En nybörjares sidsjö-ångest och 2 änglar i gul sydväst

Jag gick upp en lördag morgon i mitten av september. Åt frukost, kikade ut genom fönstret och konstaterade att det blåste en hård nordan vind. Men vackert i övrigt. Hög, klar luft.
Jag hade bestämt sedan en tid tillbaka att jag skulle ut på en långtur, just den här lördagen. Var väldigt sugen, längtade ut. Läste en lapp, från min fru på köksbordet, där det stod: ”blåser det inte för mycket för paddling idag?”. Kanske bör tillägga här att min fru inte känner så stort förtroende för djupare vatten och därför inte kan tänka sig att paddla kajak.
Tänkte, leende, att hon var orolig i onödan. Titta lite till på blåsten ute och läste därefter i tidningen det lokala vädret, där det stod avtagande vindar.
Packade därefter matsäck, kläder och gick med förväntan i stegen till bilen och åkte till kanothuset vid Mälaren i Västerås.

Innan jag fortsätter bör jag nog här berätta att jag betraktar mig som nybörjare alltjämt. Köpte kajaken, en VKV Lisa i juni (gillar de klassiska linjerna) tog sju veckors semester och paddlade nog så när som en 3-4 dagar hela semestern. Hade paddlat en del motionskajak i ungdomen, men då i skyddade vatten. Tillbringade dessa sju veckor vid västkusten. Märkte där att jag lätt blev rädd när det blåste. Speciellt i sidsjö. Tänkte att det nog släpper så småningom när jag vant mig. Spänd som en pinne, lång (1.93), märkte jag tydligt avigsidan med denna kombination. Låg allt som oftast upp och ner, och fick med räddningspontonen (VKV´s egen + utriggare) ta mig upp i kajaken igen och igen. Sidsjö blev som en fix idé och till slut gav jag upp, satte på seawings och paddlade på detta sätt med ”stödhjul”i några veckor. Kändes lite fånigt, men jag kunde inte annars. Så småningom slappnade jag av och kunde oftast om vinden inte var för hård vara utan.

Så var det ända tills augusti, då jag läste på siten
Thomassondesign (en underbar site) om paddelteknik i sidsjö och fick där rådet att sätta paddeln i den kommande vågen och ”dra mig upp, på den” och sedan göra likadant på andra sidan när vågen passerat under mig. Att på så sätt anpassa rytmen efter vågtopparna i sidsjö.
Läste detta, tog kajaken till vattnet och plötsligt var rädslan borta. Vågorna kändes lockande och lyckokänslan som fyllde mig då kan endast likställas med när jag fick mina (3) barn och träffade min fru. Jag ville aldrig i land den dagen!

Men vidare till lördagen jag inledde med. Väl nere tog jag längtansfullt fram kajaken, fyllde den med packning. Noterade under tiden att vinden inte avtog utan ökade istället. Tänkte att det är tillfälligt och gled ut i kajaken tog vinden i ryggen och gled iväg i en njutningsfylld tur i medsjö. Tänkte väl paddla en 3 mil enligt sjökortet.
Njöt av kajaken, Mälaren, lustkänslan. Såg segelbåtar lite varstans men var ensam kajak.
Väl framme vid en överfart så började vinden blåsa kraftigare. Kände då faktiskt av min tidigare oro för sidsjö, men när det sedan började ösregna så tänkte jag att det blir nog tungt att ta mig hemåt om jag hamnar i ett läge att jag får paddla mot vinden hela vägen. Jag ändrade då mål för turen och ställde om siktet till en ö närmare slutdestinationen. Vinden lade sig och jag tog överfarten (ca 3 km) på ett annat ställe. Väl över njöt jag av solen, paddlade lite lojt, drack varm dryck i lä från ön.

Medan jag satt och drack min varma buljong noterade jag från min plats i lä att vågorna blev större. Vad jag inte såg var att ett oväder snabbt närmade sig från norr. Det skymdes av träden på ön där jag var. Jag bestämde mig för att åka tillbaka samma överfart. Såg när jag åkt en kort bit att himlen var djupt blåsvart, under den var allt ett grått töcken. Förstod snabbt att hårdare vind och regn var på väg. Paddlade snabbt för att ta mig över, men hann bara en kort bit innan vinden tog tag i mig, piskade mitt ansikte och jag stod helt still vid hård paddling mot vinden. Vågorna steg i höjd och gick snart över huvudet på mig.
Blev rejält rädd och spänd. Tänkte att jag var bra korkad som inte bättre tagit reda på vädret innan. Kände en kort stund att jag klarar inte det här. Slet och slet, men kom inte framåt, hade drivit en bit neråt av vinden, så det var lika långt tillbaka.
Då blev det liksom tomt i huvudet och rädslan försvann. Kände en inre beslutsamhet och ändrade riktning, så att jag fick vinden i sidan och paddlade med snabba korta tag. Kände mig närvarande i kropp och nuet. Allt blev stilla inombords. Jag kände mig som ett med kajaken. Märkte att jag fick bättre driv i paddlingen och kunde även paddla snett mot vinden.

Genomdränkt och genomblåst och fullt koncentrerad på annalkande vågor närmade jag mig motsatta stranden meter för meter. Mitt i allt kom en stor segelbåt 10 meter bort, den lutade i stormbyarna så seglen slickade vattnet. Bak i båten stod 2 män i gul sydväst, log med hela ansiktet åt mig och vinkade uppmuntrande som om jag njöt lika mycket som de av vädret. Jag släppte paddeln med vänster hand vinkade med samma värme tillbaka till de två gula, skäggiga änglarna och märkte att jag lett stort hela tiden de passerat. Några vågor sköljde över mig och de försvann i regnet. Leendet satt kvar. Värmen och glädjen i det mötet gjorde att resten av överfarten var i ren lycka. Paddlade bättre och mer glädjefyllt än någonsin förut.
Efter överfarten gled jag in i en vik (var hungrig igen).

Testen av turen var ett slit i glädje tills jag var hemma igen. Då satte jag mig på bryggan i en halvtimme och överfarten med mötet spelades upp om och om igen i mitt huvud.

På något sätt hände något med mig under den överfarten. Känner alltjämt ett stort lugn och njuter av tillvaron i denna tid då människor så lätt glömmer livet och varandra för alla måsten, borden, stress och ekonomi. Vad som hänt med mig, vet jag inte riktigt. Bara att det känns bra.

För en van paddlare tänker jag att detta inte är ett äventyr. För mig var det som en expedition i ishavet eller något liknande, som efterlämnade en förhoppningsvis lyckligare människa.
Jag har lärt mig lyssna bättre på vädret än förut (de hade varnat på radion för storm). Känner en respekt och längtan till vatten konstant. Våndas över en vinter utan paddling. Men vem vet, det kanske blåser i helgen och då….