Murphy Tour Del VII: Xizang/Tibet.

The Golmud Highway - kallt, öde och mycket blåsigt.

  Topografiskt diagram over rutten. Klicka for förstoring och här om du vill ha komplett statistik.

Tom och Stefan valde att cykla runt Xizang/Tibets yttre grans. De var inte speciellt pigga pa att riskera cykelkonfiskering, böter och annat trubbel med landets polismakt. Jag och Nadine kände att dessa faktorer snarare var pa den positiva sidan, lite extra spänning. Fin, slät asfaltsvag var något man inte var bortskämd med efter de miserabla sandstigarna i Kunlun och det kändes som om man flög upp längs de allt brantare sluttningarna. 

Landskapet blev allt kargare och efter det 4770m hoga Kunlun passet hade alla spar av vegetation forsvunnit. Vindpinade slatter bredde ut sig sa langt ogat nadde och ibland brots horisontlinjen av en avlagsen bergskedja med snokladda toppar. Det blev allt kallare. Kylan i sig var inte nagot problem, men i kombination med stundtals mycket kraftiga vindar fran soder, forvandlades cyklingen fran en vacker latt cykelfard till nagot av en lang hard uthallighetsprovning. Vi var tvingade att krypa ur vara varma sovsackar mycket tidigare an normalt. I regel var det vinstilla till klockan 1000, svag vind i ca tio minuter och darefter var det allt fran kraftig vind, till byar av stormstyrka. Forsokte att tillryggalagga sa lang stracka som mojligt innan vinden slog till. Oftast lag min medelhastighet pa 20-24km/h fram till klockan 1000, darefter var jag lycklig om jag kunde halla ett snitt runt 10km/h. Ibland sjonk farten till 4-5km/h och nagra ganger holl jag pa att flyga over styret da en exceptionellt kraftig vindstot forsokte satta P for min framfart.

Soligt, kallt och vindpinat, det perfekta receptet för spruckna läppar. Ibland fasade man för att möta glada leende människor - då man log tillbaka sprack läpparna och det var mycket svårt att fortsätta le...

En kansla av orattvisa borjade komma krypande. Varfor har man som cyklist ALDRIG medvind? Vi hade perfekt asfaltsvag och kunde inte utnyttja den. Jag blev argare och argare for varje dag som gick. Det var en ilska fodd ur total maktloshet. I uppforsbackar, pa daliga vagar och under daligt vader, kanns det som man alltid har en bakdorr, man kan se slutet, pa dalig vag tex, kan man uppmuntra sig med att hitta det basta vagvalet. Men en vind som fortsatter att plaga en dag efter dag utan respit...  Acceptans var antagligen nyckelordet och da jag mentalt andrade min installning till plagan gick allt battre.  

Nere i Taklamakanoknens hetta hade vi hade dromt om sno och snostormar och da vi var pa vag upp mot ett av varldens hogsta pass, (det hogsta asfalterade) dessutom ett dubbelpass med ca 40 km mellan topparna.  Tangula Shankou fick jag vad jag onskat mig - snostorm. Njot av den domedagsfyllda atmosfaren, samtidigt som jag led av kyla och mycket hard vind. Pressade mig hart for att na Amdo, de stora grasomradenas huvudstad. Tibetansk kladsel ar alltid intressant, men da de klar upp sig for vinterforhallanden ar det nagot aldeles extra. Kombinationer av hela ravskinn virade runt huvudet, jattelika Elvis Presley glasogon, tio nummer for stora Kinesiska militar jackor, blandat med traditionella fargglada skor och byxor var fantastiska.

 

Världens bästa touring däck! Nej, jag är inte sponsrad av Continental...

Jag minns mycket väl då jag tog denna bild. Det var -20 C, men jag hade bestamt mig för att starta tidigt och se bergen i morgonljuset. Vet fortfarande inte om det var värt det.

