot nästa pass skulle bli en riktig plåga. Ca två veckor tidigare hade Katjas vevarmslager börjat glappa och vi hade bestämt oss för att drastiskt ändra vår plan. En reparation skulle troligtvis vara omöjlig, tills vi nådde Urumchi och dit var det tusentals kilometer. Vi hade heller inga garantier för att det ö.h.t. var möjligt ens där. Vi hade beslutat oss för att cykla mot Lhasa och senare mot Katmandu, där problemet enkelt kunde avhjälpas. Förbannade Murphys Law eftersom vi hade med oss reservdelar och verktyg för allt utom just detta. På väg upp mot passet förklarade Katja att vevlagrets kondition förvärrats drastiskt. Vi tittade på de mycket glappa vevarmarna och insåg att slutet var nära förestående. Nådde passet och susade nerför en av de absolut vackraste utförslöporna jag sett. Hade fått motsägelsefulla uppgifter om bron över Mekong som nu låg framför oss. Några hade berättat att det var en mycket välbevakad bro, medan andra hade försäkrat att det fanns vaktkurer, men att de var obemannade. Slog läger tre km innan bron. Vi var alla mycket trötta av klättring, vattenbrist och för lite sömn. Dessutom hade humöret sjunkit till en mycket låg nivå, p.g.a. intensiv stenkastning från innevånarna i de sista byarna i nedförsbacken.

Vaktkurer: ja. Obemannade: ja. Stannade vid en mycket skitig, ruffig restaurang i tiohussamhället Chuka. Åt och drack i timmar. Framåt eftermiddagen tog Katja kanske sitt livs svåraste beslut. Hon insåg det vansinniga i att försöka fortsätta med en cykel i så dålig kondition. Dessutom kunde jag inte längre blunda för konditionen hon själv faktiskt var i. Hon hade hela vägen från Laos haft problem med magen, troligtvis var det dysenteri. Detta i kombination med den fysiskt och psykiskt mycket ansträngande cyklingen hade reducerat hennes kapacitet avsevärt. Jag hade under de senaste dagarna tvivlat på hur länge till hon skulle härda ut och gränsen var nådd i Chuka. Det var minst 1200 km kvar, och terrängen blev allt värre för varje dag som gick. Med tungt hjärta beslutade hon sig för att försöka lifta tillbaka mot Chengdu, för att sedan flyga till Lhasa. Om hon hade fortsatt ända tills lagret skar ihop en gång för alla, skulle det troligtvis bli näst intill omöjligt att ta sig tillbaka till de öppna områdena utan att bli tagen av PSB. Jag kände att det var svårt att inse den fulla vidden med att skiljas. Vi hade kämpat ihop under en lång tid, genom Malaysias monsunperiod, genom Thailands helvetiska trafik, Laos och dess fattiga, ibland mycket krävande landsbygd och Yunnans "berg-och-dalbane"-topografi. Nu var det dags för splitta, och det kändes bittert. Jag ville inte ens tänka på hur det måste känts för henne, att ofrivilligt vända. Tog ett odramatiskt farväl och på återseende dagen efter. Jag var full av onda aningar. Stället hon blev lämnad på var inte direkt trevligt. Ägaren var en medelålders Tibetan, som hela tiden kryddade tillvaron med grova och ganska obehagliga sexskämt. Byns innevånare bestod mestadels av fyllon och ganska många verkade vara mindre vetande. Tysta, gloende, hotfulla. Hade egentligen velat stanna en dag och se till att Katja kom iväg utan problem, men Katja övertygade oss om att vi var tvungna att fortsätta. Ju längre vi stannade, ju större var risken för upptäckt från en förbipasserande PSB-jeep. Man visste heller aldrig vem som var informatör och både jag och Chris kände att det började brännas under fötterna. Då jag önskade Katja lycka till, drog retaurang/rumsägaren ännu ett vedervärdigt skämt med sexistiska anspelningar. En av byns unga alkoholister tittade mig djupt och allvarligt i ögonen och skakade sakta på huvudet. Kände mig mycket illa till mods, då jag cyklade iväg. Intalade mig om att allt skulle gå bra och tröstade mig med att den unge alkisen troligtvis var medveten om faran den unga västerländska kvinnan svävade i.

Till början av sidan.

Ensam.

Började klättra. Det var det, i särklass brantaste vägpartiet jag stött på. Snäva, branta, vindlande switchbacks tog mig till det första passet efter Chuka. Långt där nere i Mekongdalen låg byn där jag varit tvungen att överge min bästa vän. Var orolig och sände en tyst lyckönskning om att allt skulle ordna sig för henne. Brant utför i ca 15km. Topografiarkitekten hade verkligen inte sparat på effekterna: 1250 vertikalmeter upp från Mekong, ner 350 meter, för att sedan lägga in en stigning på ytterligare 1500 vertikalmeter. Chuka ligger på ca 2700 meters höjd och passet jag nu hade framför mig skulle enligt uppgift ligga på ca 5100 m. Kämpade vidare i en mycket vacker omgivning. Följde en allt smalare flod upp mot höjder jag aldrig tidigare cyklat på. Ansåg att det var dumt att utmana ödet och en eventuell höjdsjuka och stannade på ca 4250 meters höjd. Jag hade trots allt klättrat nästan 2000 vert/meter. Precis då solens sista värmande strålar, nådde ner i ravinen kom Chris cyklande. Hade nästan bestämt mig för att resa vidare på egen hand. Dårskapen med cykeldatorsreparation och annat under natten i Yanjing fanns fortfarande färskt i minnet. Hade dock lagt märke till en förändring under de senaste dagarnas cyklande. Chris verkade mer avspänd. Hans enerverande fåniga historier och pinsamt tråkiga skämt kom med allt längre mellanrum. Det blev en mycket stormig och kall natt. Morgonen serverade oss dock ett underbart väder, men då jag glatt ropade på Chris, kom det inget svar inifrån hans tält. En stank av spyor och sjukdom slog emot mig, då jag närmade mig hans tält.

