Kajakäventyr längs norska kusten

Stökiga och lugna fjordar, lopphoppiga hav och Den valda ensamheten

Dag 15 - den 14 juni. Sträcka: Havøysund-Reinöysundet. Distans: 20 km. Enligt väderrapporten och fiskarna ska vädret vara stabilt. Men mitt ute på Snöfjorden, som är känd för sina farliga vågor, börjar det blåsa upp rejält och vågorna väller in bakifrån. Några timmar senare kommer jag iland torrskodd.

Snöfjorden är känd för sina farliga vågor och det blir definitivt den tuffaste överfarten jag kommer att göra denna dag. Dessbättre var kvällens väderprognoser positiva vad gäller vädret och även nu på morgonen ser vädret stabilt ut. Dessutom har kroppen fått återhämta sig efter en dags omhändertagande. Hela jag längtar ut på vattnet.

Jag lämnar hamnen i Havøysund samtidigt som fiskebåtarna går ut. Den första biten av paddlingen på fjorden är njutbar men mitt ute på fjorden börjar det plötsligt blåsa upp. Det är då fiskebåtarna går tillbaka mot hamnen. Men för egen del så är jag mitt ute på Snöfjorden och har inte kraft att paddla tillbaka till Havøysund i den starka motvinden. Istället paddlar jag vidare på helspänn och koncentrera mig för fullt för att hålla kajaken på rätt kurs medan de stora stökiga vågorna växer sig ännu större.

Efter en stund stannar en fiskebåt till och en fiskare skriker till mig att det ser farligt ut. Han erbjuder sig att transportera mig vidare med sin båt. "Nej, tack" skriker jag till svar och skakar frenetiskt på huvudet ifall han inte hör min stämma i den starka vinande vinden. När fiskaren inser att det sitter en högst envis kvinna i den lilla kajaken styr han sin fiskebåt mot Havøysund och jag är åter ensam ute på den bråkiga fjorden.

Men det tar inte många minuter förrän ytterligare en båt glider upp vid min sida. Det är en stor grå båt - självaste kustbevakningen - som stannar till för att kontrollera att allt står väl till. Jag försöker peka ut min kurs för att visa vart jag är på väg samtidigt som jag håller upp min tumme för att visa att allt är under kontroll. Så småningom lämnar även kustbevakningen mig och jag fortsätter min allt annat än lugna färd över Snöfjorden. Men jag känner mig faktiskt inte så ensam som jag har gjort under den tidigare delen av färden. För i denna del av Norge finns det faktiskt en viss form av båttrafik och i värsta fall hjälp att tillgå. Under veckorna vid Austhavet såg jag däremot båtar endast vid två tillfällen. Då kändes det ödsligt.

"Bara jag tar mig över fjorden så lovar jag att gå iland vid första tänkbara tillfälle" säger jag högt för mig själv. Det är bra att tala högt när man ger sig själv ett löfte. Eller kanske är det ödet jag pratar med? Ödet är vart fall på min sida för snart kommer tillfället när jag kan gå iland.

Visst är Norge vackert? Höga snötäckta berg och imponerande vattenfall. Ett av världens vackraste naturlandskap. Och så hamnar jag här! På Norges fulaste strand. Ja, det är en liten strand men proppfylld med skräp. Först är jag sur över att ha hamnat här. Jag sover en stund. Sedan sitter jag på en sten och funderar. Därefter går jag igenom min utrustning. Och sedan tar jag med mig kameran ner till Norges skräpigaste strand. För att konstatera att även skräp kan vara intressant och närapå vackert. En tom vinflaska kanske med något spännande meddelande. Gamla rostiga flöten bland lingonris. Nyare färggranna flöten i olika pastellfärger. Skor men aldrig i par. Hjälmar, plastburkar och punkterade fotbollar. Ett gammalt träfönster som ramar in marken.

Jag är på ett betydligt bättre humör när jag lägger mig men hoppas innerligt på att nästa dag kommer att föra med sig ett betydligt bättre väder. För trots allt föredrar jag vacker natur framför skräp.

Dag 16 - den 15 juni. Sträcka: Reinöysundet-Kvalsund. Distans: 37 km. Vinden är fortsatt stark men avtar efter lunch. Färden fortsätter genom ett mer skyddande fjordlandskap.

Nästa morgon vaknar jag till men bara för att konstatera att vinden fortfarande är ihållande kraftig. En missnöjessuck och sedan sover jag igen. Först några timmar senare vaknar jag och konstaterar att vinden håller på att ge med sig. Ivrigt packar jag ner all utrustning och mig själv i kajaken.

