Kungsleden 2007

De flesta gånger jag vandrat i fjällen har jag valt mellan två alternativ. Antingen har jag tagit tåget till Abisko för att vandra i Kebnekaisefjällen och eventuellt avsluta vid  Kebne­kaise fjällstation, eller också har jag  först åkt tåg till Gällivare och därefter tagit bussen mot Ritsem för att sedan vandra i Padjelanta eller Sarek.

2007 fick det bli det första alternativet eftersom jag då inte varit i Kebnekaisefjällen sedan läm­melåret 2001. Detta år var inte bara lämmelår, det första på över tjugo år, det var också det år jag besteg Kebnekaises sydtopp, Sveriges högsta punkt. Dessutom var 2001 det år då jag, tack vare att jag sökt skydd undan en storm, träffade en blivande vän och vandrings­kamrat.

En dag i mitten på juli för tre år sedan steg jag alltså ännu en gång ombord på nattåget från Göteborg till Luleå. Ett dygn senare och efter byte i Boden klev jag av i ett grå­trist Abisko. Från järn­vägen till fjällstationen är det bara några hundra meter och eftersom det nästan var middagsdags, beslöt jag mig för titta in i matsalen innan jag började vandra.

Klockan hann till slut bli nästan åtta innan jag mätt och belåten passerade Kungsledenportalen på väg söderut. Himlen var hotande mörk men med undantag för några få regndroppar då och då var det uppehåll. En halvtimme innan midnatt, dvs. efter knappt fyra timmar, kom jag slutligen till den dramatiska hängbron som leder till Abiskojaurestugorna. Egentligen hade jag tänkt gå ytterligare några kilometer denna dag men nu tyckte jag att det räckte och beslöt mig för att tälta här där det redan förut stod några tält upp­ställda. Dagens etapp: 15 km.

Nattsömnen blev lite orolig, jag frös och fick ta på mig långunderställ. Vid halvsju­tiden vaknade jag slutgiltigt. Vädret var nu mycket bättre. När jag var klar med packning och morgonsyss­lor kom jag iväg längs leden mot Unna Allakas och norska gränsen. Blomster­prakten var överväldigande och jag gjorde mig därför ingen brådska. Dessutom lyckades jag ta fel stig. I stället för den markerade leden hade jag, utan att märka det,  börjat följa ett spår efter en fyrhjulig motorcykel vilket visade sig leda upp mot en bergstopp. Jag fann dock snart en liten smal renstig som ledde mig rätt igen utan att jag behöva gå tillbaka.

Halv tolv  nådde jag bron över Hoiganjohka. Trots strålande solsken hade jag inte mött mer än ett enda vandrande par på hela dagen. Detta kompenserade jag vid ett  sameviste där jag åt sopplunch och samtidigt pratade med en trevlig same som höll på med att lägga om taket på sitt hus.

Leden fortsatte nu över fina blomsterängar med bl a orkidéer, tätört, fjällnej­lika och fjäll­gen­tiana. Därefter följde en hed med flera ljungpipare. Med dessa kan man faktiskt ha en givande dialog om man härmar deras sorgsna pipanden.

Vid fyratiden kom jag till bron över Válffojohka – en skum sak i trä som verkade nybyggd. Linorna på mitten nådde bara ett par decimeter över gångbanan vilket gjorde det svårt att hålla i sig när bron svajade. Dess­utom hade ”pylonerna” en tvärslå så lågt ner att man slog i huvu­det om man inte passade sig.

Flera lätta vad följde innan stugorna. Vid det första fick jag dock användning för mina ”elefant­­föt­ter”, dvs. kängöverdragen som gör att man kan gå torrskodd upp till knäna och slipper ta av sig om fötterna. Strax efter sju var jag framme i Unna Allakas där den ambitiöse stugvärden hade  ställt i ordning en bra gräsbevuxen tältplats. Dagens etapp: 24 km.

Nästa morgon vaknade jag vid åttatiden men låg och drog mig. Jag kom därför inte iväg förrän framåt förmiddagen. I början bar det brant uppför, men sedan jag kommit upp i sänkan mellan Unna och Stuor Allakas, blev det  slätt och lättgånget. Plötsligt tappade jag led­marke­ringen och höll därför på att missa avböjningen mot en ny stigning. Jag upptäckte dock markeringen för vinter­leden på avstånd och kom på så sätt rätt igen.