- Sorry, men jag kan inte cykla en meter idag. Jag har varit dösjuk hela natten, spytt och skitit fram till klockan sex. Känner mig helt färdig.

Jag blev orolig för att Chris fått höjdsjuka. Jag erbjöd mig att vänta tills han kände sig bättre, men Chris avböjde å det bestämdaste.

- Det är ingen fara med mig. Jag behöver bara vila, känner mig redan mycket bättre.

Chris lät dock inte det minsta övertygande, och med plågad röst tackade han för erbjudandet och tillade att det säkert var en vanlig magsjuka. För att ge uttalandet lite mer trovärdighet frågade han om jag inte mindes gårdagens episod. Jo, jag hade definitivt inte glömt händelsen han syftade på. Med tvivel i blicken hade jag iakttagit Chris då han glatt glufsat i sig konserverade päron, med samma hand som han samtidigt gjorde rent mellan sina tår med.

- Du hade kanske rätt om det där med hygienen. Chris försökte sig på ett skratt. Stick nu, jag är okay om några timmar, jag kommer ifatt senare.

Tveksamt gav jag mig iväg. Klättrade sakta men säkert upp genom det allt kargare nästan tundralika landskapet. Det blev svårare att andas för varje kilometer. Slog av på takten och segade mig vidare. Det kändes konstigt att inte ha någon att prata med under vattenpauserna, ingen att dela intrycken med och gång på gång slängde jag en blick över axeln för att se var Chris höll hus. Bakom låg bara en Tibetansk kal, karg och vindpinad dal med en gropig snöslaskig väg, som i mjuka böjar slingrade sig neråt platser jag redan passerat. Passerat ihop med vänner. Kände mig ensam och övergiven.

Då jag slutligen nådde passet kände jag bättre till mods. Visst hade det varit lite ont om syre, men i övrigt hade det varit en bagatell. Kände mig mycket stolt och stark. Min eufori kom just ur ensamheten. Det var jag , ensam, mot vädrets makter. Ensam mot PSB. Ensam mot den otroliga utmaning Tibet erbjöd för en cyklist.

Kom efter ett par timmars vilt utförsåkande ner i den relativa värmen Bamdadalen erbjöd. Susade i rasande fart igenom Zogang, utan några som helst problem. Campade på en vacker sluttning intill en brusande flod och började så smått uppskatta ensamheten.

Till början av sidan.

Bamda valley och det Tibetanska bemötandet.

Jag svor surt åt en man som obeslutsamt stod och stirrade på mig. Försök igen, din jävel. Du kommer aldrig få min kamera hur mycket du än försöker. Jag började bli oerhört trött på alla krav, hot, vädjanden, stenkastning, hundattacker, fientliga människor och ibland även regelrätta rånförsök. I Bamdadalen hade Tibetanerna förändrats. Innan hade de mest visat nyfikenhet glädje och i värsta fall en pågångsen framfusighet, som ibland kunde vara påfrestande efter en lång dags cykling.

Tidigare hade vi uteslutande mötts av vänlighet och ankomst till en by hade varit något man sett fram emot. Så var det absolut inte längre. Nu var det med försiktighet man långsamt och motvilligt närmade sig bebyggelse.

Irritation övergick långsamt till ilska efter den tionde hundattacken för dagen. Det var inte alltid så att hundarna anföll frivilligt, de fick ofta order från sin husbonde att ge sig på den numer ganska paranoida cyklisten, som tydligen utgjorde någon sorts hot. Eller var det för nöjes skull de bussade sina bestar på mig? Frågade mig gång på gång var denna ondska kom ifrån. Det är en sak om det är barn som kastar en sten i oförstånd, men vuxna stora starka karlar....

Varje gång jag såg en skymt av bebyggelse stålsatte jag mig omedvetet. En mänsklig gestalt i vägkanten betydde ofta bråk på ett eller annat sätt. Jag blev vid flera tillfällen handgripligen stoppad och krävd på pengar eller på någon detalj i min utrustning som fallit personen i smaken. Humöret sjönk dag för dag. Allt kändes fel i allra högsta grad. Tibetanerna "skulle" ju vara ett stolt fredligt folk, som välkomnade besökare till sitt ockuperade hemland med öppna armar. I alla fall om man skulle tro alla travelers och deras historier. Så var dock inte fallet i de områden jag befann mig i. Väglaget var miserabelt p.g.a. av häftiga dygnslånga regn. Snöstormarna avlöstes av hagelstormar. Ingen att prata med. Knappt någon mat i de fallfärdiga ruckel som skulle föreställa affärer. Ingen bensin till mitt kök. Fick livnära mig på 761, kinesiska armekex och kallrörd tsampa p.g.a. att det inte fanns något som helst brännbart material i den karga vindpinade höglandsdalen. Funderade ibland på om det inte skulle vara smart att vänta in Chris, då skulle jag i alla fall ha någon att dela eländet med. Nu var det naturligtvis inte överallt man möttes med aggressivitet, långt därifrån, det var ofta man blev uppmuntrad, påhejad och ibland även bjuden på mat. Problemet var att efter ett par s.k. bjudningar med en saftig slutnota och krav om att lämna kameran i utbyte efter ett par koppar yakte, var man hela tiden på sin vakt och avböjde hellre än att råka ut för nya pinsamma situationer. En fråga som jag ställde mig hundratals gånger var: Vad var det som avgjorde bybornas attityd.

