Schizo Tour Del 2. Asien och Europa.

 
1999km från A-ba, utgångspunkten för Road 217.

Jag mötte Stephan och en hel gamla vänner från mitt förra besök två år tidigare. Eftersom Stephan och jag redan cyklat den södra delen av Karakoram Highway vid två tidigare tillfällen, bestämde vi oss för att ta bussen till Gilgit, provinshuvudstaden för de norra delarna. Vi träffade under vägen fem andra cyklister och det kändes fantastiskt att återigen ha sällskap, vilket jag saknat alltsedan Flors och mina vägar skiljts i Peru. Efter två varma dagar anlände vi till den alltid lika vackra Hunza-dalen.

	KKH med Rakaposhi 7790m i bakgrunden.
	Tillbaka till en av mina favoritplatser på jorden - Hunzadalen.

Trekkade upp till 4500 meters höjd och campade på Ultar Meadows, vid foten av dramatiska glaciärer och oklättrade 7000 meters toppar. Fullmåne, en otrolig stjärnhimmel och trevliga vänner gjorde vår trek till en oförglömlig händelse.

	Vart man än vänder sig i Hunza så är omgivningen bedårande. På trekken upp mot Ultar meadows kunde man välja mellan att titta norrut och beundra 7000 meterstoppar i Ultar/Hunza kedjan...
	...eller åt söder med lika höga pikar i Rakaposhi/Diran massivet.
	Karrianne vilar ut efter trekken upp till vår camp.
	En vackrare campingplats får man leta efter.

Vi fortsatte vår färd norrut vi fick sällskap med ytterligare två cyklister.

Passu Cathedral.

Fortsatte mot världens högst belägna gränspostering, The Khunjerab Pass, 4700 m.ö.h. En del i gruppen ville ta det lugnt och andra led av höjden. Jag bestämde mig för att cykla upp till passet på en dag från Sost. Det var det första passet jag någonsin besegrat på cykel och det betydde något alldeles speciellt för mig. Efter ca 2000 vertikala meter och 86km nådde jag toppen. Välkomnades av Pakistansk militär och enorma muggar hett te. Campade ensam under ytterligare en stjärnklar natthimmel.

	Camping på toppen av Khunjerab Pass.
	Sist jag var på toppen av detta pass var det 70 cm snö och en snöstorm låg lur, denna gång helt perfekt, klart väder.

De andra anlände en efter en dagen efter, då vi alla återigen var samlade rullade vi ner till den enorma högplatån på nordsidan av Karakoram-kedjan.

Ytterligare en camp i vacker omgivning, denna gång på den kinesiska sidan.

Stephan och jag letade febrilt efter "genvägar" österut. Efter Tashkurgan hittade vi slutligen en liten grusväg som troligtvis skulle ta oss mot Mazar. Hård men vacker cykling i två dagar längs en vild flod.

En primitiv bro på genvägen mot Mazar.

I en liten by var dock vår tur slut och vi blev arresterade av PSB. De skickade oss tillbaka mot Tashkurgan. Cyklade i rasande fart mot oasstaden Kashi (Kashgar), dit de andra redan anlänt. Mötte en tysk, Albert som gärna ville slå följe med mig och Stephan. Fort genom de sandiga, varma och tråkiga utkanterna av Taklamakan-öknen.

Redan då vi påbörjade klättringen upp mot de första passen, insåg både jag och Albert att det skulle bli svårt att cykla med Stephan. Han var aggressiv, labil och ibland direkt farlig för sin omgivning. Han hade under resans gång konstruerat diaboliska vapen som han använde mot hundar och människor, vars enda brott var nyfikenhet. Då hans galenskap någon dag senare började gå över mig och Albert, hade vi fått nog och fortsatte utan Stephan.

För det mesta brukar jag gömma mitt tält ganska väl. Så är inte fallet i ödemarkerna i Kina, ofta stannar militärkonvojer och de ger mig ofta mat, dryck och det är alltid kul med en pratstund. Här på vägen upp mot det första höga passet, Chiragsaldi.

Om man översätter våra liv till vardagstermer så är det kanske inte det inte är så stora skillnader trots allt...

	Dags att kliva ur sängen.
	Morgontoalett.
	I tvättstugan.
	Siesta.
	Matlagning.
	Arbete.
	Möten med arbetskollegor. (*se nedan)
	Restaurantbesök.
	Hotellvistelser.
	Vila utanför bostaden.
	Kvällsunderhållning.

* Chen Lei, en kille från södra Kina som jag verkligen beundrar. Han hade bestämt sig för att cykla längs hela Kinas gräns, det är det en mycket lång sträcka. Vägarna vi färdades på var dåliga, men de han ibland var tvungen att ta för att fullfölja sin plan, var ibland bortom alla gränser. Utrustningsmässigt...en presenning som tält, jeansjacka och en liten ryggsäck med kex. För att bevisa sin bedrift för sina polare, besökte han postkontor längs vägen, bad om ett frimärke som sedan stämplades, varefter det klistrades in hans lilla dagbok. Hans ultimata dröm är att en dag kunna cykla i andra delar av världen.