Nu följde ännu en platå med ett vad där elefantfötterna åter kom till heders, ytterligare en brant stigning och sedan flera långa vandringar över snöfält. Vid en klippbrant uppe i passet fick jag också syn på en fjällvråk. Strax innan den riktigt branta nedgången till Alesjaure och Kungs­leden halkade jag och föll. Regn­byxorna skadades men själv slapp jag undan med ett mindre skrapsår på skenbenet. På nära håll blev jag sedan utskälld av en fjällabb men innan jag han få upp kameran försvann den.

Vid sjutiden var jag framme vid Alesjaurestugorna. Dåligt väder gjorde att jag beslöt mig för att bo inomhus och kostade dessutom på mig ett bad i gemensamhets­bastun. För avsvalk­ning och för att hämta upp vatten från jokken nedanför bastun fick  man balansera på en lång, brant och smal ”trappa”. Dagens etapp: 14 km.

Nästa  morgon var blåsig. Den ovan nämnde kompisen hade gått via Vistasvagge, en dal som på kartan mest ser ut att innebära ointressant vandring i björkskog eller genom videsnår men, som han försäk­rat, i verkligheten var helt annorlunda. Det var denna dal jag nu skulle följa. Halv elva kom jag iväg. Leden gick först norrut till Alisjávri same­viste innan den vek av mot sydost och några mindre sjöar. Där fick jag plötsligt se hundratals renar på väg ner från fjället till de frodiga ängarna nedanför.

Precis som kompisen utlovat, visade sig Vistasvagge vara en mycket intressant dal med branta fjäll på bägge sidor. Till Vistasstugorna var det 18 kilometer och dit kom jag efter en både vacker och omväxlande vandring. Jag tog matpaus men beslöt jag mig sedan för att gå vidare ytterligare nio kilometer till Nallo. Hela tiden blåste det en ganska kraftig motvind men efter en brant inledning blev stigen lättgången med bara ett svagt uppförslut. Efter knappt tre timmar var jag framme i Nallo. Platsen är dramatiskt vacker men samtidigt stenig så där är svårt att tälta. Jag bodde därför även nu inomhus med eget rum och till och med i samma säng som förra gången 2001. Dagens etapp: 27 km.

Nattsömnen blev både lång och god. Jag steg upp vid halvåttatiden och mötte först nu stugvärden, som också varit i Alesjaure.  När jag kom jag iväg såg jag genast en snösparv. Mycket snö i bergen och längs jokkarna. Vädret var dock hyfsat. Inga svåra vad men däremot sten, sten och åter sten, kilometer efter kilometer. Efter en lunch tillsammans med den trevliga stugvärdinnan i Sälka  drog jag  vidare på Kungsleden mot Singi. Där slog jag läger en bit nedanför stugorna. Först nu råkade jag ut för den första riktiga myggattacken. Dessutom regnade det lätt på kvällen. Dagens etapp: 22 km.

Regnandet fortsatte under natten men morgonen blev i stället varm och solig. Efter Singi brukar de flesta välja att lämna Kungsleden och i stället gå österut mot Kebnekaise fjällstation. Själv tänkte jag emellertid nu för första gången i stället fortsätta söderut. Hela dagen blev lättgången i bra väder. De tretton kilometrarna till nästa stuga, Kaitumjaure, gick jag därför nästan utan paus. Omgivningarna här är mycket vackra med utsikt över bland annat just Kaitumjaure. Under lunchen träffade jag ett par finlandssvenska bröder. När en annan gäst berättade att det fanns bastu i nästa stuga blev det fart på bröderna och jag hängde på. I expressfart bar det av mot Teusajaure. Den rätt så besvärliga nedgången till stugorna frestade dock på knäna. Även här var naturen storslagen med bland annat ett högt och mycket vackert vatten­fall. Det tunna jordlagret gjorde emellertid tältresningen besvärlig nere vid sjöstranden. Man fick nästan slå i pinnarna vågrätt för att få ner dem. Kvällen avslutades i bastun tillsam­mans med finnarna. Genom en fiffig anordning hade man lyckats fixa till en utomhusdusch med vatten som värmdes av solen via en kilometerlång slang.. Dagens etapp: 22 km.

Nästa etappmål blev Vakkotavare, en vandring på sexton kilometer. Därifrån måste man sedan ta bussen vid halv­femtiden om man skulle fortsätta Kungsleden till Saltoluokta och söderut. För att säkert hinna med bussen följde jag därför med motorbåten över Teusajaure redan vid niotiden på morgonen. På andra sidan gick det uppåt i början men sedan blev det lite flackare. Bristen på vatten var dock ett problem.

Från krönet på passet fick vi en grandios utsikt över Sarek­topparna längre söderut. Nedgången till Vakkota­varestugan blev mycket besvärlig och brant men med vacker utsikt. Medan vi väntade på bussen kom det en kraftig regnskur, som måste ha gjort nedfarten gyttjig och hal och där­med ännu mera besvärlig och farlig än förut.