Det fanns huvudsakligen tre typer av byar 1. Byar med trevliga glada innevånare 2. Byar där alla i stort sett ignorerade mig 3. Byar där folket bara utstrålade hat och våldsam aggressivitet.

Alla dessa kategorier och allt däremellan kunde finnas inom loppet av några få km. Det fanns inga gemensamma nämnare så vitt jag kunde se.

Kände mig upprymd till bristningsgränsen då jag efter många dagars umbäranden kom fram till en Kinesisk by. Tog chansen att stanna vid byns enda restaurant. Har sällan varit så glad som när jag slevade i mig en stor ångande varm skål med nudelsoppa. Dessutom kunde jag kommunicera med mänskliga varelser igen, det blev dock mycket pinsamt då den snabbt växande folksamlingen fick syn på mitt avskyvärda vapen. Hade skaffat mig en meterlång knölpåk, runt slagänden hade jag virat flera lager taggtråd. Kanske lite av en overkill, men det kändes mycket tryggt att överdriva på den punkten. Jag hade vid flera tillfällen blivit fysiskt attackerad och behövde bara visa påken för att slippa fortsatt aggressivitet. Började bli mycket vårdslös, cyklade in i Qamdo mitt på ljusa dagen, frågade tom en polis om vägen. Provianterade och åt mig proppmätt. Överlycklig över att vara tillbaka i den relativa civilisation som Qamdo erbjöd. Med förnyade krafter lämnade jag staden bakom mig i en rasande fart. Ännu ett potentiellt hinder bakom mig. Det skulle dock visa sig att jag inte varit i Qamdo för sista gången och mitt nästa besök skulle bli allt annat än angenämt.

Till början av sidan.

PSB slår till.

Jag lämnade den underbart vackra dalen bakom mig klättringen mot nästa pass var som att cykla genom ett vykort. Porlande vattenfall avlöste varandra, skogar av Rhododendronbuskar tävlade med tallar om de fördelaktigaste platserna i den djupa och mycket dramatiska ravinen. Grönt frodigt gräs utgjorde en perfekt kontrast till den djupblå himmeln. De otrevliga upplevelserna från tiden innan Qamdo bleknade i takt med mitt avancemang uppför bergssidorna.

Både kinesiska och tibetanska lastbilschaffisar hade stannat och varnat mig för rånare, mördare och att folk försvann i området jag befann mig i. De tillade att de aldrig skulle kunna tänka sig att köra i området nattetid. Jag hade dessa varningar i åtanke då jag gick till sängs den kvällen. Vid tretiden vaknade jag med ett ryck av att någon eller något var utanför mitt tält. Pulsen började rusa och jag satt på helspänn i mörkret. Jag var vid detta tillfälle mycket lycklig att jag hade min stora knölpåk och jag började millimeter för millimeter dra ner dragkedjan på den lilla vestibulen. Jag kände mig ytterst instängd i tältets begränsade innandöme och jag ville ut i nattens skyddande mörke, vad som än väntade på mig därute. Hjärtat slog ett extraslag då någon snubblade på en tältlina tiotalet centimeter ifrån där jag satt. Jag hade nästan fått ner dragkedjan, men nu ville jag dra ner den i ett svep för att komma ut. Lyckades dock kontrollera mig och fortsatte i samma takt som innan. Om någon stod utanför och väntade på mig, var det viktigt att min plan lyckades. Dragkedjan var nere, det var dags att möte sitt öde. Med våldsam kraft slet jag ner dragkedjorna på den stora utgången, samtidigt som jag förde så mycket liv jag kunde. Jag ville få en eventuell antagonist att tro att jag var på ut genom denna utgång, inte den lilla. Jag kastade ut en cykelväska ur den stora öppningen, samtidigt som jag vräkte mig ut genom den lilla. Landade i det fuktiga gräset och rullade in bland några stenblock för skydd. Trots att mina hjärtslag dunkade i huvudet hörde jag en person rusa iväg från området strax utanför den stora ingången och steg hördes i gruset på vägen några meter ovanför tältet. Konstigt nog kände jag att jag på något sätt var i överläge, min plan hade lyckats och jag undrar än i dag vad som hänt om jag stannat i tältet eller krupit ut genom den andra utgången. Någon hade väntat i mörkret och då man kryper ut ur ett tält är man ytterst sårbar. Ljuden från de båda människorna dog ut och jag började slappna av, men det tog två timmar innan jag återigen gick tillbaka till tältet och det var först när det blev ljust ron till att sova infann sig.

Det 4700m höga passet besegrades, om än med viss svårighet. Lera och brant stigning och stort antal höjdmeter gjorde att jag ansåg att det var det tuffaste dittills på resan. Att jag inte sovit mer än i ½ timme gjorde väl också sitt till. På andra sidan möttes jag av gröna frodiga grässlätter, vackra spänstiga vildhästar njöt av det underbara vädret så gjorde även den lycklige cyklisten, då han susade ner för en av Tibets många milslånga utförsbackar.

