Stockholm - Singapore Del 2.

Kravaller i Islamabad. lll

	Det blev action så fort jag landat i Pakistan! Våldsamma kravaller med stenkastning, gatustrider mellan polis och demonstranter, som krävde Bhuttoregimens avgång.
	Fullt kravallutrustad polis anlände och till en början försökte de med fredliga medel hålla demonstranterna lugna.
	Då denna taktik inte lyckades började polisen beskjuta demonstranterna med tårgas och plastkulor. Till slut var stora delar av Islamabad täckta av en dimma av tårgas. Campingplatsen där jag bodde, var ett slagfält mellan de båda sidorna.
	Efter en dag i stridens hetta hade lungor och ögon fått nog....

Cykling: Islamabad-Peshawar-Chitral-Shandur-Gilgit-Islamabad.

	Det 3100 meter höga Lowari pass var brant och ganska tufft, men naturen i området var fantastisk.
	Efter ca 50 serpentinsvängar på nordsidan tappade jag räkningen. Hela bergssidan var en slingrande orm av väg.
	Vi klarade oss utan missöden, men den här lastbilen hade inte samma tur. Den kultade tre sektioner ner för bergssidan. Förarna lyckades i sista sekund hoppa ur och klarade sig utan skador.
	Chitrals vackra moské med Tirich Mir, 7700m,  i bakgrunden.
	Stephan vid foten av bergen innan Shandur Pass.
	Det för cyklister berömda "Z'at" innan Shandur Pass. Tuff klättring på en grusig bergssida.
	På väg upp mot passet upptäckte vi att en snöstorm var oss i hälarna.
	Vi campade på toppen av passet och dagen efter hade vi problem att hitta vägen i snödriften.
	Det var mycket kallt, ner till -20 och det var skönt att stanna till i byarna för en kopp varmt te.
	Till slut klarnade det upp och vädret var underbart.
	Vackert kristallklart väder gjorde att vi knappt tänkte på kylan.
	Utförsbacke mot varmare trakter.
	Folket i området var väldigt "macho". Här en fåraherde som absolut inte ville vara med på bild om han inte fick låtsasskjuta mot fotografen.
	Allt blev så otroligt mycket enklare då vi kom ut på Karakoram Highway. Bra vägkondition, knappt några backar och vår framfart mot Islamabad kändes mycket lätt efter den hårda kalla rutten i norra Pakistan.

Afghanistan.  

	Det var en deprimerande upplevelse att besöka det helt sönderbombade Kabul. Folket svalt och led under den hårda regimen som hade förbjudit allt från musik till flygning med leksaksdrakar.
	Kvinnorna led troligtvis mest. De fick inte arbeta och inte ens lämna hemmet utan en man i sällskap. Många kvinnor som mist sina manliga släktingar i kriget, svalt ihjäl i sina hem. Täckta från topp till tå i trasor satt de på gatorna och tiggde.
	Det rådde brist på mat, man åt allt - kofötter, inälvor varenda del av de slaktade djuren togs till vara.
	De som hade något att sälja var mycket stolta.
	Dessa båda män hade lärt sig engelska i skolan då de var barn. De tilltalade mig och då fick svar blev de mycket förvånade. De hade vid flera tillfällen försökt prata med hjälparbetare och ambassadpersonal och blivit ignorerade. Därför trodde de att de lärt sig ett språk som inte existerade och gladdes otroligt då de äntligen fick använda sina språkkunskaper.
	De strikta reglerna gällde inte bara för kvinnor. Då Talibanregimen kom till makten hade männen i landet 45 dagar på sig att odla skägg, annars riskerade de fängelse och spöstraff. Jag ansåg att det var bäst inte ta några risker...

Mer demonstrationer, denna gång relativt fredliga.

	Enorma folkmängder demonstrerade mot Indiens ockupation av Kashmir.
	Känslorna svallade och här bränns en docka som ska symbolisera en Indier.

Snabbcykling Pakistan-Indien-Nepal.

	Sikhernas heliga gyllene tempel i Amritsar.
	Vi hade hört talas om att enda sättet att ta sig över Tsangpo River vid Saga, var via en wire. Vi började förbereda oss i Katmandu och Ben har här hängt upp sin cykel i taket på hotellrummet för att kolla om hans teorier höll.

