Exil från vardagen i Vindelfjällen

Klockan är halvsex på morgonen och jag lyssnar efter vinden som kvällen innan ven utanför fönstret, men allt är stilla. Konturerna av de omgivande fjällen anas genom morgondiset. Termometern visar på åtta minusgrader och utanför dasset har vinden under natten blåst ihop en halvmeter hög driva.

Efter en natt på FBU-gården i Hemavan påbörjade vi dagen innan en helgtur på tre dagar längs Kungsleden, som börjar i Hemavan och slutar i Abisko 45 mil norrut.  Med flyg från Stockholm har vi likt en jätte flyttat oss mellan två världar med bara några steg. Hemavan blir en tuva att hoppa på innan den riktiga vildmarken tar vid. När liftarna är utom syn- och hörhåll är bilar, människor och vardagslivets krav långt borta.

Renvaktarstugan och vindskyddet i Syterskalet

Våffelservering uppe på fjället

Viterskalstugans mörkbruna trähus ligger inbäddade i en slänt på kalfjället 12 kilometer norr om Hemavan. Medan vi äter frukost träder fjälltopparna fram allt tydligare och vitt ger vika för blått på himlen.  Stugvärden kommer med väderprognos och fyllda vattenhinkar. Isbitar skramlar mot hinkarnas metallsidor, tillsammans med några kvistar av växtmaterial från den grunda källan. Vi packar våra ryggsäckar, tömmer slaskhinken och tar några pliktskyldiga tag med sopborsten.  En sista titt att allt är prydligt och vi kan fortsätta vår färd mot Syterstugan.

Viterskalstugan en dagsetapp från Hemavan

I grytan in mot Syterskalet böljar snön orörd. En bit upp slog övande militärer läger vid ett tidigare besök. Bivackerna de lämnade efter sig låg som rader av fågelholkar längs fjällsidan. Det hade bara varit att ta liggunderlag och sovsäck och flytta in.

Fina dagar är Viterskalstugan, som serverar våfflor några dagar i veckan, ett populärt utflyktsmål både för både längd- och skoteråkare. Annars är Vindelfjällen är inte lika välbesökta som till exempel Jämtlandsfjällen. Hittills i år har Viterskalstugan som mest haft fem samtidiga nattgäster och några nätter inga alls, berättar stugvärden. Även Morgan, som varit vintervärd i Syter i 20 år, säger att det varit ovanligt lite besökare i år. Han tror att det kan bero på den snörika vintern i södra Sverige.  Samtidigt skulle den goda möjligheten att träna skidåkning söderöver kunna ge motsatt effekt och i stället stimulera till fjällturer, menar han.

Västerbottens högsta berg

Det är 13 kilometer mellan Viterskals- och Syterstugorna. Första halvan utgörs av den sex kilometer långa u-dalen Syterskalet. Röda ledkryss banar väg längs botten av dalen, med branta fjällsidor på båda sidor. På den norra sidan reser sig 1768 meter höga Sytertoppen, dit det går sommarled från båda stugplatserna. Vinterbestigningar är inte heller ovanliga och den här dagen tar sig våra tyska stuggrannar upp till toppen på randonnéskidor.

Syterskalets 6 km långa u-dal

Själva hinner vi en bra bit in i dalen innan några skoteråkare kör förbi och lämnar avtryck i det tidigare orörda snötäcket. Det kan bara vara ett dygn sedan någon passerade, men blåsten sopar snabbt igen alla spår. Vid bra väder är det en lättsam tur genom skalet, men dalen kan bli en strut för vinden och ge riktigt besvärligt väder.

Genom djupsnön mot Syterstugan

Ett par kilometer innan Syterstugan har vi nått dagens högsta punkt. Nu är det bara nedförsbackar kvar. Långt där nere vid Syterbäcken syns stugplatsen. Inte helt olik en nybyggarboning i amerikanska vilda västern, men vi som spanar från krönet är skidburna i stället för att sitta i sadeln. Skoterleden känns för isig och brant, så vi skråar ner för fjället med skidorna osynliga flera decimeter ner i den djupa nysnön.

Ärmsluten rasslar av is

Den sista morgonen ler vädergudarna förföriskt mot oss. En blek morgonsol färgar fjälltopparna rosa och fjällbjörkarna kring stugan står alldeles stilla. Vår farhåga (eller förhoppning) att vädret ska hindra oss att ta oss de 25 kilometrarna tillbaka till flyget i Hemavan tycks vara ogrundad. Men bara någon halvtimme efter avfärd friskar vinden i och Sytertoppen och de andra topparna slukas av låga, vita moln. Solkrämen i ansiktet känns helt onödig. I stället kämpar vi i vinden med tjocka vantar, ihopdragna kapuschonger och frostiga kinder. När vi rastar fryser kondensen i jackan till is. Det rasslar i ärmsluten av små isbitar som bildats mellan yttertyget och fodret.

Men lika snabbt som solen försvann kommer den tillbaka. Plötsligt är himlen blå igen. Det är en mil kvar och leden ner till Hemavan är föredömligt riktad rakt söderut. De varma kläderna åker av och vi kisar nöjt mot solen, som värmer trots flera minusgrader i luften.

Solnedgång vid Syterstugan

Skidleden sicksackar sig ner genom Hemavans liftsystem. Men vi svänger höger i stället för vänster och hamnar i en skoterled á la puckelpist. Med omvänd v-stil kommer vi ner och får till sist åka några kilometer på platten, eftersom skoterleden gör en rejäl lov runt slalombackarna. Nöjda med vår helgtur hinner vi med en välbehövlig dusch på FBU-gården innan vi promenerar den knappa kilometern till Hemavans flygplats.

Området passar utmärkt även för längre turer. I Syter mötte vi två polacker som skidat hela Kungsleden från Abisko på drygt tre veckor. Har man fyra, fem dagar är annars de åtta milen mellan Hemavan och Ammarnäs en trevlig tur.

Text: Malin Holmlund Friberg
Foto: Malin Holmlund Friberg och Anna Rösby