Jag stannade i en liten affär och innehavaren bjöd mig på läckra jordnötskolor och hans dotter erbjöd sig att sy ihop mina byxor som fått sig en rejäl repa av taggtråden på min knölpåk under natten. Jag kände mig väldigt tacksam för att Tibetanerna betedde sig som de gjort innan jag det konstiga området runt Bamda valley. Precis innan mörkret föll var dock dags för nya prövningar. Han precis få upp mitt tält innan en våldsam storm obarmhärtigt piskade upp moln av brunt damm. Morgonen därpå var en blek kall uppenbarelse, men jag hade Riwoqe inom en timmes cykelavstånd. Frös, föll till föga vid den tredje restaurangen, åt gott. Först då min mage var tillfredställd upptäckte jag att stämningen i Riwoqe var en helt annan än i Qamdo. Fick en obehaglig känsla av att hela staden låg och lurpassade på mig. Olustig till mods skyndade jag ut ur nudelshopen. Det visade sig dock att jag redan var för sent ute. En man med bister uppsyn tog genast kurs på mig. Desperat cyklade jag vidare, utan att se mig om. Någon skrek bakom mig. Letade febrilt efter sidovägar eller gränder. Negativt resultat. Ytterligare en person försökte påkalla min uppmärksamhet. Fäste blicken rakt fram och försökte se kall och avspänd ut. Vet inte om jag lyckades, men då jag kom över för nästa backkrön kunde nog vem som helst upptäcka att jag var allt annat än avspänd. Framför mig låg ett mardrömsscenario i form av en mycket tight checkpost. En rödvit vägbom, spikmattor och k-pistbeväpnad militärpolis stod emellan mig och fortsatt cykling. I ett sista desperat, fåfängt försök kastade jag mig in i närmaste handelsbod. Sekunden efter kom en andfådd man inrusande med en polisbricka i högsta hugg, han tillkallade i samma veva en av de beväpnade militärpoliserna. Det gamla ordspråket högmod går före fall ringde i huvudet på mig. Hur kunde jag vara så satans dum. Hade klarat för många checkposts för lätt. Försökte trösta mig med att det hade varit svårt att ta sig förbi även nattetid, p.g.a. av de jättelika sökarljusen som var installerade vid kontrollplatsen. Lyckades inte med min självterapi. Förbannade min egen dumhet hela vägen till polisstationen. Efter några tafatta försök att föra en dialog, gav polischefen upp. Jag blev förd till ett ganska lyxigt hotell och blev tillsagd att stanna där. Jag fick genast ny råg i ryggen då jag upptäckte att dörren lämnades olåst. Jag sticker så fort det blir mörkt, tänkte jag triumferande. Tanken hängde fortfarande kvar i luften då det knackade på min dörr. In stegade en ung PSB:are med trevligt utseende. På perfekt engelska talade han om att han tyvärr var tvungen att tillfälligt konfiskera mitt pass, tills mina kriminella förehavanden var utredda. Mitt humör dök djupt och tungt. Mannen frågade blygt och artigt om han fick slå sig ner en minut och träna sina engelskkunskaper. Tacksamt började jag min lektion, studietekniken var enkel: jag ställde frågor till honom om min situation. Ja, jag var anhållen. Ja, det var ett allvarligt brott jag begått. Han ville inte uttala sig om den eventuella påföljden. Skulle troligtvis bli transporterad till PSB-högkvarteret i Qamdo imorgon. Jag spelade överdrivet bedrövad och ångerfull, det förstnämnda var inte alltför svårt. Efter en halvtimme började vi prata om allt möjligt, mannen började slappna av och det visade sig vara en riktigt gemytlig kille. Blev nästan tvungen att stoppa honom då hans kritik mot Kina började bli lite väl grov. Vi skildes som goda vänner, och han bad tusen gånger om ursäkt för att lagarna var som de var i hans land. Det värmde mig verkligen då han slutligen med genuint tröstande stämma försäkrade mig om att allt skulle nog lösa sig till slut. Funderade febrilt på om det fanns något sätt att varna Chris på. Gick ut på Riwoqes enda gata och väntade. Insåg ganska snart det vansinniga med den iden, Chris kunde ju vara dagar bakom mig om det ville sig illa. Kunde bara hoppas på att han var smartare än jag. Kände en lätt form av klaustrofobi komma krypande, jag hade inte varit inomhus på långt över en vecka. Undrade var Katja befann sig och om hon hade lyckats ta sig ut ur Tibet utan problem i exempelvis Markam. En man kom in i rummet och deklarerade att min vän hade anlänt. Fattade inte ett dyft förrän en sliten och mycket skitig Chris klev in genom dörren. Vi hälsade på varandra på ett så formellt sätt som möjligt så att det skulle se ut som om vi aldrig träffats förr. Enligt tidigare överenskommelse skulle vi säga att vi cyklade själva, det skulle ge den av oss som fortfarande befann sig i frihet en lite större chans. Ett mycket kärt återseende. Pratade om eventuella lösningar och om våra äventyr tidigare i veckan. Morgonen efter transporterades vi till Qamdo, kändes inte bra att återvända till platser där jag tidigare njutet av livet. Till och med den underbara ravinens skönhet korrumperades av min penibla situation.

Till början av sidan.

PSB slår till, del 2: Qamdo - hopplöshet och triumf.

Hela Qamdos poliskår stod och väntade på oss då vi äntligen anlände till vårt potentiella Waterloo. Bestämde mig genast för att slå in på lögnens och hasardens väg. Hade hört några övertygande, men obekräftade rykten om att PSB alltid skickade tillbaka "brottslingar" till staden där man sist varit på legal mark. Med andra ord hävdade jag att jag kom från Lhasa. Efter timmar av, som jag såg det, helt irrelevanta frågor, (Var är din cykel tillverkad? Vad är det för märke på din jacka? Osv., osv.) började Leatherjacket helt plötsligt skjutjärnsförhöra mig. Frågorna haglade. Frågor ställdes om och om igen i en rasande takt. De omformulerades hela tiden och då och då, fnös Glasses föraktfullt från sin plats i den många nummer för stora stolen han nonchalant halvlåg i. En upprörd Chris kom tillbaka med den tredje PSB-mannen, Thinface. Nu startade alla tre att på bästa sett försöka hitta luckor i vår berättelse. Datum, vägval och eventuell tidigare kontakt med polis, ältades på alla upptänkliga sett. Efter ytterligare ett par timmar var vi och troligtvis också våra antagonister trötta. Vi blev förda till ett hotel med en speciell sektion där polisen kunde låsa till hela korridoren. Kvar på polisstationen var tyvärr våra pass och cyklar. Hjärnan värkte, vi fortsatte dock att diskutera våra möjligheter till långt in på morgontimmarna.