Vinden gav sig inte och vi fick kampa for varenda meter in till Lhasa. Sista dagen upptackte jag att ordet "hallo" kan uttalas pa tusentals olika satt, skrikas, viskas, vasas pa minst lika manga. De sista 80 km var en enda lang vagarbeteszon och det gick inte fem meter utan att nagon stod och skrek eller hejade pa. Korridorerna av manniskor paminde mig om folkhorderna som kantar Tour De France. Kul till en borjan, men mycket trottsamt efter ett par timmar. Hade Lhasa inom rackhall och cyklade 218 km for att spara en dag av var snabbt forsvinnande visumtid. Hade kanslan av att jag var hundratals ar tillbaka i tiden da jag cyklade genom Lhasas forstader. Lagereldar overallt pa de omgivande kullarna, morka skepnader i, for mig, mystiska klader, lukt av grillat kott. Illusionen av tidsresa forsvann abrupt da jag cyklade in i neonets och snabbmats-restauranternas Lhasa.

Attacker.

Vi hade inte haft nagot val. Annu en gang hade vi forfalskat vara visum. Vi kande oss sakra pa att vara sma andringar var tillrackligt bra utforda for att ta oss forbi en granspostering, men att ge sig in i det forbjudna ostra Tibet, med nitiska strikta PSB officerare kandes lite val aventyrligt. An en gang var jag tvungen att satta kurs pa Katmandu, en stad som jag vistats i alltfor mycket mot min vilja (1996, bruten skuldra. 1999, for cykelreparationer) de senaste aren. Det kandes inte roligt att aterigen lagga planen om ostra Tibets fantastiska vildmarker pa hyllan och dessutom cykla mot en plats jag avskyr.

Någon timme från Lhasa. Mycket varmare och fina vyer över Tsangpo floden. Traditionell Tibetansk båt.

Vagen dit ar inte heller direkt nagon dromcykling. Tibetanerna har med aren blivit vana vid rika turister som delar ut pengar, godis, Dalai Lama bilder och annat krams, utan att riktigt tanka pa vad det leder till for turister som kommer efter dem. Reslutatet ar skrammande. Om turisttiggarna inte far vad de ber om, reagerar de ofta med agressivitet eller med nagon annan sorts missnojesyttring. Oftast forekommande ar stenkastning, agressivt skrikande, spottande och ibland hander det att de forsoker sla forbipasserande med pinnar eller pakar. Redan forsta dagen hande det vi fruktade kunde handa. Tre ynglingar vantade vid vagkanten, de tiggde inte, men hade langa pinnar i handerna. De log. Helt utan forvarning forsokte en flicka sla Nadine i ansiktet. Hon var tvungen att gira och holl pa att kora over en av de andra antagonisterna, som ocksa forsokte piska till oss med en pinne. Bade Nadine och flickan foll omkull pa asfalten och holl pa att bli overkorda av en forbipasserande lastbil. Efter denna incident bevapnade vi oss med pinnar och oftast rackte det med att visa dem for att avskracka potentiella anfallare. Naturligtvis ar det inte roligt att cykla "bevapnad", men for var och andras sakerhet var det nog det basta alternativet. Passerade bron over den enorma Tsangpo/Brahmaputra floden och da vi morgonen efter nadde toppen av Khampa Pass, kippade vi nastan efter andan da vi for forsta gangen sag den klarbla Yamdrok sjon. Oerhort vackert! Minst lika vakcert var det runt nasta hoga pass. De 7000m hoga topparna var sa nara, att det nastan kandes som om man kunde na dem om man strackte ut handen. Stundtals daligt vader, men mestadels klarbla himmel OCH vindstilla. Njot i fulla drag av de betydligt lugnare omgivningarna dar inte alltfor manga manniskor levde och de fa vi motte var "fredligt sinnade". Det blev dock en kortvarig gladje. Pa vagen mellan Gyantze och Shigatze blev vi anfallan av en hel skola! Ca 200 elever blockerade vagen for oss och nagra kastade sten. Anfall ar som bekant basta forsvar och vi cyklade in pa skolgarden for att forsoka fa tag i en larare och beratta for dem hur deras elever uppforde sig. Stenar, blackflskor och annan brate landade omkring, men till slut dok en larere upp. Han var dock inte intresserad av att uppfostra sina elever, utan koncentrerade sig helhjartat pa att kolla min speedometer. En annan larare anlande. En elev plockade upp en sten, den sist anlanda lararen sag vad som var pa gang. Blixtsnabbt plockade han upp en knynavsstor sten och slungade den mot elevens ryggparti. Skrikande av smarta foll eleven till marken. Vi ansåg att det var helt meningslöst att försöka förklara for lärarna att eleverna inte borde kasta sten pa oss och det var inte speciellt svart att första var de fick sin inspiration från... Orden barbar, vildar och stenåldersbeteende dök upp i vara tankar och det kändes mycket olustigt att cykla vidare.