Passerade Mazar, avfartsvägen mot K2 Base-Camp och tog oss relativt smidigt upp för de första höga passen. Jag slogs av att det var så otroligt mycket enklare att göra denna resa under rätt säsong, nu slapp man kämpa mot kylan. Aksaichin platån var dock sig lik, kall, totalt öde och spöklik. Problemfri och trevlig färd hela vägen till Shiquanhe.

Uighirer, Kineser eller Tibetaner, alla hjälpte oss under vägen. Vi blev faktiskt väldigt förvånade när mannen i mitten vägrade att ge oss bensin och bad oss dra åt hxxvete. Då vi var på väg därifrån hörde vi att han satt och svor om Amerikaner. Vi förklarade att vi faktiskt var från Tyskland och Sverige och mannen bad tusen gånger om ursäkt, gav oss bensin gratis och erbjöd oss en plats för natten i militärförläggningen.

I Shiquanhe var giltighetstiden på Alberts visum slut. Han anmälde sig själv till PSB för att få en förlängning, på köpet fick han också ett "travel permit" och dryga böter. Jag cyklade in i staden efter solnedgången, shoppade, åt och fortsatte. Efter åtta timmar i spöregn, lera, nollsikt och vägvalsproblem campade jag. Morgonen efter insåg jag att jag inte hade en aning om var jag befann mig. Via ett högt pass tog jag mig till Gardalen. Vägen mot centrala Xizang låg dock på andra sidan Garfloden. Fortsatte uppströms och möttes vid det tilltänkta vadstället av synen av ett tiotal lastbilar som hade "drunknat" i floden. Hade inte en chans att ta mig över.

	Mängder med lastbilar hade fastnat mitt i floden. Här försöker en man med caterpillar rädda en av dem. Mannen  lovade att frakta både mig och cykel till andra sidan, men hans fordon gick sönder under lastbilsräddning.
	När lastbilen inte gick att bärga började folket försöka rädda det som gick, strömmen var mycket stark, men det mesta kom slutligen iland.
	Räddning av varor.
	Leende, iskallt vatten till trots...

Fick ett tips om ett annat vadställe 150km längre upp. Fortsatte genom ett helt öde landskap, ingen bebyggelse, inga människor och inga vägar. Insåg tre dagar senare att det inte var möjligt att ta sig över floden. Jag kunde simma över, men det fanns inte en möjlighet att få med sig cykeln. Desperat fortsatte jag över bergen mot Garflodens källa. Hundratals kalla floder att korsa varje dag. Kom fram till källan. Stod inför valet att binda fast cykeln på min rygg och försöka klättra över glaciärerna, gå tillbaka efter resten osv., eller vända tillbaka. Jag vände, men insåg att min mat inte skulle räcka. Led av hunger och funderade allvarligt på att döda hästar, lämlar och diverse fåglar. Upptäckte att hunger kan driva en människa till nästan vad som helst.

	Följde floden dag efter dag, inga vägar...
	Jag korsade hundratals vattendrag varje dag, ibland var det större vilda floder, ibland små smala bäckar som i regel var mycket djupa och med kraftig ström. Det enda sättet att ta sig över var att ta av all packning, kasta över cykel och väskor för att sedan själv hoppa över till andra sidan.
	Det var mycket kallt och det var omöjligt att hålla fötterna torra. Till slut började huden "lösas upp" av den ständiga vätan. Jag hade inget annat val en att cykla barfota...

Turligt nog mötte jag några nomader som gav mig lite mat. Då jag slutligen, utmattad tagit mig tillbaka till huvudvägen, beslutade jag mig för att lifta en bit. Att se Gardalen två gånger räckte utmärkt. Fick lift med en cool lastbilskonvoj. Svårt att ta sig fram genom det översvämmade landskapet även med lastbil.

Min förare var rasist, men för en gångs skull hade jag överseende med denna egenskap. Han hade en mental lista på vad olika nationaliteter skulle betala för en lift. Svenskar och Polacker var lyckligast lottade, medan Tyskar och Fransmän betalade över fyra gånger så mycket. Då jag frågade mannen om vad Amerikaner betalade, ställde han upp sig i Kung-Fu position och skrattade...

Anlände till de Tibetanska pilgrimernas heliga berg Kangrinboche Feng (Mt Kailas). Enorm misär i de fattiga pilgrimernas campstad. I morbid fascination iakttog jag hundar slåss om mänskliga lik.

Hund äter lik.

Var tvungen att hålla låg profil p.g.a. PSB. Cyklade vidare. Hann i fatt Albert två dagar senare. Till en början lätt, underbar cykling. Tog oss över det berömda Mayum Pass. Började återigen få dåligt med mat, men räddningen dök upp i form av små bäckar fyllda med foreller.

Jag har de senaste 11 åren varit vegetarian, men då Albert började stena foreller kunde jag inte motstå frestelsen. Stekte dem i det enda vi hade, cykelfett.