Väcktes tidigt av Thinface och Leatherjacket.

- Vi har order om att genomföra en visitering av allt ert bagage, ni måste också skriva under det här formuläret.

- Skriv "No objection".

- Och om vi vägrar? försökte Chris.

- Har ni något dölja? fräste Glasses som just anlänt.

- Då kommer vi anmäla er för försvårande av brottsutredning, ett mycket allvarligt brott i folkrepubliken Kina, dundrade Leatherjacket.

Hela min historia om att jag kom från Lhasa skulle falla tungt om de hittade mina diagram, kartor och anteckningar. Bestämde mig för att uttråkningspricipen var mitt enda hopp. På ett så omständligt sätt som möjligt började jag in i minsta detalj, förklara vad alla skruvar, muttrar och andra oskyldiga prylar användes till. Jag lyckades över förväntan. Då Thinface började närma sig de kritiska detaljerna i min packning var han urled på både mig och min illaluktande packning. Leatherjacket och Glasses var för länge sedan klara med Chris, de hade konfiskerat hans filmer, men i övrigt hade de inte hittat några indikationer på "grövre brottslighet". En timme senare kom vi fram till min kamerautrustning. Vid det laget besvarade Thinface alla mina långsamma förklaringar med ett nästan irriterat ointresse och med orden "yeah, yeah".

- Min kamera, började jag.

- Yeah, yeah, sa thinface, och frågade anklagande om jag visat honom allt.

- Yes, Sir, svarade jag med en stark känsla av triumf.

Ett noll till brottslingarna, tänkte jag skadeglatt. Förhören fortsatte i timmar och helt utan förvarning kom domen.

- Ni kommer att dömas enligt paragraf 29 i lagen om brott begångna av utlänningar. Bötesbeloppet är på 500 Yuan, (ca 450 SEK), vilket är maxbeloppet för brottet. Detta utdöms p.g.a. att ert brott måste anses vara synnerligen grovt, då ni färdats med egna fordon under en mycket lång tid i stängda områden.

Med ett varggrin väl dolt protesterade jag högljutt.

- Det är alldeles för mycket pengar i förhållande till våra ringa tillgångar.

- Tror du det här är en marknad där det går att köpslå sig till ett bra pris, anmärkte Glasses sarkastiskt.

- Om ni inte betalar åker ni i fängelse, sa Leatherjacket med ett flin som antydde att han verkligen drämt till med storsläggan.

Slängde en blick på Chris, som utstrålade samförstånd och förklarade att vi var villiga att avtjäna straffet i fängelse, hellre än att betala böter. I samma andetag frågade hur lång strafftid det skulle röra sig om. Thinface, som var den ende som lyckades dölja sin förvåning, förklarade att det rörde sig om tre till tolv dagar. Chris och jag hade tidigare diskuterat en eventuell fängelsevistelse, och kommit fram till att det kunde vara mycket intressant att se hur förhållandena var i de ökända Kinesiska fånglägren. En mycket hätsk diskussion utbröt mellan de tre PSB-männen. Vad som sades vet jag inte, men då Glasses tog till orda stod det klart att de absolut inte gillade iden.

- I så fall måste konfiskera era cyklar. Jag såg ingen som helst logik i detta, så jag kände mig tvingad att ifrågasätta. Nu tappade Glasses fattningen totalt. Något som är mycket ovanligt bland Kineser. Högröd i ansiktet skrek han att om vi ville bråka så skulle han personligen se till att vi skulle få jobba som volontärer för den Kinesiska staten på obegränsad tid och att vi skulle utmålas som en skam för hela vår släkt.

Det var hög tid att byta skepnad. Försiktigt och undergivet frågade jag när vi kunde börja cykla igen. Glasses försökte desperat att återvinna sitt lugn.

- Er nästa cykeltur kan ni börja planera på bussen mot Chengdu i morgon bitti och det kommer att ta 5-6 dagar att nå Sichuans huvudstad, så ni har god tid på er att planera. Men först råder vi er att betala böterna.

För att vinna lite tid kom vi överens om att betala dagen efter. Kände mig nedslagen då vi eskorterades tillbaka till hotellet. Skickade till Chengdu. Helvete! Det skulle bli en enorm omväg via Golmudrutten eller en ny svår attack mot Tibet, längs den mycket hårda Sichuanrutten, som för övrigt passerade platser som Markam. Att prova den norra rutten via Qamdo än en gång kändes inte heller som ett bra alternativ. Vi hade ett mycket långt krismöte den natten, utan direkt resultat.

Betalade böterna och fick varsin biljett med Chengdu som slutdestination.

- Ni har nu sonat era brott mot den Kinesiska staten, här är era pass, cyklarna har vi ställt i receptionen. Lycka till. Leatherjacket log jovialiskt.

Hans leende var dock inte närheten av leendet jag log inombords. Fick en obehaglig känsla att Thinface såg att mitt inre var fyllt av segervittring. Med ett otydbart ansiktsutryck, och med neutral röst nästan viskade han,

- Cykla direkt till busstationen och missa inte bussen.