Katmandu-Kashi. En tur genom vinterns Tibet.

	Vi lämnade Nepals värme bakom oss och kylan upp mot högplatån var intensiv.
	Det var ibland omöjligt att hitta vatten. Vid några tillfällen cyklade vi med mängder av snö som vi sedan smälte. Här Ben och Cam på väg upp för ett 5000m pass nära Saga.
	Cam hade svår luftrörskatarr och här lagar Ben mat åt honom medan han tar igen sig i tältet.
	Vi var inte säkra på hur vi skulle ta oss över den 120 meter breda floden. Här testar Ben det Tibetanska sättet, m.a.o. binda ihop benen och hala sig framåt. Det visade sig dock vara omöjligt eftersom vi också var tvungna att dra cyklar med packning efter oss längs wiren.
	Cam hade en egen idé om hur det kunde bli än mer äventyrligt. Med en modifierad bakaxel ämnade han att cykla över till andra sidan. Man skulle enligt planen pedalera med händerna sittande på styret, tyvärr var avståndet lite för stort och man nådde inte riktigt tramporna. Det kanske hade gått ända, men utväxlingen var för dålig och man kom knappt framåt hur hårt man än "trampade".
	Specialkonstruktionen i närbild.
	Min cykel nästan klar för avfärd mot den andra stranden.
	Halvvägs började det knaka oroväckande i en av upphängningsanordningarna och jag fruktade att cykel med all packning skulle gå förlorad.
	Jag tog mig slutligen över utan några större missöden.
	Mitt på dagen tog vi oftast ett break för att njuta av solen.
	Efter att vi passerat Tsangpo och Transhimalaya blev det alltmer öde. Inga byar, två-tre lastbilar per dag och det enda som bröt monotonin var vindskydden som nomaderna använde sommartid för att hysa getter.
	Ben under en solig dag.
	På väg ner från ett 5300 m pass.
	Man kände sig väldigt liten bland de höga bergen och ändlösa slätterna.
	Vi mötte två andra cyklister.
	Cam hade hela tiden haft problem med sin billiga cykel och kort efter detta kort togs var han tvingad att ge upp och lifta sista biten mot Kashi.
	Någon enstaka gång fick vi besök vid campingplatsen.
	Solen var otroligt stark även om det var kallt. Brände sönder mig ordentligt under en lång dags cykelreparation. Insåg inte faran då jag var helt fokuserad på att lösa problemet med mina ekrar och drev.
	Reparationsteknik i den högre skolan :-) Ekrarna höll faktiskt hela vägen även om jag ibland var tvungen att "tvinna om dem".
	Palgon Lake efter Rutog. Det började äntligen bli aningen varmare.
	Det var med blandade känslor jag tittade ner mot låglandet. På ett sätt skulle det bli skönt att kunna vila upp och njuta av civilisation igen, men det kändes konstigt att vårt äventyr började gå mot sitt slut. Här på sista passet innan Taklamakanöknen. I bakgrunden den norra delen av Karakoram.
	Det första mötet med den Uighiriska folket i Xinjaingprovinsen.
	Det var fantastiskt att äntligen kunna dricka varmt vatten.
	Kameler hade tagit yakarnas plats som lastdjur då vi kom ner i öknen.
	Det var en svår omställning på många sätt. Så mycket folk omkring oss hela tiden... Här en desperat Ben under cykelreparation i Yecheng.
	Gammal Uighir i Shiache.
	Kvinnorna var oftast beslöjade...det var över 45 grader varmt i Kashi...
	Hur ett ben kan se ut efter 72 dagar utan tvätt och mina tights hade inte varit av en enda gång.
	Kirghizsiska nomader reser en yurt. Det tog dem nästan en hel dag. De var otroligt imponerade av mitt tält som man lätt reser på två-tre minuter. Tienshanbergen.
	Sista kortet under sista cykeldagen på resan. Det kändes konstigt att inse att ca 21 månader på resande fot, helt plötsligt var över.

Till början av sidan.