Urladdning!

Vi tog ett break vid ett matstalle. Eftersom Tibetanskt kok inte tillhor vara favoriter, valde vi att ata i en Kinesisk restaurant. Detta ar inte politiskt korrekt enligt manga Tibetresenarer och da en Landcruiser full av turister stannade till i byn fick vi en utskallning angaende "stoda en kommunistdiktatur", "tank pa vart pengarna gar", "ni borde tanka er for var ni ater" etc. Jag exploderade. Vem i helvete ar det som stoder regimen i Kina? Hur mycket betalade ni for er biljett till Tibet? Och vad kostade er javla tour med er lyxtransport? Det ar ni som koper "travel permits" av den Kinesiska staten. Vart tror ni era pengar gar? Till de fattiga Tibetanerna? Det ar NI som foder den Kinesiska staten och allt vad den star for, inte vi. Korkade javla farskock, med PSB som herde. Hoppa in i er lilla sakra bubbla av lycka, som kan ge er ett aventyr i lagom doser och da ni inte vill ha mer, kan ni helt enkelt stanga dorren, le at omgivningen och kasta ut pengar genom fonstret for att stilla ert eget daliga samvete. Forsvinn ur asyn och hall kaften om ni inte har nagot vettigt att saga. Det var en skara tysta, skramda och kanske lite skamsna turister som skyndsamt vankade ivag mot sakerheten i landcruisern. Log elakt da jag sag en kvinna fyrtioarsaldern skyndsamt stoppa ner en handfull godis och pennor i fickan. Tibetanerna som at i var Kinesiska restaurant hade hort allt och da en man oversatte vad jag sagt, skrattade bade innehavarna och de kunderna.

Kriminella cyklister.

Innan vi lamnade Lhasa hade vi fatt rapporter om att PSB patrullerade vagen runt Shigatze. Tre tyskar hade blivit kraftigt botfallda och nagra danska och amerikaner hade nastan fatt sina cyklar konfiskerade av "The Highway Gestapo". Vi cyklade genom staden nattetid och hade inga problem med den okanda patrullen. Farden over de ganska monotona vidderna gick numer som en dans, inga attacker eller vind, lagom varmt och det var inte forran vi kom i narheten av Lhatze vi aterigen blev paminda om att vi faktiskt var i ett omrade dar den giriga polismakten kravde 'travel permits".

Tva britter, Will och Garret, hoppade ur en buss femtiotalet meter framfor oss och borjade skynsamt lasta av sina cyklar fran busstaket. Med andan i halsen forkarade de att ett par vanner till dem blivit arresterade och botfallda i stadens kontrollpost. Vi bestamde oss for att sla folje och forsoka ta oss forbi da morkret fallit. Britterna var mycket uppspelta over att bryta landets lagar.

- Fan, det ar ju som att vara mitt i en film. Vi smyger genom checkposts mitt i natten och om de ser oss..WOW! Det har ar livet! Jag kanner mig som en spion som fastnat bakom fiendelinjer.