Var det en varning eller var det en lyckönskning? Då ett fragment av ett skälmsk leende passerade över hans anlete var jag säker på att han visste vad jag och Chris hade i tankarna.

Till början av sidan.

Nattlig flykt.

Naturligtvis försov vi oss. Natten hade gått till ännu ett krismöte om hur vi skulle bära oss åt för att fly. Kroppen skrek efter mer än två timmars sömn, men stundens allvar fick oss dock att känna oss laddade bortom alla gränser. Smög så gott vi kunde med fullpackade cyklar längs den tysta mörka hotellkorridoren. Tyckte att ljudet av våra däck lät som en vinkelslip mot golvet. Hörde Chris besvikna flämtning då han konstaterade att bakdörren var låst från utsidan. Det enda alternativet vi nu hade kvar kändes inte lockande. Att dra cyklarna genom hotellets huvudentré kunde aldrig sluta väl. Nu visade det sig att även här var dörrarna låsta. Desperationen rusade genom min kropp som en ström av kokande bly. Snart skulle PSB komma och se till att vi kom på den förhatliga Chengdubussen.

Vad i helvete ska vi ta oss till, väste jag till Chris.

Det måste finnas ett sätt, viskade han. Tonfallet ingöt dock inte allt för mycket hopp eller övertygelse. Tryckte till dubbeldörrarna så hårt jag vågade. En smal strimma dämpat ljus träffade mig i ansiktet. Genom glipan såg jag en tjock wire, i vilken ett kraftigt hänglås var fäst. Plockade fram min, för cykling, överdimensionerade avbitartång. Tittade frågande på Chris, han nickade allvarligt. Om vi klippte oss ut skulle det inte finnas någon återvändo. Inga bortförklaringar i världen skulle vara bra nog. Innan detta steg var taget skulle det kanske vara möjligt att skylla på att vi kört fel på vägen eller något i den stilen. Tyckte att jag kände att hela huset skakade till då wiren föll till golvet. Till vår förvåning hade nattvakten övergett sin plats i foajén och efter några nervösa sekunder var vi på hotellets mörka gårdsplan. Ett par massiva järngrindar, som tydligen undsluppit vår uppmärksamhet tidigare spärrade effektivt fortsatt flykt. Mitt hop sjönk åter och hur jag än funderade, uteblev idéerna. Hade inte någon lösning klar då vi hörde ett snabbt, stigande oväsen från en motorcykel. För sent att gömma sig. Blev formligen dränkta i fordonets ljuskägla. Hoppet om flykt krossades helt och slutgiltigt då jag såg PSB-officerens knappar blänka i mörkret. Hur kunde jag någonsin på allvar tro att de skulle låta smita iväg så lätt. Hörde PSB-mannen skrika något, brydde mig inte ens om att försöka förstå vad han sa. Hade givit upp en gång för alla. En sömndrucken grindvakt öppnade för motorcykeln och dess förare. Han gav oss inte en blick. Förvånat stirrade jag på den mycket berusade mannen, då han förtvivlat försökte hålla sin motorcykel i upprest tillstånd. Måste ha varit tillfälligt paralyserad, men vaknade då Chris frågade om jag hade för avsikt att bosätta mig hos grindvakten. Han skulle också sagt till mig att stänga munnen och sluta glo som en utvecklingsstörd.

Ivriga att komma iväg, cyklade vi så fort vi vågade längs Qamdos kolmörka gator. Utan missöden nådde vi avtagsvägen söderut, som skulle ta oss tillbaka mot Bamdadalen. Vi var överens om att på nytt försöka cykla mot Riwoqe var dömt att misslyckas. Vårt nyvunna självförtroende slogs i spillror då vi fick syn på jeepen. Den kunde inte ha varit mer strategiskt placerad. Med fronten mot söder, med helljuset på, utgjorde den ett hinder som för oss var helt omöjligt att passera. Slog snabbt bort tankar om att det kunde vara en slump att den stod där. Började viska något till Chris, stelnade till då jag upptäckte någon form av rörelse knappt 10 meter ifrån platsen där vi stod. Höll andan. Inbillning. Började så smått att hoppas på att skuggorna spelat mig ett spratt. Koncentrerad till bristningsgränsen och då glöden från en cigarett lyste upp ett ansikte, kände jag lättnad. Ovisshet är alltid värre än ett konkret hot. I skuggorna väntade någon på något. Vi hyste inga tvivel om vem som väntade och på vad. Ytterligare ett oväntat bakslag. Tiden började bli knapp, om ca en och en halv timme skulle PSB veta att deras utländska förbrytare inte befann sig på bussen mot Chengdu. Dessutom skulle morgonens ljus göra oss mycket sårbara inom ca två. Cyklade över till andra sidan av Mekong. Nu började ett desperat sökande efter alternativa vägar mot räddningen. Alla vägar vi testade visade sig vara återvändsgränder, hoppet började överge mig. Prövade ytterligare en bakgata, hörde bruset av en flod och framför oss låg en lång hängbro. Vårt förtvivlade sökande slutligen gett resultat. På osäkra ben tog vi oss över den svajande böneflaggsbeprydda bron och fortsatte söderut genom ännu en labyrint av mörka förfallna gränder. Helt utan förvarning såg vi att räddningen var nära. Aldrig har en vanlig bro varit så vacker och välkommen. Vi cyklade raskt över till andra sidan och såg att jeepen fortfarande befann sig på samma plats som innan. Nu utgjorde den inte längre något hot och triumfen spred sig genom min slitna kropp. De senaste dagarnas press hade tagit ut sin rätt. Hot, hopp, besvikelse, verbala attacker, lögner, halvsanningar, extrem koncentration, för lite sömn och hjärnkrig, allt i en vansinnig blandning. Kropp och själ skrek som besatt efter vila. Hade dock minst en timmes cykling kvar till den relativa säkerhet vårt gömställe 20 km längre söderut skulle erbjuda oss. Hade bestämt oss för att ta skydd under en bro, tills den värsta stormen bedarrat. Förhoppningsvis skulle PSB söka intensivast i Riwoqeregionen. Nattens mörker jagades sakta på flykt av ett blekt och mycket ovälkommet gryningsljus. Då de första värmande solstrålarna var i antågande hade jag nästan nått mitt mål. Rundade ytterligare en krök, kände att energireserverna definitivt var på upphällningen. Bet ihop och drömde likt en imbecill om att få ligga och slappna av, äta armekex och dricka mig otörstig. Vaknade ur mina trevliga drömmar med ett våldsamt ryck. Trodde först inte mina ögon och misstänkte först att jag mist förståndet. På "vår" bro stod en jeep. Nonchalant lutad mot motorhuven stod en man, iklädd en en alltför välbekant uniform. Paranoian infann sig omgående, och med den frågor i hundratal: Hade PSB buggat vårt rum? Hade de bara lekt med oss? Hade de hela tiden vetat exakt vad vårt uppsåt var?

