Murphy Tour Del VI: Xinjiang och Qinghai.

Arresterad – igen! Denna gång i Kina.

Naturligtvis blev det en lang matorgie sa fort jag anlande till Kina och enligt min smak, finns det inte motsvarighet nagonstans i varlden da det galler fantastiskt god mat, enorm variation i kombination med lagt pris och hogt naringsinnehall. Jag hade fortfarande det misslyckade projektet med att na Pik Pobeda massivet i farskt minne, sa jag bestamde mig omgaende for att forsoka fran den Kinesiska sidan istallet. Allt gick val till jag nadde avtagsvagen mot de hogre delarna av Teinshanbergen. Jag hade ett mal mat i en restasurant och satt forsokte friska upp mina kunskaper i kinesiska spraket, da en man kom in och berattade att han var polis. Alla mina kunskaper i all form av kommunikation var omedelbart som bortblasta och jag forsokte traka ut mannen med att upprepa “No English, No Chinese”. Detta lilla trick (som ibland fungerar val) fungerade inte och polisen insiterade att jag var tvungen att folja med till polisstationen i byn. Kort utfragning om vem jag var foljde och s! edan var jag tillaten att cykla vidare. Denna lilla incident hade i normala fall forsatt mig i “full beredskap”, men jag njot for mycket av de vackra omgivningarna och da jag anlande till en storre stad fick jag betala for misstaget. En uniformerad polis forsokte stoppa mig da jag anlande till staden. Jag cyklade ifran honom och gjorde mitt basta for att latsas att jag inte horde honom, da han skrikande sprang efter mig langs stadens huvudgata. Ytterligare tva man, denna gang cicvilkladda poliser, forsokte stoppa min framfart. Jag fortsatte, vinkade glatt at dem och spelade ut “superkorkad-turist-kortet”. Borjade dock bli mer och mer desperat. Letade febrilt efter smavagar forbannade min dumhet over att jag inte last varningstecknen pa ratt satt. Naturligtvis var situationen ohallbar. Det tog inte manga minuter innan en jeep skar av min planerade rutt och de tre polismannen som klev ut sag inte alltfor muntra ut. Jag blev eskorterad till en stor polisstation och utfragningen startade sa fort poliserna lyckats fa tag i en tolk.Forsokte pa alla upptankliga satt overtyga poliserna om att jag inte hade en aning om att jag befann mig i ett stangt omrade (manga omraden i Kina ar forbjudna for turister, till en del kan man fa tillstand att resa igenom, medan andra ar helt “off limits”) och att var valdigt en oskyldig, fattig och laglydig resenar. Jag lyckades med mitt uppsat, men var anda tvungen att betala boter och atervanda mot Yining/Ili for att darifran ta buss langs en annan tillaten vag. Kina ar charmerande pa alla satt, men faktumet att man ar begransad av xenofobiska lagar gor att cykling i landet ibland kan urarta i katt-och-ratta-lek. Denna gang var jag inte tillrackligt alert och jag lyckades med konststycket att bli arresterad efter endast 23 timmar i landet.

Nattlig färd.

