Ett fjällsmultron

Göran Fagerström, författare till bokserien om fjällsmultron (okända vackra platser i fjällen, gärna avstickare) och redaktör för Svenska Fjällklubbens tidning ”fjället”, har låtit oss publicera ett av hans favoritställen.

Det här smultronet finns med i den nya boken ”Fler fjällsmultron”. Den innehåller ett 40-tal korta skildringar över hela fjällvärlden från Treriksröset till Dalafjällen. Böckerna kan beställas på Bokverket.com

Ett riktigt fjällsmultron

. Nära Abisko men ändå orört.
. Övergång mellan två dalar.
. Många vägval

Två dalar och deras mellanliggande höglänta terräng med en fantastisk miljö, som sammanfattar mycket av fjällen.

Vi beger oss till Gorsavággi (Kårsavagge) alldeles väster om Abisko. En välkänd dal, men ändå inte så tätt besökt eftersom den slutar tämligen blint. För mig är den mycket speciell: Det var här jag första gången kom i kontakt med fjällen. Då vandrade vi från Abisko på Kungsledens redan då steniga stig söderut. Efter bara någon kilometer viker man av, korsar den gamla bron över Abiskojåkka och beundrar älven: ja, den är knappast en jåkk utan en bred älv.
Sedan börjar den rösade stigen ta sig upp genom björkskogen (redan här kände jag att min lilla ryggsäck höll på att ta knäcken på mig), men belöningen kom snabbt i form av rymd då fjällen på östra sidan Abiskodalen öppnade sig.

Kårsavagge är en mycket vacker U-dal: När man vandrar dess vindlingar fram till den gamla, tvårums STF-stugan, har man vattnet från sjösystemen ständigt närvarande och känner fysiskt hur dalen blir trängre ju längre in man når. Ett väldigt fint sätt att introducera någon till fjällen.

På denna tur låg vi över i stugan och fortsatte sedan mot Luoktocohkka (Låktatjåkka), men dalen lämpar sig för mycket väl för utforskningar. Ett förslag är att slå upp tältet lite längre in i Kårsavagge, gå fram och titta på den gamla glaciären som det inte finns mycket kvar av och följa den västligaste leden mot Låktatjåkkastugan (den väster om Guoblacorru) en bit uppåt till ett litet vattenfall.

Men i år, tjugofem år senare, ville vi gå över till parallelldalen söderut, Hoiganvággi. Lämpligaste sättet är att vada jåkken precis vid stugan. På andra sidan stod faktiskt fortfarande texten ”vadställe” på en gammal pilskylt från tiden då STF administrerade även lederna. Därefter drar man sig uppåt i sugande stigning. Kårsavagges inre öppnar sig då mer och mer i tydligast tänkbara U-form, och trakten kring leden norrut mot Låktatjåkka blir synlig med Latnjajávri som ett litet jadesmycke högt upp. Trots den karga stenen där du nu befinner dig är det väl värt att sitta ner, pusta ut, koka kaffe och ta in dessa vyer.

Vi fortsatte förbi sjön 1 117, sydost om Boazucohkkas rygg på flata stenar och så småningom mot den sjö som bildar Abisko nationalparks sydvästra hörn, där det ligger ett gammalt rengärde. Kulet och låga moln, men dessförinnan en skyddad gränsslänt där vi tältade, ett lättgånget landskap med hjortronmyrar och så småningom utsikt österut mot Girun (Kieron) och fjällen däromkring, högt över en osynlig Kungsled nere i Abiskodalen.

Från sjön med rengärdet drog vi oss via småsjöarna ned mot Hoiganvággi vid renvaktarstugan, som ligger strax nedanför den övre bron. Här handlade det om att återfinna ”platsen för brottet”, det vill säga den sluttning där min sambo bröt foten på två ställen när hon snubblade ett par år tidigare, då vi följde hela dalen. Vi fann den, liksom den kulliga akut-tältplats där vi hade övervägt läget.

För den fortsatta vandringen är den viktiga kunskapen att Hoiganvággis nedre del har två parallella stigar: Den som går närmast jåkken blir mer och mer ravinartad och till sist djungelartad och helt omöjlig. Man bör alltså följa den som går högre upp, först över lättgången hedmark och sedan över kullar i björkskogen till den nedre bron nära Gamaeatnu (Kamajåkka), där leden mellan Abiskojaure och Unna Allakas möter. Tappar man bort den, vilket är lätt hänt, är ingen skada skedd, eftersom skogen är ganska gles och man alltid fångas upp av den rösade leden.

Det finns olika vägval mellan de bägge dalarna. Vid en tidigare tur rörde jag mig mer åt sydväst efter vadet vid Kårsavaggestugan och trasslade mig utan problem ner högre upp i Hoiganvággi. Dagen var solig med hög luft och i skrevor glittrade vatten som fyllda badkar.
Självfallet riskerar du inte att häruppe bli kullsprungen av andra däggdjur än nyfikna strörenar. Även nere i Hoiganvággi går inte särskilt många, trots att det är ett mycket fint sätt att tvära från leden från Katterjåkk söderut: man viker av vid Stuor-Kärpel.

Trakten mellan de här dalarna sammanfattar för mig vad fjällen som bäst kan ge: sällan besökta landskap som få hittar till, trots att de är lätt tillgängliga och inte långt från de mest trafikerade stråken.

Göran Fagerström