I ett sista rabiat försök att undkomma ett grymt och orättvist öde, slängde jag min trogne tvåhjulige vän ut för ett ca 3 meter högt stup och kastade mig själv efter. Landade i ett snår med taggbuskar. Krälade djupare in i den skyddande vegetationen. Hörde någon komma gående. Höll andan. Hörde någon harkla sig på typiskt Kinesiskt manér. Min Nemesis stod nu rakt ovanför mitt obekväma gömställe. Jag kunde inte göra mer, hade gjort allt, satsat allt och ändå hade jag förlorat. Mina tankar virvlade i alla tänkbara riktningar. Fanns det något sätt att bortförklara det som hänt? Fanns det något hopp kvar? Helt plötsligt kom jag att tänka på Stalin och hans sadistiska tortyrmetoder. Att först ingjuta hopp i sina offer för att sedan krossa dem, om och om igen, ad finitum.

En cigarettfimp landade på sanden intill mig.

Varför kom han inte ner?

Krasande i gruset.

Varför drog han ut på pinan?

Total tystnad.

Varför inte arrestera mig omedelbart?

Harkling, och fotsteg.

Den här gången bort från mig.

Hörde en motor hacka igång. Jeepen dånade iväg i riktning mot Qamdo. Tankarna om Stalin kändes plötsligt ytterst patetiska. Mannens val av rökplats måste ha varit en av ödets obarmhärtiga nycker. Något varmt och kladdigt rann längs mina underarmar. Blod. Nästan genast kände jag också stickande smärta från ett stort antal ställen på kroppen. Taggar överallt. Raglade upp på vägen, samtidigt som Chris dök upp runt hörnet. Uppjagat och lättat frågade han om jag sett den gröna jeepen. Jag nickade trött och berättade sluddrande min historia. Bron hade mist sin charm som gömställe och vi släpade upp våra cyklar i en uttorkad flodfåra, gjorde upp en eld och skålade med en kopp lerigt varmvatten. Vi frågade oss själva vad fan vi höll på med egentligen. Vi hade varit ytterst nära en regelrätt överdos av spänning. Varje gång en bil passerade slog hjärtat ett par extraslag, vi hade sluppit undan även den här gången, men med minsta möjliga marginal. Chris upplyste mig om att vi fortfarande hade ca 1100 km kvar till Lhasa, men jag var för trött för att riktigt fatta innebörden.

Frågade mig själv ytterligare en gång :

Vad i helvete höll vi på med?

Till början av sidan.

Fortsatt flykt.

Vaknade framåt eftermiddagen, törstig och stel. Chris mådde dåligt, troligtvis p.g.a. av dåligt vatten. Väntade till mörkret föll och släpade långsamt ner våra cyklar till vägen. Jag var absolut inte i form för en hel natts cykling. Dessutom hade vi bestämt att inte ta några risker och att vi varje gång vi såg ett fordon närma sig kasta oss av vägen och ta skydd. Det skulle bli en lång mycket hård natt. Chris rusade iväg ut i natten och på avstånd hörde jag honom kräkas.

- Jag är inte säker på hur långt jag kan ta mig i natt, men om du känner för det behöver du inte vänta, stick i förväg och rädda ditt eget skinn.

Han lät mycket trött och plågad. Jag vet inte vad som låg till grund för Chris nästan paniska rädsla för att ligga någon till last. Jag försäkrade honom om att jag absolut inte tänkte överge honom nu, efter allt vi gått igenom tillsammans. Det kom inte på fråga. Antingen flydde vi tillsammans eller inte alls. Chris började opponera sig, men var tvungen att återigen genomgå en dust med sin upprörda mage. Efter endast två km sa hans kropp definitivt nej till fortsatt färd. Vi tog skydd under en bro och jag var nästan tacksam för att Chris mage var i dåligt skick. Jag hade inte orkat speciellt långt och nu fanns det på något sätt en "godkänd" anledning att inte jaga vidare.

Dagen efter började vi med stor försiktighet, flagga ner bilar. De var få till antalet och många var militärjeepar och landcruisers som mycket väl kunde vara PSB. Lastbilschaufförerna var förklarligt nog tveksamma till att ta upp oss. Straffen för att ge utlänningar lift, skulle enligt uppgift, resultera i en indragen licens och ett mycket högt bötesbelopp.

