Schizo Tour Del 1. Americas.

• Att börja cykla igen!
• Den vilda båtfärden mellan Panama och Colombia.
• Bergscykling i Colombias södra delar.
• Imbabura, klättring.
• Cotopaxi National Park.
• Cotopaxi, toppbestigning.
• Naturen och cyklingen hela vägen till den Peruvianska gränsen.
• Natur och vulkaner i Costa Rica.
• El Salvadors helt fantastiska folk.
• Belizes otroliga mångfald.
• Mexiko, allt!
• Texas gästvänlighet.
• New York!
• Planeringen och studierna inför seglingen.
• Färden till Bermuda.
• Trekken till Ultar Meadows.
• Dygnet före och efter Khunjerab Pass.
• Naturen längs "genvägen"
• Kashi.
• Färden från öknen upp till de höga passen i Karakoram.
• Aksai chin-platån.
• Äventyret på fel sida av Garfloden.
• Området runt Mayum Pass.
• Naturen mellan Saga och Lhatze.
• Morgonvy då man såg Annapurna - massivet mellan molnen.
• Bosniska möten - mycket intressanta historier.
• Kroatien, naturen, folket och Boran.
• Alperna, i synnerhet San Bernardino passet.
• Cesky Krumlov.

Thailändsk "paradisstrand", Koh samet. Det var perfekt med en mjukstart på resan.

Beslutade mig för att satsa på Central-Amerika. Efter kortvisit i Taiwan fortsatte jag mot Panama. Cyklade norrut med avsikt att fortsätta i den riktningen till Alaska. Mötte GMPR (www.peaceride.org) på gränsen till Costa Rica. Tyckte deras projekt lät intressant, vände och cyklade med dem söderut.

GMPR är ett kapitel för sig... Från början var det meningen att det skulla vara ett multimiljonprojekt, med servicebilar, rullande sjukhus, kockar etc. Tre personer från alla jordens länder skulle deltaga och det skulle ta 2 1/2 år att cykla i ca 100 länder. Verkligheten var en helt annan. Medlemmarna i gruppen hade nästan inge pengar. Vi sov i kyrkor och polisstationer, en del av medlemmarna hade knaptt pengar till mat och planeringen var många gånger katastrofalt dålig. Här tar vi skydd undan regnet, i en gränd, i norra Panama, där vi också spenderade natten.

Hela gänget i samlat innan Flor och jag lämnar dem för ett mer individuellt leverne. Ciudad de Panama.

Jag upptäckte ganska snart att jag inte platsade i gruppen och Mexikanskan Flor kände samma sak. Vi bröt från gruppen och planerade att ta oss till Colombia via det beryktade Darien Gap (det stora väglösa djungelområdet som ligger mellan Panama och Colombia). Orkanen Mitch slog till och vi insåg att vi skulle få otroliga svårigheter om vi försökte oss på The Gap. Hittade efter en veckas sökande en lastbåt som ville ta med oss till gränsstaden Jaque. Resen skulle officiellt ta 36 timmar till den colombianska hamnstaden Buenaventura. Efter ca 48 timmar och två båtbyten, förstod vi att det skulle ta betydligt längre.

	Det var en kaotisk färd redan från början, lastningen av "El Amparo" tog nästan ett dygn, men besättningsmännen var hela tiden på mycket bra humör. Lastning i Ciudad de Panama.
	Totalkaos ovan däck...
	...Och under. De lyckligt lottade sov i hängmattor, andra på golvet, en del på däck trots att efterregnen från Mitch var mycket kraftiga. Jag hade valet mellan att sova i kallt vatten på golvet eller varmt dieselblandat vatten nära motorn. En natt jag minns...

Fastnade p.g.a. dåligt väder i den lilla djungelbyn Jurado mitt i den enorma djungelprovinsen Chaco. Milslånga stränder, spontana danspartyn, surfing och mycket vänlig lokalbefolkning gjorde den åtta dagar långar vistelsen mycket trevlig.