Naturligtvis var mitt ode oacceptabelt. Jag cyklade tillbaka langs vagen jag anlant till staden. Var noga med att kolla att jag inte var forfoljd och iaktagen av polis. Det var dags att vara ytterst forsiktig. Att bli arresterad och spela oskyldig kan fungera fint om det ar fortsta gangen, men om man blir tagen av samma poliser, i samma stad inom loppet av nagra timmar…ville inte ens tanka pa vad resultatatet kunde bli. Jag vantade i en dunge popplar till morkret fallet och borjade sakta cykla tillbaka mot staden jag lamnat tva timmar tidigare. Det var inte utan att adrenalinet flodade, speciellt da jag sag en poliskontroll vid stadens borjan. Jag vantade tills en liten konvoj lastbilar anlande, forsokte cyklande gomma mig baksidan av en lastbil. Adrenalinet flodade...om de sag mig...lastbilen jag var bakom stannade i kontrollen. Drog ett djupt andetag och cyklade vidare. Vantade pa att nagon skulle skrika till eller forsoka stanna mig. Rullade vidare genom den dammiga, morka natten. Jag var for en gangs skull tacksam for de enorma molnen sand de manga lastbilarna rorde upp. De gav mig en gnutta trygghet och endast nagra meter efter poliskontrollen uppmarksammade jag en liten sidovag. Det kandes som om det varsta var over och jag borjade slappna av. For att gora en lang historia kort: inga storre missoden intraffade under min fard genom stadens utkanter. Attackerad av nagra hundar, skramd av ! en man i vagarbetaruniform (trodde han var polis), rammad av en overforfriskad cyklist och korde av vagen nagra ganger pa grund av morkret. Det var forst da jag skulle lamna staden det hettade till igen, annu en kontroll och denna gang gick det inte lika smidigt. Jag anvande mig av samma taktik som tidigare, men planen foll platt da en av polismannen utan forvarning bytte sida av vagen. Han sag mig omedelbart och tittade storogt pa mig. Jag kunde inte gora mycket at min situation, sa jag vinkade glatt at honom, log och cyklade vidare. Hade inte mycket hopp om att denna taktik skulle kunna leda till nagot positivt och da jag fick ett mumlande hej till svar trodde jag knappt det var sant. Jag var naturligtvis glad over att ha lyckats ta mig forbi staden, men var ocksa medveten om att faran var langt ifran over. Ju langre jag kunde ta mig i skydd av morkret desto battre och det blev en lang trottsam natt. Till en borjan var jag mycket forsiktig och spande mig antaglien for mycket. Spanade hela tiden efter eventuella hinder pa vagen och da jag efter ca tva timmar tog mitt forsta break kande jag mig utmattad av allt stirrande ut i morkret. At nagra kakor och beslutade mig for en ny taktik - Slappna av, sitt langt bak pa sadeln och bry dig inte om stenar och annat som i varsta fall kan punktera ett dack. Jag faste blicken langt fram i det kompakta morkret och cyklade vidare. Det gick alldeles utmarkt och snitthastigheten okade till nastan det dubbla. Jag hade antagligen ocksa en otrolig tur, korde inte pa mer en ett hinder under natten (en sovande ko!) och da det borjade ljusna hade jag tagit mig 95 km fran staden. Sov nastan hela nasta dag, laste, at och da morkret aterigen foll cyklade jag vidare. Det ar naturligtvis ett ganska konstigt satt att resa pa, men jag hade definitivt bestamt mig for att inte hamna i mer trubbel i detta omrade. Da de fortsa solstralarna borjade varma mig hade jag tillryggalagt over 200km fran den farliga staden och jag borjade kanna mig relativt saker. Hade aterigen misslyckats med att ta mig upp till Pik Pobeda massivet, men det kandes mindre viktigt just da. Njot av att ha "besegrat" Kinas polismakt och deras for mig obegripliga lagar. 

Kontraster och upprepning.

 Jag hade natt foten av De Himmelska Bergen – Tienshan. Inte pa den plats jag hade planerat, men skonheten omkring mig fick mig att snabbt glomma mitt misslyckande. Vagen kantades av biodlare och deras sma talt. De lever hela sommarsasongen under mycket primitva forhallanden och flyttar standigt runt for att hitta optimala omgivningar for sina bin. Jag stannade vid flera tillfallen for att kopa farsk honung och blev ofta inbjuden for att beratta om min resa och dricka en kopp rykande hett te, som sjalvklart sotades med honung. De torra, karga omradena forsvann sakta bakom mig. Grona angar och djupa raviner med iskalla vattendrag tog vid. Klattrade upp mot den lilla platan i Tienshans mitt.

	Yurt i centrala Tienshan.
	Tusentals nomader flyttar upp i bergen under sommarhalvaret.