Vid Revsbotn lägger jag märke till ett samhälle vid strandkanten. Enligt kartan heter samhället Revsneset och varken på kartan eller med hjälp av kikaren kan jag se några vägar ner till byn. Stilla undrar jag om det fortfarande finns människor i Norge som bor i byar utan vägförbindelser eller om det är en öde by.

Det är nu jag äntligen kan slappna av. Vädret ser ut att bli bättre och jag ser fram emot att under de kommande dagarna få paddla genom skyddande sund istället för de tidigare veckornas mer öppna vatten. Vid Mellersta Torskefjorden kan jag inte låta bli att stanna till för att beundra den vackra bukten med sin grönska och välskötta små hus. Nere vid vattenbrynet står Oddbjörn som bjuder in mig på en kopp kaffe. Han berättar att det stod en notis i lokaltidningen om att kustbevakningen under gårdagen hade hittat en glad paddlerska i de stora vågorna.

Härlig paddling genom skyddande sund.

Ja, det är väl inte var dag kan jag tänka mig. Sedan berättar Oddbjörn att det faktiskt bor åtta året-runt-boende i den lilla byn vid Revsneset. Jag imponeras av att det fortfarande finns människor som bor kvar på så isolerade platser. Det förutsätter ju dessutom att man tycker om sina grannar.

Det blir en vacker kvällspaddling genom Sammelsundet fram till Storbukta strax innan Kvalsund. Vattnet är spegelblankt och jag paddlar framåt i midnattssolens sken. Jag paddlar genom ett landskap bestående av stupande mossbeklädda berg med vattenfall och gröna dalgångar med snöfläckar. För första gången på turen ser jag träd, jag hör småfåglarnas sång och jag känner doften av land. Innan jag somnar gör riporna sig hörda och jag konstaterar att jag har fått årets första men sannolikt inte sista myggbett.

Den 16 juni - varmt i tältet och klarblå himmel.

Dag 17 - den 16 juni. Sträcka: Kvalsund-Oldervik. Distans: 50 km. Vid Kvalsund är det strömt som en lättare fors. Lugn och avkopplande paddling.

Sovsäcken klibbar mot kroppen när jag vaknar. Det är riktigt varmt i tältet och när jag tittar ut möts jag av en klarblå himmel. Lika snart som jag har tagit mig ut ur tältet träffar jag två kvinnor. Det är Glory och hennes svärmor som inte är sena att bjuda in mig på en kopp kaffe. Glory är ursprungligen från Filippinerna men fann kärleken i en norrman och nu sitter hon här med sin svärmor i ett ombonat hus strax ovanför polcirkeln. Hon verkar trivas lika bra i Norge som i sitt hemland men påstår att det är lite för kallt medan hon drar koftan omkring sig. Det är lätt att tycka om Glory. Hon utstrålar så mycket glädje och energi. Efter en kort tid i Norge pratar hon riktigt bra norska. Dessutom visar det sig att hon kan en hel del om kajaker för i sitt hemland på andra sidan jordklotet gav hon sig gärna av på paddelturer.

Glory och hennes svärmor bjuderpå en kopp kaffe.

Innan jag sätter mig i kajaken har jag fått betydligt mer än en kopp kaffe vilket inte är helt bra med tanke på hur många timmar jag vanligtvis tillbringar i kajaken utan att gå iland. Dessutom har jag fått en present med mig i form av två gamla flöten som är minst sextio år gamla och som tillhörde svärmoderns far en gång i tiden. Det är trångt i packningen men "finns det hjärterum så finns det stjärterum". De båda kvinnorna vinkar av mig och Glory hojtar något om att hon gärna skulle ha velat följa med.

Dagens paddling börjar med att jag måste passera det strömmande vattnet vid bron i Kvalsundet. Enligt Den Norske Los kan strömmen vara mycket stark och vid vissa tidpunkter upp emot en 3,5 knop. Visst är det strömt men inte mer än en lättare fors. När jag passerar strömmande vattenområden som detta är jag glad över all erfarenhet av forspaddling. Där har jag lärt mig att handskas med strömmande och bullrande vatten och det känns som en klar fördel att ha den säkerheten med sig.

Det blir en fantastisk paddeldag! Solen visar sig mer än vanligt och även om det inte är vindstilla är det inte mycket vind att tala om. Jag funderar mycket på skillnaderna mellan Austhavet i norr och de sund jag nu passerar. På Austhavet var det vilt vatten, oberäknelig väderlek, ensamt, kallt och långt mellan landstigningsmöjligheterna. Här känns paddlingen mer trygg i ett mindre utsatt landskap.