I den lilla Kåkstaden Jurado, var livet väldigt primitivt, här ett par som krossar spannmål. Det måste varit en av jordens mest okända utposter - då vi skulle lämna Colombia deklarerade gränsvakten att någon stad vid namnet inte existerade och att våra inresestämplar vara falska. Då visade honom platsen på en karta blev han mycket förvånad och tyckte att "man lär så länge man lever".

Vild båtfärd till Buenaventura. Båten full av romdrickande, dansande och smått galna sjömän. Vacker, brant klättring över Cordillera Occidental. Fortsatte via Cali mot Popayan. Våldsam gerilla-attack mot byn där vi spenderade natten. Eldstrider och granatbeskjutning höll oss vakna. Otroligt vackra gröna berg, djupa raviner och helvilda Colombianer förgyllde cyklingen hela vägen mot Pasto. Cykling är Colombias nationalsport, folk hängde ut ur bilarna, hejade på oss, gav oss mat och dryck.

Typisk Colombiansk buss.

Försökte bestiga Volcan Florida (4266 m.ö.h.), men blev stoppad av polis p.g.a. vulkanisk aktivitet.

Flor under siesta på en bro nära gränsen mot Ecuador.

Anlände efter fortsatt fin cykling till Ecuador. Klättrade Imbabura 5200 m.ö.h. tog ett kort break i Quito.

	Cyklade till Cotopaxi National Park. Underbar camping på hög höjd.
	Med cykel hela vägen upp till baslägret på 4800 m.ö.h., mycket hårt.

Soloklättrade Cotopaxi ( 5897m.ö.h.) samma natt, en av mitt livs absoluta höjdpunkter. Stod ensam på toppen i soluppgången, obeskrivbart!

	Solen hade precis stigit upp då jag nådde toppen.
	Lyckligt team anländer.
	Den för klättrare underbara känslan att äntligen ha nått målet.
	Cotopaxis enorma krater.

Försökte förgäves hinna ifatt Flor, som p.g.a. cykelproblem stuckit i förväg mot Cuenca. Julfirande och vilda karnevaler. Vidare mot Vilcabamba en liten idyllisk stad på gränsen till Peru.

Konsten att ofrivilligt förstöra en fälg. Det var 20km brant utför och mina sista bromsklossar var  slut, men jag hade inget val än att fortsätta. Mot slutet var det metall mot metall.

Våldsamt nyårsfirande med en paradoxal kombination av traditionellt firande (dockbränning mm) och technoparty. Flor jäktade vidare till Lima för att hinna hem till Mexiko City och en väntande fortsatt kemiutbildning. Planerade ett tag att köpa en "infödingskanot" och paddla Amazonfloden från källa till utlopp. Hittade inga lämpliga följeslagare och efter en kortvisit i Peru insåg jag att det var fel tidpunkt för Anderna. För mycket snö för klättring och regnperioden satte stopp för angenämt cyklande. Tillbaka till Quito, jobbade på ett cybercafé och flög sedan till Costa Rica för att återuppta min tur mot Alaska. Någon frågade mig vid något tillfälle om jag kunde beskriva de centralamerikanska länderna med tre ord och här är vad jag kom fram till:

• Panama - Platt, grönt och profillöst.
• Costa Rica - grönt, välmående och vackert.
• Nicaragua - fattigt, gemytligt och vänligt.
• Honduras - sönderbränt, färgrikt och vilt.
• El Salvador - välkomnande, mångfacetterat och pånyttfött.
• Guatemala - främlingsfientligt, inskränkt och vackert.
• Belize - multikulturellt, korallrev och reggae.

	Betande boskap med en av central Amerikas många vulkaner i bakgrunden.
	Vägarna i Honduras kantades av små hantverksbutiker.

