Fjället brinner!

Solen bryter fram över Endalshöjden

Solen silas effektfullt genom det skiftande molntäcket. Det ser ut som om någon uppe i skyn använder sig av en jättelik strålkastare, för att belysa olika områden på de stora fjällvidderna. Luften är klar men fuktig och det doftar höst. Om man kisar med ögonen kan de vackra höstfärgerna misstas för att vara lågor i en enorm brand. Det klarröda blåbärsriset går över i de illgula björkarnas lövkronor, som lyser i kontrast mot den mörka himlen. Jag är själv men inte ensam. Min kamera och mina tankar gör mig sällskap på min färd över höstfjället.

Sprakande höstfärger i närheten av Handölan

Några dagar tidigare hade min vandring startat i Storulvån i nordvästra jämtlandsfjällen. Delvis på grund av mina vänners mer inbokade vardagsliv, delvis på grund av min nyfikenhet på ensamvandring och det sena höstfjället, hade jag begett mig hit utan sällskap. Fyra dagars vandring låg framför mig då jag glad i hågen begav mig upp på kalfjället. Färden gick i ett raskt tempo mot foten av Sylmassivet. Då och då mötte jag olika vandrare med varierande utstyrsel. Många gick i gympadojor och enklare vindjackor, vilket gjorde att jag kände mig lite överklädd i min ”Sarekkostym” i gore-tex och i mina grova cellgummikängor. Det höga tempot gjorde att blodsockret sjönk och humöret med det. Trött och ensam började jag misströsta, och den vältrampade stigen på ”Jämtlandstriangeln” gav mig inte något speciellt. En något slentrianmässig känsla infann sig och dagsetappen avklarades snabbt trots en allt kraftigare vind och en del regnande. Väl framme förvandlades mitt trygga tält snabbt till en sovkuvös för en trött och nedslagen ensamvandrare.

Forsande vatten i Handölan

Tretton timmar senare vaknade jag stel och mosig i mitt gröna fjällhotell, och en utdragen morgonprocedur inleddes. Med humöret var det fortfarande lite si och så, men gröten smakade bra. Gårdagens hårda väder gjorde att jag efter en del karttittande, och en del överläggande med dem därhemma bestämde mig för en ny rutt. Min kosa skulle styras mot Gåsen, Stensdalsstugan och slutligen Vålådalens turiststation istället för att via Helags nå Gåsen, och avsluta vandringen i Storulvån. Långsamt packade jag ihop tältet, och sneglade surmulet på de mörka molnen som vällde nedför Sylmassivets branter. När jag sedan inledde dagens vandring kom kameran fram allt oftare. Jag stod på knä, låg på mage, rygg och använde andra löjeväckande fotoställningar för att fånga de starka höstfärgerna. Aktiviteten gjorde att mungiporna så sakta seglade uppåt och jag började komma in i den berömda ”lunken” som brukar infinna sig i fjällen. Vädret blev bättre likaså och temperaturen var mycket över det normala. Dagen avslutades med kvällsfika invid Gåsenstugorna. Solen gick ner och jag kände mig tillfreds med tillvaron. Det kanske skulle bli en lyckad vandring i alla fall.

Solnedgång vid Gåsenstugorna