Rovfaglar, vildhastar, lammlar, far och nomader blev mitt enda sallskap under de narmaste dagarna. Allt kandes fint aven om jag redan cyklat denna rutt ca tre ar tidigare. Ett vackert, intressant omrade besoker jag garna igen, men jag hade redan borjat fundera pa vad som kom efter de underbara bergen – den langa torra, monotona och inte alltfor gastvanliga, 700km langa strackan genom Taklamakanoknen. Minnena om hur jag lidit dar gangen innan borjade sakta komma tillbaka. Aterigen borjade naturen drastiskt forandras, denna gang i negativ rikting. Jag lamnade den ca 3000 m hoga frodiga platan bakom mig och gled sakta ner mot ett av varldens torraste omraden.

Dragon Lakes pa sydsidan av Tien Shan, en av de sista gröna områdena innan Taklamakan öknen tog vid.

Dammet och hettan var kvavande. De vanliga biodlarna hade bytts ut mot aggressiva melonforsaljare. De klara backarna ersattes av torra flodbaddar och de rullande vackra grona kullarna mot motbjudande sandhogar. Jag bestamde mig for att gora plagan sa kort som mojligt och nastan non-stop fran morgon till kvall. Forsokte mentalt rymma till en behagligare plats pa jorden och jag tror jag lyckades ganska val. Blev ibland forvanad over att fem timmar helt plotsligt hade forlopt och eller att det helt plotsligt borjade morkna. Da jag inte lyckades flyta bort i tankar, agnade jag mig at meninglosa tidsfordriv. Om nagon ar intresserad kan jag beratta att genomsnittet pa cigarettpaket i dikena ligger pa 49st/km, att ca 70% av alla lastbilschaufforer halsar pa dig och att 90% av melonforsaljarna skriker at dig att stanna for att kopa meloner…. Som ni forstar fanns det inte mycket att fasta blicken pa och att cyklingen inte var alltfor angenam. Det positiva med historin var att allt gick betydligt fortare an beraknat och da jag slutligen rullade in i Kashi kande jag segervittring. Annu ett delmal natt! Jag minns ocksa tydligt hur jag med tillforsikt sneglade mot sydost– den hittills ocyklade rutten over Kunlunbergen vantade.

Sidoutflykt pa Karakoram Highway. 

Jag hade bestamt traff med tva av mina svenska vanner, Tom “Tallabomba” Hermansson Snickars och Stefan Ljungberg. Jag trivdes i Kashi, men dagarna flot pa i en rasande takt och jag borjade bli uttrakad.

Traffade en hel del intressanta manniskor, bla Helen och Wylie, tva travelers som varit lite overallt och nagra ur ganget som satte hojd varlds rekord for mountainbiking. Konsten att slapa en cykel upp till 7000m! Och en liten internationell cykel/klattrings expedition som cyklade Karakoram Highway for att sedan klattra Muztagh Ata.

Bestamde mig for att cykla soderut langs Karakoram Highway (KKH) for att mota Tom och Stefan. Jag slog folje med Kanadensiskan Nadine upp mot de snokladda jattarna Muztagh Ata (7500m) och Kongur Shan (7700m). Vi hade en otrolig tur med vadret och jag har aldrig sett dessa giganter sa klart som denna gang. KKH ar en av de mest populara rutterna i varlden och vi motte andra cyklister varje dag. Det ar alltid intressant att mota likasinnade och “pratbreaken” blev manga. Bland annat motte vi en Koreansk "expedition" som utgav sig for att vara de forsta nagonsin att cykla sidenvagen (fniss...) Det var dock inte nagot fel pa deras fart - ledaren berattade stolt att cyklade 280km per dag! www.explorer-choi.com, om deras cykelaventyr och andra intressanta expeditioner.

Utsikten från en av våra campingplatser, en gråmulen dag vid foten av Kongur massivet.

