Bestiga Kebnekaise med en 8 åring

Bestiga Kebnekaise med en 8 åring

William är en bestämd 8-åring som nu hade sagt att han ville upp på Kebs topp, jag hans far hade ungefär 9 månader för att göra det möjligt.
Jag startade med träning, i början med syfte att få honom att ändra sig, men detta misslyckades. Planering och inköp involverade nya frågor, hur får man tag på en ryggsäck som passar en lång pojke på åtta år, hur mycket vikt kan han bära?
Min fjällfilosofi är att det ska vara en rogivande njutningstur, så jag vill helst bort från större leder vilket innebär att man måste bära all sin utrustning själv. Så vikt, bekvämlighet och pris prioriterades i nämnd ordning.

Träning

William fick börja med ett tungt pass där han med sin skolryggsäck fylld med fika och annat till oss (~tre kilo) cyklade ca 2 mil till en slalom backe. Där fick han gå upp och ner 2 gånger. Detta var som sagt mest för att avskräcka, men jag blev förvånad över hur mycket energi det finns i åtta åringar eller 7 som han var då, han hade kunnat gå 2 rundor till men jag orkade inte mer. Så efter fikat var det bara till att cykla hem de två milen och börja fundera på ett träningsprogram.
Det blev fler cykel rundor, och mot våren fick han även börja gå till backen för att sen fortsätta ner och upp, hans mamma kom och hämtade oss i bil. Terrängen var lite för bra, så jag ville försöka finna en runda där även gång på stenunderlag kunde tränas, detta lyckades, en stenig backe (inte alls jämförbar med steniga fjällbackar men ändå) med 100 meters rätt så brant stigning hittades i närheten där det även fanns en promenad runda på en mil (backen var ungefär i mitten av rundan).
Orsaken till träning i olika terränger berodde på att varken han eller jag gillar att gå i kängor, men då behöver man starka vrister, William verkade ha detta varför jag kunde planera bort ett kängköp, han var också säker på foten och halkade inte runt när det regnade.
Nu började jag variera träningen och försökte hålla den roligare, lade bl.a. in simning i promenad rundorna vilket innebar en ökad bärvikt men med roligare delmål. Hunden som fick följa med oss började nu också bli pådrivare, han stod och väntade vid dörren redan när vi började packa, han skulle bara veta att han inte får följa med till Keb.
Det lyckades aldrig att få William till att förstå hur man går med stavar i vanlig terräng, däremot förstod han stavens funktion vid vad.

Inköp och planering

Här blev det problem William är åtta år och behövde anpassad utrustning. Planeringen av packningen behövde också förändras, själv klarar jag mig på väldigt lite mat medan han blev påverkad fort av vätske- samt födobrist, stunder då jag sitter och njuter av naturen behövde han aktiveras på.
Träningen visade att jag var tvungen att planera in många mat-/fikapauser, även om det kunde räcka med ett paket russin, vattenbalansen hade han själv bra koll på, detta verkade helt naturligt för honom, eller så berodde det enbart på att han började gilla vatten. Så i mat väg behövdes det förutom frukost lunch och kvällsmat också många mellanmål.
Hur mycket kan en åtta åring bära? Försökte hitta olika vikt rekommendationer på internet, men gav upp och började kolla detta på träningsrundorna, det verkade som att 10 kilo inte var några problem så jag satte gränsen till 5 kilo för att ha en säkerhet, samt för att han skulle trivas bättre på turen.
Nu gällde det hitta utrustning som vägde lite och var anpassad till en åttaåring. Jag hade fördelen av att han är lång så efter att ha misslyckats hitta vandringsryggsäckar till barn som hade bra bärsystem och kunde rymma lite mer än gymnastikkläderna, började jag leta efter säckar till kvinnor. Jag fann en säck som enbart vägde 1350 gram och kunde anpassas efter längd. Den var lite dyrare än andra men jag räknade med att han i och med att den kunde anpassas efter längd skulle kunna använda den flera år varför total kostnaden blir lägre. Sovsäck blev marigt, jag vet inte hur William reagerar på att sova i kyla, han är vanligtvis varm av sig som mig varför det inte borde vara så högt krav, men... En säck med limit gräns på +5 grader Celsius och en vikt på 1100 gram inköptes, ja vikten var 1100 gram även om det stod 1200 gram på den.
Jag var nu uppe i 2,5 kilo och behövde fortfarande en hel del mer. All gemensam utrustning tänkte jag bära själv, men nu såg jag att jag även fick planera att bära all mat själv.
Totalt hamnade jag på en vikt på 6 kilo till honom men då ingick även personlig utrustning, saker han behövde för att känna sig trygg och annat. Min utrustning kom upp i hiskliga 18 kilo, men iallafall mindre än min första fjällrunda på 80 talet.

