Att passera ett pass

Lugn start på dagen

Jag och mina tre väninnor var återigen samlade för den årliga fjällvandringen. Den sjunde i ordningen - tänk vad tiden går. Efter ett antal både mer och mindre strapatsrika turer i svenska fjällen hade vi nu återkommit till Norge för andra året i rad. Målet var Breheimen - glaciärernas hem.

Vi kom iväg ganska sent från fjällstationen Sota-Sæter denna dag. Första biten följde vi den lilla grusväg som så sakteliga masar sig uppåt mot Mysubutta. Vi passerade stugorna och en bro och vek in i björkskogen i Surtbyttdalen. Det fortsatte långsamt uppåt och vi tog det lugnt. När vi så smått började komma ovanför trädgränsen kände vi hungern pocka på. Det fick bli lunch vid första bästa lilla bäck. Under lunchen diskuterade vi de två olika vägval vi kunde göra på vår färd fram till målet för dagen - Sprongdalshytta. Vädret skiftade hela tiden men tyngdpunkten låg på sol, så beslutet blev att ta vägen över passen vid toppen Sprangdalseggi istället för den enklare vägen genom Sprangdalen.


Sagt och gjort, vi fortsatte att pinna på uppför. Det blev stenigare och brantare, men aldrig svårvandrat. Till slut stod vi uppe i det första passet och vyn som mötte oss överträffade våra förväntningar med råge. Där låg den, Jostedalsbreen, största glaciären på fastlandet i Europa, ofattbara 487 km2 stor. Vi såg bara små delar förstås (små och små, allt är ju relativt). I samma ögonblick kom regnet. Det vräkte ner över oss där vi stod som fyra små prickar i den kala, bistra och storslagna omgivningen. Vi vände ryggen mot vyerna och tog fram chokladen. 10 minuter senare lyste solen igen och vi kunde återgå till scenerierna.

Utsikt och en borttappad stig

Framför oss låg ett bergmassiv med flera toppar kring drygt 1700 m.ö.h. Uppe på massivet vilade den enorma glaciären, bokstavligen som grädde på moset. Rakt fram stack den kritvita glaciärtoppen Austdalsnuten upp, 1757 m.ö.h. Framför bergen tronade sjön Styggevattnet som hindras av en stor damm i söder. Utloppet syntes tydligt som en stor virvel mitt ute på vattenytan. Vid sjöns norra ände går glaciären Austdalsbreen rakt ner i vattnet. Vi studerade noga mötet mellan is och sjö i vår lilla kikare. Molnen rusade fram över bergen, men solen lyste fläckvis skarpt över sjön och glaciärerna som reflekterade ljuset så starkt att vi fick ont i ögonen.


Så småningom lämnade vi vår utsiktsplats och tog oss ner förbi Skara Sommarland-liknande vattenfall och badbassänger till sjön och fördämningen. Vi studerade kartan och terrängen och upptäckte att nästa pass såg oerhört brant ut, mycket brantare än vi hade föreställt oss (dessa norska kartor med alldeles för dålig skala). Nästa upptäckt var att vi tappat bort stigen när vi närmat oss dammen. Det var dock ganska lätt att se var övergången kunde tänkas vara, så vi stärkte oss med några smörgåsar och sen bar det av uppför igen. Nu var det mer klättring än vandring uppför ett pärlband av terrasser. Det blev till att kravla, hålla i sig och ta sig över klippkanten, för att sen traska åt valfritt håll till nästa tänkbara ställe för uppåtförflyttning. Inte särskilt läskigt, men tidskrävande och ansträngande. Vi höll hela tiden utkik efter de röda T-märkena som markerar turer i Norge. Utsikten blev återigen mer och mer överväldigande.

Att famla i blindo

”Dimma!” ropade någon. Alla vände sig om och såg ner i dalen nedanför dammen. Där kom verkligen dimman rusande, tjock och vit. Vi kastade oss över kompassen och tog ut en riktning upp mot passet med kontroll mot dammen bakom oss. Det var precis att vi hann innan dimman vällde in över bergssluttningen och vi plötsligt befann oss i en helt vit värld. Kompassen blev vår enda ledstjärna. Vi var närmare toppen än dalen och enades snabbt om att det skulle vara farligare att med tung packning försöka vända nedåt. Så vi höll ihop och stretade envist på. Nu när överblicken hade försvunnit gick uppåtsträvandet ännu långsammare. Vi turades om att gå först, svetten fortsatte rinna och de enda ord som uttalades var försiktiga uppmuntringar. Men så, efter en stunds kämpande som förmodligen var kortare än den kändes, fick vi belöning. Dimman lättade plötsligt, solen bröt igenom och världen blev alldeles röd. Genom dimslöjorna såg vi solstrålarna träffa glaciären och explodera i ett färgfyrverkeri. Allt stannade upp, vi slutade andas och spärrade upp ögonen för att hinna ta in skådespelet. Det var över på en minut.

En ovälkommen passage

Vi fortsatte i det gulröda töcknet och till vår stora glädje uppenbarade sig äntligen ett efterlängtat T på ett klippblock ovanför oss. Till slut nådde vi toppen av passet. Solen var borta och världen var åter grå. Dimman lättade något, men bara tillräckligt för att vi skulle se nästa röse. Nu befann vi oss på en högplatå med kala, välslipade stenar. Lättade över att ha besegrat branten traskade vi på. Men det var inte slut på äventyret än. Plötsligt skymtade något vitt framför oss. Vi närmade oss en djup svacka, till synes fylld av snö. När vi nådde fram såg vi att stigen verkade gå rakt över en glaciärtunga, ca 100 m bred. Vi kunde inte se slutet av tungan när vi följde den med blicken åt sidorna. Ett ögonblick stod vi som fastfrusna. Var gick stigen? Vågade vi ge oss ut här? Kunde man gå runt? Vi studerade kartan, men med den usla skalan blev vi inte klokare.

Återigen hade vi tur i oturen. Dimman lättade något och vi upptäckte markeringar på andra sidan. Vi såg också att all snö var avsmält och att glaciären låg naken och avslöjad. Med stavarna i beredskap började vi gå. När vi kommit nästan hela vägen över mötte vi sprickor som blev bredare där glaciärens lutning ökade. Vilken hisnande känsla att lägga sig på magen och titta ner… Djupt, ingen botten i sikte. Vi följde sprickorna uppåt tills det var säkert att bara kliva över. Puh! Vi var förbi! Det var knappt att vi vågade tänka tanken att tungan med dess sprickor kunde varit snötäckt. Då hade vi nog varit tvungna att slå läger för natten bland stenen och inväntat bättre sikt.

Långsamt leder också någonstans

Den sista biten gick det återigen nedför. Ingen ville tänka på hur lång tid det egentligen hade tagit att ta sig de futtiga kilometrarna från fördämningen. Vi började inse faktum när mörkret plötsligt började falla. Nu vet vi hur snabbt det blir mörkt när man vandrar i dimma… De sista hundra metrarna famlade vi oss fram på de hala stenarna och ett tag trodde vi att vi hade tappat bort stugorna som vi skymtat från ovan. Till slut kom vi ändå fram. Trötta, hungriga men ändå ganska nöjda. Efter att ha skrämt upp några sovande tyskar belägrade vi själva den ena stugan och summerade händelserna. Vi hade haft en stor mängd otur men också precis så mycket tur som behövdes för att vårt äventyr skulle bli en minnesvärd upplevelse utan besk eftersmak.