Efter en kortare klattring i en tajt kanyon nadde vi den mycket vackra dalen med den klarbla Karakul-sjon vid Muztagh Atas fot. Det var har Sven Hedin nastan motte sin skapare under en valdsam storm pa den lilla sjon. Det ar en plats med kontraster: jag kan inte paminna mig ha sett yakar och kameler beta pa samma ang nagon annanstans pa jorden. Pa vag upp mot det forsta fyratusenmeterspasset motte vi Tom, Stefan och tva Italienare. Vi hade mycket att prata om och vi bestamde oss for att sla lager. Efter att ha lyssnat till vara fortsatta planer, bestamde sig Nadine for att lata Pakistan vanta till ett senare tillfalle och sla folje med oss andra.

Mote med nomader pa KKH.

Val tillbaka i Kashi borjade vi diskutera var fortsatta rutt. Stefan ville cykla hela vagen till Qiemo, Tom berattade att han tankte cykla sa lange det var roligt, for att sedan lifta. Jag hade redan cyklat bitar av denna rutt och bade Nadine och jag var oroliga for vara relativt korta visum. Darfor bestamde vi oss for att lifta till Qiemo for att spara tid och krafter till allvaret borjade.

Nadine, Adhina och Tom på väg mot Kashi.

Planering för extremcykling.

Vi ångrade aldrig vart beslut att fuska bort de helvetiska tusen kilometrarna till Qiemo. 

Ett av de få, men mycket välbehövliga matbreaken på väg mot Qiemo.

Det var ett torrt, ode, varmt och vindigt landskap som passerade utanfor fonstret under den over tre dygn langa farden och vi funderade over hur lange de andra skulle utharda tortyren. Sen jag sag namnet Karamiran Shankou for forsta gangen har namnet trollbundet mig, att manga anser att det ar varldens hogsta vagpass gor inte saken samre. Det hade varit nastan omojligt att fa fram nagon tillforlitlig info om omradet. Vi hade studerat sattellitkartor, surfat, sant fragor till diverse geografiska instutitioner mm utan nagot napp. Det verkade vara en av dessa fa kvarvarande “vita omraden” pa alla kartor och ingen av de vi hade overenstamde det minsta.

Vi hade mott Johan, en hollansk klattrare som manaden innan pastod sig ha gjort en rekogniseringsexpedition till omradet. Hans mal hade varit Ulugh Muztagh – varldens mest isolerade sjutusenmeterstopp. Vi hade dock lite svart att bena ut vad som var sant i hans historier. Svaret pa fragan om hur hogt Karamiran passet var, varierade alltid i forhallande till hur manga ol han druckit och tyvarr litade vi kanske lite for mycket till hans ovriga information. Vart mal var dock klart: Att forsoka cykla over Karamiran passet for att sedan korsa den beryktade Changtangplatan och slutligen na centrala Xizang/Tibet. Sa vitt vi vet har det aldrig tidigare gjorts och naturligtvis sporrade detta faktum oss ytterligare.

Var shoppingtripp i Qiemo var av det mastodontiska slaget. Vi behovde mat for minst en manad i odemarken och for att vara pa den sakra sidan handlade vi ytterligare tio dagars reservmat. Tre kg ris, 160 paket nudlar, tre kg russin, fyra kg blandade notter, torkade gronsaker, nagra kg socker, fem liter bensin etc etc. Totalvikten av det nyinkopta hamnade pa 33-35kg och det kandes som om min cykel skulle brytas av pa mitten da vi lamnade oasen Qiemo bakom oss.

Första campen, varmt, sandigt och vattenkvaliten i floderna var bedrovlig - var nästan tvungen tugga i sig sand/vatten sörjan.

Vi vande oss dock ganska snart vid den hoga vikten och tankte pa alla dessa overlastade cyklister som alltid cyklar runt med vikt fullt i klass med vad vi hade. Jag horde att Nadine pakallade min uppmarksamhet. Jag stannade till och strok bort enorma mangder svett fran min panna. Hon pekade mot horisonten och jag fattade forst inte vad hon menade. Jag tittade pa de stora vita skepnaderna och insag till slut att det inte var vad jag trodde det var. Det var Altunbergen och inte moln som jag tidigare trott. Sextusen meter hoga snokladda toppar reste sig rakt upp fran den tusen meter hoga ytan av Taklamakanoknen. Det var forst nar jag studerade den obrutna bergskedjan jag insag att det inte skulle bli latt att ta sig upp till den Tibetanska hogplatan.