Turen

Dag 1

Vi anlände till Nikkaluokta på eftermiddagen och bestämde oss för att påbörja vandringen mot fjällstationen. Skulle enbart ta kort först, då upptäcktes att min kamera på resan hade gått sönder, kollade den innan vi åkte men nu ville den inte mer, fram med mobilkameran.
Efter en kort stund fick William smaka på fjällvatten för första gången och han bestämde sig genast för att han skulle fylla alla ämbar han hade för att ta med sig till sin mormor och mamma, han kom snabbt på att det skulle bli för tungt, tyckte i.o.f.s. att jag kunde bära men lugnade sig med beskedet att vattnet inte kommer ta slut i bäckarna.
Vandringen gick bra även om det tog lite längre tid än jag planerat, vi kom fram till båten som tog oss vidare mot fjällstationen, vi tog båten för att höja upplevelsen och få William att uppskatta fjällvandring.
Väl framme vid fjällstationen valde vi att fortsätta och sätta upp tältet längre fram, detta eftersom vi hade mycket krafter kvar och jag kände till en fin tältplats längre fram. Upptäckte snart att vinden var för hård, jag vågade inte chansa att tältet skulle hålla nu när jag också hade honom med mig så vi vände tillbaka mot fjällstationen.
Att hitta en tältplats där var inte lätt med William, han hade höga krav på renlighet, och tyvärr såg det inte så bra ut på den punkten till slut fann vi en nära bron där stigen delar sig mot Nikka och Tarfala.
Efter resning av tältet besökte vi själva stationen som fascinerade William, särskilt helikopter platsen och hermelinen som sprang runt där.
Efter att ha ätit en bastant kvällsmåltid bestående av currykyckling och ris med iste därtill skulle William för första gången få uppleva ett fjällbad, han hade frågat flera gånger under promenaden. Det var sannerligen kallt och uppfriskande att bada i älven men William fegade ur, enbart fötterna doppades samt huvudet. Efter lite lek var det dags att krypa till kojs, även om William tyckte det kunde vänta eftersom det fortfarande var ljust, men väl i sovsäcken somnade han snabbt.

Dag 2

Vaknade på morgonen till en molnfri himmel, och började göra oss i ordning för toppturen. Efter frukosten började dock moln dyka upp västerifrån, efter en kontroll inne i fjällstugan, avstod jag från toppbestigning, molnen kom in alldeles för snabbt och rekommendationen från stugan var i och för sig att man kunde gå men man skulle vara försiktig, prognosen för morgondagen var däremot fin. Vi valde att istället gå till Tarfala stugan. En promenad för att spana in renar och njuta av naturen, för även om vädret uppe mot toppen såg dåligt ut så var det fint här nere. Promenaden började genom lätt vegetation med många saker och djur att undersöka. Vägen var vattentäckt men det gick att ta sig fram torrskodd. 
 Den steniga terrängen och de branta lutningarna roade William han kunde utan problem springa och gömma sig bakom stenblocken som vår väg tidvis bestod av.
 
Efter ett tag kom vi fram till första större snölegan där han genast startade ett snöbollskrig, tydligen på order från hans syster. Nedkylda och utmattade valde vi att proviantera, under lunchen upptäcktes renarna men på andra sidan älven.
En stund därefter kom vi fram till ett mindre vattenfall där jag tyckte vi kunde duscha.
Vis från gårdagen hoppade han inte direkt i utan kände efter med händerna först, sen var det kört för hans del.
Promenaden avlöpte fint dock visade William klara trötthetstecken på promenaden och jag började bli orolig över toppturen, det som gjorde att han orkade var allt det nya han fick uppleva även om han inte tyckte Tarfala sjön var något speciellt.
Tillbaka vid tältet fick han förnyad energi och ville gå till fjällstationen flera gånger, totalt blev det 2 rundor så ungefär 8 extra kilometer där han återigen var på topp och skuttade runt. Vid stationen köpte vi lite mera choklad och kex samt kontrollerade vädret. William fick sin förklaring till helikoptern han såg, tydligen hade någon ramlat ner från Vierranvarri gårdagen och skadat sig allvarligt, det fick William att lita mer på mina beslut, han hade tyckt att vi skulle tagit toppen igår men nu förstod han bättre orsak till att jag tvekat, även om jag inte tror att vädret påverkade just detta fallet.