Blev inbjudna på en traditionell "summer picnic" i bergen. Hästkapplöpningar, festande och god mat mitt i ödemarken.

	Vi kom till platsen samtidigt som den årliga ryttartävlingen började, allas uppmärksamhet riktades dock mot oss och ingen tittade på ryttarspelen...pinsamt
	I områden som dessa blir man glad över små ting. En dag fann vi tiotalet lådor med grönsaker som någon lastbil tappat. Det kändes som julafton...
	Vi nådde mer tätbefolkade områden och nyfikenheten var stor. Alltid intressant att titta ut genom tältöppningen...
	Enligt många lastbilschaffisar var 1999 det värsta året någonsin då det gällde översvämningar. Ibland mycket stark ström ibland "hav" av vatten.
	Ibland var det så långa avsnitt med vatten att man fick planera ätande innan man attackerade "haven".
	Det enda vi kunde trösta oss med, var att vi höll samma hastighet som många lastbilar.

Ännu en gång mötte vi nomader som bjöd in oss till en festival, denna gång till den årliga "krigsfestivalen". Fantastiska ryttarspel, målskjutning med pilbåge och färggranna traditionella dräkter.

	Vi återigen turen att hamna på en mycket intressant festival.
	Den lycklige vinnaren av bågskyttetävlingen.
	En kvinna som sade sig känna igen mig från mitt besök under vintern 97.

Då vi anlände till Lhatze insåg jag att min cykel var i desperat behov av reparation. Jag fortsatte mot min vilja mot Katmandu och Albert mot Lhasa. Blandade känslor om "The Friendship Highway". Tiggeri, stöldförsök och en ständigt krånglande cykel, men å andra sidan mycket lätt cykling på bra väg och fantastiska vyer över de högsta bergen på jorden.

Once in a Life-Time! En liten anekdot om helt osannolik tur. 32 km innan "Old" Tingri exploderade mitt backdäck. Jag blev tvungen att leda cykeln till staden och fortsatte med detta även till samhället bredvid, i hopp om att finna ett passande bakdäck. Det enda jag hittade var ett två nummer för stort kinesiskt däck som jag började klippa sönder och limma ihop med det gamla för att få det att passa. Ägaren till hotellets elvaårige son stod och tittade på mig medan allt mer desperat provade nya lösningar. Efter ett tag suckade han, slog ut med händerna och sa "no, no, no". Han gick iväg till ett ruffigt uthus och en minut senare var han tillbaka med ett splitter nytt tyskt specialdäck för långfärdscykling! Han var villig att sälja det till mig och det är vid tillfällen som dessa man verkligen uppskattar ödets nyckfullhet och människans godhet. 

Försökte cykla till Everest Base Camp, men min cykel vägrade. Upp och över de sista passen och framför mig låg en 160 km lång nedförsbacke mot värmen och det Nepalesiska låglandet. Cykeln gav upp 60 km utanför Katmandu och jag var återigen tvungen att anlända till staden på ett busstak.

Vila och planerande. Tom, Karl och jag mot berget Hiunchuli (6500 m.ö.h.)i Annapurna massivet. Då vi nått Annapurna Base-Camp och träffat en 18 mannastark expedition insåg vi att ett toppförsök var uteslutet. Laviner, ständiga stenras och informationen vi fått avskräckte oss.

Vädret var hela tiden uruselt och vi såg Macchapuchre i hela trettio sekunder.

Tillbaka till Katmandu. Försökte återuppta cyklingen med GMPR, som nu hunnit till Indien. Indisk byråkrati stoppade detta. Efter att ha fått besked om att väntade pengar uteblivit insåg jag att jag skulle bli tvingad att återvända hemåt. Flög jag till Ungern. Försökte mig på Serbien. Fick inte visum. Valde att cykla mot Kroatien. Underbar natur, förvånade, men gästvänliga människor. Bosnien bjöd på intressanta diskussioner med krigsveteraner och camping på soptippar. Skräp är trots allt bättre än orörda områden med minor. Tillbaka till Kroatien. Passerade genom en intressant nationalpark med lummiga skogspartier och relativt höga berg. Då jag nådde kusten slog den ökända Boran till. Vindstyrkor jag inte trodde existerade. Packväskor slets av, höll på att blåsa i Medelhavet trots att jag ledde cykeln mm. Omskakande. Fort genom Slovenien och det Italienska låglandet. Tog ett break hos vänner i Lugano. Lyckades ta mig över det av snö blockerade San Bernardino passet och tog ytterligare ett break hos en annan vän i St Gallen.

Pa toppen av San Bernardino Passet, Schweiz.

 Passerade Liechtenstein, Österrike och då jag anlände till Tyskland satte jag kurs på Alberts hemstad. Ett glatt återseende. Tjeckien blev nästa anhalt och eftersom jag hade dåligt med pengar stannade jag i Cesky Krumlov och jobbade på ett hostel. Det var ingen som ville åta sig att svetsa min cykel, så resten av vägen blev en kombination av tåg och cykling. Från Gdansk i Polen tog jag färjan till Sverige.


Tillbaka till Americas delen