Bussen anlände planenligt och tog oss till Kebnatsbryggan. Därifrån blev det sedan båtöver­fart till Saltoluokta. Här träffade jag en 80-årig dam, som ansåg att hon nu hade gått klart eftersom hon under flera års tid, delsträcka för delsträcka, hade avverkat hela Kungs­leden. Sin packning drog hon efter sig på en shoppingväska med hjul. Fråga mig inte hur hon lyckades! Jag slog upp tältet på min vanliga tältplats nära bastubygg­naden och kom tidigt i säng. Dagens etapp: 16 km.

Lite regn på natten men åter en solig morgon. Jag var uppe tidigt och fick som väntat en utmärkt frukostbuffé i matsalen. Eftersom vädret var så bra beslöt jag mig för att hoppa över den planerade vilodagen och i stället gå direkt till Sitojaure. Vid raststugan i Auts­uts­­vagge någon mil söderut upptäckte jag att det fanns mobiltäckning och satte mig ner för att SMS-a. Plötsligt kom det en stackars matlös göteborgare söderifrån. Vi gjorde genast en deal: jag delade med mig av min vegetariska köttfärssås mot att han hämtade vatten till tillag­nin­gen. Till saken hör att vattenhämtningen här var ganska besvärlig och att den därför krävde ett inte ringa mått av ansträng­ning.

Efter lunchen blev det lätt vandring fram till Sitojaure. Här träffade jag en ung schweizare och hans flickvän som klagade över magvärk. Året efter hörde jag av stugvärden att hon drabbats av blindtarmsinflammation och senare fått evakueras med helikopter. Nere vid sjön fanns det en ganska bra tältplats. Lätt regn på kvällen och natten. Dagens etapp: 20 km.

Uppehållsväder nästa morgon. Jag blev körd över sjön av en äldre same som påstod att han i sina dar skjutit inte mindre än 18 björnar. På andra sidan sjön började leden med en kraftig stigning. Direkt kom det ett störtregn. Jag var för lat för att leta fram regnstället och nöjde mig med att i stället bara dra ”burkan” över mig själv och ryggsäc­ken. Detta straffade sig dock genast genom att byxorna blev genom­våta. Uppe på platån blev det åter solsken men på nedvägen till Rapadalen och Aktse­stugorna kom det regn på nytt och nu höll det i sig. Det fick därför bli inomhus­boende ännu en natt. Som vanligt köpte jag choklad i affären samt glödkakor och rökt fisk av båtförarens småländska hustru. Dagens etapp: 13 km.

Trots att jag fått eget rum blev sömnen orolig – myggorna i rummet var omöjliga att utrota. När jag slutgiltigt vaknade vid sex var det soligt och vindstilla. Bland dem som tog morgonbåten var det bara jag och en medelålders tysk man som skulle fortsätta Kungsleden. Vi började därför gå tillsammans. Trots att det bar kraftigt uppåt blev vandringen till den lilla Rittak­stugan oväntat lätt. Den andra halvan av vandrin­gen blev lite mer ansträn­­gande men ändå ganska behaglig. Som påpekats förut känns dock branta nedförslut i benen om man har packning på ryggen. Nere i skogen blev dessutom myggen mycket besvär­liga. I Pårte, där vi stannade till för att äta en macka, visste jag av erfarenhet att det kunde bli ett mygghelvete och därvidlag blev vi inte besvikna. Slutligen tältade vi några kilometer när­mare Kvikkjokk. Dagens etapp: 26 km.

Nästa morgon var det uppehåll men grått och myggigt. Jag kom inte iväg förrän vid tiotiden och min följeslagare hade då redan gett sig iväg. Snart hade jag emellertid gått ikapp honom. Vid Ting­stallstenen, vid nedgången till Kvikkjokk, fick jag åter mobil­täckning och kunde därför ringa min vän, båtföraren Björn, för att fråga när han kunde köra min följeslagare. Denne skulle fortsätta Kungsleden söderut.

Nere i Kvikkjokk gick vi direkt till baren och åt varsin Kvikkjokkare, dvs. en hamburgertallrik på renkött i stället för nöt. Jag följde sedan med Björn och min tillfällige kamrat i båten och vi tog avsked på andra sidan sjön. På kvällen stod regnet som spön i backen.

Eftersom jag hade förbokade tågbiljetter innebar min överhoppade vilodag i Saltoluokta att nästa dag fick bli en vilodag i Kvikkjokk innan jag hoppade på bussen som, via det prydliga Jokkmokk, tog mig till Murjek och tåget hem.