- Jag vet inte, sa Will. Jag kanner mig mer som en kriminell pa flykt undan rattvisan.

- Rattvisan?! Vilken rattvisa, nastan skrek Garret. Vad ser du for rattvisa i att kontrollera oskyldiga manniskor som vi?

- Nja, jag vet inte, men...ok, jag ger mer, det har ar skitkul! Jag ska trycka upp en troja i Katmandu med texten:  Lhatze - Katmandu. Criminal Tour 2000.

Vi rullade ut ur Lhatze nagon timme efter morkrets inbrott. Jag kande en ilning av spanning, det var lange sedan jag smitit forbi en checkpost och barnslig som jag ar, uppskattar jag dessa sma eskapader i fulla drag. Will och Garret drog i forvag, for att kolla upp laget. Vi hade bestamt att om de inte kom tillbaka inom 15 minuter, skulle Nadine och jag ocksa gora ett forsok. Vi vantade i morkret. Britterna kom inte tillbaka. Sakta och forsiktigt borjade vi rulla mot checkposten. Det var latt att se var den var belagen, en stark halogenlampa belyste omgivningen framfor huset dar vakterna satt och vantade pa forbipasserande. Jag andades sa tyst jag kunde. Var mycket tacksam over att min cykel var i perfekt kondition och att jag befann mig pa asfalt, framfarten var helt ljudlos. Hajade till da jag sag en man i uniform sitta i dorroppningen. Han laste nagon form av tidsskrift. Avstandet mellan honom och mig var inte mer an 7-8 meter. Mannen var hart koncentrerad pa att lasa och jag hoppades att han inte av nagon anledning tittade ut i nattmorkret. Jag var sa hart fokuserad pa den lasande mannen att jag nasten korde rakt in i vagbommen framfor mitt huvud. Duckade i sista sekunden och rullade tyst vidare.

Måltid på hög höjd.

Detta var början av det maktiga Gyontso pass, det högsta pa The Friendship Highway. Vi hann ifatt Will och Garret efter några km och beslutade oss for att campa sa fort som mojligt. Det var mycket riskabelt att i kompakt mörker cykla upp for ett pass som detta, dessutom hade temperaturen fallet till -10 C. Dagen efter började vi attackera passet. Lang vacker klattring upp till boneflaggs utsmyckade passet. Ett tiotal Tibetaner "bodde" uppe pa toppen i vantan pa rika turister och deras gavor. Jag vantade pa de andra och satte mig ner bland drivor av boneflaggor och borjade ata. Ett gang Tibetaner satte sig ner bredvid mig och med en boneflagga som bordsduk borjade vi "duka" bordet for en maltid.

En mina "högsta" måltider.

Armekex, brod,jordnotter, russin, en halv bog torkat yakkott och senare, efter att en turistgrupp passerat, hade vi aven tyskt tugg gummi, ost, tomater och paprika. At och njot av de varma solstralarna pa 5200 meters hojd. Landcruisers avloste varandra och turister vallde ut for att ta foton, utdela gavor, klaga over den tunna luften, pissa pa boneflaggorna (!) och for att beundra de fantastiska vyerna. Will anlande med Nadine och Garret i slaptag. Vi tog farval av vara nyblivna vanner och paborjade den langa nedfarten mot Shegar. Pa grund av att Garrets bakvaxel fros till en solid kaka av is, anlande vi inte forran efter morkrets inbrott.  

Kallt!

Då vi slukat var tredje portion nudelsoppa, i den relativa värmen i en restaurant var det dags att borja tanka pa fortsatta nattliga aventyr. Atta km langre fram lag den beryktade Shegar Checkpoint och eftersom vi varit forsiktiga med de tidigare "farozonerna" ansag vi det dumdristigt att ta nagra chanser vid denna. Jag putsade bort imman fran fonstret och tittade ut i det kalla nattmorkret. Det sag forbannat kallt ut! Himmelen paminde mig om Svensk KALL midvinterhimmel - Inga moln, stjarnklart, bleka fargtoner och da Garret klev in i restauranten besannades mina farhagor.