På irrvägar.

Allt borjade bra. Sakta men sakert lamnade vi laglandet bakom oss och de hoga topparna tornade upp sig framfor oss. Vagarna var daliga, men inte varre an nagra andra grusvagar i Kina. Den tunga packningen gjorde att var framfart var lugnare an vanligt och att uppforsbackarna kandes lite tyngre. Da vi natt ca tretusen meter hade oknens tryckande hetta, bytts mot frisk harlig bergsluft och vi raknade kallt med att paborja kattringen over Altun Shan dagen efter.

Det kandes som ett hart slag da avgen helt plotsligt svangde over 100 grader mot norr och vi var helt plotsligt pa vag ner till oknen igen. 

	Ett gäng kameler i övergångszonen mellan bergen och öknen.
	En av de små byarna längs vägen, Ak-Cha. Folket i området var mycket vänligt, men till en början oerhört rädda för oss. Så fort vi vände oss om skrek de och rusade i panik från platsen.

Vi fragade folk vi motte om detta var vägen mot Karamiran och alla svarade jakande.

Från och med denna dag började en helt vansinnig jakt pa det sägenomspunna passet. Ner till oknen, hetta, upp igen, sandig skitvag, uttorkade flodbaddar som nastan var omojliga att forcera, dra och slapa cyklar genom djup sand, problem att hitta vatten, 15 %-iga uppforsbackar. Vi forsokte bena ut vad som var falsk information fran lokalbefolkningen, som manga ganger inte verkade veta vad som fanns bakom nasta krok, och vad som verkade troligt. Jag kommer inte ihag hur manga ganger vi blev forsakrade att sidovagen upp mot de branta bergsidorna var vagen mot Karamiran passet. Vi klattrade upp i timmar, ibland i dagar, for att slutligen inse att vagen slutade med en ravin eller en hundratals meter hog bergvagg.

Situationen kandes allt hopplosare. Vi studerade vara kartor for miljonte gangen, jamforde dem med rutten Johan beskivet for oss, fragade varenda manniska vi motte (valdigt fa) och undersokte varenda stig som ledde mot soder. Som tur var fanns det en och annan by langs vagen och vi hade tillfalle att fornya vara matforrad, mestadels med brod, druvor och socker. Sa lange vi inte spenderade mer mat an vi kunde fa tag i kandes allt ok. Till slut var vi framme vid platsen dar de flesta av vara kartor visade tom odemark. Vi hade en chans kvar, det var ocksa platsen dar Johan med storsta sannolikhet tagit sig over bergskedjan. Korsade med vissa problem en storre flod, fragade nagra herdar om vad den hette. Karamiran He. Det sakta forsvinnande hoppet kom tillbaka med full kraft. Vi ansag att om floden hade samma namn som passet vi jagade, maste det i alla fall ligga i narheten.

Det tog oss några timmar att korsa den relativt grunda men kraftigt strömmande floden. Det var uteslutet att ens försöka att korsa med packning på cyklarna. Många gånger fram och tillbaka i det iskalla glaciärvattnet.