Dag 3

Tidig uppgång för min del, glömde bada innan jag la mig så jag sov inte så bra, ett snabbt dop sen började jag titta igenom och göra i ordning för toppturen. Jag hade bestämt att jag skulle bära allt som behövdes så fick arrangera om i ryggsäckarna. Eftersom min säck var störst fick den bli kvar på stationen. När jag var färdig gjorde jag i ordning frukost och väckte William. 2 timmar senare, William gillar att äta långsamt, hade vi påbörjat vandringen mot toppen. Tröttheten från gårdagen började visa sig nästan genast, men när vi kom till kitteldalen och tog första matrasten försvann den.
På toppen av Vierranvarri blev jag däremot tveksam, inte att han skulle få svårt att ta sig upp, men för tillbakavägen när väl allt var upplevt vad skulle ske då? Jag försökte få William att ändra sig och vända, försökte skylla på mig men utan framgång, han var väldig bestämd, han skulle upp med eller utan mig så det var bara till att fortsätta efter rasten. Upp mot toppstugan retade han mig för att jag hemma hade jämfört den stenbacken med stenbackarna i fjällen han kunde inte se likheten. Vid toppstugan tog vi ny matrast innan sista snösträckan. William njöt för fullt på toppen, ville se vart allt och alla i familjen var i jämförelse med oss, solen sken och det var knappt någon vind och inga andra vandrare så vi stannade och njöt ett bra tag. William är målvakt och ville så klart ha sina målvaktshandskar med sig och på toppen skulle de på, det blev Williams egna grej.
På tillbakavägen mötte vi några andra på väg upp och William var glad i att berätta hur fantastiskt det var. Tillbakavägen blev inga problem, William var så upprymd att han knappt registrerade att vi gick, och förstod det knappt förrän han såg stationen igen, han somnade medan han fortfarande berättade om upplevelsen.

Dag 4

Vaknade sent idag, tanken var att lite lätt börja vandra mot Abisko via Vistasstugan men det gick inte väcka William. Gick till stationen där ett meddelande väntade. En nära familjevän hade fallit i Torneälv, någon hade sett hans utrustning men inte honom. Han hade återfunnits längre ned och var förd till sjukhuset. Beställde genast en helikopter istället. William blev inte ledsen, han var väldig trött efter gårdagen och detta blev hans första helikoptertur och han fick lov till att sitta längst fram, allt vatten han skulle ha med hem var glömt. Det gick bra med älvbadaren, allt han minns var att han skulle gå och fiska 2 dagar senare vaknar han på ett sjukhus. Troligtvis hade han ramlat och slagit huvudet i en sten, flytvästen hade hållit honom uppe.

Lärdom

Att viljan kan förflytta berg har man ju hört talas om, men att ta dig upp på berget ... även upplevelsen spelade en stor roll utan toppturen tror jag inte William hade velat fortsätta att vandra med mig.
William lade sig till med nya matvanor, CocaCola gillade han inte mer, redan vid träningen kunde jag notera att han allt eftersom började vilja ha vatten till maten istället för brusdrycker, detta utan att jag försökte påverka honom på den punkten. Även nu långt efter vandringen dricker han inte CocaCola trots att hans syskon gör det, däremot tar han gärna Fanta ibland.
Temperaturen sjönk aldrig något nämnvärt på denna vandring varför sovsäckens prestanda inte kunde kommenteras, däremot har vi varit ute efter detta i temperaturer strax under nollan (vid bestigning av Galdhöpiggen) vilket inte var något problem, behövde inte ens ta på oss understället, men här ska tilläggas att William är varm av sig. Tältet var däremot ett problem, brukar vandra ensam och har tyckt att ”bara det är lätt”, risken att det skulle blåsa sönder har man inte tagit så allvarligt utan planerat att ta sig till en stuga ifall det hände, med min son blev det annorlunda så ett nytt säkrare tält låg på topplistan för vad som skulle inhandlas till nästa tur.
Jag hade behövt ta med mig mer sötsaker, träningen visade att han hade behov att fylla på energi ofta men behovet var ännu större än jag räknade med, tur att det finns fjällstationer.
I början ville han helst att mat skulle göras inne i tältet (absiden) men på turen upp till Galdhöpiggen hade han jättekul när vi var tvungna att göra mat ute i ösregn. Han anpassade sig väldigt fort vid att vara i naturen, och hade mest roligt åt att vädret ändrades från 3 dagars ösregn där vi gått och skojat att efter regn kommer sol, men det kom snö, inte en endaste gång klagade han på vädret