Började misströsta. Med ett dån stannade en stor lastbil, och erbjöd oss lift till Bamda valley. Vi hade kommit överens om att lifta dit eftersom vi redan cyklat den sträckan i motsatt riktning tidigare. Att lifta längre skulle kännas som om vi fuskade, vi var ju trots allt cyklister. Dessutom skulle vi antagligen vara utom räckhåll för Qamdos PSB-kår uppe i ödemarken. Vi hade sällskap av ett gäng uppsluppna Tibetaner och en välklädd kinesisk student, som alla gjorde sitt yttersta för att vi skulle få det så bekvämt som möjligt på det skumpande flaket. Vid det första matbreaket började vi återigen känna oss obehagliga till mods. För mycket folk som såg oss och dessutom vimlade det av militär. Kinas arme hade aldrig bemött oss med annat än ett varmt välkomnande, men deras uniformer var mycket snarlika de PSB bar. Nervöst slevade vi i oss en skål mustig nudelsoppa. Såg att Chris ansiktsutryck förändrades mitt i en tugga.

- Attenzione! Väste han på italienska. Peter ,Steven, Bobby, med kraftig betoning på de första bokstäverna i varje ord.

Beundrade hans kyla i pressade situationer. Utan att jäkta gick han sakta ut i köket och jag hörde att han berättade för kocken att lite mer kryddor inte skulle skada.

Fick för mig att det skulle se dumt ut om vi båda helt plötsligt försvann ut i köket, samtidigt som en jeep PSB-are anlände. Såg en svärande man, som halvt nerkrupen i ett hål i marken frenetiskt jobbade med något. Skyndade dit och dök ner utom synhåll för alla eventuellt spanande blickar. Jag landade i iskallt vatten och lukten av fisk slog emot mig. Då mina ögon vant sig vid det dämpade ljuset i det meterdjupa hålet, såg jag den sinnrika anordningen som skulle hålla restaurangens fiskar färska. I den lilla underjordiska floden hade man sänkt ner en stor korg, vari ett trettiotal stora fiskar simmade. Mannen verkade inte ett dugg förvånad då jag på stapplande kinesiska började fråga stupida frågor om fiskarnas namn på Kinesiska, varför en fisk var röd osv. Slängde då och då ett getöga mot den förhatliga jeepen på andra sidan gatan. Fiskmannen hade nu helt tappat intresset för sin fiskjakt, och frågade smattrande ut mig om vad jag tyckte om Kina.

En av våra tre chaufförer dök plötsligt upp.

- Eat food, no talk, hurry, hurry hurry.

Då jag förklarade att jag var mätt, pekade han på lastbilen och stressade fram orden go, go, go. Till min otroliga förvåning såg jag att Chris skrattande bjöd en PSB-officer på en cigarett. Då vi minuten senare åter var på väg, berättade Chris att säkerhetspolisen kommit in i köket och försett sig med öl, läsk och diverse snacks. Chris trodde att allt var över och hade så smått börjat acceptera det grymma ödet, då polisen räckt över en del av varorna till honom. Han hade dessutom frågat om vi var på väg till Lhasa. Chris hade svarat att vi var på väg till Yunnan för att se Kinas vackra regnskogar. Mannen i grönt hade då nästan förebrående berättat, att om vi inte åkte till Lhasa skulle vi missa en av Kinas absoluta höjdpunkter. Ännu en gång hade vi fått bevis på hur otroligt dåligt kommunikationen inom Kinas poliskår fungerade. Vi var dock mycket tacksamma för detta och vi njöt i fulla drag av den vilda framfarten upp för de svindlande serpentinvägarna.

Då vi närmade oss Bamdas flygfält började vi återigen bli oroliga. Anläggningen hade tett sig mycket välbevakad och då vi tidigare passerat platsen hade vi sett en hel del PSB-jeepar parkerade utanför.

Vi bankade på taket till lastbilen för att få chauffören att stanna, men det gav inget resultat. Det skulle vara typiskt om våra räddare tog oss rakt in i nästa lejonkula. När det bara var en knapp kilometer kvar stannade lastbilen med ett ryck. De tre männen hoppade leende ut och gjorde tecken till oss, som vi uppfattade som "förbjudet område". Efter ytterligare konversation förstod vi att våra chaufförer var väl medvetna om att vi flytt från Qamdo.

Flinande berättade den mest pratsamme av dem, att han sett oss utanför Qamdos polisstation och att hela Qamdo visste om att två utlänningar blivit arresterade i Riwoqe. Med glimten i ögat frågade han om vi ville följa med in på en kopp te. Bakom det flera meter höga taggtrådsstängslet såg vi vakter patrullera den militära basen och vi avböjde skrattande. I glatt samförstånd önskade våra räddare oss lycka till på vår fortsatta färd.

Med en känsla av frihet och lycka bevittnade vi solen gå ner bakom de snöklädda topparna. Chris tackade mig ännu en gång för att jag väntat på honom då han varit magsjuk. Jag hittade inte rätt ord, så jag föredrog att förbli tyst. Tänkte desto mer. Mina ögon hade bevittnat en vilsen, naiv och ganska fånig människa växa på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Hade med säkerhet inte befunnit mig i Bamdadalen om det inte varit för Chris och hans helt okuvliga optimism. Undrade också hur mycket utbyte jag haft av alla äventyr om jag inte haft någon att dela dem med. Kände att jag var mycket tacksam för att ödet fört oss samman på vår färd in i det okända.

Till början av sidan.