Slapade cyklarna uppfor en av de absolut brantaste backar jag nagonsin sett och anlande till en liten by. En aldre man upplyste oss om att om vi fortsatte vagen vi var pa, skulle vi komma till bade Karamiran och berget Ulugh Muztagh. Vi fortsatte, fyllda med ny overtygelse. Mannen hade verkligen varit tvarsaker pa vad han sagt och vi kande att vi var pa ratt spar. Nagra timmar senare kom vi till en liten dal fylld med vagarbetare. De var i full fard med att grava upp vagen vi var pa och lade ner nagon sorts bevattningsror. Bossen for laget upplyste oss om att vi var pa ratt vag, men ocksa om att vagen var “dod”. Manniskorna i omradet tillhor minoritetsfolket Uigirer och pratar i regel bara Uigir, men denna mans kinesiska var utmarkt. Jag pumpade honom pa information och om jag forstod allt ratt, var detta scenariot han malade upp: Det hade funnits en vag, men den var sedan en tid inte langre farbar. Regeringen hade bestamt att vagen inte langre kunde repareras och att det inte fanns nagon annan vag over Altunshan. Vi vagrade ge upp och fragade hur omojligt det var att fortsatta. Vagen skulle vara ok i ytteligare fem km, efter detta kunde vi dra cyklarna ytterligare fyra och slutligen bara dem i tre-fyra over det forsta laga passet. Efter passet visste han inte exakt hur dalig vagen var, men han trodde att den skulle vara farbar. Mannen skrattade till innan han fortsatte. Darefter borjar klattringen upp till ett mycket hogt pass fullt av sno. Han ansag att det inte fanns nagra mojligheter for att lyckas med projektet och radde oss till att cykla mot Golmud (tusentals km langre osterut) och fortsatta mot hogplatan pa fin asfaltsvag.

Vi kande inombords att detta var mycket daliga nyheter, men kunde anda inte ge upp. Mannen hade ratt. Efter ca fem km forsamrades vagen och det blev allt svarare att ta sig fram. Campade. Nadine hade under en langre tid haft problem med en efterhangsen forkylning och var inte i form att fortsatta dagen efter. Jag bestamde mig for att kolla upp vad som lag framfor oss, lamnade packningen i taltet och fortsatte. Efter en halvtimme kunde jag knappt ta mig fram med cykeln och bestamde mig for att trekka vidare. Det gick till en borjan fint, men aven detta blev allt svarare. En ganska besvarlig promenad byttes sakta ut mot mycket hard trekking, for att till slut overga i regelratt klattring.

Nadde en liten as och tittade mig sakta omkring. Nedanfor mig lag en flodbadd, fylld med personbilsstora stenblock. Det var uppenbart att det var dar vagen tidigare snirklat sig fram. Framfor mig sag jag det forsta “lilla” passet, uppskattningsvis ca 4300m. Bergsidan var fylld av serpentinsvangar och overdragen av ett tunnt lager sno. En av svangarna hade visserligen rasat, men det stod helt klart att det funnits en ganska valtrafikerad vag dar ett er eller tva tidigare. Atervande till taltet och delgav Nadine de daliga nyheterna. Vi debatterade om hur vi eventuellt skulle kunna ga tillvaga. Innerst inne kande jag att slaget var forlorat, men vi fortsatte anda att diskutera olika losningar.

Vi kunde eventuellt hyra yakar eller asnor och lata dem bara packningen, men jag var osaker pa om de kunde ta sig forbi de varsta passagerna. Uppskattningsvis skulle det ta minst tre-fyra dagar att na det forsta passet. Vi kunde bara och slapa delar av utrustningen, for at sedan ga tillbaka och hamta resten. Vad som oroade oss med denna plan var att det inte fanns nagra garantier for att det skulle finnas battre vag pa andra sidan passet. Kom inte fram till nagon bra losning och beslutade oss att sova pa saken. Nadines tillstand blev allt samre och efter en natt med konstant hosta i kombination med ryggsmartor, borjade vi misstanka att hon hade borjan till lunginflammation.Vi hade forsokt i over tva veckor att hitta en vag over Altun Shan och det kandes otroligt bittert att inse att slaget var forlorat.

Det bittra återtåget – tillbaka till Qiemo.