Det är inte bara vädret och paddelförutsättningarna som är fantastiska utan även själva landskapet. Jag njuter av att färdas fram i fjordlandskapet med gröna kullar och betande får vid foten av de höga snötäckta bergen. Sent på kvällen anländer jag till Hakkstabben där fjordarna Vargsundet, Altafjorden, Stjernsundet och Rognsundet möts. Jag får en underbar kvällsvy över ett landskap i rosablått ljus med fyra fjordar omringade av höga snötäckta berg. Det är faktiskt vackrare än alla de vykort jag samlade på mig som liten.

Dag 18 - den 17 juni. Sträcka: Oldervik-Bergsfjorden. Distans: 60 km. Vackert och lugnt väder fram till Öksfjorden där vinden tilltar kraftigt med växande vågor.

En härlig paddlinsgdag tar sin början.

Det som var underbart om kvällen visar sig vara lika underbart om morgonen. Och jag njuter av att vandra längs den dånande forsen strax intill mitt natthärberge.

Innan jag sätter mig i kajaken får jag en pratstund med Kurt som berättar att numera är de endast fyrtio personer som är åretruntbosatta i trakten och att han överlever på sin blåmusselodling. Jag följer med för att lära mig hur en musselodling fungerar men blir mest förtjust i de gamla ställningarna med torr fisk.

Den Norske Los varnar för att där Altafjorden, Stjernsund, Vargsundet och Rognsundet möts kan det vara vanskliga vindförhållanden. Framförallt Stjernsund kan ha byiga våldsamma vindar och väldigt stark ström. Men inte idag. Denna dag får jag istället tillbringa med vackert väder och lugna förhållanden när jag paddlar fram genom Stjernsund med dess höga mossbetäckta berg och alpliknande dalgångar. Tidvis är det så vindstilla att det är spegelblankt! Några vackra vattenfall kastar sig ut längsmed de branta bergsväggarna.

Men mitt i denna obeskrivligt vackra natur har någon placerat ut en industri. Det ser verkligen märkligt ut. Som en tröst får jag istället se två örnar som sveper ut från en bergsplatå.

Säg det lugn i Norge som varar för evigt. För framme vid Öksfjorden tar lugnet slut. Blåsten tilltar kraftigt, vågorna börjar växa sig allt större och nu känner jag även av strömmen. Ja, detta är ett sund som är känt för sina oberäkneliga och starka vindar liksom sin starka ström. Så jag är egentligen inte förvånad över att få känna av naturens styrka.

När jag anländer till Nordre Bergsfjorden har jag paddlat längre än planerat. Det är sent på kvällen och jag känner mig sliten. Dessutom visar det sig att det mesta av området består av fuktig mark. Det bästa jag kan hitta är en gammal övergiven grusväg.

Innan jag somnar går jag en runda för att sträcka på mina ben. Det är då jag ser det underbara ljuset över landskapet. Ett mjukt nästan rosaskimrande ljus har lagt sig över bryggan, vattnet och de snöklädda bergstopparna. Jag sitter en lång stund vid stranden och bara njuter av hur vackert det är att vistas i midnattssolens land!

Det är inte bara vädret och paddelförutsättningarna som är fantastiska utan även själva landskapet.

Underbar kvällsvy vid Hakkstabben.

Dag 19 - den 18 juni. Sträcka: Bergsfjorden-Segelvik. Distans: 25 km. Fint väder om morgonen men senare tilltagande kraftig vind. Otrevlig paddling över det beryktade Lopphavet där jag vid ett par tillfällen skjutsas upp i luften av kraftiga vågor från olika håll.

Paddlingen går strålande fram till Sandland. Men i Sandland blir det stopp. Ja, det skulle kunna vara en alltför stark vind som satte stopp för paddlingen. Men den här gången är det inte det dåliga vädret som får mig att gå iland utan det faktum att jag ser en liten matbutik. En liten matbutik brukar sälja glass till glasslängtande människor. Med tanke på att jag har det beryktade Lopphavet framför mig kan det inte vara fel att ladda upp med en glass.

Det visar sig vara ett bra beslut att stanna för en glass i solskenet. För bara någon timme senare ser vädret ut att bli allt sämre. Dessutom paddlar jag ut mot ett betydligt mer oskyddat område. Efter att ha passerat Frakfjorden får jag det kämpigt med stark ström och stora vågor som kommer brytande snett bakifrån. Det är bullrigt och ostyrigt med vågor som kommer från olika håll. Vid ett tillfälle slängs jag upp av två vågor som möts men jag lyckas stötta mig i balans vid landningen. Det knyter sig i magen men jag vet att det är bara att paddla på. Att paddla med lugna paddeltag och alltid försöka ha ett paddelblad i vattnet.