- Jag kan se tidingsrubrikerna i London. "Fyra korkade turister fros ihjal i Himalaya, -  92-gradig kyla dodade de inte ont anande cyklisterna da de forgaves forsokte varma sig i undermaliga sovsackar i narheten av Mt Everest".

Det var naturligtvis inte sa kallt som Garret rapporterade, men det riktigt bet i kinderna da vi klev ut i den klara natten. Morgonen efter visade min termometer - 18C och jag antar att det var betydligt kallare under natten. Oljade vara kedjor en sista gang for att unvika gnissel och annat oljud da det var dags for nasta kontrollstalle. For att gora aen lang historia kort: vi hade inte nagra problem vid Shegar. Vakterna var smarta nog att inte sta ute i kylan och hade satt sig runt en liten kamin i vaktrummets mitt. Det var dock inte utan att adrenalinet pumpade i adrorna da vi passerade dem pa mindre an fem meters avstand. Vi var trotta da vi slutligen slog lager bakom en sandhog 50 meter fran vagen, det hade varit tva harda natter, ett hogt pass och manga langa timmar i sadeln. 

Över Himalaya.

Det var tredje gangen i mitt liv jag var i narheten av Mt Everest pa den Kinesiska sidan och jag ville verkligen cykla upp till The Base Camp. Vara visumtider stoppade oss annu en gang och tog farval av Will och Garret da de paborjade cyklingen mot det enorma bergets fot. Passerade Tingri dalen och dess storslagna vyer av "The Ones" - Everest, Lhotze och Cho Oyo tornade upp sig i fjarran. Det maste ha varit mycket daligt vader daruppe,  kilometerlanga flaggor av sno som blast av topparna pekade mot vaster och vi svor ytterligare an gang at vadergudarna da vi kampade in i den starka motvinden, som nere i Tingri dalen naturligtvis kom fran vaster.

Nadine med den mäktigaste av de mäktiga i bakgrunden.

Tog ett langt break pa toppen av det sista passet och beundrade den vita vaggen av de maktiga topparna i Himalaya. Man kan saga att vi nu var pa vag att korsa den tusentals kilmometer langa bergskedjan och inte ens den stenharda vinden kunde stoppa oss da det bar utfor mot varmare trakter. Den 155km langa nedforsbacken mot Nepal ar en liten historia for sig.

 

De första km av nedförsbacken mot Nepal. Nadine på än mer branta genvägarna ner från det sista höga passet.

Höjden faller från ca 5150 m.o.h till ca 750 m.o.h. Klimatforandringarna ar enorm . Fran kall frusen hogplata till subtropiskt lagland. De helt doda vidderna forvandlas sakta till tarrang med sma buskar. Ytterligare langre ner finner man sma vindpinade trad, de i sin tur overgar i barrskog for att till slut ge vika for de subtropiska tradslagen. Yakarna forsvann, vi kunde aterigen kanna doften av blommor och det kandes nastan overkligt da vi for forsta gangen pa manader horde fagelkvitter. Pa hogplatan ar det oftast helt tyst, nu horde vi allt oftare danet fran vattenfall och sma porlande backar. Vi anlande till gransstaden Zhangmu. Det var nu vi skulle fa reda pa om vara modifierade visum holl mattet. Vantade till det var fem minuter kvar till stangningsdags vid gransposteringen. Vakterna skyndade pa oss och berattade att vi var ute i sista minuten. De titttade knappt pa vara visum och smallde snabbt pa vara utresestamplar. Lattade och upprymda rullade vi ner till den Nepalesiska gransen.

Till nästa berättelse!

Till foton från denna del av resan!

Tillbaka!