Det var inte latt att uppbada krafter och inspiration till cykling och vi hade en otrolig tur att fa lift med en lastbil full av getter, det enda motorfordon vi sett pa fyra dagar. Jag har rest pa manga konstiga satt och ibland har det varit ganska hart, men jag tror denna fard tog priset. Sextio – sjuttio getter, superdalig vag, en galen chauffor var huvudingredienserna och att vi dessutom var tvungna att hjalpa mannen pa flaket med att plocka upp getter som trillat omkull gjorde inte saken battre. Det var nastan omojligt att halla sig pa benen och da man sag en get, nagonstans i myllret av andra getter, forlora fotfastet, var man pa nagot satt tvungen att ta sig dit och lyfta upp den. Oftast var detta en lek pa liv och dod. Vid flera tillfallen holl jag pa att kastas av lastbilen och manga ganger slogs man nastan sanslos mot diverse stalkonstruktioner.

Mina handflator betalade nog det hogsta priset for turen, krampaktigt greppande efter rep, stockar och metallkedjor, forvandlade dem forst till omraden fulla av vattenblasor och senare bestod ytan av ratt kott. Chaufforen valde att ta en alternativ rutt tillbaka mot Qiemo, rakt genom en sandfylld flodbadd. Det var over 100km utan minsta spar av vatten, djup sand och vi kande lattnad over att vi inte tagit denna vag da vi paborjade farden fran ca 15 dagar tidigare. Man kan bara gissa, men jag tror inte att vi overlevt om vi hittat avtagsvagen till denna “genvag”. Under dessa forhallanden (mycket djup sand), kunde vi troligtvis inte tillryggalagt mer an 25 km per dag och vi hade inte haft tillgang till mer vatten an vi kunnat lasta pa cyklarna.

Farten okade och vagen blev aningen battre. Vi var trotta. Lade oss ner bland getterna och forsokte sova. Kastades fram och tillbaka, skumpade upp och ner, getter pissade pa oss, en del lag over oss, vi anvande andra som huvudkuddar. Pa nagot satt lyckades vi somna och vaknade med ett ryck da tiotalet getter foll omkull over oss. Vi hade kommit tillbaka till utgangspunkten for var misslyckade Changtangexpedition.

Full fart mot Golmud.

Bedrovade atervande vi till hotellet dar vi tidigare planerat var resa. Det kandes bittert, humoret var i botten och Nadine led allt mer av feber och valdsamma hostattacker. Jag lade mig pa sangen och deppade. Forsokte se nagot positivt i situationen. Vi hade varit i mycket vackra omgivingar, befolkade av vanliga gastvanliga manniskor och…horde upprorda roster utanfor rummet. En av dem tillhorde Tom. Han var arg over att, av polis, blivit utslangd fran ett billigt hotell. I Qiemo, som ar en “kanslig” stad, har utlanningar inget val – man ar tvungen att bo i stadens dyraste (30 sek) hotell.

Det blev ett glatt aterseende och det blev en lang natt fylld av vara respektive historier. Nadine var i for dalig kondition for att fortsatta och efter tva dagar anlande en mycket dammig, skitig, men lycklig Stefan. Han hade cyklat hela vagen och nar vi fragade honom om hur det varit, beskrev han det som “pannbenscykling”. Efter en hel dags debatt om hur vart fortsatta resande skulle organiseras, bestamde vi oss for att pa snabbast mojliga vis ta oss till Golmud. Vi hade fatt nog av oknar, sand, hetta och visumtiderna borjade bli orovackande korta. For att gora en lang historia kort: 15 timmar dammig hard bussfard, en halv natts somn, tre timmar i en pickup innan motorn skar, cyklade i en och en halv dag innan vi fick lift med en lastbil.

 

Spanar in den vackra horizontlinjen från en kinesisk vägskylt.

Lamnade Taklamakan oknen bakom oss, over ett 3500m pass, regn och mycket kallt. Buss till Magnai-Zhen, direkt pa nasta buss mot Golmud, anlande ca 18 timmar senare. Vi var mycket trotta efter den langa non-stopresan. God mat, perfekt soligt klimat och ett bekvamt hotell var exakt vad vi behovde. Tog ett par dagars break innan det var dags for nasta etapp - The Golmud Highway, ca 1200km over den vindpinade och kalla Tibetanska hogplatan.

Till nästa berättelse!

Till foton från denna del av resan!

Tillbaka!