Eftersom jag saknade sällskap på min färd, cyklade jag non-stop genom Central-Amerika och fortsatte så hela vägen till Mexiko City. Hälsade på Flor och tog ett välbehövligt break. Fantastisk färd genom en kliché av allt vad jag alltid trott att jag skulle finna i Mexiko. Kaktusöknar, tequiladrickande skräniga mustaschprydda män, vackra serpentinvägar, små städer med en enorm kyrka i mitten, kryddstark mat, tortillahak, mängder med färsk frukt och varma vänliga människor. Och naturligtvis korrumperade poliser. Då jag slutligen nådde gränsen till USA slogs jag med häpnad av hur enorma människorna i Texas var och kände mig bortkommen i den vansinniga kommersen som landet bjöd på. Anlände lagom till Brownsvilles årliga höjdpunkt - the chacos days, med ändlösa parader med hästar, kändisar och diverse pråliga paradfordon.

En av de hundratals sevärdheterna under den många timmar långa paraden i Brownsville.

Bodde hos en trevlig familj som dessutom gav mig adresser till alla deras vänner runt om i USA. Många trevliga bekantskaper hos gästfria amerikaner. Planen ändrades återigen efter ett email från en polare i New York. Hon ville besöka de så kallade "stanstaterna" i Centralasien. Tog en Greyhound från Tennessee direkt till The Big Apple. Njöt i fulla drag av det enda jag saknat av västvärldens alla lockelser - musik, konserter, film, utbud. Tyvärr gick planen om att bege oss till Asien gick i stöpet. Rådvill drog jag mot Florida för att eventuellt förverkliga en dröm jag haft i hela mitt vuxna liv. Att segla! Bosatte mig på ett bibliotek i Ft. Lauderdale och råpluggade segling. Efter ca två månaders intensivt studerande ansåg jag att jag var mogen att bege mig ut på Atlanten. Hittade en lämplig båt (Bayfield ’29) och efter diverse småmalörer i vattnen mellan Bahamas och Florida påbörjade jag och Valle våra nya liv som seglare. Efter tre dagars testsegling längs Floridas kust gav vi oss i kast med golfströmmen. Började applicera de teoretiska kunskaperna på verkligheten. Allt gick till en början bra, men efter fem dygn hamnade vi i hårt väder. Red ut stormen utan bekymmer och stilltje följde. Vi började gå för motor. Dieseln tog slut tre dygn tidigare än beräknat. Upptäckte att ett plastrep fastnat runt propelleraxeln. Båten tog dessutom in vatten i rask takt. Vi började så smått göra oss beredda på att överge båten, då vi slutligen hittade felet. Plastrepet hade av värmen smält och fördärvat bussningarna runt axeln.

Efter en halv dags dykning under båten fick vi bort det mesta av repet som snott sig runt propellern.

Åtgärdade felet och drev i hård dyning i fem dagar. Kanske några av mina värsta dygn någonsin - helt maktlös på en vilt krängande båt. Fick till slut vind och seglade till Bermuda. Insåg vidden med stormen vi varit ute i, flera båtar hade blivit allvarligt skadade, bl. a. mastbrott och skrovskador. Vi hade antagligen haft en otrolig tur. Började så smått förstå att jag inte haft pengar nog att köpa en båt som var stor nog för vad jag planerat, d.v.s. att använda den som bas för några års cykling i Afrika. Många faktorer samverkade då jag beslutade mig för att sälja min båt. Bl. a att jag fått ett email från Stephan som ämnade att cykla en av mina drömrutter i Himalaya och att Valle var beredd att köpa båten.

Det kändes inte roligt att lämna Bermuda. Jag hade vant mig vid seglingen och det underbara livet till sjöss, men insåg att jag inte riktigt var redo för det och båten var aningen liten för att tjänstgöra som permanent bas.

Valle slog till, jag flög till Amsterdam och vidare mot Pakistan. Bilden är för övrigt en av de sista av båten. Den sänktes senare av Claes Borgström och hans fega besättning som övergav den vid ganska måttlig vindstyrka. Enligt skandal-/kvällspressen var det nio meter höga vågor och orkanvindar...bullshit! 

Fortsättningen på resa resa - Asien och Europa