Bullfjället

Det var så vi satt för över ett år sedan, framför karta och spanade in Helagsmassivet och Sylmassivet. Men så vandrade blicken nedåt och lite bortglömt och undangömt fann vi det nere i vänstra hörnet på kartan, Bullfjället.

Så står vi där tillsammans, tre vänner och en hund, utanför personalhuset på Sylarna och ser hur vinden lugnt smeker markvegetationen. Det är redan september och känslan av sommar hänger sig kvar. En idé som funnit med oss så länge har helt plötsligt blivit någonting greppbart nu när både väder och ledigheter klaffar.

Vi står där med morgonsolen i ögonen, ryggsäckarna packade med bullar och annat gott. Med magarna fulla av frukost och med glädje i blicken ger vi oss av, traskar rakt söder ut och kliver in i massivet. Passerar förbi Herrklumpen, de mäktiga Templet, Sylskalsstöteten och förbi Ekorrkammen. Vi tar oss över den steniga marken med sina mäktiga utsikter och i backen ner mot Ekorrpasset tar vi en fikapaus i blåbärssnåret. Vi har det bra, vi är på väg och solen som skiner över landskapet skvallrar om att det redan blivit tidig höst.

Vi följer leden mot Nedalshytta en bit, men svänger ganska snart åt vänster och in på en mindre stig. Hittills har det gått bra att hålla fötterna torra, men nu breder myrmarkerna ut sig, vilket stigen blankt struntar i.

I söderläge har blåbären växt sig stora under den varmaste sommaren på länge och de smakar himmelskt. Vi stannar till, fyller nävarna med det blå guldet och mosar i oss.

När vi passerar över dammfästet vid Sylsjön är händerna färgade av blåbär och vi slår oss ner i lä och solsken och äter en sen lunch. Fötterna vädras, vi spanar på kartan och vi skrattar. Vi skrattar av trötthet och den nypåfyllda energin. Det är där vi sitter som vi ser andra människor för första gången sen vi lämnade Ekorrpasset och vi lämnar dem bakom oss och fortsätter söder ut. 

Eftermiddagssolen glittrar i sjön, än har den många timmar kvar att skina och vi har tagit oss drygt halvvägs. Visst är fötterna lite trötta, men det glöms bort när utsikterna är så slående och vädret så magiskt.

Det är en känsla utav att befinna sig vid havet som möter mig när vi traskar ner mot sjön och på sluttningarna utefter Sylsjön bort mot Biskopsstugan.

Långt borta, på andra sidan sjön, breder både Sylmassivet och Helagsmassivet ut sig och visar upp nya vackra sidor. 

Vi följer nu en än mindre stig, bitvis syns den inte alls. Strax innan Biskskopsstugan på södra sidan om Sylsjön gör vi ett vad och passar på att fylla på med lite energi. Här tar stigen slut och en bra bit bort ser vi Bullfjället. Vi låter fötterna få vandra oledat och sakta tar vi oss närmre och närmre. 

Vädret är verkligen på vår sida och högfjället färgas sakta i gyllene toner. Livet känns enkelt och ljuvligt.

När skymningen kommer är vi på väg uppåt, jag kommer lite efter men när de första stjärnorna tänds på himlen står vi där tillsammans på toppen utav Bullfjället, de där fjället vi så länge pratat om. Efter lite rotande i ryggsäcken åker bullarna upp och välförtjänt låter vi de smaka. 

Vi slår upp tältet på toppen, som i själva verket inte alls är så toppig och ser månen stiga upp mot himlavalvet. Den varma maten smakar ljuvligt och i den ensamma marschallens sken låter vi tankarna få vandra iväg. Alldeles intill tältet breder jag ut min sovsäck och somnar under den tindrande stjärnhimlen.  

Jag vaknar när Kotten (hunden) släpps ut ur tältet och ivrigt springer fram och ger mig en blöt men härlig morgonpuss i ansiktet. Utsikterna har under natten förändrats och dimman ligger tät kring oss. Vinden har gått från att vara stilla till att bita i ansiktet. 

Vi packar ihop och letar oss ner i den dimmiga och grådassiga tillvaron. En timme senare är vi nere från Bullfjället och i lä äter vi rostade briemackor till frukost tillsammans med en och annan kopp kaffe. Återigen passerar vi förbi Biskopsstugan, hittar på stigen mot dammfästet vid Sylsjön och där unnar vi oss en enkel lunch. Efter lite funderingar hit och dit bestämmer vi oss tillslut att inte ta samma väg hem över fjället.

Nu följer vi istället grusvägen till Norge och leden mot Nedalshytta. Miljöerna är för mig nya och det karga landskapet med sina rundade stenhällarna gör mig nyfiken på att se mer av detta område. Här har björkarnas klätts i gyllene gula blad och på avstånd ser vi Nedalshytta närma sig.

Vi blir sittandes en stund utanför hyttan i solskenet, fötterna är ömma och vi hänger upp strumporna på vädring. Så trippar vi in i huvudbyggnaden, beställer varsin våffla och slår oss ner i ett par fåtöljer. Vi delar på en cola och det kittlar härligt av den söta smaken. Skratten ekar mellan väggarna och till våfflan dricker vi kaffe och i klassisk norsk stil är det aningen blaskigt.

Ögonen blir tröttare och tröttare och jag känner hur skönt det skulle vara att stanna kvar och fortsätta strapatsen nästkommande dag. Men vi tackar för oss, köper med oss lite extra energi, knyter skorna och påbörjar stigningen och sista etappen hem. Vi fortsätter norrut, den friska luften får mig att piggna till och regnet hänger i luften. Några få droppar faller men annars är det uppehåll. Utsikterna är långsträckta och vackra. Med några kilometer kvar tar vi en sista paus, trycker i oss allt ätbart vi kan hitta och skrattar. Vi fortsätter att skratta, pratar om livet och njuter av utsikterna. 

När vi närmar oss Vaktklumpen börjar någon av oss att sjunga på en välbekant barnlåt. Det tar ett tag innan namnet på den dyker upp men sen är jukeboxen igång och den ena efter den andra avlöser varandra. Vi är på gott humör men märkbart trötta. Vi är tillbaka i välkända omgivningar och dagsljuset försvinner sakta. När vi kliver innanför dörren hemma i personalhuset har det blivit tidig höstkväll.

Hemma igen, efter sju mil under fötterna och ryggsäcken fylld med nya erfarenheter och minnen. Hemma igen och utan att vi tänker på det har vi redan börjat spåna på nya turer...