Vid Seglvik kan jag lättad gå iland. Men precis när jag har satt upp mitt tält blir jag attackerad av några ilskna fåglar. Just då har jag inte lust att flytta mitt tält. Det visar sig att det skulle jag nog ändå ha gjort. För fåglarna är envisa och verkar inte vilja acceptera min närvaro i första taget. När en av fåglarna gör ett anfall mot mitt huvud får paddeln fungera som försvar. Äntligen verkar det som om fåglarna har gett upp och jag kan både tillaga och äta min mat i stillhet. Men väl inne i tältet hör jag hur något tungt landar på tältet. Fåglarna har tagit ut sin hämnd och tältet har nu blivit vitprickigt.

Traditionella fiskeställningar med torkad fisk i byn Hakkstabben.

Dag 20 - den 19 juni. Sträcka: Segelvik-Hauköya. Distans: 22 km. Dagens mål är Skjervöya. På grund av den hårda vinden kommer jag inte längre än till ön Hauköy.

Tidigt väcks jag av fåglarnas ilskna skrän och kan inte somna om. Det är okristligt tidigt men jag har inte någon lust att ligga och lyssna på oljudet.

Dagens mål är att komma fram till i vart fall Skjervöya. Paddlingen börjar bra men under färden över Kvænangen börjar det på kort tid blåsa upp kraftigt. Någonstans mellan Hauköya och Skjervöya sitter jag och kämpar mig framåt mot den starka vinden. Jag kämpar länge och ihärdigt men efter en timmes tid inser jag att jag inte kommer att nå fram till mitt mål. Istället vänder jag kajaken och surfar senare iland i en liten vik på Hauköya. Ja, viken är så liten att det egentligen bara finns plats för kajaken, tältet och mig själv. Men jag njuter av ensamheten. Av småfåglarnas sång. Av de vackra små blommorna som envist växer längs de branta bergssidorna. Av att bara finnas till.

Bilden till höger: På väg mot land vid Sandland

Ett mjukt nästan rosaskimrande ljus har lagt sig över bryggan.

"Var det aldrig ensamt?" har många frågat mig.

Jo, det är klart att det var ensamt. 78 dagar till havs och många av dem utan någon kontakt med andra människor. Men kanske inte ensamt på det sättet som många ser det. För visst är det oftast så vi ser det. Att man är ensam om man är ute på egen hand och att man lider av det.

För mig var det en vald ensamhet. Inte något jag led av. Utan faktiskt något jag njöt av.

Min tidigare vardag var fylld av ljud och oljud, en icke sinande puls av intryck och andra människors påverkan. Väckt av en ilsket ihärdig väckarklocka. En halvtimmes färd i bilen med de senaste låtarna och nyheter fyllda av ekonomiskt nedgående kurvor, naturkatastrofer och några mord. På jobbet varvades mötena med mer informella möten på rummet, samtal via mobiltelefonen och fler inkommande än besvarade mail. Ytterligare en halvtimmes färd i bilen. Väl hemma var oftast både radio och tv påslagna och först vid sängdags sänkte sig tystnaden bortsett från tankarna som fortfarande surrade. Tankar om den enda positiva kommentaren under dagen i form av "Gud, vad du får mycket gjort". Tankar om morgondagens uppgifter som redan var för många.

Nu fick jag dess motsats. Stillhet. Tid. Tystnad. Och dessutom för en längre tid som gav mig en möjlighet att tänka mina egna tankar klart. Ibland kan ensamheten behövas för att kunna uppnå detta. En form av vila från allt som påverkar och stör en. Så var det i mitt fall.

Även naturens rytm hade ett lugnande och meditativt inflytande. De rytmiska rörelserna från havet och själva paddlingen. Ljuden från vindens susande och vågornas skvalpande. Dessa rörelser och ljud fortsatte timma ut och timma in utan att förändras nämnbart och fick mig att slappna av. En form av vila från vardagens alla impulser orsakade av ljuden från mobiltelefoner, tvapparater och andra människor.

Det fanns tillfällen när den valda ensamheten verkligen var obeskrivligt njutbar. Som när jag njöt av det stilla rofyllda havet, av tystnaden innan alla andra hade vaknat och av det svaga mystiska morgonljuset. En njutbar upplevelse av att bara finnas till.

Bilden till vänster: Landstigning i en liten vik på Hauköja.

Jag kunde också konstatera att jag egentligen inte var så ensam. För jag hade ju faktiskt mig själv. Dessutom kände jag sällan av ensamheten i naturen. För längs den norska kusten fanns de trinda lunnefåglarna med sina färgglada näbbar, de näpna sälarna och de frustande tumlarna.

Ensamheten kan naturligtvis göra en utsatt och sårbar. Men även ge en ovärderlig styrka. Styrka att bara finnas till.